Franskt vin

Doktorn visar upp ett mejlutskick från Bristywine där jag uppenbarligen används som referens för Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006. Det var ju smickrande för en amatör! Jag visste inte att det fanns kvar för beställning, så jag kastade in en e-beställning direkt. Ett utmärkt vin som jag minns det.

Då min första upplevelse av aligoté gick åt skogen öppnar vi kvällen med en dylik, fast i Joseph Drouhins tappning. Joseph Drouhin Aligoté 2009 har en blyg men ganska viskös framtoning i glaset. Mycket Chardonnaymarkörer i den helt utmärkta doften. Smaken är på gränsen till anemisk i starten med en mycket hög syra och folietunn kropp. Jag är kanske inte direkt överväldigad, även om vinet känns ganska klassigt på något sätt. Som tur var glömde jag karaffen på diskbänken och när vi provar om vinet nära rumstemperatur har det hänt en hel del. Doften har utvecklats enormt och sjuder av bröd, citrus och anis. Doften är fortfarande betydligt bättre än smaken. Lite småmystisk känsla av humlebeska. Jag blir inte riktigt klok på aligoté. Det blir tummen upp, även om jag har svårt att se vad man skall använda detta till (85 p?). Jag lägger druvan i samma fack som pinot blanc för tillfället.


Mitt livs första Domaine Trevallon Rouge (2004) är ett faktum till huvudrätten. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på detta vinet heller. Väldigt aromatisk doft av kanelstång, svartvinbärsnickel och mustiga fat. Svalkande smak med lätt extraktion, lite mineralsaltig. Sen kommer tannindräparen i eftersmaken och drar ihop kinderna. De där tanninerna kändes oväntade efter det finlemmade i starten. Just nu är detta ingen stor njutning, men jag tror mej se ett rätt fint vin bakom alla dessa tanniner (88 p?). Eller så har jag fel. Priset känns lite väl styvt för att fylla en hylla i experimentsyfte. Om man skall knyta an till inledningen känns Les Verrieres för av tredjedel av priset som ett säkrare kort.

Nästa vin är dock riktigt stort. Till min lite italienskt inspirerade huvudrätt kommer den som en smekning och hyllning till de färska örtkryddorna. Tua Rita Giusto di Notri 1999 är en italiensk bordeauxblend från Toscana. Just den typen av vin som inte brukar få mina näsborrar att frusta. Men Tua Rita är något annat. Trots bordeauxanknytningen (75% CS, 25% merlot, franska barriquer i 15 månader) känns detta inte alls som en bordeauxkopia. Det måste ha åkt med någon rosmarinhäck i macerationen. Helt perfekt balanserat, örtkryddigt, ljuv syra och enorm koncentration utan att kännas tungt. Detta gillar jag betydligt mer än t.ex Tignanello (94 p).

Doktorn har med ett vin från Domaine Trapet, som är en blind fläck i min Bourgognekarta. Men visst, detta är ju precis vad jag vill ha i en Bourgogne! Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 2006 har den där nerven som bara en välgjord Bourgogne har, även i en enklare kommuntappning. Det börjar ganska nonchalant med lite ljus frukt och en aning fat. Snällt, beskedligt och på gränsen till menlöst. Men det kokar under ytan och snart vecklar vinet ut sej i en kryddig nuitsstil. Varje sipp är annorlunda och efter c:a en timme är det faktiskt en stor upplevelse. Ett stort smakdjup och en helt oantastlig balans. Sen drar det över till någon form av gräddkolasoppa som inte riktigt tilltalar mej. Mycket nerver i denna aktrisen. När det var på topp så tvekar jag inte med 90 p. Nu blir jag ju rejält nyfiken på min enda flaska Trapet i källaren (en GC Clos Prieur 1er Cru 2002)!

Tignanello 2003

Jag var inte nådig mot Tignanello 2004 för ett tag sen, och egentligen borde 2003:an vara ännu ett snäpp ner i skalan. Men icke! 2003:an har nått en ganska tidig mognad och känns helt färdig att dricka nu. Vad gäller 2004:an får jag får erkänna att det kanske inte är min starka sida att dricka ett så ungt vin och sia om framtiden. Jag hoppas iaf innerligt att 2004:an går in på samma spår som 2003:an.

Tignanello 2003 har en tät mörk framtoning med en smula tegel i kanten. Det doftar moget - eken finns där men är bara skön i samklang med lite rökt fläsk, en gnutta apelsin och körsbär. Jag hittar inget stressat eller vasst i smaken, men det finns en liten känsla av torkad frukt som nog skvallrar om 2003. Munkänslan är sammet och trots den torkade frukten är vinet friskt och komplext. En glad överraskning (91 p). Detta är kanske inte den typ av vin som jag vill fylla min källare med i dagsläget och poäng/priskvoten är inte helt på topp. Detta trots att SB nog har Europas lägsta pris på Tignanello.

Fredagen övergår i lördag och Doktorn kommer förbi med två utbildningsviner (nej, han har inte gett upp på att ge mej en något bredare bild av vinvärlden). Som förrättsvin tar jag upp det vin som blev hela helgens vinnare för mej. Hubert Lamy Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes 2005 är inget annat än mycket högklassig vit Bourgogne. Det börjar lite bråkigt med lite överdriven ek och dominerande smulad lakritsrot, men som vanligt gjorde luftning under (jag undrar om inte vitt vin vinner mer på luftning än rött?). Det är ganska stramt i Pulignystil men med en helt enorm eftersmak av mineral, anis och böljande tropiska frukter. Oerhört mycket vin för relativt lite pengar (92 p).

Doktorns läroplan går dock inget vidare. Det räcker att se på glasen för att inse att det kommer att bli en tuff kväll. Alkoholen dunstar och kondenserar i rännilar längs kanten i de orörda glasen. De två vinerna är ganska lika i sin portvinsaktighet och har full gas i vaniljpedalen. Alfa Crux Malbec 2006 och Catena Alta Malbec 2006 representerar allt det som jag inte vill ha i ett rött vin. Jag vet att Doktorn har en flaska Amon-Ra i sin källare, och då Alfa Crux är det mest galna vinet placerar jag detta där. Den andra gissningen går till någon högpoängare från Chateauneuf, som nästan kan få lite portstil när druvorna skördats för sent och macererats för hårt (för mej då). För att klara av provningen gäller det att låta vinet passera munnen snabbt i en smal stråle och sedan bita ihop. Lite som utanför dansbanan i en hembränningskommun. Jag undrar hur långt man kan driva extraktion, koncentration och fat och ändå ha med sej de amerikanska kritikerna upp i 90+p (Jay Miller gav dessa två viner 91 p)? Slutmålet på denna resan är ju starkvin. I Alfa Crux-fallet dessutom lagrat på 200% ny fransk och amerikansk ek (om jag förstod det hela rätt). Tack i alla fall Doktorn, och förlåt att jag är ett fall bortom hopp och räddning.

Jag tar upp en flaska Saint Gayan Gigondas 2005 som eftersläckare, men min mun är helt paralyserad. Detta vin som jag hyllade så högt i förra posten smakar idag ingenting. Snacka om shot palate. Tur jag inte tog upp en flaska Clos de Tart.

(när jag hittar USB kabeln kommer bilder!)
(någon som vet vad som hänt med finewines.se?)

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

Italiensk merlot

Det är onekligen ett underligt faktum att de dyraste vinerna i Toscana är tillverkade av merlot och inte sangiovese. Som om Fender skulle producera en Les Paul-kopia för det yttersta premiumsegmentet. Antalet italienska merlot som jag har provat är inte stort, och utfallet inte helt enhälligt. Petrolo Galatrona åkte i alla fall ganska rejält på pumpen senast. Doktorn bättrar på det hela med tre hemliga glas, med just den gemensamma nämnaren italiensk merlot.

Doktorn får ursäkta, för ett av glasen sopar banan med allt annat ikväll. Det är inget annat än utklassning, och då skall ni veta att det är inte kattskit med i provningen. Vinet i det tredje glaset är snubblande nära perfektion. Kolsvart och en stor stallig doft med inslag av menthol och smulad grillkol, kryddor. Smaken visar en viss sydländsk känsla med inslag av torkad frukt och rejält tryck - normalt sett inte attribut jag går igång på. Men här är det i fullständig balans med helheten. Trots en massiv koncentration är smakkänslan 110% fräscht. Vinet heter Dei Feudi San Gregorio Pàtrimo 2001. Allt under 95 poäng känns fel, så otroligt bra är det.

Vinet kommer från Kampanien i södra Italien, knappast ett område jag trodde stod för extraordinär kvalitet. Merlotrankorna som producerade dessa druvor planterades redan 1802. De finaste franska ekfaten gav stall och Bordeauxkänslan.

I glaset bredvid finns ett helt annat vin. Mer transparent, ljusrött i färgen. En del ek här också. Smak och doftprofilen går mer åt bärighet. En rejäl fruktsyra avrundar eftersmaken. Castello di Ama-stilen känns igen i denna l'Apparita 2000. Ytterst lätt extraherat, superrent och balanserat. Det är en farlig stil att ha när prislappen närmar sej 1000 kr och man riskerar att hamna bredvid en syditalienare. Ett bra vin (90p?) men med fel prislapp.

Det tredje glaset innehåller Falseco Montiano 1998. I detta gänget hänger det inte med alls, utan framstår som relativt enkelt och tunt.

En generell iakttagelse är i alla fall hur lagringståliga dessa viner är. Inget av vinerna framstod som ens i närheten av fullmognad. Inte illa av en druva som oftast blandas i för att mjuka upp sträva cabernetvarianter.

Hedonistafton

En kväll med Travkungen och S. från Gomseglet blir alltid minnesvärd. De förenade resurserna är stora, och nästan vad som helst på pris/poäng skalan kan komma fram när timmen är sen. Det börjar i alla fall organiserat med vars två medhavda och hemliga vinare.

Vi ställer upp vinerna i två heat, där vi börjar med viner som bör serveras i Bourgognekupor. Det börjar dock inte bra eftersom ett av vinerna är korkskadat - Travkungen får leda Domaine Tortochot Chambertin 1988 av banan.

Glas 1: Domaine Comte Georges de Voguë Musigny Vieille Vignes 2004

Kokosolja och mogna bär i doften. Lättast i färgen av de tre kuporna. Det finns väldigt mycket ekfat i vinet, och det sitter inte riktigt ihop än. Ren och lång smak, men kanske inte så imponerande när man fick se etiketten. T.o.m. ett visst alkoholstick i eftersmaken (90 p).

Glas 2. Domaine Leroy Vosne-Romanée Les Genaivrières 1992

Travkungen behöver bara dofta ett par sekunder för att utbrista Leroy, och några till för att spika Vosne-Romanée (min flaska). Detta vinet från en minst sagt medioker årgång köpte jag som en lottsedel, och vilket utfall det blev! Vinet är helt magiskt. Doften sprudlar av den leroyska kryddigheten, det lätt rökiga från en gräsbrand och en kristallklar pinot frukt. Trots vinets ålder och den tvivelaktiga årgången är vinet det tätaste av de tre på bordet. Det ligger något utomjordiskt över hela skapelsen. Snudd på det perfekta (95 p).

Glas 3. Frederic Esmonin Griottes-Chambertin 1993

Inte lätt för Esmonin att hamna efter Leroy. Betydligt mer mogen än Leroy, opak av allt fint sediment. Väldigt mjuk, fin balans men flera hack ner på intensitetsskalan från förra vinet (90 p?) (det blev visst inga fler noteringar).

Dags för Bordeauxglas och tre nya insatser från gänget. Lustigt nog har ingen tagit med Bordeaux skall det visa sej, utan vi skall förflytta oss till en helt annan vinstil. Alla vinerna är mer eller mindre kolsvarta, så färgen kan vi avvara.

Glas 1. Torbreck The Factor 2003

Ahhh vilken doft! Rökta korvar, ljuva jasminblommor, olivtapenade. Syrah/Shiraz känns givet, men är vi i Europa? Travkungen vill ha vinet i norra Rhône 2003, jag drar nog mer åt Australien. I munnen är det som en tätt sammetsmatta av smaker från doften. En aning mer vanilj än vad jag skulle önska, men ingen syltsötma eller alkoholproblem. Ett sublimt vin trots all kraft (94 p). På sätt och vis inte långt från La Mouline 2003.

Glas 2. AMON-Ra 2006

Kul att få prova detta vinet, dessutom blint. Tyvärr kan jag inte återge mina anteckningar utan att riskera avstängning från Blogger. Jag och Travkungen eldar på varandra i sirliga sågningar.

Vinet doftar bara amerikansk ek. Jag hittar inget från vindruvan i doften, bara Ben & Jerry. Smaken är dels extremt söt, dels väldigt bitter. Det är en förfärlig mix av rent fruktsocker och bitterhet från krossade druvkärnor. Blanda ljummen Jägermeister med vaniljglass så borde man hamna ganska nära. Om man undantar att jag ogillar smakprofilen så tycker jag också att vinet har svåra tanninproblem. För vinet är inte mjäkigt på det viset - det finns mängder av tanniner som griper tag i kinderna. Men de känns bittra och grova, helt utan någon form av förfining. Vi blir i alla fall lätt chockade när S. avtäcker flaskan (ingen bedömning). Detta skall ju vara snudd på 100 poäng.

Glas 3. Petrolo Galatrona Merlot 2000 (mitt vin)

Tyvärr påminner detta vinet till viss del om Amon Ra, fast då vinet inte är lika fullpumpat tränger alkoholen (15%) igenom i eftersmaken. Annars är det ungefär samma visa. Fullproppat med ek, alkohol och sötma. Detta bländverk har också tagit de amerikanska vinjournalisterna med storm (Suckling jämför vinet med Petrus). Det är i alla fall inte bittert, men alldeles för alkoholosande och vaniljsött för min smak.

Summa: rätt grinigt i publiken. Domaine Leroy vann ganska lätt matchen om WOTN, Torbreck är helt klart en producent man borde försöka finna mer av. Deras Run Rig 2003 som S. bjöd på förra gången var också en riktig höjdare. Det går uppenbarligen att lära en frankofil att uppskatta australiensare.

Gratius 2001 vs Bastide Blanche 2007

Trots att det bara är 19 minuters tågresa från Malmö Syd till Örestad är det i många stycken en ny kultur som möter en på andra sidan. Synen på alkohol i allmänhet och vin i synnerhet är en av de saker som man som svensk hoppar till över. Vid mitt senaste besök på Vinbanken hade personalen vertikalprovning av Cheval Blanc strax efter lunch. Spottkoppar lyste med sin frånvaro kan jag säga, och min expedit behövde lite hjälp med de små knapparna på miniräknaren.

På vägen hem kan man roa sej med att läsa dansk reklam. Att ha lättklädda damer i bilannonser är snarare en skyldighet än en rättighet. Fast den reklam som skulle orsaka mest hjärnbrand hos en svensk jämställdhetsombudsman är säkerligen den som Danska Spel kör just nu för sitt Oddset. Och då skall vi komma ihåg att det är ett danskt statligt bolag som står bakom. Jag undrar hur länge en reklamslogan som denna skulle överleva i Sverige: "Det er så meget kvinder icke forstår". Fast jag måste erkänna att jag tycker denna är ungefär hur rolig som helst:

http://www.youtube.com/watch?v=ykbpKrMlRnA&feature=player_embedded

Över till vin. Vi öppnar en flaska Il Moline di Grace Gratius 2001 till en ryggbiff med lite färsk pasta. Min positiva bild av detta vin blir omedelbart bekräftad. Nästan Brunellolik i sin mjukhet och ekdominerade stil. Mjuka plommon men också ett friskt syrabett som håller vinet på rätt sida. Nu helt mogen och komplex med en fin balans av ektoner, fruk och toscanska kryddhäckar. Detta ligger strax under de riktiga kanonerna som Tua Rita och Castello di Ama, men över det man oftast öppnar från Toscana. Riktigt bra! (91 p).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om La Bastide Blanche 2007, Fast flaskan är inte helt frisk. På tok för mycket svavel i doften och en pärlande känsla på tungan. Det doftar precis som pyrosulfit, en obehagligt metallisk svaveldoft. Visst kan Mourvèdre dofta lite svavelfunk, men inte så här. Vi vädrar bort svavlet, men vinet känns dämpat och ointressant. Alkoholen finns i alla fall kvar och tar över helt. Bättre lycka nästa gång, och nu skall jag leta efter kvittot i min systempåssamling...

Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

Med kritiskt sinne

Jodå - att vara på bluesfestival innebär inte att man dricker någon form av kvalitet. Varken de spröda plastglasen eller de 10 liter stora vinpåsarna från Spendrups gjorde någon nedstämd bluesfantast på något sätt gladare. Men vad är det jämfört med den moonshine som de gamla hjältarna borstade tänderna i.

Nu har jag i alla fall provat Umbala för första gången (tvåkronors vinet - per flaska i förtjänst). Ja djävlar vad det var räligt - men det var ändå en befrielse jämfört med rysaren Gato Negro. Det gick inte ens att dricka ens när tältet hade spolats bort av syndafloden. På lördagen visade den officiella regnmätaren i Åmål 100 mm, men den lokala regnmätaren visade 140 mm. Som jämförelse är det svenska rekordet för ett dygn 196 mm. Hela campingen spolades ut i Vänern, och kommunen fick öppna en sporthall för de blöta gästerna. Kudos till det snabba beslutet från kommunchefen!

Väl hemma längtar vi efter kvalitet, och till en helstekt entrecôte öppnar vi ett Toscanavin från en årgång i storform. CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Jag har måhända blivit överkänslig mot ekbehandling efter Guigalupplevelsen - för detta vinet väcker inga heta känslor alls. Fullmoget och lent, men också fullständigt dominerat av ekfat (36 månader på ny ek). Den lilla körsbärsfrukten som tränger igenom sjunger svagt igenom alla bittra ekplankor. Jag är gruvligt besviken på ett vin som borde leverera nu. Och inte lär det bli bättre av lagring heller (86 p).

Det är inte värre än att vi kan klämma flaskan under tiden som vi bevittnar den stora kallfronten i horisonten. Sen är det dags för en okänd flaska från primörsläppet 2004, Chateau La Gurgue 2004 - Cru Bourgeois från Margaux. Inför det primörsläppet studerade jag poängen från WS och WA och gjorde avancerade matematiska modeller för de olika vinernas prisvärdhet. Detta vinet trillade ut som extremt prisvärt efter 89 poäng hos WS. Blame it on my youth. Detta vinet är kraftigt ekpräglat med mycket gräddkola i doften. Men det är ett bländverk - för vinet är tunt och syrligt. Rent och hyggligt, men erbarmligt mycket sämre än t.ex Poujeaux för ungefär samma pris (83 p). Imorgon kommer Travkungen på besök, och jag har laddat upp med Gruaud Larose, Clos de Lambrays, Anne Gros etc. Då vore det fasiken om vi inte kan tvinga upp mätaren över 90 strecket.

(Utanför boken blindprovade vi en överbliven flaska Saint Clair 43 degrees 2008 mot Fumées Blanches BiB före maten. Den senare var tappad på box i mitten av juni 2009 - och sopade mattan med nya zeeländaren med en fin krispig nässelton och klar syra. 78 p för Saint Clair - 82 poäng för påsvinet.)

Kalasvånda

Vad skall man bjuda på för vin till 10 gäster och en gigantisk 3.5 kg oxfilé? Ikväll skall vi vända ut och in på tre viner i ett lämpligt prisintervall för fri konsumtion utan ekonomisk baksmälla. Vinerna provas parallellt och helt öppet:

Första glaset innehåller en välkänd charmör - Le Volte 2007 från Ornellaia. Årets blandning är 51% Sangiovese, 34% Merlot och 14% Cabernet Sauvignon - lagrat i 10 månader på gamla Ornellaia och Massetofat. Ett vin som brukar skörda segrar i alla läger. Årets version är....vedervärdig. Min fuskdetektor slår i taket redan vid första sniffen. Doften domineras av en tung syntetisk vanillinarom, blandat med gamla bananskal och jäst, faktiskt inte alls olik en viss Claude de Val. Smaken är något bättre, ganska lätt med röda vinbär men med samma eländiga söta vaniljkladd i slutet.

Prisa gudarna för glas 2! Rocca Guicciarda 2006 är en lättnad, ett livselexir, ett vinets definition jämfört med Le Volte. Färgen är lätt mogen med lite tegelartade reflexer. Doften har en köttrök över sej, som en hårt sotad biff där rosmarinen har ramlat ner i grillen. Jag hittar en hel del italienska referenser, men det totala intrycket är nog Bordeaux i alla fall. Frukten går mer åt plommon än vinbär, men det finns redan nu en antydan till stall inlindat örtkryddor. Betydligt bättre syra än glas 1, och totalintrycket är mycket positivt. Kanske lite sluggeraktigt publikt men ändå balanserat och matvänligt.

Vinet i glas 3 fick jag lobba hårt för att få in i omröstningen. Vad är väl ett oxkött utan Bordeaux? La Tour de By 2004 har testats fler gånger i bloggvärlden än något annat vin. Jag har tidigare tyckt att vinet varit mycket mer mainstream än det där järnröret i gödselstacken som refererats till. Med denna flaskan klarnar allt, det är inte bara blod och järnrör på gödselstacken - någon har slängt ett rutten gympapåse på toppen också. Inte en molekyl av frukt. Ganska likt Chateau de Haux för er som har haft oturen att prova det någon gång. Detta går bara inte att servera till gäster - det inser t.o.m. en garvad "Poyferré 1974 kille" som jag. Det är möjligt att detta var en lite sämre flaska, men jag hade inte slängt in detta källaren för långlagring. Den dansade en sommar men nu är det över. 2005:an skall tydligen vara ganska bra, så vi får kanske hoppas på ett årgångsbyte.

Nu hör det till saken att jag var så säker på total dominans av Le Volte att jag köpte ett sex pack på vägen hem idag. Som tur är har jag kvar kvittot - för fem av dem går i omedelbar retur imorgon. Byte mot kvällens suverän - Rocca Guicciarda 2006!

2003 - den slutliga domen?

Mötet var oundvikligt. Jag hade ju lovat att aldrig mer köpa ett franskt vin från 2003 - men hur var det egentligen med Léoville Poyferre? Ett av mina absoluta favoritviner. Har det vinet mirakulöst undgått alla vassa tanniner, brända kanter och restsocker som har präglat mina upplevelser av årgången?

På försvarsadvokatens bänk sitter en imponerande uppställning. 98 Parker-poäng, 95 WS-poäng, 94.5 CT-poäng. Vi kallar in vinet till ett förberedande förhör. Som bad cop agerar en stram Pontet Canet 2002 med slipsknuten hårt knuten i halsen. Petrolo Galatrona 2000 (100% Merlot från Toscana) får komma med värme och kaffe mellan manglingarna.

Vi skall således blindprova vinerna, och jag har kallat in Doktorn och ett par andra kompisar som jury. De får veta att vi skall prova Bordeauxblandningar - inget mer. Uppgifterna är enkla: rangordna vinerna efter kvalitet, bedöm vilket vin som är äldst, och hitta vinet som inte kommer från Bordeaux. Efter lite trixande är vinerna i glasen, halvblint för mej - helblint för de fyra andra.

Glas 1: Imponerande tätt vin utan antydan till mognad. Doften är lite örtig med inslag av lichiefrukt. Smaken är stram men imponerande aristokratisk. Det är cederträ, lite gräsigt med en väldigt lång tannindriven eftersmak med fina syror. Det är cabernet så långt ögat når - och det är bra. Väldigt bra - men för ungt i dagsläget. Facit: Pontet Canet 2002

Glas 2: Ännu tätare vin med en tegelfärgad kant. Doften är betydligt större och klockrent Bordeaux med mognad. Det är stall, cederträ, lite exotiska kryddor, lite gräddkola, fatvanilj och lite rökta korvar. Jösses vilket tryck det är i detta vinet! Det smakar urtypiskt Bordeaux - men med en koncentration av sällan skådat slag. Friska syror och mineraler lyfter vinet - och även om eftersmaken är en aning eldig blir det aldrig för mycket. Detta bara måste vara Poyferrén - och jag är förvånad över hur drickfärdigt detta är. Det känns minst 10 år gammalt redan. Facit: Léoville Poyferré 2003

Glas 3: Något lättare i färgen, och med mer röda reflexer än de övriga. Doften är elegant med frukt som drar mer åt körsbär än svarta vinbär. Smaken har en tunnare kropp än de övriga två vinerna, med vissa brända inslag och stora mängder salmiak. Tilltagen fatkaraktär. Eftersmaken är lång och lite ettrig. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, och kan nog utvecklas mer. Facit: Petrolo Galatrona 2000

När kuverten sprättas visas en stor samstämmighet. Samtliga provare upplever Léoville Poyferré som det bästa vinet, därefter kommer Pontet Canet och sist kommer Petrolo Galatrona. Samtliga upplever också Léoville Poyferré som det äldsta vinet (fast det faktiskt är yngst!). Och slutligen var det inte alltför svårt att plocka ut italienaren som den främmande fågeln.

Reflektioner: Inga regler utan undantag! Léoville Poyferré måste gjort precis allting rätt under 2003. Det är visserligen en något atypisk Poyferré - men 2003:an är ändå djupt förankrad i alla de aromer man väntar sej i en Bordeaux. Det är ett stort vin - och säkerligen ett av de största vinerna vi kommer att dricka i år. Skall man bli alarmerad av den tidiga mognaden? Jag tror det vi upplever nu bara är en västanfläkt av den komplexitet som finns bakom dörren. Det kommer bara att bli bättre och bättre! Sen måste jag också säga något om den fenomenala Pontet Canet. Om Poyferré snurrar i 95-96 poängsnivåer - så är denna något bortglömda Pontet Canet lätt 92-93 poäng. Ett fantastiskt vin - som också tar stora steg framåt när maten kommer på bordet. Koncentrationen och balansen är häpnadsväckande för en 2002:a! Och jag som tog med den som slagpåse.

Villa Puccini 2003

"There is something rotten in the state of Denmark"... Iofs så är det i Toscana som vi befinner oss ikväll - men känslan av en begraven hund är den samma. Jag har fiskat upp en gammal överbliven flaska Villa Puccini 2003 ur källaren. Halva flaskan åker i grytan, och halva i karaffen.

Flaskan har en känsla av robust autencitet, med sirlig text och en bild på ett renässansslott, och det ser nog ganska inbjudande ut för förstagångsbesökaren. Två saker gör en lite misstänksam: det ganska tydliga budskapet att vinet är lagrat på ek (inte ekfat) i 12 månader samt att vinet är klassat som IGT och inte Chianti - trots att det ser ut att uppfylla alla krav för det.

I glaset ser vinet förvånansvärt ungt och vitalt ut - utan några som helst mognadstecken. Det doftar ek - mycket ek. Smaken är ganska fint fruktig, något vaniljsöt med vissa stickiga drag som får passera från det varma året. Men syran är i BiB-klass. Jag är direkt allergisk mot när syran närmar sej lösgodisdisken - och här kan man lika gärna suga på en sötsurt vingummi i eftersmaken. Jag vet inte om det är detta drag som kallas för "tillfixad" syra - men det har onekligen ett visst platt kemiskt drag.

Är det möjligen så att vi har att göra med en industriprodukt utklädd till toscansk vintradition? Är det ett möjligen ett bulkvin justerat med ekchips, socker och vinsyrapulver? Ingen aning. Det har ändå vissa förtjänster och skulle nog funka som pizzavin. Om det är någon tröst så är det bättre än t.ex Melini Chianti. Fast visst är det synd om vinsvensken avfärdar Toscana pga detta vinet - som har en orimligt stor exponering på SB med A-listade hel och magnumbuteljer. Och som sagt, lägg inte för stor vikt vid den traditionssmyckade etiketten...

Tua Rita Giusto di Notri 1999

Den senaste tidens "devalvering" av den svenska kronan har gjort vininköpen i Danmark mindre lönsamma - men knappast mindre intressanta. Diversiteten på de flaskor som läggs ut på auktionerna är munvattnande för en svensk. Iofs har priserna också sjunkit markant - bara för en månad sen gav jag 500 DKK för Leoville Poyferré 1996. Idag läggs samma flaskor ut för 400 DKK utan att hitta en köpare. Ganska prisvärt trots att man får ge mer än 3 SEK för 2 DKK. De som gav 3500 kr för Leoville Las Cases 2005 på SB kan också känna långa näsan - bottenpriset för såld flaska hittills på auktionen är 1400 DKK...

Kvällens vin är också ett auktionsinköp, som jag faktiskt får tacka Frankofilen och Parker för. Tua Rita är ganska okänt för den gemene bolagsbesökaren, men jag mindes en gammal recension av Frankofilen när denna flaskan dök upp på Vinforum. Att sen Parker gav det 96 poäng på sin tid triggade köpknappen (kan jag erkänna).

Tua Ritas prestigevin, Redigaffi, innehåller 100% Merlot men detta vinet görs på en blandning av Merlot och Cabernet Sauvignon (35/65). Årgång 1999 fick 15 månader på ekbarriquer - men jag förstår att senare årgångar har fått lite mer ek. Parker anger att det endast görs 800 lådor per år av detta vin, så visst känns det lite speciellt.

Vinet har en mogen ton ur flaskan, och en rejäl bottensats à la smält glass dekanteras bort. Det är en minst sagt ljuvlig doft som strömmar ur karaffen. Visst doftar det Bordeaux, men ändå inte. Det finns en del cederträ, stall, tobak - men cassislikören har bytt plats med en italiensk känsla av rosmarinhäckar och körsbärsfrukt. Trots den stora andelen Cabernet hade jag nog snarare gissat Pomerol eller St Emillion GCC om jag fått det blint - det är flytande munfyllande silke i glaset. Trots mognaden är vinet tätt och har säkert 10-tals år kvar på en absolut toppnivå. Detta är ett sånt vin kan kan sitta och vrida ur sista droppen ur glaset - och ändå ha toppintensitet.

Jag har haft en del dåliga möten med Toscana-cabernet, men detta vänder min misstro mot icke-sangioveseviner. Superelegant, ändå kraftfullt med en helt perfekt avvägd syra och tanninnivå. Min fru går i självsvängning över detta vinet och utnämner det till det godaste hon har druckit. Så långt vill jag inte sträcka mej, men visst är detta vinet en av mina höjdpunkter under 2008. Jag gav 94 poäng till Leoville Las Cases 1990 på Cellartracker - och detta känns faktiskt som en liknande upplevelse. Maddafakking good wine (som Elvis hade sagt)!

(Vad gäller de senaste auktionsköpen så har det mest blivit väldigt underliga viner: Poyferré 1969 och 1974, Moulin Touchais 1969, Pichon Baron 1972, Phelan Segur 1996. Nästan till priset av en kattunge per styck - men en hel del säkerligen inte så livfulla. Det kan nog komma någon sågning snart igen således).

Chateau Coufran 2005

Om definitionen av att vara medelålders år 2008 är att man har handlat härtappad Bordeaux på Systembolaget - får jag nog erkänna mej till den gråa charmens skara. När jag fyllde 20 år fanns det fortfarande rester kvar på Systembolaget av traditionen att importera Chateau Coufran och Verdignan med tankbåt till Falkenbergs buteljeringsanläggning.

Min allra första vinprovning som ordförande i Chalmers Munskänkar (vi hade inget med Munskänkarna att göra) runt 1995 var just en vertikalprovning av Chateau Coufran från 1982 och framåt. Jag minns fortfarande hur fullständigt betagen jag var av Coufran 1989 (som var den verkliga stjärnan i provningen). Om jag skall vara ärlig så undrar jag om inte den flaskan har lite skuld till att jag bloggar överhuvudtaget. Etiketten på kvällens flaska benämner vinet som le Pomerol de Médoc. Det är tunga ord men har sin förklaring. Chateau Coufran är nämligen något så ovanligt som ett Merlotdominerat vin från Haut-Médoc. Tvärs över vägen ligger Chateau Verdignan (samma ägare) som är ett traditionellt Cabernetbaserat vin.

Jag köpte en halvlåda av Coufran och Verdignan 2005 på Systembolaget förra sommaren. Hade egentligen gett upp allt hopp om dessa slott efter de rysliga viner som dessa slott producerade på 90-talet - men 2005:orna hade plötsligt alla mätarna på topp igen. Ikväll tar vi första flaskan till en Boeuf Bourgignon.

Vinet har fantastisk tät, nästan fluorescerande röd färg. Det doftar rostade ekfat och ungdomliga röda vinbär. I munnen är det som en morgontrött tonåring - det är lite nymornat vresigt. Vi sitter och skrattar åt varandra efter ett tag - vinet färgar våra läppar och tänder knallblåa. Det är nästan omöjligt att bedöma vinets potential idag - det krävs säkert flera års lagring innan detta går att dricka med större njutning. Vinet är dock koncentrerat och rent, med massor av frukt och fina ektoner! Detta kan nog bli riktigt bra med tiden.

Vi ställer undan flaskan för luftning över natten och öppnar en flaska Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2001 (SB 12357). HOLY SHIT vad dåligt detta vinet är. Jag tror knappt det är sant - vinet smakar direkt utspätt med vatten. Runt den tunna vattniga smaken av bittermandel sitter en felskräddad ekkostym. Eftersmaken är obefintlig. Detta vinet är troligtvis redan för gammalt trots att det bara är en 2001:a. Denna lorten är den enda Brunellon som finns att köpa i systemets grundsortiment - den borde med omedelbar verkan bytas ut mot Angelinis Brunello.

Castello di Querceto Il Picchio 2003

Kvällens skeende blev direkt påverkat av socialistkongressen som pågår i Malmö just nu. Nästan hela Malmös centrum har varit avspärrat under kvällen - och svärmor fick inte lov att komma genom avspärrningarna till sin lägenhet. Med lätt darr på stämman ringde hon till oss och fick komma på middag för att slippa undan den värsta stenkastningen.

Väl i soffan erbjuds hon ett glas av Georg Breuer Riesling Sauvage 2007. Vi var ganska skeptiska till detta vinet förra gången - men nu är det ny årgång och nya givar. Nu faller det oss bättre på läppen. Nu försvarar det sin prislapp med en tydlig stenrökskaraktär, citrus och fläder. Fin syra och en minimal antydan till fruktsötma. Det är inte på något sätt enastående - men kan bli ett säkert fördrinksvin under vintern.

Till kvällens pasta öppnar jag en Castello di Querceto Il Picchio 2003 Chianti Classico. Vinet är inköpt på plats under vår resa i Toscana under 2007. Detta vinet var det som imponerade mest på oss - trots att det inte på något sätt var det dyraste i sortimentet. Vinet innehåller 100% Sangiovese, av en klon de kallar Sangiovese Grosso. Nu tar vi den första flaskan och hoppas på en fin upplevelse!

Direkt efter dekantering så har vinet en direkt frånvarande doft. Det kan lika gärna vara kranvatten i karaffen. Doften tar sej under kvällen, men blir aldrig något nämnvärt.

Jag fattar inte alls vad vi såg i detta vinet när vi smakade det på Querceto. Smaken har starka drag av torkad frukt och en bränd ton som mynnar ut i en viss stickighet. Tanninerna bråkar i bakgrunden och jag kan ge mej den på att detta vin har en viss restsötma. Jag tycker mest det smakar dålig amarone som ger mej halsbränna. Skadat av den varma årgången?

Marchese Antinori 2004

Tillbaka på banan igen! Efter nästan tre veckor utan ett glas rödvin bestämmer jag och frun att det är dags att luta oss tillbaka för en stund med något gott på tallriken och i glaset. Tack förresten för alla glada tillrop! Lillflickan sover gott med en rännil av mjölk längs kinden och ett hedonistiskt uttryck i ansiktet.

Vi bloggchattade för ett tag sen om Antinoris Chianti Classico Riserva i den nya lovande årgången 2004. Vi är ju ganska svaga för detta vinet efter att ha följt 2001:an från vaggan till studentexamen - och visst är man nyfiken. Galloni har ju deklarerat 91 WA-poäng - och Suckling lär inte ha några problem att korsa 90-poängsgränsen med sina inflationsskadade Toscanapoäng.

Jag steker på två Karl-Johanssvampar (det är en utmaning att vara svampplockare i Malmö kommun!) och blandar med Ranis färska dito-pasta och vänder i rikligt med parmesan och stekt fläsk. Toppar med lite tryffelolja.

Under tiden smakar vi på det nyupphällda vinet. Doften är väldigt italiensk - men de klassiska referenserna till körsbär, bittermandel och en del ek. Smaken är direkt aggressiv - och vi kan inte hålla inne med en grimas. Fruktsyra - och det finns rejält av det. 2001:orna hade också en väldigt hög syra i sin absoluta ungdom - så det känns ändå väntat på något sätt. Detta vinet är oavsett ålder inget man sitter och slödricker utan mat. Till den fettstinna maten funkar syrorna utmärkt och eftersmaken av Toscana hänger med bra länge efter varje sipp. En liten torr tanninkänsla hänger med och visar att detta vinet inte skall drickas nu.

Om man skall ge sej på en jämförelse med 2001:an i samma tidsålder så är 2004:an ett något lättare och mer kyligt elegant vin. Renheten i frukten känns uppskruvat ett snäpp och syran är minst i nivå med 2001:an. Detta vinet skall inte drickas nu! Tyvärr så korkas väl 95% av alla SB's flaskor upp direkt efter hemkomst - men jag lovar att det finns 2-3 poäng till att plocka om man kan hålla sej 1-2 år. Syran ger med sej ganska snabbt med lagring och det finns en uppsjö av aromer runt knuten.

Detta är för mej Chianti Classico! Nu blev det inte av att jämföra detta vinet med Ricasolis och Fonterutolis motsvarigheter denna gång. Min erfarenhet av de sistnämnda är att de gör fantastiska viner - men ibland med så mycket Bordeauxkaraktäristika att man undrar om Sterling rört ihop boardingkorten.

Hamburgervin

Travkungen och Mr H. är här i afton och vi vänder några burgare på grillen. Alla har fått i uppgift att ta med en flaska av något man är sugen att testa. Jag är först ut med en flaska Il Sole di Alessandro 2001 från Castello di Querceto (Toscana). Detta vinet innehåller 100% Cabernet Sauvignon och är inköpt på plats i Toscana. De visade vingården där detta vin växer och det var otroligt brant och kargt.

Vinet är tätt och lite primärfruktigt fortfarande. Tyvärr så är det väldigt slutet trots dekantering - denna flaskan skulle säkert mått bra av minst 5 år till i källaren. Det finns en ton av parfymerad tvål som man ofta hittar i Cabernet Sauvignon från Chile. Det är egentligen det enda som vinet ger ifrån sej - och jag är rejält besviken. Tvål kan jag köpa på konsum.

Näste man till rakning är Travkungen som har med sej en flaska Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Chaignots 2004 från Robert Chevillon. Äntligen ett riktigt vin! Färgen är väldigt lätt - men det märks ingen utspätt i glaset. Fina toner av tomat och hallon, och med en enastående koncentration i smaken. Travkungen bunkrar just nu Bourgogne 2004 - som han anser vara en gravt underskattad årgång. Hur det är med den saken vet jag inte - men han handlar målinriktat just nu.

Sist ut är kvällens clou - en flaska Grand-Puy-Ducasse 1982 nyinköpt på K&S i Köpenhamn för c:a 500 DKK. Detta är första gången jag provar ett vin från den legendariska årgången 1982 - så det skall bli spännande (trots att G-P-D inte anses som något av de bättre slotten)! Nivån i flaskan är som den vore nyfylld. Vinet dekanteras och det visar sej att den nästan inte innehåller något sediment alls. Även i glaset känns det inte som att detta är ett 26 år gammalt vin. Kanten är visserligen tegelfärgad - men vinet är kraftfullt och vitalt. Doften är fantastisk med tydliga toner av cassis men förvånansvärt lite stall och läder. Det finns något funky i vinet också - lite som urin på solvarm sten. Smaken har en väldigt hög syra och är väl inte toklång. I stort smakar detta som en Poujeaux med vitpepparsting. Ingen 90-poängare - men ändå väldigt trevligt till hamburgerdressingen....

Castello di Ama 2004

Förra sommaren hyrde vi ett hus i Toscana - och en av kvällarna provade vi det totala utbudet av Chianti Classico i den lokala supermarketen. Jag minns inte exakt vilka viner som ingick i "provningen" , men just denna Castello di Ama 2004 (SB 99844) avgick med en förkrossande seger på altanen. Inte så konstigt kanske - jag antar att detta är den mest ansedda och därmed också dyraste Chianti Classico'n som går att uppbringa.

Vinet hälls direkt i glasen och ger ett lätt intryck i färgen. Den första doften som strömmar ur glaset påminner om ett överoxiderat starkvin, typ sherry som stått i öppnad flaska för länge. Efter en stund försvinner detta som tur är - och de lättstämda tonerna av hallon och körsbärsfrukt blandat med bittermandel dominerar. Doften är god men är inte detta vinets starkaste sida.

Smaken är väldigt finstämd och elegant, med ett superrent inslag av frukt och munkyla. Det finns ek någonstans i änglakören - men bara som en stämma bland basarna. Det är så vackert och elegant att jag byter ut glasen mot Bourgognekupor efter ett tag. Det är ett lyckat drag!

Detta vinet är Brancaia Chianti Classicos totala motsats, och jag föredrar definitivt elegansen och kylan i detta vinet jämfört med den förhållandevis mer plumpa mosade frukt/vaniljblandningen som Brancaian bjöd. Skall man hitta någon kritik mot detta vinet så är det att det är ganska otypiskt för Chianti som jag känner det. Detta är ett vin för rådjursfiléer - inte pasta bolognese.

Prisbilden visar att detta vin med fördel köps på systembolaget. Jag inhandlade mina flaskor på plats till ett högre pris - och speciellt priset för 2001:an i BS är mycket konkurrenskraftigt i Europa (om det nu verkligen finns för beställning). Skall bli kul att testa detta vin med lite mer mognadstoner - jag tror och hoppas att det klarar ganska lång lagring.

La Casella Prugnolo IGT 1999

Vad gör man om man har en eftermiddag och kväll att slå ihjäl i Amsterdam? Självfallet besöker man alla vinbutiker man kan hitta i gula sidorna - samt rekar för kvällens middag! Jag var på tjänsteresa i Amsterdam i början på året - och passade på att åka ner en dag tidigare för att hinna se lite av stan (nåväl vindelen då).

Middagsvalet föll på en italiensk vinkrog som rekommenderades varmt av en av vinaffärerna. Middagen bestod till 50% av snack med vinsommelieren, och efter kaffet gick vi ner i deras vinkällare och snackade vin. Där fick jag denna flaska att ta med hem - ett vin som jag druckit genomgående under middagen. Pluspoäng således redan innan korken dras ikväll!

Det har varit svårt att hitta någon information om detta vin, La Casella Prugnolo IGT 1999, på nätet - vingården ligger i alla fall i Montepulciano-området. Vinet har IGT-status och innehåller 100% av en Sangioveseklon som de kallar för Prugnolo - och det tillverkas bara de bästa åren. Flaskan är numrerad med nummer 2417 av 5000.

Vinet serveras till lite färsk pasta med tryffelolja och Reggianoparmesan. Det passar detta vinet som hand i handske! Det är fullmoget med fin integrerad ek - klara syror och sammetslen avslutning. Det smakar som ett mellanting av Brunello och Chianti. Det är ett matvin - och eftersmaken är väl inte toklång. Vad gör det när tryffeln och olivoljan faller in i vinet som de vore gamla lumparkompisar. Återigen - italienska viner skall drickas till mat!

CastelGiocondo Brunello di Montalcino vertikal

Kvällens tilldragelse utspelar sej på Restaurang S:t Markus Vinkällare i Malmö. Utan att ha helt torrt på fötterna så tror jag att denna restaurangen har Sveriges bästa vinlista, se http://www.malmborgen.nu/pdf/vin.pdf.

Kvällens middag är en avtackningsmiddag för en medarbetare i mitt "team", och då jag vet att chefen är en stor älskare av Brunelloviner (och tillika Eurocardinnehavare) - finns det chans till lite gratis mums :-). Efter en snabb besiktning av den 41 sidor långa vinlistan enas vi om att prova CastelGiocondo från Marchesi Frescobaldi. Årgångarna som väljs ut är 2000, 2001 och 2002. Årgångarna är som en berg-och-dal bana i Wine Spectator poäng - 92, 94 resp 85 poäng. Det finns ett visst egenintresse i denna provning - då det ligger några 2001:or i min källare som jag inte har vågat röra än. Kan det vara dags?

2000: Vinet har vissa mognadstoner, men är långt ifrån fullmoget. Doften känns en aning bränd och smaken är det torraste av alla tre. Fin Brunello som kanske saknar lite frukt för att komma upp i absolut topp. Fina syror och tanniner, en solklar tvåa för kvällen.

2001: Ingen tvekan om att detta är det överlägset bästa vinet av alla tre. Färgen är ogenomträngligt blåsvart - utan minsta antydan till mognad. Fortfarande knivskarpa syror och tuffa tanniner - men eftersmaken är som en dröm och håller på i en evighet. Detta vinet skall inte öppnas igen på flera år. Som väntat så gör lite mat på tallriken underverk med syrorna - och vinet känns mer och mer drickmoget.

2002: Vinet är mer åt det klarröda hållet - och initialt från flaskan kommer ganska trevliga toner av röda frukter och bär. Vinet känns utspätt (jmf med de andra två), men är ändå ganska njutbart. De vid bordet som normalt sett bara köper BiB håller detta som vin nr 1. Efter några i minuter i glaset börjar de få syror som finns i vinet vakna till liv - fast på "fel sida". Jag tycker det finns klara toner av sur disktrasa nu.

Slutsats: Wine Spectators ranking av dessa vinerna känns helt korrekt - möjligtvis att 85 p är i högsta laget för 2002:an. Att 2002 är en katastrofårgång bekräftas, och man kan undra varför inte CastelGiocondo nedgraderades detta år till en Rosso di Montacino - för det är ungefär det som man får i glaset.

Vad gäller restaurang S:t Markus Vinkällare så får jag väldigt blandade känslor. Restaurangen ligger i Malmös finaste restauranglokal - i källarvalven till ett medeltida nunnekloster. Vinlistan och på det sätt som de hanterar vinerna känns som världklass. Men maten är ett under av tristess och dålig fantasi - inte direkt dåligt - men bara trist. Som överfet stadshotellsmat från 1985. Nästa gång skall jag beställa kallskuret och en flaska CastelGiocondo Riserva 1997. 11oo kr för den flaskan måste vara ett fynd!!

Ricasoli Rocca Guicciarda 2004

Min vinkällare består av c:a 200 flaskor. Uppskattningsvis är 40% Bordeaux, 25% Toscana, 10% Rhone, 10% Piemonte, 10% Bourgogne och sen spridda skvättar från Alsace, Valpolicella och Soave. (En lustig detalj är att jag just nu inte har en enda flaska utanför Frankrike och Italien). Toscana är således en ganska tung post i min "portfölj". Men konstigt nog har jag aldrig ens varit i närheten av kvällens vin Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva 2004 (SB 2723).



Barone Ricasoli har ju flera tung och lättviktare på bolaget som varit flitiga gäster hos oss. T.ex finns det några Castello di Brolio 2001 (SB 81523) i källaren och syskonvinet "Brolio" (SB 2705) var ett stående vin på grillbordet i somras. Jag tror att detta vinet har hamnat lite mellan stolarna pga priset. Vin under 150 kr lägger jag sällan ner för lagring - och vin över 100 kr spontanköper jag inte för en grillkväll med polarna.

Kvällens matlagning gick i Italiens tecken - lammfärsbiffar med hemmagjord tomatsås och färsk pasta. Rikligt med Reggiano parmesan på toppen.

Vinet är väldigt knutet direkt från flaskan, svaga toner av mörk frukt och kaffe. Tio minuter senare har allt släppt - nu fullständigt osar glaset av Toscana av hög klass. Mörka frukter såsom körsbär och björnbär, kaffe och choklad. Helt enkelt väldigt Toscanskt! Smaken är strikt med rätt tuffa syror och en del tanniner - men väldigt elegant med en fin ektouch. Lite lite kritik mot att frukten inte riktigt räcker till i mitten - det finns en tunn zon någonstans mitt i munnen (men då jämför jag med betydligt dyrare viner).

Efter ytterligare en stund kommer en påtaglig stallighet - och nu börjar vinet närmast likna en Bordeaux. Vinet tar ett steg upp i kvalitet och blir plötsligt en allvarlig konkurrent till Marchese Antinori 2001. Antinorivinet vinner dock på poäng pga lite mer koncentration och komplexitet - men så är också det vinet äldre och lite dyrare.

Systembolaget påstår att vinet består av 100% Sangiovese - men det är väl inte tillåtet i Chianti Classico? Prisskillnaden mellan "Brolio" och detta vin är 30 kr - men klivet upp i klass är mer än så. Tyvärr så har årgången bytts ut mot 2005 som känns som ett osäkert kort. Jag skall leta på lite mer obskyra systembolag efter den gamla årgången - det finns ofta kvar gamla årgångar långt bak i hyllan...