Sociando-Mallet 2003 vs Poujeaux 1998

För tillfället är det ingen tvekan om att Bordeaux är vinvärldens nav. Rapporterna om de första fatproverna från årgång 2009 börjar strömma in och det är både fascinerande och lätt skrämmande läsning. Jag antar att ni har hört om de enormt höga alkoholhalterna, med 15.5% för Troplong-Mondot som kronan på verket? James Suckling är först ut med sina omdömen, och enligt honom är 2009 en årgång som passerar 2000 och 2005 i kvalitet. Men de verkliga priserna avgörs som vanligt av vilket ben som Parker ställer sej på. Han brukar ju inte vilja hålla med Wine Spectator (han hissar 1990 och 1996, WS 1989 och 1995), men visst luktar det höga poäng även från advokaten. Sen väntar vi bara på en dissning från de sura engelsmännen för att allt skall kännas som hemma. Vad tror man då själv om 14.5-15.5% i Bordeauxer? Svårt att säga. Dessa viner är ju så dyra att de oftast hamnar i rena vinprovningar, snarare än att lagras till kommande släktmiddagar. Skall man klara sej i en blindprovning idag duger det inte att hålla 12%.

Vad jag förstår har dessa alkoholhalter uppmätts utanför slotten, och är säkerligen inte de som kommer att stå på etiketterna. Fransmännen har en lång tradition av att undermärka alkoholhalten, kanske för att distansera sej från nya världen (13.0% i La Mouline 2003???). Det hade varit intressant att veta de verkliga alkoholhalterna i Bordeaux 2003 och 2005. Kanske är halterna i 2009 ganska normala i dagens Bordeaux?

För att komma i Bordeauxstämning provar vi ikväll två cabernet-Bordeauxer mot varandra, Sociando-Mallet 2003 och Poujeaux 1998:

Sociando-Mallet 2003:

Lite grådaskig färg som börjar bli ett kännetecken för Sociando. Men doften är det inget fel på! Massor av cabernetcassis, en del ek och lite av den där gröna paprikan som Sociando alltid har. Klart fruktdopad med ändå lite ihålig i smaken med de klassiskt gröna omogna tanninerna. Hur lyckas man med det 2003? Lite hård och opolerad med en hård bitter avslutning.. Detta är ganska mycket bättre än 2001:an, men jag är fortfarande skeptisk till detta slottet. Det är ungefär i nivå med Chateau Verdignan. men kostar som bekant en 4-5 ggr mer. Var Parker hittar 94 poäng är svårt att förstå (86 p). Det är smärtsamt att jämföra detta vinet med Calon-Segur som vi drack förra helgen. Dock den bästa Sociando som vi har öppnat.

Chateau Poujeaux 1998:

Tydligt mer mogen i både färg och doft. En helt annan doftpalett av rostade barriquer, stallighet och mjuk plommonfrukt. En charmör jämfört med glaset bredvid. Ihopsmält smak av samma typ som i doften, mjuka tanniner. Klar syra och en aning tunn i eftersmaken. Smaken är som baken, men jag föredrar definitivt Poujeaux. Är det ett vin man vill sitta och inhalera till en god Spotifysession efter maten- så är det definitivt Poujeaux (88 p). Men visst - inget av vinerna tillhör någon årsbästa lista.

Ingen större lycka för Sociando nu heller. Och vinet ser ut att ha det svårt när det jämförs blint med sina kamrater. Neil Martin sågade bara för någon vecka sedan Sociando 2000, och i samma publikation åkte 2001:an ut i vasken när den provades blint. Det jag inte förstår är hur Parker kan falla för ett ganska frukttunt vin med gröna sjukan. Men det är kul att han är lite oförutsägbar ibland. Således kan vi kanske vänta en sågning av 2009...

Chateau Poujeaux 2004

Några ryggbiffar, en nyslagen örtmajonnäs, lite frittar. Bordeaux. Står och velar i källaren, men den där Chateau Poujeaux 2004 som vi provade för inte så länge sedan känns som ett lagom ambitiöst val.

Och visst funkar det utmärkt! Vinet är precis lika charmigt som sist och väldigt typisk för en lättare cabernet-Bordeaux. Det är cassis, ceder, friska syror, lite rostad ek på det och lite sträva cru bourgeois tanniner. Som gjort för maten.

Men då händer det som får hela min Moulis-en-Medoc värld att falla samman. Vi tar upp gamla rester av den Pontet Canet 2002 som aldrig avslutades i fredags. Drygt ett glas kvar. Och plötsligt framstår Poujeaux som synnerligen enkelt. Det är ett vin som går i minst ett par klasser högre upp i läroverkssystemet. För det första är koncentrationen betydligt högre, för det andra är tanninerna som sammet, för det tredje finns det en rymd och klasskänsla som tyvärr saknas i Poujeaux. Det är lite smärtsamt att se misshandeln pågå - speciellt eftersom Poujeaux är ett vin som konsumerats i stora mängder i vårt hem under åren.

Några reflektioner: Parker framhärdar att Poujeaux är det bättre vinet med 90 poäng mot 88 för Pontet Canet. Det är tveksamt att kalla det en professionell bedömning. Iofs gör det att priserna är mycket förmånliga för Pontet Canet 2002 (och när jag tittar i kassaboken visar det sej att jag gett runt 170 DKK för både Poujeaux och Pontet Canet). Som ni alla vet gäller den prisjämförelsen knappast för senare årgångar...

Kanske det var lite styggt att ställa Poujeaux mot en så tuff kamrat - och så länge vi inte hade någon referens var alla väldigt nöjda. Hjärnan har ingen absolut kvalitetsmätare inbyggd, det visade sej klart ännu en gång. Inte ens Parkers.

Chateau Poujeaux 2004

Om någon kom fram till mej på stan och frågade hur en Bordeaux smakar - skulle jag ta fram en Chateau Poujeaux. Vinet har en stil som nästan närmar sej en karikatyr av Bordeaux, med doser av cederträ och svarta vinbär som t.o.m. skulle få Gruaud Larose att rodna. Redan innan man öppnar flaskan får man en härlig dos av Bordeaux - etiketten! Den känns så innerligt fransk med utsnirklat familjevapen och kaos i typsnitten. Jag räknar till totalt 13 olika fonter på etiketten - ett inofficiellt rekord i min källare i alla fall.

Vi har druckit en del sena 1990-tals årgångar tidigare, och kvällens 2004 är den första ur ett sexpack jag inhandlade i höstas. Jag är väldigt svag för Poujeaux redan tidigare - speciellt 1997:an var helt fantastisk. 1998:an var ett hårdare, mer bretthaltigt vin, som dolde sina behag för tillfället. Som alla bättre Bordeauxer har Poujeaux en stor lagringspotential - även om vinet är fullt drickbart redan från unga år. Parker anger drickfönstret för kvällens vin till 2007 - 2022 (förutom en helt enastående recension).

Kvällens inramning blir lite udda då jag oväntat måste jobba över. De inbjudna gästerna blir inte bara tvungna att inhandla maten - de får även tillaga den i vårt kök. När jag slänger jobbväskan i hallen är den vitlöksspäckade lammsteken nästan klar.

Vinet har redan kastat en del sediment som måste dekanteras bort, vilket nästan alltid är ett gott tecken. Tiden är knapp så det källarsvala vinet hälls upp direkt. Poujeaux är aldrig supertät i färgen, och det gäller även denna årgång. Färgen är ungt blå-röd och ljusgenomsläppet ger vinet en skimrande färg. Trots kylan är vinet väldigt hustypiskt och imponerande intensivt i doften. Man känner igen det mesta: stora doser cassislikör, nyvässade blyertspennor och en del mocca och kaffetoner från eken. Med mer temperatur kommer det köttigare toner och svaga nyanser av brett (ej i negativ bemärkelse).

Vinet har en tanninstruktur som föreslår ett betydligt högre klassat vin. Det är som silke i munnen. Smaken känns inte alls så hästskitsdammig och brettorienterad som 1998-an. Nej, det är ren och pur Cabernet Sauvignon-njutning med alla attribut på plats. Vinet sägs innehålla 50% CS, men det är svårt att tro att det innehåller något annat överhuvudtaget.

Bästa Poujeaux vi har provat - och så bra att det slår mången cru classé på fingrarna. Och ett extremt bra köp för 175 kr. Theilfamiljen som står bakom vinet säger att de har samma terroir som Lafite - kanske man kan kalla Poujeaux för en fattigmans-Lafite? I år sålde familjen Theil slottet till Philippe Cuvelier (ägare till Clos Fourtet) - låt oss hoppas att stilen och charmen stannar kvar.

Chateau Poujeaux 1998

En klar ateistisk läggning behövs kanske för att korka upp en flaska vin på dödsdagen av Josefsson Jr, men vin var ju knappast en synd på Herodes tid.

Dagens vin Chateau Poujeaux 1998, inköptes nyligen på http://hjhansen-vin.dk/ för 245 DKK. Ett ganska väl tilltaget pris för en Cru Bourgeois kan tyckas - speciellt när Kjaer Sommerfelt sålde 1997:an för 170 DKK för ett tag sen. Vi föll dock så pladask för det vinet då att jag inte kunde hålla tassarna borta med mitt Dankort (danskarnas enda väg in i betalkortsvärlden).

Vinet dekanterades precis före servering och hade nästan inget sediment.

Redan vid dekantering visar vinet att detta är minsann ingen lättviktare á la 1997 års version. Vinet är tätt mörkrött med klara toner av plommon och ceder. Doften i glaset har drag av samma cassis-claret som 1997:an men med mörkare omogna drag. Med Brettsenorerna på helspänn så kan vi definitivt hitta en ganska stark ton av omogna gympadojor - detta vin har stark brettkaraktär.

Smaken är klassisk Bordeaux: kaffe - cigarrlåda - cassis. Det finns ganska tuffa tanniner och vissa gröna drag av omogna tomater. En viss gleshet i mitten drar ner betyget. Detta vin är inte redo att drickas 2008 - kanske kommer det aldrig att nå sammetsnivåerna som fanns i 1997:an. Det är ganska otroligt hur ett vin kan påverkas så mycket av årgången - detta vin är som en Mike Tyson version av 1997:an.

Det är fortfarande en ambassadör för Bordeaux - men eftersom priset börjar närma sej Cru Classé nivåer känns det tveksamt om det är värt sitt pris. Jag köpte några stycken - så vi får se om några år hur utvecklingen går fram. Enligt säljaren körde Poujeaux med olika tricks på 1997:an för att blidka de amerikanska recencenterna (bl.a omvänd osmos och hårdrostade fat). Om detta är sant vet jag inte - men det gjorde uppenbarligen nytta för vinets kvalitet.

Till lammkotletter gör detta vin ändock sitt jobb utan problem.

Chateau Poujeaux 1997

Ikväll tar vi upp den sista flaskan av en serie som varit till stor glädje under hösten och vintern. Chateau Poujeaux 1997 hittade jag i Skatkammaren på Kjaer Sommerfeldt i Köpenhamn någon gång i augusti 2007. Frid över Skatkammarens minne, för svenska Vin & Sprit som köpte upp vinhandeln la ner den vid årsskiftet, och därmed försvann en stor möjlighet till att köpa mogna viner. Bu åt V&S!!! Vinet kostade c:a 170 DKK vid inköp, och jag är skyldig ett stort tack till min vän i butiken som påpekade fyndstatusen!





Middag med svärmor stod på programmet, och då min fru är i det välsignade tillståndet är det roligt med gäster att tjôta vin med! Att prova fina viner ensam är inget för mej - då tar jag hellre en kall öl (eller två). Middagen blev av enklaste sort, australisk entrecôte med kryddsmör och bakad potatis + något salladsblad för färgens skull. Helt rätt mat till detta vin som kanske inte är det mest nyanserade i klassen, men ack så charmigt. Frukten står bokstavligen "som en kvast ur glaset" direkt från flaskan. Det känns i hela köket att vinet har dekanterats! Vinet har fina mognadstoner och doften är av ädlaste Bordeauxmärke. Cassis, kaffe, blommor - bara goa grejer. En tydlig syra gör vinet perfekt till maten - dock har tanninerna nästan försvunnit nu. Vinet är som bäst den första timmen, sen dör det en sakta död i karaffen. Det är således nu eller aldrig som gäller för detta vinet. Vi avtackar en trogen höstvän med ett tyst hurra.