Genomgång av Philipsonklipp

Det var verkligen en del haksläppserbjudanden som Philipson Wine i Kokkedal släppte strax före jul. Vad jag förstår har många vinbloggare i Sverige varit med gemensamma beställningslistor och bunkrat i princip samma viner - så även jag och Doktorn. Vår skörd blev en låda Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 och Ratti Barolo Mercenasco 2005. Jag har inte provat vin från någon av producenterna tidigare, så lite spänd är man inför lådöppningen.



Först ut är Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 (79.95 DKK/flaska). Lätt men varm röd färg. Doftar svalt och lite hemligt skogtursaktigt med mosade röda bär. Jättefin balans i smaken med lite torrt avslut. Helt ren smak med jordgubbar, lite fernissa och svalkade syra. Efter luftning blir vinet mer och mer komplext, och en dag senare är det helt enastående (89 p). Vilket klipp! Detta är precis den stil jag vill ha på mina Barbaresco. Denna producent måste jag utforska mer av!

Ratti Barolo Mercenasco 2005 (169.95 DKK/flaska) är som att vända 180 grader. Här är det tunga ekfat, mandelmassa, tät extraktion och tilltagen alkoholhalt. Nuförtiden kanske man kan kalla detta för omodernt modernt? Riktigt tät smak med massor av fina fina tanniner. Vinet ligger och frestar på min yttersta gräns för trälåda, men får godkänt till sist. Kan egentligen lika gärna vara en S:t Emillion som Barolo, och passar nog bäst till en entrecôte med aromsmör. Svårbedömt poängmässigt, men 96 poäng (WS) är det knappast. Kommer ekfaten att integreras mer i vinet kan det nog bli riktigt bra trots allt.

Sist ut provar vi en flaska Pinot Noir 2007 från Los Aguilares, inköpt av fågelskådaren på jobbet. Vinet från sydspanska Ronda som vann VM i Pinot Noir 2009. Detta vinet visar hur lite man skall bry sej om medaljer från uppenbara branchjippon. Som nyöppnat och svalt är det fina jordgubbar i doften men det dröjer inte länge förrän de enormt överdrivna ekfaten visar sitt fula tryne. Smält vaniljglass och vit choklad. Smaken är lätt, en aning söt och ovanligt kort. Det säger tjoff så är all smak borta och allt som är kvar är en kvardröjande alkoholsmak. Närmare rumstemperatur blir vaniljdoften sur och vi häller i grytan (inga poäng). Det man undrar är hur de andra 1100 vinerna i den tävlingen smakade...

En fågelskådare och en livstrött finansman

Ikväll skall jag dra mitt strå till stacken - en ny producent! Men äran är inte min, utan tillhör en fågelskådande kollega på jobbet. Han ägnade en vecka åt att leta upp en speciell kungsfiskare i Ronda i södra Spanien när han snubblade in i en vingård uppe i bergen. Företagsam och törstig tågade han in på gården och fick en rundvisning och ett glas. Denna procedur upprepades visst, och han blev så förtjust att han tog med sex lådor hem (som nu delvis säljs med måttlig förtjänst på jobbet).

Vingården heter Los Aguilares och ligger som sagt i Ronda, en timmes bilfärd från Malaga på solkusten. Grundad av en pensionerad finansman som ville göra mer än flytta PPM-fonder på sin ålders höst. Den stora specialiteten för vingården är Pinot Noir, men de gör även en rosé och ett blandvin på cabernet sauvignon, merlot, tempranillo och petit verdot - Pago El Espino - som vi skall prova ikväll. Men vänta lite... Pinot Noir på solkusten? Vingården ligger på 900 meter och kylan från bergen ovanför rusar ner på kvällarna och ordnar fräschören. Deras Pinot Noir vann f.ö. VM i Pinot Noir i år. Drygt 1100 viner tävlade, men i sanningens namn var inte många av de större namnen där. Någon Bourgogne Grand Cru fick i alla fall på tafsen!

Pago el Espino påminner väldigt mycket om Chateau d'Ampuis från Guigal, trots alla brister på gemensamma nämnare. Det som är gemensamt är lång tid på ny fransk ek - 16 månader i detta fallet. Det osar Viognier-bacon, massvis med ekvanilj och friska björnbär. Smaken är betydligt friskare än väntat, inget övermoget här inte. Fylligt, lite alkoholstarkt men nästan helt utan tanniner. Ganska lång eftersmak av blåbär, rårörda lingon och lakritspulver.

Absolut ingen syltbomb, men jag är inte helt överens med ekbatteriet här. Skall bli intressant att se vad Jay Miller kan ha i sin poänglåda om han hittar detta vinet - för det känns som ett vin för 92-94 WA-poäng. Själv nöjer jag mej med 86 p. Helt OK för en dryg dansk hundring, men det är nog mest ett pimpelvin en ljummen sommarkväll (jisses vad mycket vin jag skall hinna dricka den där enda sommarkvällen nästa år).

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.


Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.

Landskamp i Alvarinho/Albarinho

Flaggorna vajar i vinden till de två nationalsångerna. Det portugisiska laget som består av Soalheiro Alvarinho 2008 lattjar lekfullt med trasan. Men så har det också pigga ben av av att vara direktkvalificerat till matchen (det finns inte så värst många andra A-landslagsspelare att välja på från Portugal). Spanjoren, Terras Gauda O Rosal 2007, har däremot kämpat sej till sin plats mot en femtontal andra Rias Baixas under vår resa i Spanien i våras. Det var helt klart den bästa spanska Albarinhon på den resan.

Och där gick avsparken. I den kylskåpskalla inledningen är det ganska svårt att skilja lagen åt. Spanjoren är lite gulare i färgen jämfört med den blekgröna portugisen. Både är ruskigt uppfriskande med en fin balans mellan syra, en liten bitterhet och mängder med gröna äpplen. Tur färgen skiljer dem åt, för här kan man lätt blanda ihop korten. Med lite värme i glasen utvecklar spanojen en högre intensitet, lite tuffare bitterhet och lite exotiska frukter. Banan? Jo, nog är där lite känsla av banan men det är OK för min del. Portugisen forsätter sin fräschhetstaktik med utvecklad gräsighet på mittfältet.

Eftersom vi köpte vinerna för sin krispighet vinner Soalheiro kampen på övertid med 88 - 86. Jag tror spanjoren lider lite av att komma från en varmare årgång, samt av att vara ett år äldre. Alvarinho/Albarinho skall nog helst drickas så fort som möjligt efter buteljering. Så var det ju det här med priset... 184 kr för en flaska Vinho Verde är onekligen styvt, men det är så gott att det nästan motiverar det. Priset i Portugal? Sju Euro, inkl. VAT. Kan du vara så att Portucastas AB sätter ett rekord i påslag här?

Liten titt på kartan! Det är minsann inte långt mellan växtplatserna. Det spanska vinet (litet grönt B) växer faktiskt en aning söderom det portugisiska (litet grönt A) - och båda vingårdarna ligger i samma dalgång. Inte konstigt att de var ganska lika i karaktären.

España por favor

Nyss hemkommen från en vecka i Spanien borde man kanske kunna berätta om nyupptäckta vinområden, exceptionella vinmakare och nyinköpta fynd. Men så var det ju det med att hålla barnen på gott humör också - och det funkar dåligt i pencillinfyllda källare. Således bedrevs tiden mest som badvakt under ett palmträd - där jag också kunde konstatera att San Miguel faktiskt smakar bättre ju kallare den är. Det påstås att ölen innehåller humle, men det måste vara i homeopatiska doser.

Nåväl - det var en väldigt skön vecka - och vi drack också en hel del vin tillsammans med min systers familj som vi delade hus med. Men med en snitttemperatur på 30-35 grader i skuggan blev det mest vitt vin, oftast till allehanda mollusker från havet. På det viset fick jag en rejäl rundtur i Rias Baixas - Albariñho country. Det var verkligen stor skillnad i stil på de olika producenterna - allt från fatavrundade Chardonnaykopior till stålhårda vegetabilier. Bäst under resan var utan tvivel nedanstående flaska Terras Gauda 2008 (här ser jag också bevis på att det var våra barn som ritade på linnedukarna).

Rödvin? Jodå, vi provade i princip oss igenom hela stormarknadens utbud av spanska viner mellan 8 - 25 euro. Jag har inte ens alla namnen dokumenterade - men generellt föredrog jag vinerna från Rioja över Ribera del Duero. Bäst under veckan var en flaska Montecillo Gran Reserva 2001. Den skulle jag gärna prova igen under mer normala förhållanden! Mest udda var en flaska Viña Tondonia Reserva 1999. Jag trodde den var defekt - men tydligen skall den smaka terpentin och oxiderade fikon (enligt svågern då). Som ni hör kan jag knappast kallas Spanienexpert.