Poliziano Asinone 2003

Skattkammaren har återuppstått! Vin & Sprit gjorde allt vad de kunde för att förvandla Kjaer Sommerfeldt till en BiB-marknad - men nu är ordningen återställd. Vad jag kunde förstå har V&S helt lämnat skutan, och överlåtit affären till de anställda. Det första som hände var att återställa den stora publikmagneten - Skattkammaren.

Där hittar vi också kvällens första vin. Vad sägs om en Bordeaux Cru Classé 1990 för 100 spänn? Jag som trodde att jag kunde rabbla 1855-års klassificering i sömnen blir konfunderad. Chateau Pouget??? Vad i h-e är det, och varför kostar det som en halv box Foot of Africa. Slottet blir inte sågat av Parker, det blir fullständigt krossat. Men det vet jag inte när det hamnar i varukorgen. Och mycket riktigt - vinet är snudd på odrickbart. Jag är fortfarande inte klar över om vinet var korkskadat eller bara extremt nersmutsat. Ibland är skillnaden hårfin med de gamla smuts-Bordeauxerna. Det är en hel del möglig wellpapp, men också färsk svinurin. Det blir en aning friskare under kvällen och vinet är väldigt tätt. Andra kan ha bättre tur (55 p). Slottet (som saknar slott) är fjärde cru i Margaux, och tillverkar endast 3000 lådor per år. Detta är troligen det lägst ansedda cru classé slottet, och det är aldrig med i primörlistor.


Nåväl, det var en chansning. Nästa vin är inget risktagande - Poliziano Asinone är en klippa i vinvärlden även i krångliga årgångar som 2003. Vino Nobile di Montepulciano - kan det låta vackrare? Doften slår fullständigt knock-out på mej - helt mitt i prick. Det finns en tydlig vegetabilisk touch - närmast är rå broccoli. Men det är bara en del i en symfoni av citrusskal, ekchoklad, bråddjup körsbärsfrukt. Jag kan inte annat än brista ut i ett tjut. Smaken har armarna hårt bundna bakom ryggen. Tajt, tanninhaltigt och syrahaltigt. Inte ett spår av brända stickiga tanniner. Doften är hela upplevelsen just nu, och jag bannar mej själv för att ha öppnat denna nu (min enda flaska). Detta är enormt bra vin i vilket fall som helst (92 p).

Med kritiskt sinne

Jodå - att vara på bluesfestival innebär inte att man dricker någon form av kvalitet. Varken de spröda plastglasen eller de 10 liter stora vinpåsarna från Spendrups gjorde någon nedstämd bluesfantast på något sätt gladare. Men vad är det jämfört med den moonshine som de gamla hjältarna borstade tänderna i.

Nu har jag i alla fall provat Umbala för första gången (tvåkronors vinet - per flaska i förtjänst). Ja djävlar vad det var räligt - men det var ändå en befrielse jämfört med rysaren Gato Negro. Det gick inte ens att dricka ens när tältet hade spolats bort av syndafloden. På lördagen visade den officiella regnmätaren i Åmål 100 mm, men den lokala regnmätaren visade 140 mm. Som jämförelse är det svenska rekordet för ett dygn 196 mm. Hela campingen spolades ut i Vänern, och kommunen fick öppna en sporthall för de blöta gästerna. Kudos till det snabba beslutet från kommunchefen!

Väl hemma längtar vi efter kvalitet, och till en helstekt entrecôte öppnar vi ett Toscanavin från en årgång i storform. CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Jag har måhända blivit överkänslig mot ekbehandling efter Guigalupplevelsen - för detta vinet väcker inga heta känslor alls. Fullmoget och lent, men också fullständigt dominerat av ekfat (36 månader på ny ek). Den lilla körsbärsfrukten som tränger igenom sjunger svagt igenom alla bittra ekplankor. Jag är gruvligt besviken på ett vin som borde leverera nu. Och inte lär det bli bättre av lagring heller (86 p).

Det är inte värre än att vi kan klämma flaskan under tiden som vi bevittnar den stora kallfronten i horisonten. Sen är det dags för en okänd flaska från primörsläppet 2004, Chateau La Gurgue 2004 - Cru Bourgeois från Margaux. Inför det primörsläppet studerade jag poängen från WS och WA och gjorde avancerade matematiska modeller för de olika vinernas prisvärdhet. Detta vinet trillade ut som extremt prisvärt efter 89 poäng hos WS. Blame it on my youth. Detta vinet är kraftigt ekpräglat med mycket gräddkola i doften. Men det är ett bländverk - för vinet är tunt och syrligt. Rent och hyggligt, men erbarmligt mycket sämre än t.ex Poujeaux för ungefär samma pris (83 p). Imorgon kommer Travkungen på besök, och jag har laddat upp med Gruaud Larose, Clos de Lambrays, Anne Gros etc. Då vore det fasiken om vi inte kan tvinga upp mätaren över 90 strecket.

(Utanför boken blindprovade vi en överbliven flaska Saint Clair 43 degrees 2008 mot Fumées Blanches BiB före maten. Den senare var tappad på box i mitten av juni 2009 - och sopade mattan med nya zeeländaren med en fin krispig nässelton och klar syra. 78 p för Saint Clair - 82 poäng för påsvinet.)

Chateau Ferriere 1999

Kvällens vin är en ersättning från Doktorn för sveda och värk efter ett nyhetsköande någon gång under 2002. Vad jag minns så hade Doktorn hade några patienter som hindrade honom i det viktiga vinförvärvet. Jag tror det var på den tiden som man fick ta en nummerlapp - och sprinters (som jag minus 10 kg) hade alltid en fördel under de 50 meter som fanns mellan dörren och nummerlappsmaskinen.

Eftersom jag inte kan så mycket om detta vinet får jag slå lite på nätet. Chateau Ferriere är 3:e cru Classé i Margaux och är planterad med c:a 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Om man bara kollar in vinadvokatens poäng så verkar detta slottet ha uppenbara problem att hålla sin status som 3:e cru. Fransmännen själva verkar mer positiva.

Jag steker på lite lammkött och reducerar lite vin och balsamvinäger - vitlökarna i ugnen fyller huset med hemtrevnad. Vinet dekantaras från en hel del sediment - varav det mesta sitter stenhårt fast på väggen av flaskan.

Det räcker med en sniff från karaffen för att inse att detta vinet är som klipp och skuret för kvällens aktiviteter - mycket tydlig karaktär av en mogen Bordeaux-Cabernet. Vinet är ovanligt tätt och mörkt för att vara en Margaux och det finns drag som lurar oss bort till St Julien-gränsen. Doften ger en tydlig cassis-ton och det känns moget utan att ha några toner av svettiga hästsadlar. Smaken är lite lättare än färgen antyder - med en omisskännelig lättande mineralton och en del tanniner.

Sammanfattningsvis så är detta ett mycket bra matvin - lite mer muskulös än typ-Margauxen - och i ett perfekt drickfönster. Om någon trampar mej på halsen och avkräver en poäng så hamnar det någonstans mellan 89-90. I detta fallet är det fransmännen som har rätt!

Léoville Poyferré 2001 vs Prieuré-Lichine 2003

Äntligen fredag igen! Ikväll utspelas en "boxningsmatch" mellan två viner från vänstra stranden i Bordeaux. S:t Julien mot Margaux. Inramningen är en middag med svärmor och mina föräldrar - alla mycket glada i vin och gärna Bordeaux.

I blå ringhörna: Chateau Léoville Poyferré 2001, ett gammalt favoritvin i , för oss, otestad årgång. Egendomen är planterad med c:a 64% Cabernet, 26% Merlot, 8% Petit Verdot och 2% Cabernet Franc. Vinet har laddat upp till denna matchen genom att ligga som incheckat bagage på ett SAS-flyg från Amsterdam - där detta vinet såldes för 39 Euro på Hart's Wijnhandel (http://www.hartswijn.nl/). Det slutade med att jag hade alla kläder som handbagage - och väskan fylld med enbart vin... Egentligen skulle väl detta vinet få vila ut i källaren - men jag är alltför otålig. Är de sex flaskorna jag köpte ett fynd eller inte?

I röd ringhörna: Chateau Prieuré-Lichine 2003. Detta vinet inköptes nyligen på Ludvig Björns vinhandel (http://www.lb-vin.dk/) i Köpenhamn för 339 DKK. Detta vinet verkar ganska okänt i Sverige - och ingen runt bordet har heller testat detta Chateau tidigare. Egendomen är planterad med 54% Cabernet, 40% Merlot, 5% Petit Verdot och 1% Cabernet Franc. Historien om detta slottet finns att läsa på http://www.thewinedoctor.com/bordeaux/prieurelichine.shtml. Det är en ganska mustig historia med element som krig, förbudstid i USA, inköp av fallfärdigt slott och den berömda "Paris wine tasting 1976" (där Frankrike fick rejält på tafsen av USA). Allt med den nu bortgångne Alexis Lichine i huvudrollen.

Båda vinerna dekanteras c:a 3 timmar före servering - och hälls tillbaka på sina flaskor igen. Ingen av flaskorna innehåller några nämnvärda mängder sediment. De professionella boxningsdomarna hos Wine Spectator håller Margauxvinet som knapp favorit med 92 poäng - jämfört med 90 för St Julien vinet. Den lättklädda damen går förbi med sin skylt och gong-gongen ljuder...

Léoville Poyferré: En stor, klassisk och förnäm doft av Bordeaux! Detta kan ingen människa missta som något annat än en Carbernetdominerad Bordeaux av hög kvalitet - och ingen runt bordet gör det heller. Nyvässad blyertspenna - en antydan till stallighet - en klar ton av vad någon kallar "svartvinbärsnickel". Det är säkert 20 år sen man smakade Nickelgodis - men min hjärna hajar direkt. Smaken är lång och väldigt god - tanninerna är sammetsaktiga men fortfarande kraftiga. Detta vin har en stor framtid till mötes!

Prieuré-Lichine: Här är det svårare för deltagarna att hitta ursprunget. Detta vinet är betydligt lättare i färgen än Poyferrén. Doften ger en ton av gräddkola och lite röda frukter och apelsin. Vinet är rejält slutet från start - men öppnar sakta sej med tiden. Det känns mer alkoholstarkt och varmt än Poyferrén - även om etiketterna säger 13% alkohol för båda. Det är gott men ganska speciellt - och atypiskt för Bordeaux. Vinet känns kraftigt Merlotdominerat - även om druvsammansättningen inte skiljer sej så mycket från Poyferrén.

Faktum är att Leoville Poyferré vinner på teknisk knockout redan i första ronden. En ganska klar bild av gästernas preferenser kommer vid första omserveringen. Alla dricker omedvetet (?) mycket mer av Leoville-vinet!

Det har debatterats en hel del om årgång 2001 i Bordeaux. Hur bra är den egentligen? Vissa hävdar att den är i klass med 2000 - andra tycker det är den svagaste årgången på 2000-talet. En sak är säker - Léovillé Poyferre har i alla fall lyckats väldigt väl! Fem flaskor kvar - inte alls en dum känsla...