Livet känns väldigt slumpmässigt ibland! Travkungen fick nys via en polare att det skulle hållas en Moulin Touchaisvertikal i Malmö - och att det saknades deltagare för fullt manskap. Efter lite kontakter med provningsledaren fick vi hänga på - och jag lovade dessutom att ta med en av mina 1969:or som ett surprisevin. Det var inte förrän vi var där som jag uppfattade att det var Gomseglets vinklubb - hemvisten för Mina Vinare!
Provningen startade ganska omgående, och jag höll en låg profil om mitt bloggande. Vem var Mina Vinare? Jag tror att Mina Vinare kände igen min flaska efter avtäckningen - och det blev nästan ett Stanley-Livingstonemöte över den avslutande mandelkakan. MMM I presume?. Ett trevligt och hjärtligt möte - och vi kunde inte låta bli att vänligt gnabbas om våra meningsskiljaktligheter :-). Hoppas vi kan ses igen!
En söndagskväll med Moulin Touchais! 10 blinda viner - 10 provare. Nedan följer årgångarna som provades (de serverades inte i denna ordning), och mina kommentarer. I stort var vi ganska eniga, det var bara ett par av vinerna som orsakade lite diskussion. Alla viner äldre än 1990 var oxiderade och brunfärgade i varierande grad. Jag har vanligtvis lite svårt för oxiderade viner - men eftersom det hör till karaktären fick jag gladeligen tänka bort från det.
1995: Det doftar Pinot Gris med petroleuminslag? Exotiska frukter, inget vidare komplex, lite sockerlagskänsla. Helt ren och korrekt dock.
1993: Ännu mer petroleum, tydlig ton av bivax och päronsplitt. Högre syra än glas 1, fin passionsfrukt i smaken. Bättre än 1995 idag, kanske inte i morgon.
1990: Här gick meningarna isär. Jag tycker det doftar kisstenar på en offentlig toalett. Mycket parfymerad doft med en viss äpplighet i botten. Det smakar mycket bättre än det doftar. Helt klart ett av provningens mest udda viner.
1985: Detta vinet är alla överens om. Det kan vara en aning defekt - en pust av smutsig källare kommer i starten men försvinner sen. Mycket oxiderad doft och smak. För gammalt, alternativt defekt.
1984: Ganska oxiderad, men håller sej på rätt sida om Sankte Per. Lite äpplig smak, torr och en aning salt. Tänker på sherry. Skall knappast lagras längre.
1979: Betydligt fräschare än både 1984 och 1985. Inlagda persikor, äppelkaka, päronsplitt. Kanske lite för snällt? Detta skall vara årgången med mest botrytis. Har säkert många år kvar till toppen och kan bli något extra.
1977: Pang - där satt den! Ett nummer större än alla föregående glas. Krossade emsertabletter, salmiak, exotiska frukter, mandelkaka. Stråk av Islaywhisky. Väldigt komplex och bra hela vägen från doft till eftersmak. Bästa helhetsintrycket och massor av lagringskapacitet kvar.
1975: Tillbaka i oxidationskänslan. Vid det här laget smakar det mest äppeljuice med stänk av passionsfrukt. Nja. Drick upp.
1971: Också kraftigt oxiderad med en nästan rödbrun färg. Apelsinskal och äppelkaka. Jobbigt för detta vinet att komma nästan sist (glas 9 av 10). Inte alls dåligt men mitt tålamod med äppelskruttar börjar ta slut.
1969: Mitt vin! Viss oxidation men känns betydligt fräschare än både 1971 och 1975. Lite blyg doft - nästan minst doft i hela provningen. Smaken är en dröm - och är i mitt tyckte den mest komplexa i hela provningen. Det är emsertabletter, kokoskräm, äppelkaka och ett stänk av asiatisk fisksås på toppen.
Min vinnare? Som totalupplevelse väljer jag 1977:an som har allt. Den har både ungdomlig kraft, stor komplexitet och en helt ren doft och smak. Detta vin hamnar också på första plats hos 7/10 provare - vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det står 100 glas på bordet. Mitt vin får en röst (och sen missade jag de andra två ettorna).
En sak är säker - Moulin Touchais är inget nybörjarvin och man måste gilla oxidation för att gilla lagrad Touchais (och det är säkerligen så att Touchaiskännarna inte håller med mej i mina bedömningar). Det står också klart att det är ganska få årgångar som har den närmast oändliga lagringskapaciteten som Touchais är känt för. Välj med omsorg till källaren således. Efter redovisningen provade vi vinerna till grönmögelost och mandelkaka. Tyvärr hade vi alla Chenin Blanc-koma vid det laget och drömde mest om ett glas öl. Ett förslag till nästa gång vore att servera tillbehören redan vid provningen.
Stort tack till M. och till Gomseglet för en trevlig provning - och för trevliga nya bekantskaper. Det var en stor upplevelse för en vertikalnovis! Provningsschemat för våren ser helt fantastiskt ut - och jag inser att chansen att komma med är mikroskopisk för en utomstående. En folieprovning hade varit spännande.... Tänk om Gruaud Larose kan möta Clos St Jean!
Bilder? Tyvärr la min kamera av i sämsta tänkbara ögonblick - men jag tror Mina Vinare fångade några bilder.
Jag känner med en gång igen den krossade graniten. Den som man kan ge sin högra hand för. Hallonfrukten är dovare och går mer mot jordgubb, allt blandat med inte helt angenäma animaliska toner av fermenterad grävling. Smaken är typisk Savigny = inget man bjuder BiB-pimplare på. Ljus syrlig frukt, jord och mossa, djurhudar och försurad insjöbotten. Jag gillar det skarpt. 
Det är märkbart hur mycket kraftigare detta vinet är sin färg och struktur. Vinet är varmare och är betydligt mer lättdrucket av Savignyn. Precis som man hoppas är vinet helt perfekt moget, med smaker från bärskog till ekfat som är helt integrerade. Vi enas om att det är strålande gott, men att det kanske inte riktigt uppfyller våra vildaste fantasier. Hade nog hoppats på lite mer komplexitet och intensitet - men visst är det hårklyverier. Det är vin i världsklass men ändå i skuggan av Domaine Leroy.
