Helgens vinkonferens

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).

Från vänster till höger:

Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).

Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).


Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).


Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).


Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!


Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.



Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.


Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.


Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.


Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).


Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.


Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Hedonistafton

En kväll med Travkungen och S. från Gomseglet blir alltid minnesvärd. De förenade resurserna är stora, och nästan vad som helst på pris/poäng skalan kan komma fram när timmen är sen. Det börjar i alla fall organiserat med vars två medhavda och hemliga vinare.

Vi ställer upp vinerna i två heat, där vi börjar med viner som bör serveras i Bourgognekupor. Det börjar dock inte bra eftersom ett av vinerna är korkskadat - Travkungen får leda Domaine Tortochot Chambertin 1988 av banan.

Glas 1: Domaine Comte Georges de Voguë Musigny Vieille Vignes 2004

Kokosolja och mogna bär i doften. Lättast i färgen av de tre kuporna. Det finns väldigt mycket ekfat i vinet, och det sitter inte riktigt ihop än. Ren och lång smak, men kanske inte så imponerande när man fick se etiketten. T.o.m. ett visst alkoholstick i eftersmaken (90 p).

Glas 2. Domaine Leroy Vosne-Romanée Les Genaivrières 1992

Travkungen behöver bara dofta ett par sekunder för att utbrista Leroy, och några till för att spika Vosne-Romanée (min flaska). Detta vinet från en minst sagt medioker årgång köpte jag som en lottsedel, och vilket utfall det blev! Vinet är helt magiskt. Doften sprudlar av den leroyska kryddigheten, det lätt rökiga från en gräsbrand och en kristallklar pinot frukt. Trots vinets ålder och den tvivelaktiga årgången är vinet det tätaste av de tre på bordet. Det ligger något utomjordiskt över hela skapelsen. Snudd på det perfekta (95 p).

Glas 3. Frederic Esmonin Griottes-Chambertin 1993

Inte lätt för Esmonin att hamna efter Leroy. Betydligt mer mogen än Leroy, opak av allt fint sediment. Väldigt mjuk, fin balans men flera hack ner på intensitetsskalan från förra vinet (90 p?) (det blev visst inga fler noteringar).

Dags för Bordeauxglas och tre nya insatser från gänget. Lustigt nog har ingen tagit med Bordeaux skall det visa sej, utan vi skall förflytta oss till en helt annan vinstil. Alla vinerna är mer eller mindre kolsvarta, så färgen kan vi avvara.

Glas 1. Torbreck The Factor 2003

Ahhh vilken doft! Rökta korvar, ljuva jasminblommor, olivtapenade. Syrah/Shiraz känns givet, men är vi i Europa? Travkungen vill ha vinet i norra Rhône 2003, jag drar nog mer åt Australien. I munnen är det som en tätt sammetsmatta av smaker från doften. En aning mer vanilj än vad jag skulle önska, men ingen syltsötma eller alkoholproblem. Ett sublimt vin trots all kraft (94 p). På sätt och vis inte långt från La Mouline 2003.

Glas 2. AMON-Ra 2006

Kul att få prova detta vinet, dessutom blint. Tyvärr kan jag inte återge mina anteckningar utan att riskera avstängning från Blogger. Jag och Travkungen eldar på varandra i sirliga sågningar.

Vinet doftar bara amerikansk ek. Jag hittar inget från vindruvan i doften, bara Ben & Jerry. Smaken är dels extremt söt, dels väldigt bitter. Det är en förfärlig mix av rent fruktsocker och bitterhet från krossade druvkärnor. Blanda ljummen Jägermeister med vaniljglass så borde man hamna ganska nära. Om man undantar att jag ogillar smakprofilen så tycker jag också att vinet har svåra tanninproblem. För vinet är inte mjäkigt på det viset - det finns mängder av tanniner som griper tag i kinderna. Men de känns bittra och grova, helt utan någon form av förfining. Vi blir i alla fall lätt chockade när S. avtäcker flaskan (ingen bedömning). Detta skall ju vara snudd på 100 poäng.

Glas 3. Petrolo Galatrona Merlot 2000 (mitt vin)

Tyvärr påminner detta vinet till viss del om Amon Ra, fast då vinet inte är lika fullpumpat tränger alkoholen (15%) igenom i eftersmaken. Annars är det ungefär samma visa. Fullproppat med ek, alkohol och sötma. Detta bländverk har också tagit de amerikanska vinjournalisterna med storm (Suckling jämför vinet med Petrus). Det är i alla fall inte bittert, men alldeles för alkoholosande och vaniljsött för min smak.

Summa: rätt grinigt i publiken. Domaine Leroy vann ganska lätt matchen om WOTN, Torbreck är helt klart en producent man borde försöka finna mer av. Deras Run Rig 2003 som S. bjöd på förra gången var också en riktig höjdare. Det går uppenbarligen att lära en frankofil att uppskatta australiensare.

Thanksgiving

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.

Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon

Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)

Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).

Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).

Chateau Tahbilk Marsanne 2007

Man känner sej verkligen priviligerad av att få sitta och samtala och prova viner med en vinmakare från andra sidan jordklotet. Det känns helt klart annorlunda att korka upp en flaska Tahbilk Marsanne denna gången efter Alister Purbricks genomgång av hur unik deras Marsanneodling faktiskt är. Planterade 1927 är det troligen världens äldsta rankor av den, på global basis, försumbart lilla druvan Marsanne. Dessutom på en plats där skadedjuren heter känguru och inte vinmätarlarv.

Alister berättade att årgång 2002 var den sista som buteljerades med skruvkork, men det kan ju inte stämma? Denna flaskan av årgång 2007 har också skruvkork, och då undrar man om Sverige har fått en egen tappning? Långlagring av detta vin med skruvkork var i alla fall inget som rekommenderades av Alister.

Doften är magnifik. Riktigt bra! En fin petroleumkänsla parad med melonkulor och honung. Den här petroleumkänslan är mer som krossad lerskiffer än gammelrieslings-symaskinsolja. Smaken har en start som är på gränsen till tunn och lite godisaktig. Underlig känsla då eftersmaken kickar in med en lång förförisk citrus och honungsmelon som varar riktigt länge. Men hej, vinet kostar 92 kr och är definitivt värt de pengarna (86 p). Detta vinet är i behov av en bra matmatchning, och kvällens sushi kan tyvärr inte räknas dit.

På tal om Marsanne så svängde jag förbi Travkungens residens i eftermiddags för att visa upp vår Leroyflaska. Han slängde fram ett blint vitvin som fick att smälla av fullständigt (hyggligt kockvin alltså). Jag kände igen vaxljuskänslan, ekfaten och de slingrande citrusoljorna. Det var vit Hermitage, men i en klass som jag aldrig har provat tidigare. Chapoutier Ermitage Blanc L'Orée 1991. Inte ett spår av oxidation, på gränsen till fulländat. Och så var jag ganska självnöjd över att ha spikat ursprunget.

Mitolo G.A.M. Shiraz 2002

Dags för minnesförlustpiller. Nollställning av kaliberingskurvorna. Nu skall vi för första gången gå på en kvalitets-Shiraz från McLaren Vale, Australia. Vegemite, Victoria Bitter och roadkill.

Trots att vinet är redan nu ett antal år gammalt ser det väldigt ungt ut i glaset. Det samma gällde Thabilkvinerna som jag inte var så överväldigad över senast. Dessa viner måste ha en enastående lagringskapacitet.

95-97 Parkerpoäng. Det doftar en blandning av bortglömd gammaldags vaniljglass, bilmattor och björnbärssylt. Det är tätt, fruktigt och lite rökigt i smaken med en lång endimensionell eftersmak som påminner om svarta vingummi. En ganska rejäl syra håller emot det lite saftiga i smaken. Tanniner får man googla efter. Sockermätaren visar 6.6 gram/liter (82 p). Allons enfants.

(nu reser vi till Skottland i några dagar - räkna med noll aktivitet i levern - eller hur var det nu)

Chateau Tahbilk

Gomseglets vinklubb anordnar en helkväll med Chateau Tahbilk, och vår ciceron för kvällen är ingen mindre än Alister Purbrick - VD och vinmakare på Chateau Tahbilk. Mr Purbrick är fördömligt kärnfull i sin presentation av vingården - och vi kastas omedelbart ut i en blindprovning av fyra Marsanneviner.

Vin 1: Lätt gulgrön färg, fantastisk djup mineralig petroleumdoft med mycket krusbär och citrus. Det doftar faktiskt inte helt olikt en äldre Riesling av god kvalitet. Wow! Smaken är klart syradriven med mycket citrus. Kanske att smaken inte imponerar riktigt lika mycket som doften, men för 90 kr tycker jag att detta är enastående. (91 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2002.

Vin 2: Stort sett identisk med vin 1 - men här saknas alla petroluemtoner. Syran är ännu högre, och vinet känns en storlek mindre än glas 1. (85 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2006.

Vin 3: Bara färgen ger mej skrämselhicka. Vinet ser ut som äppeljuice! Men en sniff räcker - detta vinet är fullständigt rent och icke-oxiderat. Fina petroluemtoner, och frukten har gått över till aprikos. Antydan till mognadssötma (men vinet är heltorrt). Jättegott - men jag attraheras mer av glas 1. (90 p). Facit: Tahbilk Marsanne 1992

Vin 4: Nästan identiskt med glas 3, men inte riktigt lika välkomnande. Här finns inte heller någon petroleum, och smaken är lite bitter och kort. Glas 3 är roligare! (87 p) Facit: Tahbilk Marsanne 1995.

Tahbilk Marsanne är en wow-upplevelse för mej! Hur kan jag ha missat detta? Vinet är helt oekat och för att förhindra alla former av oxidation behandlas frukt och vin under inert gas. Kryoextraktion bibåller alla subtila nyanser. Det är high-tech i en gammal vingård - men resultatet är strålande. Tänk om alla gamla Hermitager kunde vara så fräscha efter 17 år som 1992:an... Det är också tydligt att årgången spelar stor roll för slutresultatet - petroleumtonerna kommer fram i kalla årgångar - inte av flasklagring. Nästa gång en kall årgång dyker upp skall jag fylla källaren.

Nu övergår provningen till de röda Tahbilkerna - och tyvärr imponerar de inte alls lika mycket på mej som det vita vinet. Alla poäng är mina helt subjektiva sågningar.

Vin 1: Primära enkla smaker, en hel del restsötma med en vaniljsöt avslutning. Detta är väldigt nära BiB. (70 p). Tahbilk Shiraz 2001 (125 kr i BS).

Vin 2: Mintchoklad, en del restsötma, övertydlig Cabernet som nästan övergår i myggspray i doften. Hygglig tanninstruktur. Kanske till en sommargrill - men troligtvis inte för priset? (80 p). Tahbilk Cabernet Sauvignon 2002 (ej på SB).

Vin 3: Helt ryggradslöst vin med en restsötma som överträffar alla de andra glasen. Vanilj och en ettrig syra som jag skulle kalla tillfixad (om jag vågade säga det till en välväxt australiensare). (inga poäng). Tahbilk ESP Shiraz 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet är en prestigevariant av glas 1, och har fått en del ny fransk ek under västen.

Vin 4: Betydligt friskare än alla föregående glas. Lite blyg doft av vanilj och faktiskt, medwürst. Okomplicerad, lätt söt smak med den patenterade vaniljsötman i slutet. Detta är i alla fall den bästa Shirazen för i afton, även om jag kan hålla mej borta utan några större problem. (82 p). Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2003 (652 kr på SB). Überprestigecuvée gjord från 100-åriga stockar med väldigt låg avkastning. 100-200 lådor per år. Det må vara Bacchus himself som planterat - för det priset är detta ett rån.

Vin 5: Utan tvivel denna flightens bästa vin. Lite blyg outvecklad doft, men smaken har en stor struktur med klassiska Cabernetdrag. Lång, men fortfarande primärfruktig smak med bara en antydan till sockersjuka. (86 p). Tahbilk ESP Cabernet Sauvignon 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet innehåller 15% av en annan druva, men Alister vägrar berätta vilken.

Uppsamlingsheat

Sommaren innebär en hel del improviserade middagar - oväntade möten leder till snabbinköp av mat och även vin för direkt konsumtion. Då mitt närmaste SB inte har en enda flaska utanför det obligatoriska sortimentet blir det lite idéfattigt att blogga om egentligen. Här kommer i alla fall ett litet urval av vad som "snackedruckits" på vår altan på sistone:

Allegrini La Grola 2004 (SB 42334): Ett charmtroll! Ganska typiskt Valpolicellavin med mer syra än tanninstruktur. Körsbärsfruktigt med en svag ton av bittermandel. Det som särskiljer detta vin från standardvalpolicellan är känslan av påkostade fat. Det känns nästan som Bordeauxfat - och det finns en hel del av det dessutom. Jag är lite känslig för påklistade kvalitetsattribut - men beslutar att hellre fria än fälla detta vinet. Finns inte en gäst som inte frågat efter varunumret hittills i alla fall. Vi dricker det senast till en väl mogen camenbert - och det fixar den inte. Detta vinet skall nog helst drickas till lyxpastan eller lättare kötträtter. Lagring? Väl värt slantarna ivfsh.

Gobelsburger Grüner Veltliner 2007 (SB 2775): En gammal favorit från årgång 2005 - 2006:an var ett hack ner och 2007:an har vi inte provat tidigare. Fin kryddig doft dock utan några referenser till rökta korvar. Lätt, lite urvattnad smak med kraftig syraattack. Nej, nu har det verkligen gått utför med detta vinet. Låt vara att 2007 var en dålig årgång - men här har sannerligen Schloss Gobelsburg skickat alla druvorna från norrlägena till Sverige. Och vad har hänt med etiketten? Nu är det omöjligt att med snabb okulär besiktning skilja vinet från vilken Bordershop-Liebfraumilch som helst. Här har SB blivit blåst.

Ca'Rugate Monte Fiorentine 2006 (SB 6950): Efter en liten svacka under 2005 kom detta vinet tillbaka som ett tre-glas-vin i Gambrero Rosso i och med årgång 2006. Nästan osannolikt att detta vinet finns i det svenska standardsortimentet och till det mycket attraktiva priset 99 kr. Det är nästan att vi dricker mindre av detta vinet nu än när man var tvungen att åka ner till Soave för att få tag på det. Försvann spänningen? Det är i alla fall precis lika bra som vanligt: en klar grapefruktbeska gör det mycket matvänligt till inte bara fisk eller snacks. Fin koncentration och nästan en liten oljighet. Det är på sätt och vis ganska likt den Puligny-Montrachet vi drack häromsistens. Den totala avsaknaden av fattoner och några starka igenkänningsdrag gör den inte lätt att hitta i en provning. Det finns en antydan till stenrök i vinet - och jag hade nog gissat på Bourgogne om jag fick detta blint. För 99 kr är detta ett veritabelt fynd, dock finns det knappast någon direkt lagringspotential. Köp och drick!

Lindemans Chardonnay Bin 65 2007: Här kommer veckans slamkrypare nummer 1. Detta vinet är bra - alldeles för bra med tanke på vad som står på etiketten. Vinet tillverkades i c:a 1 miljon lådor förra året. 12 miljoner flaskor. 10.000 kubikmeter vin. En vanlig 25 meters bassäng innehåller c:a 500 kubikmeter - så 20 OS-bassänger av detta har pumpats ut över världen. Vi möts av en fantastisk balans av tillbakahållen eksmörighet, exotiska frukter och chilihetta. Eftersmaken är väldigt lång och inte alls jolmig som man kanske skulle ha väntat sej. Visst - det saknas mineraltoner och komplexitet à la Neudorf Chardonnay Nelson - men hade jag plockat detta vin på måfå för 120 kr hade jag varit mer än nöjd. Vi köpte det på Bilka i Danmark för 39 DKK i förra veckan... Vad hade mitt betyg blivit om detta hade kommit blint? Etiketten är sannerligen ingen betygshöjare i alla fall. Vi dricker flaskan över tre dagar och det presterar lika bra hela tiden. 100% Chardonnay från hela kontinenten och syntetkork.

Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001

Kvällarna just nu är helt fantastiska! Varenda fruktträd i trädgården står i full blom och den regnsjuka känslan från mars är glömd sedan länge. Svärmor och gammelfarmor är på diné i kväll - och middagen inleds med lite småplock och tysk Riesling. Gammelfarmor som för övrigt fyller 99 år i år drack sitt första glas vin i 75-års åldern. Man kan tydligt märka ett spirande intresse - och hon fäller några klockrena provningsnötter under kvällen. Just tysk Riesling är hennes absoluta favorit!

Vi provade Haart's Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803) för ett par veckor sedan - och den flaskan visade tydliga tecken på misshandel någonstans på vägen. Vinet presterade inte heller vad jag hade väntat mej - utan att vara direkt defekt. Jag beställde två flaskor - och den andra flaskan öppnas ikväll. Tyvärr visar den samma symptom som den förra: korken är genomdränkt av vin och det ligger t.o.m lite vin på ovansidan av korken. Innehållet är också i sämre skick än förra gången - det finns smutsiga toner av gammal källare. Puh. Hade jag varit mer noggrann med mina kvitton hade denna gått i retur, helt klart! Att två flaskor ser ut på samma sätt får en att misstänka att hela sändningen har tillbringat en ohälsosamt lång vistelse på en stekhet raststätte vid autobahn. Jag skall kontakta importören och varna!

Istället öppnar jag en nyinköpt Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (SB 98255). Detta vin har provats av både Finare Vinare och Frankofilen (senast idag!) - med väldigt fina recensioner. Vi kan enbart hålla med - och i jämförelse med Haart's blir det nästan smärtsamt gott. Det har allt som vi vill ha i solskenet - en klar antydan till petroleummognad - friska syror - och en smakpalett av citrus och exotiska frukter. Ett enastående köp för 93 kr!

Till den halstrade laxen dricker vi en enkel Chardonnay som jag troligtvis har fått i present någon gång. Mina förväntningar på Lindemans Bin 65 Chardonnay är väldigt låga, är det inte ett typiskt BorderShop-vin? Faktum är att det är förvånansvärt bra - fina exotiska toner med en alldeles lagom dos ek. Självfallet inget konnässörsvin - men helt OK till denna situationen. Kylskåpskallt med solen i ansiktet - och i stora klunkar!

Brown Brothers Shiraz Limited Release 2003

Ekchips och BOB's blandsaft. Mina fördomar och aversioner mot australiska viner i allmänhet - och australiska shiraz i synnerhet - är grundmurade. Mannen i vinbutiken i Danmark lyckades ändå sälja in en flaska av kvällens vin Brown Brothers Shiraz Limited Release 2003, pga av sitt stora vinkunnande och säljmanér (såklart). Priset var ganska lågt, 83 DKK. En hundring helt enkelt.

Min lilla erfarenhet av just Brown Brothers är att de står för en extra ekad och saftig version av Shiraz - i samma division som Lehmanns ekbomber. Detta vinet är lite speciellt då det har lagrats i mer än tre år på flaska hos producenten - därav namnet Limited Release. Före det fick det hela 18 månader på nya amerikanska ekbarriquer (huga!).

Vid dekantering visas att vinet har kastat en ansenlig mängd sediment, lovande! Vinet är extremt tätt i färgen, tror knappt att jag har sett ett vin tidigare där "gardinerna" är rödfärgade - men så är faktiskt fallet idag. Vinet visar starka mognadstoner, med en tegelfärgad kant. Kunde varit en 20 år gammal Pauillac med tanke på kantfärgen.

Näsan i glaset... En närmast löjligt klar ton av eukalyptus kommer direkt - och denna ton fortsätter i munnen. Någon grannbloggare nämnde känslan av Mintchoko - och den känns klockren för detta vinet. Annars är det den vanliga syltkänslan, ackompanjerad av den höga alkoholhalten. Tacka gudarna för eukalyptusen! Den lätt svala känslan i munnen som den medför - är räddningen från drunkning i kvicksand av sylt. Men visst finns det finess i detta vinet - framförallt tanninerna är superbt finstämda.

Till maten (fläskgryta med Balkan-tema) för vinet sitt eget liv - dock utan större krockar. Till päronglassen från Lejonet & Björnen passar vinet ypperligt! Vinet är som en chokladsås till glassen.

Inser att bedöma detta vinet med "franska" termer är som att bedöma salsa med tangoregler. Det slutar bara med låga betyg från Tony Irving. Det är absolut inget matvin i klassisk bemärkelse - men som ett "snackevin" är det ypperligt. Köper dock inte igen.