Leoville Las Cases 1991

Efter ett antal dåliga upplevelser av gamla andrahandsviner började jag nästan ge upp. Cos d'Estournel 1990 var inget kul alls, innan dess var det ett par Louis Jadot Premier Cru från samma år som var odrickbara. Minns också J-L Chaven som jag uppvaktade Doktorn med - inget roligt.

Jag har med andra ord ganska låga förväntningar på kvällens gamla off-vintage Bordeaux från Vinbanken.dk. Årgång 1991 är ju inget man stöter på så ofta i Bordeaux. Någonstans vid 1996 börjar min klocka ticka för igenkänningsmarkörer i Bordeaux. 1991 ligger mest i en okänd medeltid för en vinentusiast i 35+åldern.

Det var knappast lätt för en årgång att ligga efter två historiska årgångar som 1989 och 1990, och tydligen hamnade 1991 i samma bakvatten som t.ex 2007. Höga primörpriser och låg kvalitet. Eller hur är egentligen kvaliteten? Årgången sågades av experterna runt 1993 och sen är det knappast några viner som omprovats efter det. Snabb konsumtion tillråddes, och idag lär det inte finns många 1991:or i livet.

Leoville Las Cases 1991 är i vilket fall som helst ett helt sagolikt vin i dagens datum. Det räcker att lukta på korken för att känna att detta kommer att bli en lyckad kväll. Flaskan är märkt 13% alkohol och vinet som strömmar ner i karaffen är kraftfullt och ungdomligt. Så himla uselt väder kan de knappast ha haft?

Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.

Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).

Battle of 2001

Den sista skälvande semesterdagen infann sej mycket plötsligt, och det kändes som att det var läge att plocka fram något fint från vinkällaren och köttdisken.


Léoville Poyferré 2001 vs. Beringer Private Reserve 2001 vs. lammracks. Léoville Poyferré 2001 har vi provat tidigare, och det borde vara en helt säker insats för kvällen. Jag har även provat Beringer Private Reserve, men dock bara i åldrade årgångar (tror det var 1991 vs 1992 den gången). I alla fall en av de vinupplevelser jag alltid kommer att minnas, otroligt bra viner båda två även om 1991:an var något vassare om jag minns rätt. Faktum är att nästan alla Napa-viner jag har provat har varit stora upplevelser - ofta vinet för kvällen även när det gömts bland massa gamla dyra Bordeauxer.

Léoville Poyferré 2001 förnekar sej inte. Nästan kolsvart i färgen, men med en antydan till mognad i kanten. Ahhhh. Vilken doft! Det doftar som i humidoren hos Brobergs. Släng in några cassisbär och en näve kolstybb. Smaken är tät men ändå väldigt polerad. I frågan om täthet är detta vinet inte långt från den helt galna och prematura 2003:an. Toppklass, och lätt den bästa 2001:an från Bordeaux jag har provat. Pontet Canet ligger en bra bit bakom här. Lite mer mognad och betyget kommer att stiga (93 p).

Beringer Private Reserve 2001 ser helt nytappad ut. Tät och purpurfärgad. Brandrök, mandelmassa och spearmint i doften. En enorm rökig ekvägg som känns ganska lik en bättre Guigal. Tät och primär cassissmak med hög lite stickig syra. Inget annat än ett mammutvin. Doften är faktiskt OK trots beskrivningen, men den täta smaken känns banal och klasslös. Känns obehagligt likt en blandning av Casillero del Diablo och Amon-Ra. Robert Parkers ande svävar som ett spöke i glaset. I närheten av Léoville Poyferré 2001 blir det i alla fall helt avklätt. Om jag hade fått vinet blint hade jag nog placerat det runt 87-88 poäng, för det är inte utan förtjänster trots allt.

Jag inser att jag är troligtvis den enda på hela klotet som har något negativt att säga om Beringer Private Reserve 2001. Kvällens iakttagelse stämmer också dåligt överens med den bild jag har av de äldre Private Reserve jag har provat. Kanske jag bara var för tidigt ute?

Klockorna stannade

Det är inte alltför ofta nuförtiden som man träffar på de vinerna som gör ett avtryck i själen, en tatuering i smakminnet. Ju fler och bättre viner man öppnar med åren, desto mer krävs för att komma in det heliga "hall of fame".

Ikväll görs dock en avgjutning i trottoaren. Vit Hermitage, Chapoutier Ermitage de l'Orée 1991. Det finns ju inga garantier med gamla flaskor, och speciellt inte med vit Hermitage som verkar vara extremt utsatt för oxidation. Eller har jag öppnat mina tidigare upplevelser för tidigt? Det sägs att all vit Hermitage passerar igenom ett oxiderat och trist stadium mellan sisådär 5 och 10 års ålder - för att sedan friskna till och bli underbart vid 15-20 års ålder. Man kan ju alltid hoppas - kvällens flaska är ju hela 19 år. 1991 var det första året som Chapoutier gjorde cuvée l'Orée, vilket var den första av prestigetappningarna (portföljen utökades senare med Le Méal och l'Ermite). "Basvinet" Chante-Alouette har dock gjorts i generationer.

Redan flera timmar innan har jag hällt över viner i karaff och ställt ner i källaren. Vinet har en helt fantastisk klargul färg med en enorm lyster. Doften är helt magisk. Citrus, honung, småkakor och bivax. Inte ett spår av ruttna äpplen! Smaken är minst lika bra. Man klagar ofta på låga syror i vita Rhôneviner, men detta vinet har en ljuvlig citrussyra bland alla smaksensationer. Ett av mitt livs största vitvinsupplevelser (95 p). Inköpt på vinbanken.dk för 495 DKK. Värd varenda öre.

Efter denna urladdning känns rödvinerna mindre intressanta. Att hälften var korkskadat gjorde inte humöret bättre, vad sägs om följande utfall:

La Mission Haut-Brion 1993 = kork

Castello di Brolio 2001 = kork

R.Ampeau Volnay Santenots 1976 = kork

Chateau Margaux 1963 = kork

De icke-korkade vinerna:

Gruaud Larose 1999: arketypisk men en aning tunn cassis-Bordeaux. Vinner mycket på att vara helt perfekt mogen just nu. Inte alls dumt, perfekt till maten (harfilé) och bäst ikväll (89 p).

Delas Marquis de la Tourette Hermitage 2001: Trevlig typisk Syrah, men denna flaskan känns mycket tunnare än den förra (fast den drack vi iofs mot en Grange des Peres, som hade noll ryggrad). Ren och frisk, men Graillot Crozes har mer koncentration (87 p).

Aldo Conterno Barolo Bussia 1999: Ännu ett vin som känns lite tunnare än vad appellationen utlovar. Fint mogen, på kanten till övermogen, lätt, Langhe Nebbiolo-känsla (87 p).

Sylvain Cathiard Vosne Romanée 2005: I princip omöjligt att bedöma. Vrålprimärt och stängt. Rena smaker och ganska mycket ekfat (utom tävlan).

Léoville Las Cases 1983

När skall man egentligen öppna gamla kämpar från mellanårgångar? Är det rättvist att använda dem som strykpojkar i långa vertikalprovningar? Klart att Las Cases 1986 och 1982 hade gjort snömos av 1983:an i en direkt jämförande provning, men det är ju inte ett optimalt utfall på de investerade pengarna. Inte för att detta vinet betingar några större summor på andrahandsmarknaden, tror jag betalade en knapp femhundring på Vinforum för ett par månader sen.

Leoville Las Cases 1983. Året var varmt, alla tunga investeringar från inkomsterna av den nyfödda amerikanska primörhandeln stod stilla. Parkers genombrott som vinkritiker är tätt förknippad med Bordeaux 1982 och majoriteten av cru classé flaskorna från den årgången skeppades till USA. Prisutvecklingen på de flaskorna hade också gjort mej till Parkerfanatiker om jag hade varit med. De som satsade då har nog druckit gratis sedan dess.

Leoville Las Cases 1983 hade jag med på min topp-2009-lista, men det var en flaska som doktorn hade haft i sin matkällare sedan släpp. Historien bakom denna flaskan är helt okänd, men den ser ut som ny och har en nivå som går över foliekanten.

Tyvärr har den inte alls samma fräschör som min toppflaska förra året. Den har en fullmogen fin och frisk cassisdoft men smaken har sedan länge släppt taget om kajkanten. Syran finns kvar men allt som kan kallas kropp är borta. En kort stund under middagen släpper den loss en sista fjärt i rymden för att sedan sluta som ett överextraherat Earl Grey te.

Det tar ett missar innan man inser att gamla Bordeauxflaskor är mest en enveten romantisk dröm om att allt var bättre förr. Fast ibland händer det ju att det slår in.

Gruaud Larose 1983

Julmustigt, tunn kropp och allmänt svårdrickbart. Så låter det strax efter dekantering av en gammal kämpe, Gruaud Larose 1983. Strax före middagen skall jag rusa ner efter en annan flaska, men stannar till vid karaffen. Du heliga moder, vilken doft.



Hur kan ett vin man bedömer som dammigt och ohjälpligt slut bara uppstå ur askan? Det mörkröda vinet doftar stall, halvrökt cigarr, ett par drag med fernissapenseln och en aning ljuva jasminblommor. Allt i en mycket tydlig Cabernetram. Doften är i princip fulländad - så här skall Bordeaux dofta. Inte ett spår av julmust och rutten kork. Ingen volatilitet.

Smaken är fortfarande lite sviktande i mitten, men för varje minut verkar det bli mer och mer stöddigt. Till maten är det succé, svagheten i mitten fylls ut av maten. Och eftersmaken behöver inte skämmas för sej någon gång, kristallren cassis men kanske inte riktigt någon större komplexitet. Doften är betydligt bättre än smaken. När allt skall summeras går det inte att blunda för att vinet börjar bli för gammalt nu. Men samtidigt har vinet kvalitéer som inte går att köpas för pengar på SB. 89 poäng känns rättvist.


Flaskan och korken är märkt "CORDIER" och vid denna tiden var slottet ägt av denna storägare i Bordeaux. Gruaud Larose hade några årgångar under Cordiertiden som fick slottet att verkligen höra hemma i supersecondligan, framförallt 1982, 1986 och 1990. Sen Cordier lämnade skutan har inte Gruaud Larose riktigt hittat tillbaka igen. Vissa kallar stilen under Cordier för "funktiden" (nu var iofs denna flaskan helt utan "funk"). Funk som brettangripna fat och halvdan hygien? Vet ej, och ärligt talat har jag aldrig provat en Gruaud yngre än 1990... Jag har en flaska 1986 och 1990 i källaren, båda märkta Cordier. Det känns nästan musealt att vända dessa dokument från svunna tider.


Lustigt hur börskurserna för Bordeauxslotten kan fluktuera. Om du köpte vin 1985 var Gruaud Larose och Talbot något av det bästa på marknaden. Pavie och Pontet Canet något av det sämsta. Det kan vara bra att komma ihåg när man härjar på andrahandsmarknaden. En Pontet-Canet 1983 var ett uselt vin redan 1985, men kostar ändå en rejäl slant idag.

Léoville Poyferré 2001

På lördagen slår vi dank rejält. Jag rostskyddsmålar en halv stolpe, och anser sedan att en tvåtimmars middagssömn är välförtjänt. Ett glas Tahbilk Marsanne vid spisen och maten börjar ta form. Rösti, skogssvamp och gotländsk frilandsryggbiff (jag antar att det inte bara var ryggbiffen som betade på ängen). Léoville Poyferré 2001?

Jag hade inte en aning om att det är Michel Rolland som står som vinmakare hos Léoville Poyferré. Jag har egentligen inte någon uppfattning om Mr Rolland, men den allmänna meningen verkar vara att han är ett otyg för claretkonnässörerna. Gör han vin som Léoville Poyferré 2001 kan i alla fall inte jag ha något emot den mannens metoder.

Helt tät svart färg, stallig svartvinbärsnickelaktigt doft, finrostad ek. Smaken är tät och tuggig med massor av fina tanniner som signalerar riktigt hög klass. En fullständigt perfekt mat-Bordeaux som inte visar någon årgångssvaghet överhuvudtaget. En grillad ryggbiff och detta vinet sjunger häst och cigarrosande chansoner. Drickfönstret är öppnat!

Detta vinet är på ett mycket lyckligt ställe just nu, och jag är faktiskt lite överraskad. Visst trodde jag att det var ett bra vin, men detta är i min Bordeauxtopp 2009 (92 p). Fullt drickmoget redan, vilket kanske signalerar att detta inte är ett vin att lämna till barnbarnen. Jag köpte denna flaskan för 39 Euro i Amsterdam - men vinet finns faktiskt på SB. Lite dyrare men ändå inte helt ur fas med omvärlden.

Bourgogneafton

En hare puttrar i vin och buljong på spisen, när Travkungen och övriga gäster kommer över för en liten bjudning. Hela manegen är krattad för Bourgogne. Vilt, svamp och frenetiskt regnande.

Vi bjuder ett glas Egon Müller Scharzhofberger Kabinett 2007 som fördrink. Jag är lite för okoncentrerad på vinet för att kunna ge en utförlig beskrivning. Det smakar, självklart, väldigt bra. Det vinner en hel del på att luftas lite grann, men just som vinet börjar kicka igång på allvar är flaskan slut. Om det kan motivera 399 kr är kanske lite tveksamt.

Sen sparkar Bourgognekvällen igång med en flaska Camille Giroud Beaune 1er Cru "Les Cras" 1999. Detta vinet är lite speciellt då det är det enda vinet i Camille Girouds komplexa portfölj som inte är ett negociantvin. Denna lilla jordplätt i Beaune ingick inte heller i försäljningen när bröderna Giroud sålde rörelsen till amerikanska investerare i början av 2000-talet. Doktorn har bjudit på detta vin av årgång 1996 - och det är fortfarande i topp fem av mina Bourgogneupplevelser. Men Camille Giroud var ingen helt pålitlig producent. Vinerna blev som de blev. Rutinerna var lika gamla som ekfaten. Detta vinet är helt OK, men långt ifrån den fullträff som 1996:an var. Ovanligt utvecklat för att vara en 1999:a, inte 110% rent - men det har också en väldigt fullmogen fin jordgubbsfrukt blandat med mjuk söt lakrits. Jag är lite förvånad över den mjuka strukturen - de här vinerna brukar vara betydligt mer lagringskrävande (89 p).

Nästa vin, Antonin Guyon Corton-Bressandes 2002, är betydligt tyngre doningar. Större än föregående vin i alla aspekter. Fullständigt fullpackat med en mörkare körsbärsaktig frukt. Betydligt högre syra och tanninnivå - och en eftersmak som klingar länge. Fin mineralisk doft. Me like! (91 p). Den enormt höga syran tyglas av den massiva fruktklangen, men vi sitter och klurar på hur detta vinet kommer att se ut när det blir gammalt. Kan bli odrickbart? Nu är det strålande i alla fall.

Nästa vin är en sådan chansning som går hem en gång på tio. Lecheneaut Clos de la Roche 1994. Okänd producent, förfärlig årgång, bra läge, knappt 200 kr på dansk vinauktion. Jag kan se att Travkungens mustasch börjar rycka redan innan jag själv har hunnit prova vinet. Det är en stor upplevelse. Om det förra vinet var mineraliskt är detta som att trycka näsan i en hög med krossade ostronskal. Hela strukturen vrålar Grand Cru. Kristallren frukt klingar väl ihop med en aniston och svarta teblad. Det är inte så våldsamt mycket frukt kvar i detta vinet, men det gör liksom ingenting. Alla andra viner ikväll bleknar bort jämfört med denna flört med perfektion. Showen pågår i en halvtimme - sen bleknar vinet bort till en hög av kvarbliven fruktsyra. Mäktigt. (94 p).

Alla regler om Bourgogne faller undan. "Köp enbart på prodcent - inte klassificering" stämmer illa ikväll. Alternativt är Lecheneaut en producent som inte fått det rykte de förtjänar. Detta måste undersökas i vilket fall som helst.

Sen försöker jag lura Travkungen genom att servera en Gruaud Larose 1983 i stora Bourgognekupor. Nu är kanske Gruaud Larose ett dåligt val för en lurifax - för det blir nog inte så mycket mer typiskt Bordeaux än så här. Massor av tobak, läder och en grön ton inte riktigt har lyckats transformera sej till blyertspenna. Här finns det massor av frukt kvar, och ett rejält tanninbett avslutar smaken. Faktum är att vinet vinner stort på att luftas, och tyvärr så borde jag dekanterat detta betydligt längre än den halvtimme det fick. Det är lite endimensionellt i sin övertydliga cassisfrukt, och eftersmaken håller kanske inte riktigt som jag hade drömt om. Jag tror också det lider en del av att hamna efter föregående vin (89-90 p). Snäppet över Poyferré 1983, men också en bra bit under både Las Cases och Lynch Bages från samma årgång.

Två reflektioner som verkar återkomma efter varje gång man provar gamla viner och Bordeaux/Bourgogne. 1. Det är för mycket årgångshysteri i vinvärlden 2. När Bourgogne är bra har Bordeaux väldigt svårt att hänga med (i samma prisklass).

Chateau Beychevelle 1982 vs Las Cases 1979

Glas 1 = Chateau Beychevelle 1982

Glas 2 = Chateau Leoville-Las-Cases 1979

Men den informationen får vi inte förrän långt efter middagen. All noter är således skrivna i blindo - men det behövs inte speciellt mycket fantasi för att inse att Doktorn har öppnat upp sin skattkammare av gamla Bordeauxer. Vinerna dekanteras precis innan servering.

Glas 1. Känns oerhört gammalt i starten, och jag är nere på 60-talet när vi ombeds gissa ålder på vinerna. Det finns stråk av volatila syror, lite gammal källarfunk men också en ljus plommonfrukt. Tanninerna är nästan helt upplösta, men vinet har ändå ett visst syrabett. Inom den första halvtimmen tycker jag att Glas 2 är betydligt bättre - men det kommer att ändra sej... Efter en timme fläskar vinet till sej rejält och alla indikationer av "over the hill" börjar försvinna. Varje ny sipp är annorlunda än den förra. En period doftar vinet starkt av tjärat tågvirke, som sedan övergår i en subtil blommighet. Väldigt komplext, men aldrig speciellt intensivt. Det höga hårfästet finns där hela tiden - och vinet är nog trots allt i början av sin nedförsbacke. Svårt att sätta poäng men jag drar till med 81 poäng i starten och 91 poäng i slutet.

Glas 2. Tätare och mörkare än glas 1. Allt i doften handlar om Cabernet Sauvignon - en ganska grön variant. Det är blyertspenna, gröna vinbärsblad och cassis. Betydligt mer tanninhaltigt än glas 1, och en allmänt yngre framtoning. Vinet är strålande bra en kort stund efter servering, men tappar fort i längd och intensitet. Vinet håller ändå en stram klassig hållning genom hela middagen. Om glas 1 vinner en poäng i kvarten, förlorar glas 2 sina i samma takt. Skall vi säga att glas två får 89 poäng i starten - och 78 i slutet. Guldet blev till sandiga tanniner.

Det är högtidligt och en stor ära att få prova så pass ärrade kämpar. Båda flaskorna har legat still i Doktorns källare sedan mitten av 80-talet, och får anses vara i pristine condition. Således är det nog hög tid att konsumera dessa om ni till äventyrs har dessa i källaren. Båda vinerna har vissa sprickor i fasaden, och därför kan inte poängen komma upp i samma stratosfäriska höjder som vissa andra av Doktorns gamlingar, t.ex Lynch Bages 1983 (95 p) eller Leoville-Las-Cases 1983 (93 p). Det var inte desto mindre en stor upplevelse, som är omöjlig att poängsätta.

2003 - den slutliga domen?

Mötet var oundvikligt. Jag hade ju lovat att aldrig mer köpa ett franskt vin från 2003 - men hur var det egentligen med Léoville Poyferre? Ett av mina absoluta favoritviner. Har det vinet mirakulöst undgått alla vassa tanniner, brända kanter och restsocker som har präglat mina upplevelser av årgången?

På försvarsadvokatens bänk sitter en imponerande uppställning. 98 Parker-poäng, 95 WS-poäng, 94.5 CT-poäng. Vi kallar in vinet till ett förberedande förhör. Som bad cop agerar en stram Pontet Canet 2002 med slipsknuten hårt knuten i halsen. Petrolo Galatrona 2000 (100% Merlot från Toscana) får komma med värme och kaffe mellan manglingarna.

Vi skall således blindprova vinerna, och jag har kallat in Doktorn och ett par andra kompisar som jury. De får veta att vi skall prova Bordeauxblandningar - inget mer. Uppgifterna är enkla: rangordna vinerna efter kvalitet, bedöm vilket vin som är äldst, och hitta vinet som inte kommer från Bordeaux. Efter lite trixande är vinerna i glasen, halvblint för mej - helblint för de fyra andra.

Glas 1: Imponerande tätt vin utan antydan till mognad. Doften är lite örtig med inslag av lichiefrukt. Smaken är stram men imponerande aristokratisk. Det är cederträ, lite gräsigt med en väldigt lång tannindriven eftersmak med fina syror. Det är cabernet så långt ögat når - och det är bra. Väldigt bra - men för ungt i dagsläget. Facit: Pontet Canet 2002

Glas 2: Ännu tätare vin med en tegelfärgad kant. Doften är betydligt större och klockrent Bordeaux med mognad. Det är stall, cederträ, lite exotiska kryddor, lite gräddkola, fatvanilj och lite rökta korvar. Jösses vilket tryck det är i detta vinet! Det smakar urtypiskt Bordeaux - men med en koncentration av sällan skådat slag. Friska syror och mineraler lyfter vinet - och även om eftersmaken är en aning eldig blir det aldrig för mycket. Detta bara måste vara Poyferrén - och jag är förvånad över hur drickfärdigt detta är. Det känns minst 10 år gammalt redan. Facit: Léoville Poyferré 2003

Glas 3: Något lättare i färgen, och med mer röda reflexer än de övriga. Doften är elegant med frukt som drar mer åt körsbär än svarta vinbär. Smaken har en tunnare kropp än de övriga två vinerna, med vissa brända inslag och stora mängder salmiak. Tilltagen fatkaraktär. Eftersmaken är lång och lite ettrig. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, och kan nog utvecklas mer. Facit: Petrolo Galatrona 2000

När kuverten sprättas visas en stor samstämmighet. Samtliga provare upplever Léoville Poyferré som det bästa vinet, därefter kommer Pontet Canet och sist kommer Petrolo Galatrona. Samtliga upplever också Léoville Poyferré som det äldsta vinet (fast det faktiskt är yngst!). Och slutligen var det inte alltför svårt att plocka ut italienaren som den främmande fågeln.

Reflektioner: Inga regler utan undantag! Léoville Poyferré måste gjort precis allting rätt under 2003. Det är visserligen en något atypisk Poyferré - men 2003:an är ändå djupt förankrad i alla de aromer man väntar sej i en Bordeaux. Det är ett stort vin - och säkerligen ett av de största vinerna vi kommer att dricka i år. Skall man bli alarmerad av den tidiga mognaden? Jag tror det vi upplever nu bara är en västanfläkt av den komplexitet som finns bakom dörren. Det kommer bara att bli bättre och bättre! Sen måste jag också säga något om den fenomenala Pontet Canet. Om Poyferré snurrar i 95-96 poängsnivåer - så är denna något bortglömda Pontet Canet lätt 92-93 poäng. Ett fantastiskt vin - som också tar stora steg framåt när maten kommer på bordet. Koncentrationen och balansen är häpnadsväckande för en 2002:a! Och jag som tog med den som slagpåse.

Mumieprovning i St Julien

Ikväll skall det ske! De gamla off-vintage liken som jag har samlat på mej under hösten skall öppnas och värderas av mej och Doktorn. Viner av denna typen är rena lottsedlar med ganska dåliga odds (skall det visa sej) - och trots väldigt namnkunniga slott kostar dessa flaskorna nästan ingenting på begagnatmarknaden. Etikettsdrickarna köper tydligen inte helt blint i alla fall.

Vi börjar bakifrån i kronologisk ordning: Léoville Las Cases 1956.

1956 är en bra årgång för svenska tennis och slalomstjärnor, men inte för röd Bordeaux. Året är mest känt för den stora frosten som slog ihjäl en massa vinrankor. Malbecdruvan raderades i princip ut, och återplanterades aldrig i någon större utsträckning efter det. Léoville Las Cases 1956 är grumligt brunröd i färgen - och doftar vedervärdigt av katrinplommon och ättika. Detta får Tutanchamon att framstå som en nyduschad hunk. Rätt ut i vasken.

Léoville Poyferré 1969: En årgång som tydligen liknats vid en SJ-smörgås, "inget i mitten och torra kanter". Vinet är det tätaste i färgen av alla viner ikväll och det ser ut och doftar ganska lovande från start. Tyvärr kommer det nästan direkt en ton av kokta rödbetor och gammal källare som blir direkt outhärdlig. Korkskadad? Rätt ut i vasken.

Kvällens 58-poängare (RP) Léoville Poyferré 1974 var utan tvekan det vin jag hade minst förväntningar på. Vinet är väldigt lätt i färgen, men det doftar underbart av färsk hallon/jordgubb/cassis med en tydlig rostad ekton. Vinet framstår som en lagrad Côte de Beaune med en markerad syrlighet - men vinet har balans och charm. Eftersmaken är stroboskopiskt kort, men det funkar väldigt bra till kvällens mat (lerkärlsstekt majskyckling). Inga 90 poäng, knappt ens 80 - men betydligt mer än 58! Vi dricker vinet under flera timmar, och den sista slatten är den absolut bästa. För 100 kr är detta faktiskt inte alls illa, även om motståndet är svagt ikväll.


Ducru Beaucalliou 1975 är sist ut i matchen, och både ser ut och luktar som ett "modernt" vin. Det är otvivelaktigt Bordeaux med alla attribut på plats som cassisfrukt och ek. Det smakar dock ovanligt slankt - hög syra, relativt låg koncentration och lite gryniga tanniner. En lätt oren ton kommer och går - och jag är inte alls charmad av detta vinet. Det är hårt och lite ovälkomnande.

Kvällens vinnare blir, för mej, helt oväntat Léoville Poyferre 1974.

Medoc 1983

Vi står ihopträngda i Doktorns garderob och det enda ljud som hörs är det kluckande ljudet från rödvinsflaskorna. Det är med andra ord dags för blindprovning av kvällens viner. Två stora Riedelglas och ett anteckningsblock står framför mej. Näsan sticks ner försiktigt i glas 1 - en överväldigande stalldoft väller in över näsborrarna. Det är bara att harkla sej och utstöta orden Bordeaux - Medoc - minst 15 år gammalt. Så långt allt väl - men hur gamla är vinerna (vi får veta att båda är från samma årgång)? Min erfarenhet av så här mogna Bordeauxer är inte stor - men jag drar till med 1985. Svaret är 1983.

Glas 1: Ett helt osannolikt komplex doft av stall, gödselstack, kryddskåp (spiskummin?), båtfernissa och på toppen en jasminblomma om aftonen. Smaken är intensiv med helt upplösta tanniner och en eftersmak som klingar länge, länge. Det finns en lätt Brettkänsla och vinet har en närmast punkig framtoning "detta är min stil - gillar ni det inte så stick". Helt otroligt vin, men jag har absolut ingen aning om vad det kan vara. Drar till med Gruaud Larose pga stalltonerna. Vinet är en Lynch Bages 1983.

Glas 2: Vinet både ser och känns yngre. Lite mer mainstream Bordeaux med de typiska cassistonerna. Måttligt eller inget cederträ - en stänk av ammoniak. Ett klart tanningrepp i eftersmaken, som dock är väldigt lång. Detta är också ett kanonvin - som har haft oturen att hamna bredvid ett vin som ännu bättre. Eftersom jag har lite koll på vad som finns i Doktorns källare drar jag (korrekt) till med Léoville Las Cases 1983.

Det har blivit många personliga rekord slagna den senaste tiden - men så har jag inte provat viner av denna klassen speciellt länge. Lynch Bages 1983 är otvivelaktigt den mest hypnotiserande Bordeaux jag någonsin har mött. Perfekt mognad, parat med en tinnitusorsakande intensitet, sammetskänsla och ändlös komplexitet.

En liten reflektion över Leoville Las Cases: jag har nu på ganska kort tid provat 1981, 1983, 1989, 1990, 1992 och 1997 vid olika tillfällen. Alla fantastiska viner, men det känns som slottet hela tiden står och håller i hörnflaggan. Allt finns där - fantastisk renhet och koncentration - men det är som vinerna inte riktigt vill släppa loss all potential. Faktum är att årgång 1992 är den årgång som har gett mest "sjung" och minst stiff upper lip i glaset. Antagligen har alla andra viner varit för unga fortfarande (utom 1997:an som inte riktigt platsar bland de andra). Men hur länge skall man egentligen behöva lagra ett vin? Eller är vinerna för rena? Varför sjunger det mer i glaset om småkamraterna Gruaud Larose, Clerc Milon eller Lynch Bages?

Ett par timmar efter middagen tar vi fatt i slattarna - och då är Lynch Bages på väg att sakta självdö. Kobajset finns kvar, men vinet känns tunt. Las Cases däremot kör på med farthållaren påkopplad.

Léoville Las Cases 1981

1981 var som en lång nyårsafton i Bordeaux - men av det märkte vinslotten intet. Ingen kunde veta att väderförhållandena, tillsammans med en ung vinkritiker från USA skulle förändra Bordeaux från grunden under 1982. Men under 1981 var det ingen som kände till Robert Parker, och vinmakningen gick väl på i vanlig stil efter en lång rad mediokra årgångar.

1981 ansågs som en lovande årgång, speciellt i ljuset av de närmast föregående. Vädret var ganska hyggligt, men massiva regn under skördeperioden spädde ut vinerna, och då ingen ens hade hört talas om omvänd osmos blev en stor del av vinerna tunna, syrliga och snabbmognande. På Léoville Las Cases lyckades man tydligen dock väl under omständigheterna - och 1981 Leoville Las Cases blev senare utnämnt som "wine of the vintage" av Broadbent.

Nyårsaftonens magnumbutelj av Léoville Las Cases 1981 inköptes i höstas på Vinforum - och nog hade jag denna kvällen i åtanke redan då. Flaskan har stått upp i en månad före denna kvällen att få ner allt sediment till botten. Hur skall man egentligen närma sej en sådan här flaska? Ganska många av omdömena på Cellartracker indikerar ett vin i allvarlig nedförsbacke - men detta är ju en magnum...


Vinet dekanteras c:a två timmar innan gästerna kommer och hälls tillbaka på flaskan igen. En liten slatt avsmakas, vinet är ganska stumt och lätt - men onekligen St Julien så huset skakar.


Bubblet sprutar och gästerna glammar när oxfilén bärs in på en bädd av kantareller. Vinet hälls upp och vid en första sniff så känns vinet nästan korkskadat. Men det är bara cederträkaraktären som är så dominerande att det nästan tangerar TCA-känslan. Det är onekligen en relativt lätt version av Las Cases, men allt som man väntar sej är på plats. Cigarrlådan lugnar sej efter ett tag, och stora mängder svarta vinbär fyller glaset. Vinet är gott men det saknar intensitet, längd och syrligheten tar lite för stor plats. Är det mer luft som skall till?

Jag tömmer buteljen i den största tillbringaren huset hava och snurrar runt i frenesi. Vid första omserveringen kommer omdömet från publiken: vad är detta för vin, det är mycket godare än det första... Nu sjunger det verkligen i glaset! Och det blir bara godare och godare för varje glas.

Summa: en mycket trevlig upplevelse, ett moget aristokratiskt vin framplockat vid ett perfekt tillfälle. Kan dock tänka mej att det inte skulle dominera i en vertikalprovning, den lätta finstämda touchen ger inga poäng när man inte får det ensamt. Dagen efter står ett ensamt halvfullt glas kvar bland serpentinerna, och jag kan inte låta bli att stoppa ner näsan. Och minsann - visst är vinet precis lika bra som igår om inte bättre. 12 timmar efter servering! Så om ni sitter på detta vinet i källaren, lufta länge!

Gräsänklingsmiddag

Ikväll är Travkungen på väg hit med en hemlig flaska och ett stort V75-system. Fruarna är bortresta och köket ser ut som Barsebäcks kontrollrum, med datorer uppkopplade mot diverse spelsajter och ATG-Live.

Inte så mycket att orda om själva spelet på hästapållarna. Travkungen briljerar som vanligt, och är rysligt nära (ett hästhuvud) från att bli miljonär denna eftermiddag. Travkungen har med sej en hemlig flaska, och jag har på känn att det kan vara något alldeles extra (det brukar liksom vara det varje gång). Själv har jag tagit upp en Chateau Gruaud Larose 1990, som jag har ganska stora förhoppningar på. Det är ett vin som Parker inte direkt hurrade över på 90-talet - men det verkar som den hoppar upp några poäng för varje ny recension. Jag köpte vinet (som vanligt) på en dansk vinauktion, för c:a 600 DKK. Flaskan är i helt perfekt skick, men jag blir lite konfunderad när jag dekanterar vinet. Korken är fullständigt ofärgad av vin? Denna flaskan måste ha lagrats stående sen dag 1. Nu verkar det inte spela någon roll, för korken sitter som sten och vinet är fullständigt magiskt redan i karaffen.

Jag steker på några biffar och reducerar ner lite Madeira och kalvfond. Inga grönsaker.

Travkungens glas: Tätt vin som doftar som om det vore definitionen av Syrah från norra Rhone. Riktigt högklassig köttig doft med den där patenterade twisten av vitpeppar, gummi och blåbär/björnbär. Vinet känns väldigt ungt, men har redan en eftersmak som klingar i minuter.

Vinet är en Jean-Louis Chave Hermitage 2002. Det kunde man nästan ana... 2002 var en katastrof i norra Rhone, men uppenbarligen lyckades Chave sortera ut de bästa druvorna och göra ett riktigt bra vin. Detta vinet är abslout i världsklass, men det är ingen tvekan om att 2001:an av detta vin är ett par storlekar större.

Mitt glas: Tätt vin med obetydlig mognad i kanten. Det är första gången jag provar Gruaud, men man har ju läst en del om hästmord och extraherade sadeldon. Nog finns det en viss rustik känsla av stall och läder - men framförallt är detta vinet extremt elegant och kraftfullt. Det är fullständigt fullpackat med cabernetfrukt, en viss grönpepprighet och stora doser cederträ. Eftersmaken är helt gigantisk, och om man skall försöka sätta poäng på detta så måste man en bra bit in på 90 poängsskalan. Ingen tvekan om att detta vinet får priset som denna veckans bästa vin. Enda man kan anmärka på är att vinet känns lite för ungt - och det märks mest i doften. Clerc Milon 1989 var mer hypnotiserande i doften, men "what the hell", smaken på detta vin utklassar Pauillackamraten.

En ganska lyxbetonad helg är till ända - det har druckits helt fantastiska viner rätt igenom. Det är inte så dumt med mörka höstkvällar!

Med Travkungen i S:t Julien

På väg hem från Jägersros travbana i Malmö, sitter jag och Travkungen och diskuterar kvällens fortsättning - visst vore det inte så dumt med en gammal Bordeaux? Våra familjer mobiliseras och jag får i uppgift att ta med en mogen Bordeaux och mina flickor till Travkungens residens på Gamla Väster.

Jag väljer ut en Leoville Poyferré 1983, som dubbeldekanteras och göms i en brun papperspåse. Vinet doftar helt underbart i karaffen - och min lilla oro för att vi är för sent ute med denna flaskan var obefogad! Jag inhandlade detta vinet på Ludvig Björns Vinhandel för några år sen, till ett pris som var någon hundring lägre än vad 2005:orna kostar... 1983 är ingen av de större årgångarna i Bordeaux - med lite slagning i böckerna får jag veta att sommaren var ovanligt varm efter en fuktig vår. De fullmogna och tjockskaliga druvorna gav fullmogna viner med hög tannin. Lite som 2003?

Efter ankomst får vi ett glas vitt vin i handen. Nu börjar det! Man får nästan en chock av den enorma mineralkänslan som kommer upp ur glaset. Det känns som vinet har runnit över kalla flintstenar rätt ner i glaset. En aniston svävar runt i en ytterst smakfull och elegant fatsmörighet. Vinet är en Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Otroligt gott - och det passar väldigt bra till förrätten (äggröra toppad med lite tryffel och stekta fläsktärningar)

Efter förrätten går vi och pysslar med våra rödviner. Det är en ganska klar skillnad på vinerna i färg och täthet när de två glasen till slut landar framför oss.

Leoville Poyferré 1983 är relativt lätt i färgen jämför med sin bordsgranne. Det doftar fullmogen cassis-Bordeaux- men kanske inte så mycket mer än så. Intensiteten är dock bedövande. Smaken är lång, silkeslen och fullmogen med ett visst tanninbett kvar i avslutningen. Ett muntert vin man blir glad av - men med kanske lite haltande komplexitet.

Grannglaset är tätare i färgen, och ser betydligt yngre ut. Här doftar det allt man förknippar med högklassig Bordeaux - cederlåda, svarta vinbär. Stalligheten har inte kommit ut i full blom än - men det känns att detta är ett mer aristokratiskt vin än Poyferrén. Nog är väl detta också S:t Julien? Travkungen tar fram tompavan:

Vinet är en Leoville Las Cases 1990! Vinet känns lite svårstartat, och Poyferrén hävdar sej väl med charmighet och intensitet. Framåt slutet av kvällen är det inget snack - Las Cases äger banan och rusar rätt in på min 10-i-topp lista. Det är min själ perfektion i en flaska.

Léoville Las Cases 1992 vs. 1997

I min allra första bloggpost provade jag och mina föräldrar en (tyvärr) lätt korkskadad Léoville Las Cases 1997 - och den kvarvarande flaskan har känts omgärdad av en viss negativ aura. Det tar hårt när ens höga förhoppningar faller platt till marken av en infekterad kork!

Jag har klurat ett tag hur jag skulle återupprätta äran för denna flaskan Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). Ett sätt skulle kunna vara att prova den side-by-side med en annan nedvärderad årgång av Las Cases - och se hur den står sej.

Min far började att lagra vin i slutet av 70-talet och fastnade tidigt för just Las Cases - därav en ganska imponerade vertikal samling från både bra och dåliga år. 1993 var den sista årgång som han inhandlade en primeur - då priset översteg 300 kr för 1994:an. Inte kan en Bordeaux vara värd mer än 300? Idag låter det väldigt billigt - men så har det hänt en hel del i Bordeaux sen dess. Min flaska packas in en kylväska och familjen i bilen - så bär det av mot föräldrahemmet.

Väl på plats inventeras förråden - vad skall vi välja som sparringpartner? 1997 klassas som ett av de sämsta Bordeauxåren de senaste 12 åren - men det är inget emot undergångsprofetiorna för 1992. "Simple and diluted" är Wine Spectators grovhuggna avfärdande av årgången. Den skall vi ha! Nu skall man iofs komma ihåg att just Las Cases har en häpnadsväckande jämn kvalitet - även i svaga Bordeauxår.

Vinerna kyls till ca: 16 grader - och korkarna dras. Rätt i glaset:

1992: Tät mörkröd färg med bred tegelfärgad kant. Doften är nobel högoktanig Bordeaux med starka toner av cederlåda och mognadstoner av läder och tobak. Smaken är förädlat fullmogen och silkenlen - med en kraftig fruktattack kvar.

1997: Något lättare färg och en svag antydan till tegel i yttersta randen. Doften är väldigt fin med antydan till blommighet - dock saknas alla igenkänningstecken av Bordeaux. Inte en vässad blyertspenna på mils avstånd ens. Smaken är betydligt lättare, och känns faktiskt utspädd jämfört med 1992:an. Detta vin skulle egentligen kunna vara en Bordeaux blend från någon annan del av världen, företrädelsevis USA

Med lite mer luft till vinerna så lägger 92:an in en överväxel till - medans 97:an (trots sin ungdom) börjar kippa efter andan. När sista glaset av -92:an hälls upp i glaset inser jag att detta vin inte bara skalperar 97:an, den tillhör dessutom en av de allra bästa Bordeauxer jag någonsin har konsumerat. En klar surprise med tanke på förhandstipsen!

Léoville Poyferré 2001 vs Prieuré-Lichine 2003

Äntligen fredag igen! Ikväll utspelas en "boxningsmatch" mellan två viner från vänstra stranden i Bordeaux. S:t Julien mot Margaux. Inramningen är en middag med svärmor och mina föräldrar - alla mycket glada i vin och gärna Bordeaux.

I blå ringhörna: Chateau Léoville Poyferré 2001, ett gammalt favoritvin i , för oss, otestad årgång. Egendomen är planterad med c:a 64% Cabernet, 26% Merlot, 8% Petit Verdot och 2% Cabernet Franc. Vinet har laddat upp till denna matchen genom att ligga som incheckat bagage på ett SAS-flyg från Amsterdam - där detta vinet såldes för 39 Euro på Hart's Wijnhandel (http://www.hartswijn.nl/). Det slutade med att jag hade alla kläder som handbagage - och väskan fylld med enbart vin... Egentligen skulle väl detta vinet få vila ut i källaren - men jag är alltför otålig. Är de sex flaskorna jag köpte ett fynd eller inte?

I röd ringhörna: Chateau Prieuré-Lichine 2003. Detta vinet inköptes nyligen på Ludvig Björns vinhandel (http://www.lb-vin.dk/) i Köpenhamn för 339 DKK. Detta vinet verkar ganska okänt i Sverige - och ingen runt bordet har heller testat detta Chateau tidigare. Egendomen är planterad med 54% Cabernet, 40% Merlot, 5% Petit Verdot och 1% Cabernet Franc. Historien om detta slottet finns att läsa på http://www.thewinedoctor.com/bordeaux/prieurelichine.shtml. Det är en ganska mustig historia med element som krig, förbudstid i USA, inköp av fallfärdigt slott och den berömda "Paris wine tasting 1976" (där Frankrike fick rejält på tafsen av USA). Allt med den nu bortgångne Alexis Lichine i huvudrollen.

Båda vinerna dekanteras c:a 3 timmar före servering - och hälls tillbaka på sina flaskor igen. Ingen av flaskorna innehåller några nämnvärda mängder sediment. De professionella boxningsdomarna hos Wine Spectator håller Margauxvinet som knapp favorit med 92 poäng - jämfört med 90 för St Julien vinet. Den lättklädda damen går förbi med sin skylt och gong-gongen ljuder...

Léoville Poyferré: En stor, klassisk och förnäm doft av Bordeaux! Detta kan ingen människa missta som något annat än en Carbernetdominerad Bordeaux av hög kvalitet - och ingen runt bordet gör det heller. Nyvässad blyertspenna - en antydan till stallighet - en klar ton av vad någon kallar "svartvinbärsnickel". Det är säkert 20 år sen man smakade Nickelgodis - men min hjärna hajar direkt. Smaken är lång och väldigt god - tanninerna är sammetsaktiga men fortfarande kraftiga. Detta vin har en stor framtid till mötes!

Prieuré-Lichine: Här är det svårare för deltagarna att hitta ursprunget. Detta vinet är betydligt lättare i färgen än Poyferrén. Doften ger en ton av gräddkola och lite röda frukter och apelsin. Vinet är rejält slutet från start - men öppnar sakta sej med tiden. Det känns mer alkoholstarkt och varmt än Poyferrén - även om etiketterna säger 13% alkohol för båda. Det är gott men ganska speciellt - och atypiskt för Bordeaux. Vinet känns kraftigt Merlotdominerat - även om druvsammansättningen inte skiljer sej så mycket från Poyferrén.

Faktum är att Leoville Poyferré vinner på teknisk knockout redan i första ronden. En ganska klar bild av gästernas preferenser kommer vid första omserveringen. Alla dricker omedvetet (?) mycket mer av Leoville-vinet!

Det har debatterats en hel del om årgång 2001 i Bordeaux. Hur bra är den egentligen? Vissa hävdar att den är i klass med 2000 - andra tycker det är den svagaste årgången på 2000-talet. En sak är säker - Léovillé Poyferre har i alla fall lyckats väldigt väl! Fem flaskor kvar - inte alls en dum känsla...

Chateau Léoville Poyferré 1993

Léoville Poyferré, nästan ett mytisk vinslott i Sverige eftersom det verkar närmast omöjligt att få tag på! Léoville Las Cases finns ju t.ex i fem olika årgångar på SB, inte en enda flaska av Poyferré. Jag stod i kö i ottan till primörsläppet och fick in min beställning 10.02, men Poyferrén var uppenbarligen slut redan 10.01. Kvällens flaska fann jag i en liten vinbutik på Amager för ca två månader sen, och den har egentligen alla odds emot sej. En relativt svag årgång och av dammet på "axlarna" att döma har vinet stått upp i den solbelysta och rumstempererade lokalen i säkert flera år. En vinlagringsfetishist med krav på extradämpade kompressorer hade fått gå i terapi för mindre. Men jag var bara tvungen att köpa när jag fick se den gulfärgade etiketten! (350 DKK) Detta är min första Poyferré och Bordeaux från 1993 någonsin.




Jag vågade inte någon längre dekantering, så fällningen separerades från vinet, som hälldes direkt i glaset. Den initiala doften var som från ett stenbrott eller regn på asfalt, mineral!! Lite rädd sen förra veckans korkskadade Las Cases väntade jag på frukten. Efter några minuter sprack molntäcket upp - lite plommon - lite cassis - en hel del vässad blyerts. Och en envis smak som jag refererar till som fläder (i ett rött vin??). Jag inser efter en timme att detta vinet skulle dekanterats väl i förväg för det blir bara bättre och bättre för varje smutt. Med mer luft och högre temperatur kommer vissa gröna inslag som visar att det nog inte var världens bästa sommar 1993. Vad jag har hört så kör alla Léoville slotten med omvänd osmos för att sänka vattenhalten i musten de år vädret inte riktigt räcker till - därav den otroligt jämna kvaliteten! Vinet är strålande gott och mycket elegant, och har klarat all misshandel den varit med om. Det är inte det bästa vinet jag druckit men en solid 90 poängare om man skall köra Wine Spectator poäng. Bara upplevelsen att dricka ett vin från det året man tog studenten!

Léoville Las Cases 1997

Min första bloggpost! Vi får se vart det tar vägen, men jag tänkte lägga upp viner som jag provar med lite kommentarer. Jag är en glad vinamatör som har en liten vrå i källaren med viner som jag samlat på mej de senaste 4-5 åren från resor till Frankrike och Italien, köande utanför Bolaget samt flitiga inköpsresor till Danmark.

Nåväl, nu kör vi! Igår kväll tänkte jag överraska mina föräldrar med ett vin som jag vet sen tidigare kan få vem som helst på fall! Inramningen var klassisk: Ankbröst med Karl-Johans svamp, madeirasås, klyftpotatis. Allt mycket vinvänligt således. Vinet dekanterades två timmar innan servering, minimalt med sediment. Doften från karaffen var ganska tydligt "cassis". Vinet hälldes upp i glasen strax innan maten - här skulle det provas (blint för de övriga). Ur glaset steg.... ingenting!!. Vinet var fullständigt slutet. I munnen var det ganska mjukt med en antydan av samma "cassis", men alldeles för tunt och intetsägande för att vara en Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). För det var en Leoville Las Cases det var! Jag har provat ett antal Bordeauxer från 1997 på senaste tiden - och för mej framstår 1997 som en gravt underskattad årgång. Visst, vinerna är något lättare än i de "stora" årgångarna - men de är helt på topp just nu och är ljuvt sensuella i sin lite lättare fullmogna framtoning.

Men denna upplevelsen var knappast sensuell (kanske bra när föräldrarna var och hälsade på ;-) Blindprovningen avbröts - detta skulle ingen behöva gissa på. Ingen korkskada eller annan defekt kunde hittas. Karaffen ställdes ut sidan, möjligtvis skulle mer luft göra susen? En flaska Marchese Antinori 2001 (SB 22382) paniköppnades och chockdekanterades. Trots att vinet höll c:a 14 grader var det en sensation av smak jmf med Las Cases. En välkänd doft av körsbär och choklad. Helt perfekt moget nu, tur att man hann bunkra innan de bytte årgång! Jag har iofs inte provat 2003:an, men jag känner att det kan nog vara läge att invänta 2004:an som borde komma i slutet av året. Detta vinet är helt typiskt för Toscana när det är riktigt bra - och samtliga runt bordet befann sej också runt Florens när jag avslöjade flaskan.

Det blev mer vin än planerat så jag fick ta en tur till källaren igen... Återigen ett för kallt vin utan luftning - men hellre det än inget vin alls. Chateau Pipeau 2004 från St Emillion hittade jag i en liten vinbutik i Köpenhamn (http://www.gmvin.dk/) för 165 DKK. Vinet är klassat som ett Grand Cru - vilket inte betyder ett jota i St Emillion (alla viner är Grand Cru!). Vinet har dock fått bra betyg av både Parker och Wine Spectator (91p), och detta var den först testade flaskan. Vinet var mycket tätt och ungt i färgen, med tydliga inslag av gräsighet i doften initialt (10% Carbernet Franc, 10% Cabernet Sauvignon, 80% Merlot). Ett gammaldags Bordeauxvin med blod, järn och mycket urkraft. En eloge till jänkarna Suckling och Parker att de uppskattar detta vin, för insmickrande är det då rakt inte. Svårt att tro att det innehåller 80% Merlot! Öppnade upp sej något efter en halvtimme - och visade faktiskt stor potential bakom alla tanninerna, lite som en större Pomerol. Vi gillade det starkt och min far beställde sex flaskor på studs! Men här gäller det att hålla tassarna väck i minst fem år till.

Åter till Leoville Las Cases 1997... Ingen förbättring i sikte, och vi börjar ana att det kanske trots allt är korkskadat. Väldigt väldigt lite, men tillräckligt för att förvandla vinet till en hygglig Bordeaux Superieur för 80 kr. Mycket trist! Har en flaska till i källaren och besvikelsen får lägga sej innan jag provar igen.