Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

Lata dagar i lä

Ny uppsamling av konsumerade viner innan det är dags för insättning i glasbanken:

Först ett par flaskor från affären nära jobbet i Köpenhamn:

Konrad Marlborough Sauvignon Blanc 2006: Jag missade tyvärr årgången när jag handlade, för detta vinet är säkert två år för gammalt. Smakar på pricken som ett bortglömt glas unken flädersaft (till avloppet).

Domaine Baumann Pinot Gris Mambourg 2005: Synar man flaskan noga står det i liten stil att vinet är Liquoreux, och vinet är intensivt sött utan nödvändig stadga. Funkar inte bra ens som apretif (kanske till en bär-surpris senare i veckan?).

Domaine Gobelsburger Grüner Veltliner 2009: En gammal bekant som jag slutade handla efter årgång 2005, då jag upplevde en kraftig kvalitetssänkning. Nu känns det som om det har kommit på banan igen. Betydligt fylligare men med samma fräschhet som de senaste årgångarna. Kanske inget för vinprovning, men utmärkt som startvin en het eftermiddag.

Marchese Antinori Chianti Classico 2001: Den stadigt uppåtgånde utvecklingskurvan för detta vin känns bruten i och med denna flaskan. Lite murken nu, och med enbärstoner. Kanske en dålig flaska för den vi drack för prick ett år sen var fantastisk.

Sedan en intressant jämförelse mellan två Produttorifynd från Philipson:

Produttori del Barbaresco Riserva Montestefano 2001: Intrycken från förra flaskan känns bekräftade. Öppnar med toner av murket trä, sluten och tanninhaltig. Någonstans halvvägs vädras det lite ofräscha bort och vinet har en bra period. Mörk, nästan övermogen frukt och mycket mognadstoner. I slutet försvinner frukten igen och kvar står tanninstrukturen. Njutbart, men utan tvekan det svagaste kortet av de riservor 2001 som jag provat. Skall drickas väldigt snart enligt min åsikt.

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Lättare färg, betydligt friskare och mer intressant i doften. Istället för vasaskepp är det en myriad av kryddor och friska bär. Riktigt fin doft. Smaken ligger åt det lättare hållet, men tuffar till sej ordentligt med lite luft. Renheten som detta vinet har brukar kosta multum. Överlägsen vinnare i denna posten.

Santa Duc-festival

Hur stor är sannolikheten att två personer drar fram samma producent ur rockärmen på en têtê-à-têtê blindbock? Dessutom en producent som båda har gått och gnagt på under året. Är detta bra eller på väg over-the-top? Väldigt nyttigt att få dessa glas blint helt enkelt.

Glas 1 (okänt för mej): Santa Duc Les Quatre Terres 2005

En småsniffisniff och snabbt smakprov leder mej direkt till Crozes-Hermitage. Syrah - 100%. Svalt och lätt syrligt. Tätt och trevligt. Inte helt definierat som Graillot, men som någon annan producent - kanske Gilles Robin? Årgång - 2006 kanske?

Mycket överraskad - Mina flaskor av detta vin var murriga och absolut inte elegant Syrahdrivna. Men åren har gått och detta vinet har helt bytt stil. Riktigt bra faktiskt för vad det kostar och är (88 p). Typiskt att mina flaskor sedan länge är slut.

Glas 2: Santa Duc Les Hautes Garrigues 2004

Ett fullständigt annorlunda vin. Massor av Mouvèrdrefunk men också ljuvliga violer och svarta vinbär i doften. Vinet doftar fantastiskt hela kvällen, men smakar bäst lagom källarsvalt. Då finns det en viss balans trots en väldigt tilltagen alkoholnivå. Vid rumstemperatur och avslutad middag är vinet på gränsen till odrickbart bittert. Det är SPONK och galen extraktionsnivå. Tugga på en näve druvkärnor och skölj ner med Kosken.

Mycket svårbedömt. Ett större vin i en stor alkoholkostym. Stenhårt extraherad med en kliniskt ren och stor Mouverdredoft. Ett vin jag kan inse har kvalitet men som är helt fel för min smak (inga poäng). Bättre med lagring? Fast de där bittra tonerna brukar aldrig försvinna.

Efter eldandet drar Doktorn vidare och resten av sällskapet hugger in på ett par flaskor jag har släpat med från Malmö:

Vieux Donjon 2001: Tyvärr den sämsta flaskan hittills. Detta vinet ligger på en knivsegg mellan metallisk ålderskris och underbar mognad. Andra flaskor har blivit metalliska efter några timmar, denna är det tyvärr redan från start. De bra flaskorna är dock fantastiska! Jag börjar dock undra hur dessa egentligen har lagrats innan jag köpte dem.

Castello di Brolio 2001: Stor Bordeauxdoft utan mognad. Lite syrlig Chiantifeeling i smaken. När man väntar på att vinet skall skjuta till i eftersmaken händer det absolut ingenting. Min tredje Castello di Brolio utan succé. Jag ser inget fel på vinet, förutom att det kostar en så där 200 kr för mycket. Inget för min källare i fortsättningen, jag föredrar Rocca Guicciarda eller Marchese Antinori.

Castello di Querceto Il Picchio

Italienska viner i allmänhet och toscanaviner i synnerhet är inte precis hetaste stoff i vinkretsar för tillfället. Alla sitter i grenachediket och prasslar - så även jag.

Men till en rätt hårt grillad ryggbiff med parmesanslängda gnocchi känns det läge att röra toscanahyllan igen. Jag är dock beredd på att hämta upp något nytt, för min statistik på Castello di Querceto är inte vacker. Tre-noll till slasken om jag minns rätt. Men tiden går, flaskorna (inköpta på plats) bli äldre och jag blir visare (möjligen). Och så lär man sej vad som fungerar och inte. Senast vi drack detta stod det spaghetti bolognese på bordet - och krocken mellan tomatsötman och syran i vinet var inte vacker (en väldigt svår vinrätt överhuvudtaget).

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva "Il Picchio" 2003 är ett "single vineyard" vin innehållandes 92% sangiovese och 8% canaiolo. 12 månader i barriquer får anses vara modest ekbehandling jämfört med mycket annat i Toscana. 13.5% alkohol. Initialt har vinet en ganska tråkig dov portvinsdoft, och mina värsta farhågor verkar besannas. Men vinet förändras enormt i karaffen, det mörka dova lättar upp och vinet får en härlig lätt Castello di Ama touch.

Det doftar köttsaft på varmt grillgaller med halvbrända rosmarinkvistar. Precis som det det stora köttstycket med ben som jag åt på trattorian i Greve (minns ej namnet på rätten). En ljuvligt köttig och örtig doft. De franska barriquerna ger en Bordeauxtouch. Smaken är fortfarande ganska tuff, men med en fin balans av den mogna körsbärsfrukten, det ljusa örtiga och avslipade ekfat. Det är imponerande att se hur alla italienska smaker i maten fångas upp i vinet.

En mycket glad överraskning, och det är lika bra att ta fram tummen (90 p).

200:e inlägget skulle firas

En solklar efterkonstruktion - eftersom jag såg att det var 200:e inlägget först när jag startade upp Blogger idag. Men något sätt får man förklara den massiva mängd vinflaskor som korkades upp av mej och svärfar igår. Några skrivna noter var det inte tal om, men en uppfattning av varje vin kan man bjuda på för ordningens skull:

Lit de Parade

Bestheim Cremant d'Alsace Brut Rosé
Drottningen av budgetbubbel för tillfället. Lite jordgubb - rabarberaktig. Oerhört lättdrycket i sin halvtorra stil, nästan som en törstsläckare. Bagatellartat, men lyfter mungiporna på vilken gäst som helst (82 p).

Saint Clair Pioneer Block 3 "43 degrees" Sauvignon Blanc 2008
Jag hade väntat mej en kattpisschock, och det fick vi också. Lite oväntat fanns det också en tyngre aromatik, lite myskaktigt. Rent och med en lång finish - men jag ryggar tillbaka. Ett vin som detta kräver stenrök och rakbladssyra. Det snubblar farligt nära jolmigt (78 p). 1-0 till Frankrike.

Dr Loosen Graacher Himmelreich Spätlese 2007
Jättefin typisk mosel spätlese, mycket uppskattad bland gästerna efter den lite svårtuggade nya zeeländaren. Jag har hamnat lite i bakvatten med denna typ av vin - har svårt att varken bli begeistrad eller upprörd. Allt smakar ungefär likadant, och det är bara snällt snällt snällt (85 p). Får kanske öppna en Müller snart för att återfå tron.

Würzburger Stein Silvaner Kabinett 2007
För mej var detta en klar uppryckning, och en kort vila i källaren har gjort detta vinet gott. Väldigt illustrativt att servera detta efter spätlesen - jag tycker detta har ett helt annat bett, balans och komplexitet. Men det är jag rätt ensam om denna kväll (88 p).

Marchese Antinori Riserva 2001
Här smällde det till rejält. Jisses vad detta har utvecklats väl av lagring. Nu är det helt nattsvart, sammetslent med massor av mognadstoner. En gigantisk fällning ligger också kvar i flaskan. Cabernet Sauvignondelen bidrar med en tydlig cederton som jag inte känt tidigare. Syran, som tidigare var en belastning för denna årgången, ligger som en nödvändig ljus ton över all läder, kaffe och plommonchoklad (91 p).

Castello di Brolio 2001
Lättare i färgen, högre syra och mer tanniner än Antinorivinet. Ingen fällning alls i flaskan. Grundsmaken är ganska lik det föregående, men detta är inte i närheten av samma mognadsgrad. Helt enkelt inte redo att drickas än. Riktigt fin klass, men får finna sej i att spela andrafiolen ikväll (89 p). Hoppas att koncentrationen räcker för längre lagring?

Gratius 2001

De vinflaskor jag släpade hem från allehanda vingårdsbesök i Toscana har inte haft det lätt i mina provningsprotokoll. Det har i princip varit sågningar över hela linjen - och då provade jag ändå vinerna på plats innan köp. T.ex samtliga flaskor från Castello di Querceto har känts obalanserade eller bara trista hemma i Svedala. Det var mycket 2003:or som såldes - vilket kan förklara saken antar jag. Då är det desto roligare att plocka fram ett vin som presterar betydligt bättre än vad jag vågade hoppas på!

Il Molino di Grace Gratius 2001. 100% Sangiovese från den bästa vingården, 12 månader på franska barriquer, IGT-status (fast visst kunde den lika gärna heta Chianti Classico? Fast då kan man inte ta betalt i samma utsträckning).

Oerhört tät färg med tydliga mognadstoner. Det doftar en hel del choklad, ek, kryddpeppar och fin ren körsbär och plommonfrukt. Smaken är "sömlös" om man skall använda ett svengelsk uttryck. Det finns en hel del ek i vinet, men kraften i frukten bänder utan problem bort alla överekningsproblem. Det finns ett imponerande register från den dova ek och körsbärsbasen till eteriska smaksensationer av nymald peppar och krossad rosmarin. Perfekt avvägd syra lyfter vinet. Fullmoget och riktigt gott! (91 p).

Men inte en bloggpost utan något grinigt och otacksamt! När solen går ner bakom takåsarna tar jag upp den sista flaskan av mina Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001.

Jag var ganska kritisk senast vi hälsade på - och denna flaskan bättrar inte på ryktet. Här har vi beviset hur det går om man tar ett grenachedominerat vin och glömmer bort det i 31 månader på 50% ny ek. Det blir ekat kan man säga. Det är möjligt att detta vinet var mer njutbart som ungt, men idag har frukten nästan helt dukat under. Vinet är direkt uttorkande i gommen, och inte någon trevlig upplevelse. Upp med nästa flaska: Santa Duc CdR Les Quatre Terres 2005. Den doftar gamla sopor och smakar stickigt av ättikssyra - defekt. Enda flaskan hittills med problem dock. Fram med kaffe och konjagare istället. Det kan man ju unna sej när man ändå är ledig dagen efter (jo, danskarna firar fortfarande annandag pingst).

Marchese Antinori 2001

Ett kärt återseende! Vi öppnar en flaska Marchese Antinori 2001 till en stekt monsterkalkonfilé med lite färsk pasta till. Filén, som ser ut ungefär som en julskinka i storlek, baddas med lite färsk rosmarin som fortfarande växer ute på terassen.

Detta vinet tjusade oss så mycket för 1-2 år sen att jag köpte en hel låda av det på mitt lokala systembolag. Kanske lite överdrivet, men jag har bara haft goda erfarenheter hittills. Nu öppnas flaska 7 i lådan, och minsann har det hänt en hel del sen senast. En stor sedimentkaka täcker ena sidan på flaskan, och en rejäl klump fällning måste dekanteras bort.

Paradoxalt nog ser vinet mörkare ut än någonsin, nästan svart med en brunröd kant. Körsbäret i doften får nu dela plats med en nästan löjligt övertydlig ton kaffe/choklad med ett stänk av hårdrostat bröd. Också smaken är nu fullt utvecklad och härligt kondisaktig med starkt kaffe och bakverk i varje vrå. Syran, som förr var ganska aggressiv, hänger med tillräckligt för att ge vinet ett lyft. Detta är troligtvis den bästa flaskan hittills - och då inställer sej frågan: Är detta toppen? Jag som trodde att detta vinet skulle hänga med i minst 10 år till börjar bli tvivlande.

Mysteriet med mina Moulin Touchais 1969 tätnar! Jag mejlade bilden till Giertz Vinimport, och idag fick jag svar från Lottie att höra av mej. Vi talades vid per telefon och hon hade vidarebefordat bilden till Vignobles Touchais (som hon uttryckte det) - som hade kommit med en massa motfrågor. Etiketten i sej är inget udda - så såg etiketterna ut på de flaskor som etiketterades på 70-talet. Det som förbryllade dem var flaskstorleken (73 cl), samt att flaskan var transparent med ljusblå ton. De har i alla fall inga flaskor kvar på domänen som motsvarar de jag ropade in. Jag har nu gett Lottie all data om flaskorna, så har hon lovat att återkomma efter förnyad kontakt. All heder åt Giertz som engagerar sej - i flaskor de inte ens har sålt!

Marchese Antinori 2004

Tillbaka på banan igen! Efter nästan tre veckor utan ett glas rödvin bestämmer jag och frun att det är dags att luta oss tillbaka för en stund med något gott på tallriken och i glaset. Tack förresten för alla glada tillrop! Lillflickan sover gott med en rännil av mjölk längs kinden och ett hedonistiskt uttryck i ansiktet.

Vi bloggchattade för ett tag sen om Antinoris Chianti Classico Riserva i den nya lovande årgången 2004. Vi är ju ganska svaga för detta vinet efter att ha följt 2001:an från vaggan till studentexamen - och visst är man nyfiken. Galloni har ju deklarerat 91 WA-poäng - och Suckling lär inte ha några problem att korsa 90-poängsgränsen med sina inflationsskadade Toscanapoäng.

Jag steker på två Karl-Johanssvampar (det är en utmaning att vara svampplockare i Malmö kommun!) och blandar med Ranis färska dito-pasta och vänder i rikligt med parmesan och stekt fläsk. Toppar med lite tryffelolja.

Under tiden smakar vi på det nyupphällda vinet. Doften är väldigt italiensk - men de klassiska referenserna till körsbär, bittermandel och en del ek. Smaken är direkt aggressiv - och vi kan inte hålla inne med en grimas. Fruktsyra - och det finns rejält av det. 2001:orna hade också en väldigt hög syra i sin absoluta ungdom - så det känns ändå väntat på något sätt. Detta vinet är oavsett ålder inget man sitter och slödricker utan mat. Till den fettstinna maten funkar syrorna utmärkt och eftersmaken av Toscana hänger med bra länge efter varje sipp. En liten torr tanninkänsla hänger med och visar att detta vinet inte skall drickas nu.

Om man skall ge sej på en jämförelse med 2001:an i samma tidsålder så är 2004:an ett något lättare och mer kyligt elegant vin. Renheten i frukten känns uppskruvat ett snäpp och syran är minst i nivå med 2001:an. Detta vinet skall inte drickas nu! Tyvärr så korkas väl 95% av alla SB's flaskor upp direkt efter hemkomst - men jag lovar att det finns 2-3 poäng till att plocka om man kan hålla sej 1-2 år. Syran ger med sej ganska snabbt med lagring och det finns en uppsjö av aromer runt knuten.

Detta är för mej Chianti Classico! Nu blev det inte av att jämföra detta vinet med Ricasolis och Fonterutolis motsvarigheter denna gång. Min erfarenhet av de sistnämnda är att de gör fantastiska viner - men ibland med så mycket Bordeauxkaraktäristika att man undrar om Sterling rört ihop boardingkorten.

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001

De färskostfyllda kycklinglårfiléerna ligger och fräser på grillen och kvällsljuset sipprar genom de äppeltyngda grenarna. Vinglaset får ett par varv och ner med näsan! Det rycker genast i mungiporna som snart sitter strax under öronen! Detta är verkligen ett vin jag blir glad av.

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 har verkligen utvecklats till något alldeles extraordinärt med lite tid i källaren. Det var gott även första gången vi provade det - därav inköpet av en hel låda någon gång under början av 2007. Det fanns ett stråk av överdriven fruktsyra i de första flaskorna - men det verkar helt ha gett med sej med lite flasktid.
Nu möts man av lite varmare frukter som fikon, blandat med de fina fattonerna av choklad och kaffe. Syran möter i mitten och gör vinet läskande. Just nu har vinet hittat en fullständig harmoni mellan ungdom och utvecklade toner. Frågan är om man skall lagra dessa flaskor så mycket längre? Iofs så sitter min far fortfarande på fullt vitala Villa Antinori från 1981 (!) - så det finns säkert potential för en lång lagring.


Vingudarna måste varit extremt gynnsamma för Antinori under 2001 - för detta vinet har nog aldrig varit så här bra i varken tidigare eller senare årgångar. Ser dock att Parker ger hela 91 poäng för 2004:an av detta vin - så det skall bli spännande när SB byter årgång nästa gång.

Också imponerande att kvalitén kan hållas så hög i ett massproduktionsvin. Hela 25.000 lådor tillverkades bara av detta vin - mer än de flesta Bordeauxslotts totala produktion. 90% Sangiovese - 10% Cabernet Sauvignon. 14 månader på små ekfat. Yummy!

Castello di Ama 2004

Förra sommaren hyrde vi ett hus i Toscana - och en av kvällarna provade vi det totala utbudet av Chianti Classico i den lokala supermarketen. Jag minns inte exakt vilka viner som ingick i "provningen" , men just denna Castello di Ama 2004 (SB 99844) avgick med en förkrossande seger på altanen. Inte så konstigt kanske - jag antar att detta är den mest ansedda och därmed också dyraste Chianti Classico'n som går att uppbringa.

Vinet hälls direkt i glasen och ger ett lätt intryck i färgen. Den första doften som strömmar ur glaset påminner om ett överoxiderat starkvin, typ sherry som stått i öppnad flaska för länge. Efter en stund försvinner detta som tur är - och de lättstämda tonerna av hallon och körsbärsfrukt blandat med bittermandel dominerar. Doften är god men är inte detta vinets starkaste sida.

Smaken är väldigt finstämd och elegant, med ett superrent inslag av frukt och munkyla. Det finns ek någonstans i änglakören - men bara som en stämma bland basarna. Det är så vackert och elegant att jag byter ut glasen mot Bourgognekupor efter ett tag. Det är ett lyckat drag!

Detta vinet är Brancaia Chianti Classicos totala motsats, och jag föredrar definitivt elegansen och kylan i detta vinet jämfört med den förhållandevis mer plumpa mosade frukt/vaniljblandningen som Brancaian bjöd. Skall man hitta någon kritik mot detta vinet så är det att det är ganska otypiskt för Chianti som jag känner det. Detta är ett vin för rådjursfiléer - inte pasta bolognese.

Prisbilden visar att detta vin med fördel köps på systembolaget. Jag inhandlade mina flaskor på plats till ett högre pris - och speciellt priset för 2001:an i BS är mycket konkurrenskraftigt i Europa (om det nu verkligen finns för beställning). Skall bli kul att testa detta vin med lite mer mognadstoner - jag tror och hoppas att det klarar ganska lång lagring.

Brancaia Chianti Classico 2004

Många höjde nog på ögonbrynen när den blåa varianten av detta vin Il Blu 2004 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista för 2007 med hela 96 poäng. Det vinet såldes på Systembolaget i höstas, och återkom nu som nyhet i juni tillsammans med sin något brunare kusin, Brancaia Chianti Classico SB 96135.

Vi drack en flaska av Il Blu vid den tiden, och visst var det ett maffigt vin med ändock lite bortkastad tid. Vinet var helt slutet och så tanninhaltigt att munnen såg ut som man hade provat en tandborstningstablett för första gången sen 3:e klass (måste bättra på den distala bortningen). Jag måste säga att jag är lite imponerad av Wine Spectator att kunna se förbi de vresigaste ungdomsdragen - och hitta framtidspotentialen. De resterande blå flaskorna ligger nedspikade i källaren (ej i stället!) i alla fall! 96 poäng är ju samma som La Tâche från det legendariska året 2002 - så mina förhoppningar är höga ;-)

Hela 16 månader i ekbarriquer har detta vin fått - och det skall visa sej vara ödesdigert...

Detta vinet visar upp mycket mer lättillgängliga drag direkt från flaskan. Så innehåller det också en ansenlig portion Merlot och är säkerligen inte så hårt extraherat. Vinet har en fin tät Chiantifärg med klart tegelfärgade kanter - skulle nästan kunna misstas för en Brunello.

Doften avslöjar ekfaten, men är fint Chiantibetonad med vissa "varma" drag. Smaken är helt öppen körsbärsfruktig, men även här känns vinet varmare än standard-Chiantin. Lite syltade moreller - typ. Tanniner och syror är helt lagom - i alla fall till mat. Det känns inte som att man behöver vänta ut detta vinet speciellt länge om det inte hade varit för ekplankan. Någonstans i eftersmaken slår eken obarmhärtigt till och munnen förpassas till ett möbelsnickeri för en stund.
Till mat dämpas denna tendens, men jag tror nog ändå att det krävs tid för att få in ekspånen på sin plats. Känns lite onödigt att göra ett vin som kräver flasklagring enbart pga överdriven ekbehandling? Totalt sett så är detta dock ett riktigt bra vin, och kan säkert bli en killer om trälådan hittar rätt.

Får jag lov också att presentera årets sämsta mat-vin matchning: Chianti och kåldolmar med nypotatis. Krocken mellan syrorna i vinet och den söta kålen var en rysare. Till enbart sås och potatis gick det bättre...

Ricasoli Rocca Guicciarda 2004

Min vinkällare består av c:a 200 flaskor. Uppskattningsvis är 40% Bordeaux, 25% Toscana, 10% Rhone, 10% Piemonte, 10% Bourgogne och sen spridda skvättar från Alsace, Valpolicella och Soave. (En lustig detalj är att jag just nu inte har en enda flaska utanför Frankrike och Italien). Toscana är således en ganska tung post i min "portfölj". Men konstigt nog har jag aldrig ens varit i närheten av kvällens vin Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva 2004 (SB 2723).



Barone Ricasoli har ju flera tung och lättviktare på bolaget som varit flitiga gäster hos oss. T.ex finns det några Castello di Brolio 2001 (SB 81523) i källaren och syskonvinet "Brolio" (SB 2705) var ett stående vin på grillbordet i somras. Jag tror att detta vinet har hamnat lite mellan stolarna pga priset. Vin under 150 kr lägger jag sällan ner för lagring - och vin över 100 kr spontanköper jag inte för en grillkväll med polarna.

Kvällens matlagning gick i Italiens tecken - lammfärsbiffar med hemmagjord tomatsås och färsk pasta. Rikligt med Reggiano parmesan på toppen.

Vinet är väldigt knutet direkt från flaskan, svaga toner av mörk frukt och kaffe. Tio minuter senare har allt släppt - nu fullständigt osar glaset av Toscana av hög klass. Mörka frukter såsom körsbär och björnbär, kaffe och choklad. Helt enkelt väldigt Toscanskt! Smaken är strikt med rätt tuffa syror och en del tanniner - men väldigt elegant med en fin ektouch. Lite lite kritik mot att frukten inte riktigt räcker till i mitten - det finns en tunn zon någonstans mitt i munnen (men då jämför jag med betydligt dyrare viner).

Efter ytterligare en stund kommer en påtaglig stallighet - och nu börjar vinet närmast likna en Bordeaux. Vinet tar ett steg upp i kvalitet och blir plötsligt en allvarlig konkurrent till Marchese Antinori 2001. Antinorivinet vinner dock på poäng pga lite mer koncentration och komplexitet - men så är också det vinet äldre och lite dyrare.

Systembolaget påstår att vinet består av 100% Sangiovese - men det är väl inte tillåtet i Chianti Classico? Prisskillnaden mellan "Brolio" och detta vin är 30 kr - men klivet upp i klass är mer än så. Tyvärr så har årgången bytts ut mot 2005 som känns som ett osäkert kort. Jag skall leta på lite mer obskyra systembolag efter den gamla årgången - det finns ofta kvar gamla årgångar långt bak i hyllan...

Léoville Las Cases 1997

Min första bloggpost! Vi får se vart det tar vägen, men jag tänkte lägga upp viner som jag provar med lite kommentarer. Jag är en glad vinamatör som har en liten vrå i källaren med viner som jag samlat på mej de senaste 4-5 åren från resor till Frankrike och Italien, köande utanför Bolaget samt flitiga inköpsresor till Danmark.

Nåväl, nu kör vi! Igår kväll tänkte jag överraska mina föräldrar med ett vin som jag vet sen tidigare kan få vem som helst på fall! Inramningen var klassisk: Ankbröst med Karl-Johans svamp, madeirasås, klyftpotatis. Allt mycket vinvänligt således. Vinet dekanterades två timmar innan servering, minimalt med sediment. Doften från karaffen var ganska tydligt "cassis". Vinet hälldes upp i glasen strax innan maten - här skulle det provas (blint för de övriga). Ur glaset steg.... ingenting!!. Vinet var fullständigt slutet. I munnen var det ganska mjukt med en antydan av samma "cassis", men alldeles för tunt och intetsägande för att vara en Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). För det var en Leoville Las Cases det var! Jag har provat ett antal Bordeauxer från 1997 på senaste tiden - och för mej framstår 1997 som en gravt underskattad årgång. Visst, vinerna är något lättare än i de "stora" årgångarna - men de är helt på topp just nu och är ljuvt sensuella i sin lite lättare fullmogna framtoning.

Men denna upplevelsen var knappast sensuell (kanske bra när föräldrarna var och hälsade på ;-) Blindprovningen avbröts - detta skulle ingen behöva gissa på. Ingen korkskada eller annan defekt kunde hittas. Karaffen ställdes ut sidan, möjligtvis skulle mer luft göra susen? En flaska Marchese Antinori 2001 (SB 22382) paniköppnades och chockdekanterades. Trots att vinet höll c:a 14 grader var det en sensation av smak jmf med Las Cases. En välkänd doft av körsbär och choklad. Helt perfekt moget nu, tur att man hann bunkra innan de bytte årgång! Jag har iofs inte provat 2003:an, men jag känner att det kan nog vara läge att invänta 2004:an som borde komma i slutet av året. Detta vinet är helt typiskt för Toscana när det är riktigt bra - och samtliga runt bordet befann sej också runt Florens när jag avslöjade flaskan.

Det blev mer vin än planerat så jag fick ta en tur till källaren igen... Återigen ett för kallt vin utan luftning - men hellre det än inget vin alls. Chateau Pipeau 2004 från St Emillion hittade jag i en liten vinbutik i Köpenhamn (http://www.gmvin.dk/) för 165 DKK. Vinet är klassat som ett Grand Cru - vilket inte betyder ett jota i St Emillion (alla viner är Grand Cru!). Vinet har dock fått bra betyg av både Parker och Wine Spectator (91p), och detta var den först testade flaskan. Vinet var mycket tätt och ungt i färgen, med tydliga inslag av gräsighet i doften initialt (10% Carbernet Franc, 10% Cabernet Sauvignon, 80% Merlot). Ett gammaldags Bordeauxvin med blod, järn och mycket urkraft. En eloge till jänkarna Suckling och Parker att de uppskattar detta vin, för insmickrande är det då rakt inte. Svårt att tro att det innehåller 80% Merlot! Öppnade upp sej något efter en halvtimme - och visade faktiskt stor potential bakom alla tanninerna, lite som en större Pomerol. Vi gillade det starkt och min far beställde sex flaskor på studs! Men här gäller det att hålla tassarna väck i minst fem år till.

Åter till Leoville Las Cases 1997... Ingen förbättring i sikte, och vi börjar ana att det kanske trots allt är korkskadat. Väldigt väldigt lite, men tillräckligt för att förvandla vinet till en hygglig Bordeaux Superieur för 80 kr. Mycket trist! Har en flaska till i källaren och besvikelsen får lägga sej innan jag provar igen.