Kryddpeppar

Kryddpeppar har nästan gått förlorad som krydda sen svensken började med medelhavskost. Men man kan fortfarande ana hur stor kryddan var i det förflutna bara genom att höra namnet på danska "allehånde" eller på engelska "allspice". Allkrydda helt enkelt.

En av kryddpepparns stora förtjänster är att den gifter sej väldigt bra med syrah från norra Rhône. Lägger man sen till lite syrlig lingonsylt är man hemma oavsett om man bjuder på fläsk eller fågel. På sätt och vis verkar syrah vara optimerad för gammaldags svensk husmanskost.

Så man tager en rejäl hög med fläskfärs, tillsätter ägg, grädde, riven lök, mortlad kryddpeppar, och salt. Rör till en medellös färs som man formar till äggstora bollar. Precis innan stekning rullar man "äggen" i mjöl. Det gör att all fuktighet stängs inne under stekningen, och det blir supersaftigt. Och till detta öppnar man en Alain Graillot Crozes-Hermitage 2009!

Jag upplevde vinet som aromatiskt dött vid första provsmakningen för snart två månader sen, men om det berodde på chockskada eller bihåleinflammation får jag aldrig veta. Idag är vinet i alla fall inte alls otypiskt för syrah eller vingummiaktigt. Vinet är däremot fortfarande som en vägg (för att vara Graillot) och betydligt mera varmtonat än normalt. Doften är helt magnifik efter ett par timmars luftning, superrent och definierat, väldigt mycket Graillot. Lite timmermanskorv, massa björnbär, en aning citronmeliss.

Smaken är kanske inte lika imponerande i nuläget, även om den också är bra. Det finns en liten cassistonad saftighet, tom en aning sötma. Å andra sidan är syran hög och integrerad (inte alls som 2003:ans stickighet) och tanninerna superfina. Jag hade fel helt enkelt (90 p)! Jag vill nog ändå vidhålla att den inte riktigt når fram till 2005:an, och att jag inte ser något extremt långt lagringsfönster. Men visst kommer jag uppskatta min låda de närmaste fem åren. (finns fortfarande till salu hos Bichel, det är kanske inte samma drag kring Graillot längre?)

Alain Graillot 2009

Parker, tha man, har ju utropat 2009 som året för norra Rhône och genast börjar dollarsiffrorna att stiga. Graillots 2009 kostar iofs bara någon tia mer än 2008:an, men effekten av den amerikanska djungeltrumman är tydlig.

Graillot är en producent som har hängt med ett tag i den svenska vinvärlden, men jag anser att han fortfarande är ytterst relevant. I bra år tycker jag att han ligger och nosar de absolut största Hermitagerna i rumpan, i sämre år är det kanske mer ett bra köp till priset (som ändå har legat nästan still i många år).

Vad är då 2009? Vi öppnar en 2006:a som jämförelse, en årgång som var väldigt trevlig och aromatisk som ung, men som redan börjar visa viss ålderströtthet.

2009:an är helt klart tätare än 2006:an i glaset. Trots ålderskillnaden är 2009:an en aning rödbrunare i kanten vilket nog indikerar ett riktigt varmt år. Men jag känner inte riktigt igen min gamle Graillot i doften. Inga rökta korvar eller nya gummistövlar, mer en nästan cabernetaktig vinbärsdoft. Smaken är tät, men relativt tanninfri. En touch av vingummi. Lättdrucket och färdigt? Simpelt? (87 p?)

2006:an är mer old-school Syrah. En högre syra och betydligt tunnare, men samtidigt mer av det som är anledningen till att jag tvångshandlar Graillot. Den där knivskarpa känslan av vitpeppar och tjärat tågvirke (89 p).

Jag är skakad men inte rörd. 2009:an är nog lite av en 2003:a trots allt, och det är inte det jag söker efter hos syrah. Parker lär nog hissa fyndflaggan pga av att det är lättdrucket och varmt. I mina ögon är 2007:an den stora doldisen hos Graillot, lite för tunn för att få full pott men ändå väldigt mycket bättre än både 2004, 2006, 2008 och 2009. Den stora stjärnan är 2005, som avvisade självaste JL Chave under en blindprovning i höstas. Men vi lär få anledning att återkomma - jag har elva flaskor kvar av 2009:an...

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

Hemliga viner återigen

Blindprovning är obarmhärtigt, supersvårt och allmänt dåligt för självförtroendet. Om man nu köper vin för hundratals kronor från en viss producent känns det ganska illa om man skulle missa vinet i en blindprovning med en sisådär 1000 mil.

Det börjar i alla fall ganska lätt. Första vinet doftar frisk petroleum och så hade man spikat Riesling i alla fall. Tysk eller fransk? Lite för torrt, oljigt och fylligt för Tyskland. Alsace? Rätt. Sen är det ganska svårt, men det supertorra anslaget utesluter i alla fall Zind-Humbrecht, Weinbach och Burn. Lite lättare stil och jag drar till med Boxler. Fel - rätt svar är René Muré Clos St Landelin Grand Cru 2003. Ett stort vin och en stor överaskning att det är en 2003:a som dansar så balanserat. Doften på detta vinet är i princip fulländad för en riesling (92 p).

Första hemliga vinet har jag tagit med, och det är en flaska reavin från Theis Vine. Chateau Simone 2000 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence (170 DKK). Mestadels grenache, men även en hel del andra obskyra druvor som Castet och Manosquin (allt mer eller mindre härstammande från de nunnor som grundade egendomen på 1600-talet). En av Frankrikes första appellationer och på gränsen till ett museivin. Låg produktion och hög turistfaktor borde borga för en dålig price/performancekvot - men vinet doftar alldeles utmärkt vid dekantering. Väl mogen, ganska Chateauneuf-lik doft av apelsin, orientaliska kryddor och moreller. Ett riktigt meditationsvin faktiskt med den underbara doften. Bra tryck i smaken men jag saknar lite friskhet och längd. Till maten spelar det ingen roll om eftersmaken är 10 eller 30 sekunder - man hinner tugga innan smaken tar slut. Ett bra vin i samma anda som Vieux Donjon, fast en aning snällare (89 p). En stor överraskning för mej faktiskt!

Doktorn tar fram sitt första hemliga vin, och jag drar på mej en surmulen min. Jag har ingen aning om vad det är men det doftar alkohol och buljongtärning. Ganska alkoholvass, småsöt och ung smak som för mej inte ger något mer än vilken BiB som helst. Det smakar ungefär som Clos St Jean 2005, vilket blir min gissning (78 p). Vinet är från Sydafrika och heter Rust en Vrede 2003. En blandning av cabernet sauvignon, shiraz och merlot som bolaget vill ha 271 kr för. Det är rysligt mycket pengar för denna groggen. (nu skall jag vara ärlig och redovisa att delar ur sällskapet tyckte detta var helt OK).

Doktorn andra vin är mer av en utmaning för sinnena. Intensiv doft av pomerans och kardemumma känns udda och svårtolkat. Ganska gles färg och gammeldags Barolofeeling. Jag lämnar dock Piemonte efter ett tag och hamnar i ett helt annat spår: sån där Bandol som de jäser i tre år på ekliggare. Mycket skumt vin, och facit är om möjligt ännu skummare: Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude 2004. Inte ett spår av iskall syrah, rätt tunt om man skall vara ärlig. Jag kunde lika gärna vara på månen som i norra Rhône. Defekt? Inte uppenbart. Fellagrat? Inte efter så kort tid. Tunnel? Inte påverkar väl det färg och koncentration? Jag avstår bedömning - men minns ändå att den enklare versionen av detta vin hamnade femma (?) i Kronstams all-time-high syrahprovning. Vila på hanen om ni sitter på detta vin för säkerhets skull.

Graillot 2006 vs 2007

Äsch - vi kör väl igen! Jag kan inte utlova full aktivitet och engagemang, och vi får se hur blogglusten faller sej efter hand.

Rejält vinsugen efter tiden i Memphis - nog fanns det vin om man letade men det passar inte riktigt in i bilden av en bluesmusiker. Nej, Wild Turkey och Sam Adams fick det bli. Ett stort glas bourbon med massor av krossad is är knappast förfinad elegans, men rätt gott. Varför inte en minivertikal av Alain Graillot som uppstart?

2006:an ser något lättare och rödare ut än grannen, mjuk varmfruktig doft med ganska mycket fatkola. Lättare i smaken, varmare men med mindre koncentration och komplexitet. Lustigt - detta vinet hyllade jag till skyarna som nytappat, men nu känns det lite enkelt jämfört med 2007:an. Så kan det gå när man dricker parallella glas (87 p).

2007:an är mörkare, tätare, lite syrligare och friskare. Om det är mineral vill jag inte ge mej in på, men det känns stenigare, mer komplext och intressant. Inget annat än en mönster-Syrah! (90 p). En av Graillots bättre.

Det har varit lite gnissel om Graillots 2007:a, men jag tycker detta är ett riktigt bra vin. Har ännu inte provat någon Crozes-Hermitage som är bättre än Graillot, så det är nog mest en fråga om man gillar Crozes eller inte. Jag gnisslar ju om en massa annat, så det är väl i sin ordning. Parker kan inte fördra de gröna tonerna och skickar vinet till supermarketnivå med 83-85 poäng. Gröna toner... Varför denna fobi mot grönt? Jag vill gärna ha lite gröna toner i mina viner - solvarm jordgubbssaft går ju att ordna på annat sätt. Lite stjälkighet och vegetabilier ger vinerna mer komplexitet. Men visst finns också en gräns för min gröna ådra.

Vi plockar upp en flaska vin till senare, Domaine Pegaü Cuvée Réservée 2004. Mitt livs första Pegau faktiskt. Lite mytomspunnet med höga poäng i ryggsäcken och med ett rykte om att vara väldigt traditionell. Låter som min likör. Jag vet inte vad det är med mej och Chateauneuf, det känns som mitt gillade av producenter är helt slumpmässigt.

Jag kan inte säga att jag ogillar vinet, men det känns som en smutsig och kantig version av Vieux Donjon. Ganska rejält oren i doften med massor av brett och t.o.m toner som kan vara rena defekter (gammal blöt tältduk). Grova tanniner och lite halvtunn. Detta måste vara en dålig flaska helt enkelt, och jag avstår en bedömning. Fast jag skulle inte ta gift på att denna flaskan faktiskt var defekt. Graillot var i alla fall ohyggligt mycket bättre vin just ikväll.

Memphisresan? 720 musiker tävlade i att vara mest blåa, och ingen artist utanför USA gick vidare till finalerna - men vi fick en hel del beröm. Vi ni höra ett smakprov spelades vår musik i P4 förra helgen: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2179886&BroadcastDate=&IsBlock==

Clerc Milon 1990

Är ni också skeptiska till det sydamerikanska köttet som säljs med tre månaders hållbarhet vid 4 grader? Idag hände det för tredje gången att köttet var fullständigt förruttnat inuti den täta påsen. Hur många köttdiskar i Sverige kan klara 4 grader, om ens 8 grader?

Nåväl, kvällens lammstek förvandlades till fläskkotletter och förrättsvinet hälls upp. Hederknyfflar bland hederknyfflar - Domaine Weinbach. Pinot Gris Cuvée Laurence 2005. Jisses vad sött detta vinet är! Som matvin är det en total katastrof och sockermätaren visar hisnande 23.8 g / liter. Det är bara att acceptera att Grand Cru viner från Alsace passar bäst till gåslever eller Creme Brulée. Om vi bortser från detta har vinet en jättefin balans mellan syran, russinfruktigheten och en enorm rymd och eftersmak. Men det känns omodernt att paketera detta som ett torrt Alsacevin. Har jag växt ifrån Weinbach? Eller vice versa? Inga poäng, men gott är det även om sockermolekylerna får mina kapillärer i foten att värka (det är helt sant).

Till fläskkotletterna kommer nästa vin till världskartan - Clerc Milon 1990. Vinet som Parker avverkade som dött redan 2003. I helvete heller! Detta är ett vin som man snabbt känner av som en mogen trevlig cassis-Bordeaux i första sniffen. Sen bara växer och växer det till ett stort vin. Cigarrök, läderhandskar, plommonfrukt, böckling - perfekt balans. Supermoget utan att vara tunt i frukten. Ganska likt Beychevelle 1982 utan spindelväven. Denna flaskan är helt identisk med den jag drack i Schweiz, och det blir en identisk poäng (92). Håll i hatten när min nästa 1989 skall luftas, för den är ännu bättre. Clerc Milon är en av de bästa price/performance man kan hitta i Bordeaux.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003? Om inte - så för världskartans skull. Detta är fortfarande, i mitt tycke, den sämsta Graillotårgången på 2000-talet (undantaget den katastrofala 2002). Det doftar helt OK - olivolja och bensin. Men smaken dras med samma problem som de få Aussie-shirazer och US-Zinfandel jag har provat. Det är inte sötman, för den känner jag inte ens i detta vinet efter Weinbachvinet. Det är den aggressiva lösgodissyran som ligger och hugger med ispikar i tungspetsen. Artificiellt och fysiskt obehagligt. Jag vill inte tro att Graillot tillsatte syra 2003, men fan vet. Detta är långt ifrån det jag väntar mej från Alain (82 p). Skall bli kul att se var denna anomali kommer att placera sej på klotet.

Lite enklare viner på listan

En sak som man ofta missar när man försöker sätta poäng på viner är hur goda de är. Det kan låta underligt, men ibland är en frisk och ursprungstypisk 82-poängare bra mycket roligare att dricka än en underpresterande dyring på 87 poäng. Så leds inte bort av de de låga poängen - alla viner nedan var en fröjd att dricka på sitt sätt.

Först ut är en flaska Casal di Serra 2008 från Umani Ronchi. Druva: Verdicchio. Område: Verdicchio (finns det fler områden där druvan har samma namn som platsen?). Blommigt, äppligt, lite svagt oljigt. Får lite Viogniervibbar med högre syra. Rent och gott, även om frugan inte är lika positiv som jag (82 p).

Bourgogne Jurassique 2008 från J.M. Brocard är ännu friskare än italienaren. Mycket gröna äpplen och en viss mineralkänsla. Fin lång eftersmak med lite peppriga inslag. Högre intensitet än Ronchi men också lite anonymt. Väl godkänt i sin klass (84 p).

Över till de röda: Valpolicella Classico 2007 från Zenato - helt okänd för mej. Kryddiga körsbär, lyfter två snäpp till örtbräserad fläskkarré och visar fin komplexitet och balans. Just det, man får ju inte glömma att dricka Valpolicella emellanåt också. Bra jobbat. (85 p).

Det tisslas och tasslas i busskurer och bankomatköer. Den nya årgången av Delas Crozes-Hermitage Les Launes skall vara något extra. Årgång 2007 skall egentligen inte vara något att hänga i julgranen i norra Rhône - men nu har både Graillot och Delas visat att det är det visst. Det är ovanligt tätt för att vara Les Launes. Mycket Syrah-parfymerad doft med allt vad det innebär av lingon och blåbär, gummidäck och båttjära. Det svajar till lite i mitten av smaken och tar sedan fatt i en balanserad eftersmak med precis lagom hög syra.

Jag tycker att Les Launes är lite i lättaste laget att servera till mat, och att man med fördel kan sänka en flaska med lätt tilltugg. Se bara upp att ni inte är törstiga - för denna flaskan kan man sänka på 20 minuter om man tappar koncentrationen. Ett säkert kort återigen! (87 p).

Guigal vs Graillot (slakten)

Idag kom det där suget efter ung Syrah som bara kan sluta på ett sätt. Kryddpepparkryddade pannbiffar med stekt lök, kokt potatis, brunsås och lingon visade sej vara helt perfekt matchning. Det kunde man nästan ana redan vid tanken.


Första vinet ut i afton är Alain Graillot Crozes-Hermitage 2007. Vi var väl inte totalt frälsta första gången vi provade, 88 poäng och en liten anmärkning på att syran var extrem i denna årgången. Men den gången hade vinet varit på flaska i någon månad, och nu har det minsann hänt en hel del redan. Väldigt typiskt Graillot men ändå något helt unikt. Hustrun hittar ordet först - det doftar som att krossa citronmeliss mellan händerna. Jag hittar regn på sommarvarm asfalt. Pulvriga tanniner, lite Barralsmällare, gummi och tjärade blåbär. Väldigt fräscht och intressant. Smaken visar fortfarande att detta är en sur-Graillot - men kroppen har hittat en tyngd som inte fanns tidigare. Detta har vunnit enormt på bara ett par månader i flaska och jag ökar utan tvekan på till 90 p. Skrämmande komplex aromatik och perfekt till maten, även om detta måste vara en lagringsårgång.

Och så Guigal, eller som jag vill kalla honom "barrique-Marcel". Här har du hittat ett nytt vin att förstöra med ditt träintresse. Guigal S:t Joseph Lieu-Dit 2004 är helt befriad från områdestypiska drag. Det är söt, äcklande fatvanilj över någon slags sur frukt och bananrester. Jag är helt nollställd till detta, fullständigt ointresserad. En kladdig restsötma fullbordar förnedringen (75 p ). Guigalvinet fick 24 månader på nya ekbarriquer, Graillotvinet c:a 12 månader på begagnade Bourgognefat.

Graillot vs Delas vs Carignan

Dagens laguppställning står och stretchar på köksbänken efter genomförd dekantering. Alla tre viner är intressanta - var och en på sitt sätt:

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005, hur har vinet utvecklats av två år i källaren?

Alain Graillot S:t Joseph 2007, är det mer drickbart än hans Crozes 2007?

Roc des Anges Carignan "1903" 2006, vad i hela friden är detta?

Till vinerna äter vi en urskuren harsadel - Syrahvinernas hemmabana.

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005 har lagrats sej till en rödare nyans än vad jag minns från när vinet var nytt. Det är rejält svårstartat och kräver ett par omhällningar för att överhuvudtaget dofta något alls. Sakta stiger det ljusa frukter till ytan, såsom lingon och lätt omogna hallon. Les Launes ligger ofta och balanserar på en knivsegg från att kallas tunt - och även detta vinet är onekligen lätt i stilen. Bussigt är allt vad detta vinet inte är - och jag gillar det! Fin balans, elegant, väldigt läskande, men lite väl okoncentrerat för att få en outstanding rating. Vinet har tappat lite av den urtypiska Syrahtonen, utan att fylla upp med lagringstoner. Det är troligt att detta vinet kan vinna en hel del på att lagras ett par år till - men något 10-årsprojekt är det inte. (86 poäng).

Alain Graillot S:t Joseph 2007 äter Les Launes till frukost, den saken är klar. En helt annan koncentration och definition. Det smakar Graillot och gillar man det så älskar man detta vinet. Vitpeppar, blåbär, lite tjära - allt superrent och kristallklart definierat. I de flesta årgångar är Graillots Crozes bättre än hans S:t Joseph - men i årgång 2007 vill jag hävda motsatsen. I alla fall för direkt konsumtion. Den där Crozen vi provade var direkt fientligt syrahaltig - S:t Joseph vinet har en betydligt större kropp, lägre syra men utan att tappa något av skärpan. Detta skall jag köpa mer av! (90 poäng).

Roc des Anges Carignan "1903". 100% carignan från gamla stockar, VdP des Pyrenées Orientales. Tät blåröd ung färg. Kraftig tung alkoholstukad (14.5% alkohol) doft av mandelmassa och blåbärsglass. Alla känner igen smaken, men har olika referenser till vad det är. Öronbarnet minns täcksmaken av 70-talets Kåvepenin - jag tycker det är syntetisk blåbär (Klings Blåbärsputte - om någon har ätit den?) - en annan minns när dottern hade spytt upp en hel påse lösgodis. Kraftig restsötma och osande illasittande alkohol. Inte alls min stil och 285 spänn åt h-e. (inga poäng).

Men Alain Graillot.... Mmmmmmmmmmmmmm!

PS. Nu reser vi till Spanien i en vecka - räkna med noll aktivitet på bloggen DS.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003

Jag vaknade upp med pastissmak i munnen och svettkramper. Luft - ge mej luft! Klockan var 4 på morgonen den 14 juli 2003- var är jag? Jo - i ett tvåmanstält på kärleksresa i Champagne med min blivande fru. Solen stekte redan vid den tidpunkten så att det var omöjligt att vistas i tältet. En timme senare körde vi i panik mot Atlantkusten för en sval havsbris och en sval Muscadet. 2003 var en anomali för fransk vinodling - och kvällens vin är likaså en anomali. När folk dog som flugor i värmeslag satt dessa druvor i en helvetiskt varm Rhônedal och utvecklade druvsocker.

Alain Graillot gör vanligtvis svala eleganta viner, som ni alla vet, men detta år fick även han släppa på elegansen. Dagens 2003:a har tryckt 14.0% alkohol tryckt på etiketten - men den sanna alkoholhalten är minst 15% (se EBob). Sockerhalten är listad till under 5 gram per liter - en mätning på labbet idag gav 6.2 gram/liter.

Inte helt oväntat har jag skarpa invändingar på hur det smakar när vi häller upp det till en kalvstek med kantarellsås och hasselbackspotatis. Vinet är en katastrof till den vanligtvis vinvänliga maten. Det intensiva sötman passar helt enkelt inte till vanlig mat. Min fru sväljer inte ens första klunken - men jag hittar nog en del kvaliteter trots allt. I soffan till MIF Babyhawks match mot Leksand snor jag en av dotterns Ferraribilar - och där finns harmonin helt plötsligt. Sött möter sött - klassiskt!

Vinet doftar trots allt väldigt bra. Jag läser Parkers noteringar och inser att han har i princip hittat allt. Det är tapenade och lakritsbilar, och det finns en ganska enveten ton av rökt korv som man hade hoppats på. Trots sötman i smaken är vinet rejält syrligt. Nästan onormalt syrligt för mognaden i vinet? Det funkar dock hyggligt som soffvin med parmensan.

Nu är det slut. Jag tänker inte köpa ett enda franskt vin från 2003 från och med nu. Nada. Jag vet att många uppskattar den höga mognaden och restsockret, och de har all rätt att göra det. Men för mej är det finito.

Domaine Les Goubert Gigondas 2001

Jag tror jag har hittat sinnebilden av en fransk mademoiselle - Florence Goubert ser lika mycket fransk ut som min lokala vinhandlare på Amager ser dansk ut med sin askgråa hud och rödsprängda kinder.

Domaine Goubert har varit i famligen Gouberts ägo sedan 1600-talet, och dottern Florence står näst i kö för att överta egendomen. Florence har också gett namnet åt kvällens vin, Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001, som är egendomens prestigecuvée. Vinet innehåller en blandning av Syrah och Grenache, och har lagrats på nya ekfat i 12-18 månader.

Detta vinet har jag väntat ut ganska länge, men ikväll kändes tiden mogen för ett test. En fördel med ett vin av denna typen är att det är inte så knussligt med vad som serveras till - ett bra allroundvin helt enkelt. Inte alls så krävande som en gammal Bordeaux som behöver en krattad manege för att kunna uppträda.


Vinet har ingen fällning, men dock ett tegelfärgat moget utseende. Det doftar sydfranska örter blandat med en Brunelloliknande blandning av körsbär och ekfat. Vinet känns svalt i munnen, trots 14.5% alkohol, med gott om livgivande syra och ett visst tanninbett.

Det är mysigt. men inget som plockar ner stjärnorna. När det kommer mer luft till vinet framträder ekfaten än mer - och till slut känns vinet faktiskt på gränsen till överekat. Godkänt - men inget jag köper igen till dagens kurs (runt 300 DKK för senare årgångar).

Vid slutet av kvällen plockar vi upp den halvfulla flaskan Graillot Crozes-Hermitage 2007 ur källaren. Otroligt att dessa viner innehåller (delvis) samma druva - för de har verkligen inget gemensamt. Graillotvinet är mycket mer aromatiskt, med en kyligare elegantare framtoning. Det känns som vinet har lagt till sej med en köttigare ton under natten - med alla underbara Syrahdrag intakta. Inget tvivel här vilket vin som håller högst kvalitet...

Graillot Nouveau

En intressantare variant av Beajoulais Nouveau är när Syrahguden Graillot kommer med sina nya alster en gång om året. Årets 2007:or lanserades på Bichel i tisdags, och levererades idag till jobbet. Vad säger då Alain själv om sina 2007:or? "Extremt charmerande, rund, komplex och mogen, med en tannintextur som i 2006”.

Att fråga en fransk vinmakare om senaste årgången är vanskligt - det brukar låta som århundradets årgång varje år. Enligt årgångstabellerna är 2007 lite av en mellanårgång i norra Rhone, men vi vet ju alla vilka underverk som Graillot kan få till. Jag var helt extatisk första gången vi provade 2006:an, men för varje flaska som konsumerats sedan dess har jag justerat ner förväntningarna något. Snart tappar väl Houston radiokontakten helt när vinet rundar månen. Så nu är det hänglås på de kvarvarande 2006:orna. Eftersom Graillots viner tillbringar c:a 12 månader på fat kan årets flaskor inte vara mer än någon månad från buteljeringsanläggningen... Det borde således vara långt från tunnelprospektering. Plopp - där rök korken!

Vinet har som väntat en tät djup blå färg och doftar extremt primörfruktigt. Vinet är betydligt tätare än 2006:an. Doften är utan tvivel Syrah - extremt mycket Syrah. Jag vet ingen annan som mejslar ut alla särdrag så tydligt som Graillot. Listan är lång: en gnutta stenrök, blåbär i övergång till björnbär, gummistövlar - allt det man väntar sej. Faktum är att man utan större problem kan frammana bilden av en gammal skeppshandel när man doftar på vinet. Tjärat tågvirke? Jag kan förstår de som tycker att detta är för mycket annat än frukt, men jag älskar det.

Smaken visar att Graillotsyran är tillbaka efter ett par syrafattigare årgångar. Det finns rejält med substans i vinet, men just nu är det faktiskt lite obalanserat. Syran tar över helt i eftersmaken (äter dock bara bröd och olivolja till).

Summa: vid samma ålder var 2006:an ett mer direkt älskvärt vin. Här finns det dock mer syra, tanniner och allmän "substans" för långlagring. Det skall säkert ordna sej med lite rast och vila. En klassisk pre-2005 Graillot?

Guigal Crozes-Hermitage 2005

Plötsligt händer det! Inte bara i Trissreklamen utan även i det verkliga livet. Tonårssonen fäller ner toalettlocket, eller ICA Maxi säljer färska plockade duvor. Svärmor står för upptäckten, och länsar lagret på denna högst ovanliga delikatess bland ICA Maxis vanligtvis mediokra köttutbud.
Jag vet inte när jag åt duva senast, men det är säkerligen 10 år sen. Fågeln har det mörkaste och smakrikaste köttet av allt svenskt viltkött, och det krävs en kunnig tillagning och noggrant vinval för att få det perfekt. Svärmor bräserar fåglarna i timmavis, och resultatet är enastående. De är fulla av smak och härligt möra när vi hugger in på lördagskvällen.

Till detta dricker vi en Guigal Crozes-Hermitage 2005 . Guigal må ha en enorm produktion, men är likaväl självklar för titeln Kungen av Rhône. Detta vinet kommer från marker som Guigal har köpt upp från Domaine de Vallouit, som tidigare ägdes av en gammal racerförare som var bättre på att köra bil än att göra vin. Druvorna i detta vinet är således från egen odling, även om etiketten indikerar ett vin i negociant-serien:

Vinet är ovanligt tätt och har lite mer röda reflexer än motsvarande vin från Delas eller Graillot. Det är ingen större tvekan om att detta är ett Syrahvin, alla bekanta beståndsdelar finns där men det finns också en varmfruktigare och köttigare ton i doften.

Den varmare stilen går igen i smaken, där de bekanta björnbären blandas med lite varmare toner av hallon och jordgubb. Vitpepprigheten finns där men är nedtonad jämfört med t.ex Delas. Den varmare stilen framhäver den köttiga charkuteritonen, som passar ypperligt med viltsmaken. Eftersmaken stramar en del och visar att det nog kan finnas en del lagringspotential.

Ett vin i en helt annan stil än de Crozes som vi vanligtvis konfronteras med, men ändock ett riktigt bra exemplar från området. Det är säkerligen vinifierat med tanke på tidig konsumtion, som också indikeras av Guigals rekommendation "Drink now". Jag kan i alla fall inte tänka mej ett bättre vin för pengen till kvällens mat.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 1996 vs. 2006

Doktorn läser också vinbloggar - och han noterade min oreserverade hyllning till Alain Graillot Crozes-Hermitage 2006 i en tidigare post. Han kokar helst lim på folk som dricker så unga viner - men idag har jag med mej en flaska av 2006:an för att visa vad det handlar om. Doktorn motdrag är att springa ner i källaren och ta upp samma vin, fast i årgång 1996. Spännande!

Doktorn dekanterar och trixar med vinerna medans jag rattar ihop en champinjonsallad med stekt tupplever (den som finns i senaste numret av Bolagstidningen - mycket trevligt recept!).



På tio meters håll kan man se vilket vin som är vilket - den blålila nyansen på 2006:an kontrasterar väl mot den tegelfärgade 1996:an. Vinerna doftar som väntat också väldigt olika. Det äldre vinet påminner till viss del om en gammal Bordeaux med toner av cederträ (!) och gamla sadeldon. Det yngre vinet visar såklart mer av röda och blåa frukter, men även inslag av regn på grusväg och gummirök. I smaken visar det sej att 1996:an har högre fruktsyra än 2006:an - och att tio år på flaska inte har ändrat den saken. Jag tycker att 1996:an visar en helt annan sida än den 1999:a vi provade för ett tag sen - som var fylld med referenser till grillat kött. 1996:an är ett slankare och mer traditionellt vin med högre syra - lite mer åt Haut-Medoc hållet om man skall referera till Bordeaux.

Det går inte att säga vilket vin som är bäst - de är för olika för det. Helt klart är att 2006:an är helt osannolikt god att dricka rätt upp och ner. Doktorn verkar hålla med oreserverat, trots sina principer. Mitt omdöme om 2006:an står kvar - den är det godaste unga Alain Graillot-vin jag har provat. Hur är det med lagringskapaciteten? Skall man överhuvudtaget lagra ett vin som smakar så fantastiskt redan idag?

Kobebiff med Travkungen

Ni har väl hört talas om de glada kossorna i Kobe som blir masserade varje dag av sina skötare och som dessutom står på en ständig pilsnerdiet (nåväl, i alla fall resterna från pilsnertillverkningen)? Låter som rena Keith Richards livet! Jag har aldrig varit ens i närheten av kött från dessa kossor - tills för härom dagen när de helt plöstligt dök upp på SuperBrugsen till kraftigt rabatterat pris (400 kr kilot vs 1300 kr kilot). Nu skall jag vara ärlig och säga att dessa entrecôter inte har druckit japansk öl till frukost - utan säkerligen lite tunnare Foster's. Jag vet inte om det överhuvudtaget går att köpa japansk Kobebiff utanför Japan - och dessa biffar har således strövat på slätterna i Australien. Jag har aldrig sett mer fettmarmorerade köttbitar:






Travkungen tände på alla cylindrarna när jag berättade om inköpet - och kom stormande som ett yrväder med med en systempåse runt halsen. Han har troligen haft en bra vecka på Sveriges travbanor, för upp ur påsen halar han en flaska välkyld Salon 1996. Den har tydligen kommit tillbaka till SB i enstaka exemplar - endast Anitra vet hur. Outgrundliga äro Systembolagets leveransvägar! Det kvalificerar säkert som barnarov att öppna denna flaska 2008 - men Travkungen är knappast känd för sin korkskruvsångest.

Visst kan man känna att detta är ett kanonvin - trots den stålhårda syran. Det är ganska slutet i början men med lite luft så börjar det vakna till liv. Trots 12 år på nacken finns det inte ens en tendens till mognad! Som tur är har Travkungen fler flaskor i källaren - det gäller att vara på rätt plats när han öppnar nästa om 10 år...

Biffarna grillas på högsta värme en kort stund, och ställs undan för att vila. Under tiden häller jag upp kvällens första rödvin, Les Forts de Latour 1999. Jag köpte vinet för bara c:a en månad sen på en dansk vinauktion. Den ingick i en trippel Forts de Latour, 1999 - 2000 - 2004, som ingen verkade vara intresserad av. Jag hade egentligen inga planer att köpa just denna lotten - men då ingen bjöd klämde jag till med 1200 DKK och fick vinerna direkt! Ganska dyrt med tanke på att det är ett andravin - men billigt med tanke på att SB tar 2000 SEK bara för en flaska 2000... Jag dekanterade och luftade vinet redan vid 16-tiden - så det är full skjuts i glaset direkt från start. Vinet är helt fullmoget och har en sammetslen struktur. Medeltät färg med bred tegelfärgad kant. Doften är ljuvlig - med vissa blomsterassociationer blandat med fina mognadstoner. Wow! I munnen är det märkbart tunt - och jag blir förvånad över hur menlöst vinet är. Doften indikerade ju något helt annat! Nja, detta var inte så kul - hoppas det är mer tjong i de andra två flaskorna.

Nästa flaska till rakning är en källarsval nyinköpt Alain Graillot Crozes-Hermitage 2006. Det räcker att ta en sipp av detta vinet så glömmer man allt om Forts de Latour. Det är så bra att jag nästan blir gråtfärdig. Knivskarp mineralitet - enorma mängder av kristallklar Syrah-frukt. Vi drack 2005:an av detta vin för ett tag sen - och jag bedömer denna årgången som ett snäpp upp. I alla fall för nära konsumtion - de tuffare kanterna som 2005:an hade finns inte i detta vin. Om 2005:an var Bordeaux - så är 2006:an Bourgogne. Travkungen börjar också mumla om La Tâche - och det finns faktiskt en del beröringspunkter!

Utan att darra vill jag påstå att detta är den bästa årgången av Graillot Crozes-Hermitage någonsin.

Crozes Hermitage Graillot 2005 vs. Gilles Robin 2004

Att handla Alain Graillots viner i Sverige är ungefär i samma nivå som att köa för Springsteenbiljetter. Det gäller att ta ledigt från jobbet och göra upp en plan of attack. Man kan lätt tro att alla européer ställer blåstället eller attachéväskan när Graillot skickar iväg lastbilen - men det är inte sant. Det räcker att åka över till Danmark för att inse att den extrema hypen är enbart svensk. Eftersom jag har turen att ha tillgång till en dansk adress räcker det att logga in på http://www.bichel.dk/ och handla Graillot över Internet. Lugnt och fint. För övrigt ligger redan en låda av hans 2006:or i källaren. Än har inte La Guiraude 2006 släppts i Danmark - men den lär komma inom kort den också (här kan man ana vissa efterdyningar från mina ändlösa förhandlingar med Monopol på Vinforum).



Därmed inte sagt att jag tycker Graillot är överskattad - för han gör verkligen helt fantastiska viner i en trevlig prisklass. Men han är inte ensam i världen om att göra bra Crozes-Hermitage. En annan duktig producent som ligger nästan i samma nivå är Gilles Robin, vars Cuvée Alberic Bouvet också säljs via Systemet. Ikväll skall de få gå ett race tillsammans!

Gilles Robin 2004: Vinet har en skolboksaktig norra-Rhône-Syrah-doft av något som jag kallar för blåbär eller björnbär. Vinet är fortfarande väldigt ungt men är fullständigt öppet och väldigt charmigt. Detta är inte helt olikt Delas Les Launes 2005- även om det finns mer kraft och komplexitet. Vinet har konstigt nog en begynnande mognadston i färgen - men det märks inte i smaken.

Graillot 2005: Detta är något helt annat! Vinet är betydligt hårdare extraherat och tanninerna är rejält tuffa. Doften har samma övertydliga Syrahkaraktär som Gilles Robinvinet. Tidigare har unga Graillotviner ofta dragits med jobbiga nivåer av fruktsyra - men det verkar inte gälla för 2005:an. Detta kommer att bli riktigt bra med ganska många år i källaren!
Det pratas ofta om charkuterier och rökta korvar i samband med Crozes-Hermitage - men det är en doft som jag sällan lyckas hitta. Det finns i alla fall inte ett spår av prickig korv i någon av dessa vinerna. För konsumtion idag så är Gilles Robin-vinet den givna vinnaren - på sikt kommer säkerligen Graillot att slå till vänsterblinkersen.

Blindprovning med spets

Efter Brettprovningen i förra posten stekte jag på några groteskt stora entrecôter, inköpta på Citygross (Stjärnköttskvaliteten). De vägde åtminstone 400 gr per biff och såg ruskigt fina ut. Till det en serverades det en reduktion på Maderiavin och ungsbakad potatis - plus de obligatoriska salladsbladen.


Redan vid 14 tiden på eftermiddagen förberedde jag mitt vin till den blinda delen av vinprovningen. Mitt bidrag skulle bli en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1999, inköpt på systembolaget. Detta vin var ett av de allra första som jag köpte för att lagra - trots dåliga möjligheter i en hyrestvåa. Vid dekanteringen hade vinet kastat väldigt mycket sediment - och nästan en deciliter av vinet fick hällas ut. Jag hällde upp ett halvt glas vid dekanteringen för att testa - fin doft men väldigt slutet. Resten av vinet hälldes tillbaka på flaskan igen och ställdes tillbaka i vinkällaren.

Travkungen och Mr H. fick lång tid att begrunda vinet under matlagningen - och de velade fram och tillbaka mellan kontinenterna. Jag kan förstå varför - vinet ändrade karaktär mellan varje smutt. Det första intrycket var som ett grillparty i vingården - grillat kött med mustiga såser. Efter ett tag kom en ganska enveten ton av apelsin (!) - men också i mitt tycke rena Syrahtoner. Vi kunde alla anta att det nog fanns en hel del Brett i detta vinet - som var kanongott. Eken och syrorna var helt integrerade, och det finns egentligen inget skäl att spara detta längre. Helt på topp! Gästerna fastnade i apelsintonen och drog unisont till med Piemonte - helt fel!

När maten var nästan slut var det travkungens tur att hämta sin karaff... Vinet som hälldes upp var väldigt lätt i färgen - med tydliga toner av röda bär. Smaken stämde inte överens med synintrycken - detta vin hade ett så enormt tryck i smaken att vi nästan tappade andan. Det var klart pepprigt med en enorm eftersmak som varade i oändlig tid (åtminstone till nästa smutt). Färgen och smakprofilen föreslog Pinot Noir - och komplexiteten Bourgogne. Så långt allt rätt... Men vad kunde det vara? Det var för lätt i färgen för de vanligaste Côte-de-Nuits - det måste vara Côte-de-Beaune? Fast vinet kändes för rent i smaken - var fanns de ruttna rävarna? Jag drog till med Côte-de-Beaune, 2005, extremt hög kvalitet. Nedan kommer ett (tyvärr dåligt) foto av vinet i glaset:

Vinet var en La Tâche 2004 från Domaine de la Romanée-Conti. När flaskan kom fram på bordet fick jag en chock - detta kan bara inte hända! Hur i hela världen hamnar detta vin på mitt middagsbord! Det visar sej att Travkungen lyckades få nästan hela DRC serien i beställningslotteriet i slutet av förra året (ej Romanée-Conti dock) - och han ville smaka ett vin innan det slöt sej. Tänk vilken ynnest att få ta del av denna "kvalitetkontroll"!

Vad skall man säga? En sak är säker - detta är inte ett vin man analyserar ner i beståndsdelar. Smaken är så lång och ren att den liksom aldrig slutar. Varje ny smutt bara bygger på den intensitet som redan finns i munnen i ett enda långt crescendo. Jag kan svära på att min mun var full av La Tâche i morse när jag vaknade - trots tandborstning och vattendrickning igår kväll. Hur kan ett vin som ser ut som en tunn Beaujolais Nouveau ha denna intensitet? Man dricker det ungefär som konjak efter ett tag. Priset för vinet framstår plöstligt som hanterbart, ungefär som en knarkare skulle resonera... Man kunde ju sälja bilen.

Till dessert hade jag inhandlat ett gäng udda ostar från Möllans ost. Jag kommer inte ens ihåg namnen på dem - men de hade alla väldigt udda lagringshistorier (typ inlindade i bäverskinn på en klippa som får sol en gång om året). Till detta tog Mr H. fram sitt vin Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1996 (oblint):

Detta är första gången som jag provar ett Vin de Paille, som är ett vin som tillverkas i ytterst små kvantiteter. Druvorna skördas och torkas sedan på stråmattor över vintern - innan de pressas och jäses. Resultatet blir ett sött vin med en udda karaktär. Tyvärr så är det första intrycket som slår emot oss en tydlig ton av Klorin. Vinet smakar som en överoxiderad sherry som lagrats in en simhall. Vinet verkar både korkskadat och helt oxiderat - inget att göra tyvärr. Tänk så mycket kärlek och omsorg som går tillspillo för en sablans kork för 10 öre.