Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

Landskamp i Alvarinho/Albarinho

Flaggorna vajar i vinden till de två nationalsångerna. Det portugisiska laget som består av Soalheiro Alvarinho 2008 lattjar lekfullt med trasan. Men så har det också pigga ben av av att vara direktkvalificerat till matchen (det finns inte så värst många andra A-landslagsspelare att välja på från Portugal). Spanjoren, Terras Gauda O Rosal 2007, har däremot kämpat sej till sin plats mot en femtontal andra Rias Baixas under vår resa i Spanien i våras. Det var helt klart den bästa spanska Albarinhon på den resan.

Och där gick avsparken. I den kylskåpskalla inledningen är det ganska svårt att skilja lagen åt. Spanjoren är lite gulare i färgen jämfört med den blekgröna portugisen. Både är ruskigt uppfriskande med en fin balans mellan syra, en liten bitterhet och mängder med gröna äpplen. Tur färgen skiljer dem åt, för här kan man lätt blanda ihop korten. Med lite värme i glasen utvecklar spanojen en högre intensitet, lite tuffare bitterhet och lite exotiska frukter. Banan? Jo, nog är där lite känsla av banan men det är OK för min del. Portugisen forsätter sin fräschhetstaktik med utvecklad gräsighet på mittfältet.

Eftersom vi köpte vinerna för sin krispighet vinner Soalheiro kampen på övertid med 88 - 86. Jag tror spanjoren lider lite av att komma från en varmare årgång, samt av att vara ett år äldre. Alvarinho/Albarinho skall nog helst drickas så fort som möjligt efter buteljering. Så var det ju det här med priset... 184 kr för en flaska Vinho Verde är onekligen styvt, men det är så gott att det nästan motiverar det. Priset i Portugal? Sju Euro, inkl. VAT. Kan du vara så att Portucastas AB sätter ett rekord i påslag här?

Liten titt på kartan! Det är minsann inte långt mellan växtplatserna. Det spanska vinet (litet grönt B) växer faktiskt en aning söderom det portugisiska (litet grönt A) - och båda vingårdarna ligger i samma dalgång. Inte konstigt att de var ganska lika i karaktären.

Juliusspital Silvaner vs Alvarinho

Det är kanske lite krystat att jämföra en Franken Silvaner och en Alvarinho från Portugal, men det är de två flaskor som står öppnade i vår kyl. Det är ganska imponerande att ingen av vinerna visar några trötthetstecken, trots fyra dagar i kylskåp. Skulle nästan vilja påstå att Silvanervinet t.o.m är en aning bättre nu än i fredags. Det är det inte många rödviner som fixar.

En sak är säker - dessa två viner är väldigt olika i stilen - och det framhäver vardera vinets karaktäristika på en pikant sätt. Som internutbildning och kompetensutveckling av mej själv är det givande.

Vi startar med Soalheiro Alvarinho 2007. Fortfarande mycket friskt och heltorrt i stilen, man tänker sej nästan vinet som en reklamfilm för nyduschade gröna äpplen och krusbär. Jag har fortfarande samma blandade känsla av tveksamhet och fascination. Det är himmelskt rent och intensivt i sin äpplighet att man kan bara blunda och tugga i sej en definition av fräschhet. Sen kommer överjaget och pekar på att det nog borde vara mer komplext för 184 kr. För visst är det ganska enkelspårigt i jämförelse med glaset bredvid...

Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken 2007 doftar en konsumpåse med saker. Honung, lite petroleum, kaprifolblom, mineral. Smaken upplevs som halvtorr i jämförelse med första glaset - men sockerhalten uppmäts till bara c:a 2 gram / liter (en normal halvtorr tysk Riesling innehåller c:a 30-40 gram / liter). Syran är lägre än glas 1 - och tävlingen "längsta eftersmak" förlorar den till Alvarinhovinet. Förra gången vi provade detta vinet hängde jag upp mej på en tilltagen beska - men samma beska känns inte alls malplacerad idag. Lite högre koncentration och segern hade varit given. Skillnaden mellan Kabinett och Grosses Gewächts är trots allt ganska stor.

Svårt att utse en vinnare! Trots alla skillnader känns det som om de spelar i samma kvalitetsliga (runt 85-86 p). Vi dricker vinerna till en ungsstekt kyckling med rökt fläsk och couscous - och den matchen vinner i alla fall Juliusspital. Hade vi upprepat matchen med skaldjur hade nog resultatet varit vice versa.

Angående poängsättning av viner på bloggen så vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Å ena sidan är det ett subjektivt trubbigt verktyg - å andra sidan är det lättare att ge en känsla av var på kvalitetsskalan man upplever vinet. Annars får man använda enbart ett varierande antal superlativer - som kan vara ganska tröttsamt att läsa. Skalan som jag använder nu skall tolkas som: 50 poäng = Åkesson på tetra, 100 p = det imaginärt perfekta vinet.

Alvarinho och l'Angelus

Vin som det var tänkt. Efter min urladdning mot Australiens vinnäring bjuder vi hem svärmor på lite gott käk och viner som trampats av feta fransyskor och portugisiska sjömän långt innan Cooks tid.

Som pappaledig har en ny folksport uppenbarats - hitta bra råvaror till bra pris. Den lilla tjejen sover mest - så vagnen rullar runt bland stadens handlare. Groteskt stora pilgrimsmusslor finns i de små kinesiska affärerna runt Möllevångstorget - till halva priset av ICA's pygmévariant. Citygross har otvivelaktigt både det billigaste och bästa köttet i hela Malmö. På kvällens kött står det inte bara bästföredatum - utan också bästefterdatum. Det händer aldrig på ICA. Kanske för att köttet redan passerat det i de flesta fall.

Nåväl - till pilgrimsmusslorna är det dags för Alvarinhopremiär hos oss. Finare Vinare tipsade om denna flaska Soalheiro Alvarinho 2007 som en lämplig inkörsport. Det doftar onekligen Sauvignon Blanc. Men inte riktigt ändå. Vi hittar massa krusbär och allt från viol till baconfett, men inte alla de mineraler som det annonserats om. Lite tamt om man skall vara ärlig. Smaken ändrar lite på focus, då den är fetare än Sauvignon Blanc. Det magiska slår till i eftersmaken. Spelar man elgitarr kan man slå till en compressor/sustainer och få samma ton att ringa i evighet. Detta vinet spelar också med effektpedaler - för eftersmaken är helt gigantisk och fylld av gröna äpplen och viol. Det är ett unikt vin som kräver lite mer uppmärksamhet än vad man först tror. 184 kr är lite styvt men inte helt omotiverat. Ett rent matvin, hur som helst, då syran är sky high.

Sen är det dags för kvällens clou. Redan i eftermiddags drog jag korken ur en av mina Chateau Angelus 1994 och det räckte att lukta genom flaskhalsen för att inse att detta vinet är fullständigt på topp nu. Jag vågade inte ens dekantera vinet, utan satt och njöt av aromerna från korken. Hur ofta händer det?

Jag vill att ni skall veta att detta vinet är en gömd skatt bland alla andrahandsviner på denna jord. L'Angelus var ett av få viner som slog till med en jackpot i denna mediokra årgång. Och tacka gudarna för årgången, då det gör vinet lösbart för pengar än i denna dag. Jag gav 475 DKK för denna flaska på Vinbanken och då skall man komma ihåg att l'Angelus kostar mellan 1500-2000 kr i nyare årgångar.

Det är flytande sammet, med en bedövande intensitet av läder, mörka frukter och - tja varför plocka sönder en helhet i beståndsdelar. Det är utan tvivel värt 94 mmm-poäng. Jag plockade ut detta vinet som bästa Bordeaux 2008 i min årskrönika i tävling med Latour 1998, Las Cases 1990, Gruaud Larose 1990. Vet i fanken om inte detta vinet skall klara av en topplacering i år också. Sen var det ju det enda som Edith Piaf drack när ekonomin och hälsan tillät det.

Full mognad. Det är lite som att skilja en iskall grillafton i april från en ljummen badtur i september. Det är skönare att veta att man har lång tid kvar av full sommar. Detta vinet skall nog drickas nu, och jag har tre flaskor kvar. Najs ändå.