Massor av vin

Det märks att kvällarna har blivit längre, det dricks mer vin än på länge. Högt och lågt, men det mesta har varit godkänt. Vi kör i prisordning:

Periquita Reserva 2005: Inköpt till normalpris på Bilka i Köpenhamn för 39 kronor. Helt ren lätt ekad doft med varm plommonfrukt och polermedel. Enkel anonym smak av russin och fikon. Men fullständigt rent och helt klart en viss längd. Utmärkt för en slapp tisdag och klart bättre än Vila Santas tvådagarskalsonger (80 p).

Wittmann Riesling Trocken 2007: Jag gav visst 92 poäng senast vi sågs - och det är inte helt galet fortfarande. Våra gäster blir förtrollade av detta vinet till en fullmatad krabba - men jag vill nog hålla igen poängen till 90. Galet gott för 134 kr fortfarande. Saltstänkta stenar på Koster.

Sen går vi över till den geriatriska avdelningen:

Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana 1999 (25o DKK) blir jag inte riktigt klok på. Aldo Conterno måste höra till barriquebrännarorden, för här finns inte en molekyl av rostad ek. Blanda lika delar Tondonia med Simon Bize så har vi detta vinet. Jag vill döma ut vinet som oxiderat och för gammalt, men efter ett par timmar i karaffen uppstår det plöstligt en massa frukt ur ingenting. Doften är inte mycket att hänga i granen, men smaken blir närmast förtrollande efter midnatt (88 p?). De här gammelvinerna behöver ibland lite konstgjord andning.

Michel & Stephane Ogier Côte-Rôtie 1995 (300 DKK) är däremot helt magisk i doften. Det sägs att Côte-Rôtie skall dofta violpastiller, och här är det ingen tvekan. Burgundiskt och helt min stil med tydliga Syrahkännetecken. Eken sitter som en tunn passepartout (sug på den Guigal). Jag blir bara glad. Smaken är på väg att börja rämna med en lite väl dominant fruktsyra. Ett gott hantverk och bäst på lördagskvällen (90 p).

Landskamp i Alvarinho/Albarinho

Flaggorna vajar i vinden till de två nationalsångerna. Det portugisiska laget som består av Soalheiro Alvarinho 2008 lattjar lekfullt med trasan. Men så har det också pigga ben av av att vara direktkvalificerat till matchen (det finns inte så värst många andra A-landslagsspelare att välja på från Portugal). Spanjoren, Terras Gauda O Rosal 2007, har däremot kämpat sej till sin plats mot en femtontal andra Rias Baixas under vår resa i Spanien i våras. Det var helt klart den bästa spanska Albarinhon på den resan.

Och där gick avsparken. I den kylskåpskalla inledningen är det ganska svårt att skilja lagen åt. Spanjoren är lite gulare i färgen jämfört med den blekgröna portugisen. Både är ruskigt uppfriskande med en fin balans mellan syra, en liten bitterhet och mängder med gröna äpplen. Tur färgen skiljer dem åt, för här kan man lätt blanda ihop korten. Med lite värme i glasen utvecklar spanojen en högre intensitet, lite tuffare bitterhet och lite exotiska frukter. Banan? Jo, nog är där lite känsla av banan men det är OK för min del. Portugisen forsätter sin fräschhetstaktik med utvecklad gräsighet på mittfältet.

Eftersom vi köpte vinerna för sin krispighet vinner Soalheiro kampen på övertid med 88 - 86. Jag tror spanjoren lider lite av att komma från en varmare årgång, samt av att vara ett år äldre. Alvarinho/Albarinho skall nog helst drickas så fort som möjligt efter buteljering. Så var det ju det här med priset... 184 kr för en flaska Vinho Verde är onekligen styvt, men det är så gott att det nästan motiverar det. Priset i Portugal? Sju Euro, inkl. VAT. Kan du vara så att Portucastas AB sätter ett rekord i påslag här?

Liten titt på kartan! Det är minsann inte långt mellan växtplatserna. Det spanska vinet (litet grönt B) växer faktiskt en aning söderom det portugisiska (litet grönt A) - och båda vingårdarna ligger i samma dalgång. Inte konstigt att de var ganska lika i karaktären.