Helgen efter Argiano

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).

I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).

Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004

Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.

Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

J.L. Chave S:t Joseph 2003

Jean-Louis Chave är en man i ropet efter släppet av hans "negociant" Hermitager på SB. Det har varit ganska blandade recensioner av dessa viner, och jag har inte själv testat något av dem. Visst blir man lite konfunderad av att vinet från t.ex 2001 (toppårgång i Hermitage) säljs såpass billigt, men osvuret är bäst som sagt. Kvällens vin är dock ett vin från egna marker - inte att förväxla med S:t Joseph Offerus - som är negociantvinet från S:t Joseph. Jean-Louis egna viner råder det ingen tvekan om - det är det bästa som går att uppbringa i norra Rhône.

Jag kan inte hitta någon som helst information om hur detta vinet har kommit till, det enda jag kan förmedla är att alkoholhalten är 12.5% (det var inte högt för en 2003:a!). Nu ligger det en sak i vardera vågskålen här. Min aversion mot 2003 i Rhône skall vägas mot min beundran för Chave. Som tur är visar vinet vilken otrolig vinmakare han är, den där Jean-Louis.

Jag har fått några rättmätiga kommentarer om att jag sågar viner i parti och minut. Sanningen är att jag har köpt mer vin än vad jag har druckit de senaste åren. Det mesta är köpt lite på chans, ofta från danska auktioner. Det blir kanske lite dyrt att hälla ut viner i vasken, men förhoppningsvis får jag snart bättre koll och kan undvika de uppenbara missarna. J.L. Chave är aldrig en chansning, och det bekräftas redan i doften. Urtypisk Rhône-syrah, med en typisk Chave-tvist. Jag vet inte exakt vad det är , men det finns något superfräscht i doften som bara Chave har. Det närmaste jag kan tänka på är limefrukt, här blandat med rå köttsaft, hö, mineral och vulk. Helt enastående doft. Smaken är på gränsen till tom i starten, men fylls ut efter en timme till ett fullpackat vin. Den gode Chave har tämjt solstrålarna på ett makalöst vis i denna svåra årgång. Detta är ett vin som man inte dricker så många gånger om året.

Alltså - på med Mozart på stereon och dimma belysningen. Balans. Renhet. Och mint! Det finns helt klart en mintig ton i eftersmaken, och det stör mej inte alls. Kanske de bästa investerade 180 DKK någonsin (93 p).

P.S. Enligt etiketten är hans valspråk: Vivere est bibere. Chave har nog inte koll på den svenska BiB-kulturen.... Fast visst skall det väl uttydas: att leva är att dricka. D.S.

P.P.S. Jag är tydligen inte helt ensam om Guigalkritik - RVF vinguide har i år tagit bort en stjärna från Chateau d'Ampuis. Nu är slottet inte i samma liga som Chapoutier och Chave längre. I alla fall i den publikationen. D.D.S.

Guigal vs Graillot (slakten)

Idag kom det där suget efter ung Syrah som bara kan sluta på ett sätt. Kryddpepparkryddade pannbiffar med stekt lök, kokt potatis, brunsås och lingon visade sej vara helt perfekt matchning. Det kunde man nästan ana redan vid tanken.


Första vinet ut i afton är Alain Graillot Crozes-Hermitage 2007. Vi var väl inte totalt frälsta första gången vi provade, 88 poäng och en liten anmärkning på att syran var extrem i denna årgången. Men den gången hade vinet varit på flaska i någon månad, och nu har det minsann hänt en hel del redan. Väldigt typiskt Graillot men ändå något helt unikt. Hustrun hittar ordet först - det doftar som att krossa citronmeliss mellan händerna. Jag hittar regn på sommarvarm asfalt. Pulvriga tanniner, lite Barralsmällare, gummi och tjärade blåbär. Väldigt fräscht och intressant. Smaken visar fortfarande att detta är en sur-Graillot - men kroppen har hittat en tyngd som inte fanns tidigare. Detta har vunnit enormt på bara ett par månader i flaska och jag ökar utan tvekan på till 90 p. Skrämmande komplex aromatik och perfekt till maten, även om detta måste vara en lagringsårgång.

Och så Guigal, eller som jag vill kalla honom "barrique-Marcel". Här har du hittat ett nytt vin att förstöra med ditt träintresse. Guigal S:t Joseph Lieu-Dit 2004 är helt befriad från områdestypiska drag. Det är söt, äcklande fatvanilj över någon slags sur frukt och bananrester. Jag är helt nollställd till detta, fullständigt ointresserad. En kladdig restsötma fullbordar förnedringen (75 p ). Guigalvinet fick 24 månader på nya ekbarriquer, Graillotvinet c:a 12 månader på begagnade Bourgognefat.

Thelema Mint 2004 vs André Péalat 2005

Repliken lät inte vänta på sej - redan dagen efter kommer Doktorn med ett hemligt vin och flin.

En mycket udda doft som påminner om Fernet Branca i maskopi med nyslaget hö och torkande tuschpenna. Smaken är lätt bitter, också till viss del påminnande om Fernet Branca. Väldigt mycket gröna örtiga toner är det som definierar detta vinet. Det finns en vinbärsaktig frukt och en hel del unga, rätt kantiga, tanniner. Men absolut ingen restsötma. Jag är helt förlorad - tycker nog ändå att vinet hör hemma i Frankrike. Det enda jag kan säga är att vinet kommer från en region som definitivt inte tillhör någon av de stora. Men ikväll reser vi långt - ända till Thelema i Sydafrika. Rättare sagt Thelema Mint Cabernet Sauvignon 2004.

Historien bakom detta vinet var att Thelema kom på att druvorna från en viss del av vingården smakade intensivt av mint. Detta vinet är gjort enbart på dessa druvor, och skall således smaka extremt mintigt. Jag tycker inte att den medicinalt örtiga smaken är på pricken lik mint, men fair enough. Vinet är nog mer en intressant övning än en stor njutning, även om vinet utvecklas väl i glaset under ett par timmar (87 p).


Jag vet inte om Doktorn vill boosta mitt självförtroende, för nästa vin är verkligen min hemmabana. Ung Syrah från norra Rhône. Frågan är bara om det är St Joseph eller Crozes-Hermitage. Vinerna från St Joseph är ofta lite mer rödmulliga och mer drickgoda, än de stramare och mer "kalla" från Crozes-Hermitage. Detta ligger någonstans mitt i mellan, och jag gissar naturligtvis fel.

Det har alla attribut av en typisk Syrah. Lite slappt i kanterna jämfört med Graillot, men väldigt gott. Ett vin som detta kan jag gå och längta efter ibland! Vinet är en Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Péalat 2005. Givet den mjuka behagliga strukturen är jag lite tveksam till någon större lagringskapacitet, och varför vänta när det smakar så gott nu! (88 p)

Graillot vs Delas vs Carignan

Dagens laguppställning står och stretchar på köksbänken efter genomförd dekantering. Alla tre viner är intressanta - var och en på sitt sätt:

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005, hur har vinet utvecklats av två år i källaren?

Alain Graillot S:t Joseph 2007, är det mer drickbart än hans Crozes 2007?

Roc des Anges Carignan "1903" 2006, vad i hela friden är detta?

Till vinerna äter vi en urskuren harsadel - Syrahvinernas hemmabana.

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005 har lagrats sej till en rödare nyans än vad jag minns från när vinet var nytt. Det är rejält svårstartat och kräver ett par omhällningar för att överhuvudtaget dofta något alls. Sakta stiger det ljusa frukter till ytan, såsom lingon och lätt omogna hallon. Les Launes ligger ofta och balanserar på en knivsegg från att kallas tunt - och även detta vinet är onekligen lätt i stilen. Bussigt är allt vad detta vinet inte är - och jag gillar det! Fin balans, elegant, väldigt läskande, men lite väl okoncentrerat för att få en outstanding rating. Vinet har tappat lite av den urtypiska Syrahtonen, utan att fylla upp med lagringstoner. Det är troligt att detta vinet kan vinna en hel del på att lagras ett par år till - men något 10-årsprojekt är det inte. (86 poäng).

Alain Graillot S:t Joseph 2007 äter Les Launes till frukost, den saken är klar. En helt annan koncentration och definition. Det smakar Graillot och gillar man det så älskar man detta vinet. Vitpeppar, blåbär, lite tjära - allt superrent och kristallklart definierat. I de flesta årgångar är Graillots Crozes bättre än hans S:t Joseph - men i årgång 2007 vill jag hävda motsatsen. I alla fall för direkt konsumtion. Den där Crozen vi provade var direkt fientligt syrahaltig - S:t Joseph vinet har en betydligt större kropp, lägre syra men utan att tappa något av skärpan. Detta skall jag köpa mer av! (90 poäng).

Roc des Anges Carignan "1903". 100% carignan från gamla stockar, VdP des Pyrenées Orientales. Tät blåröd ung färg. Kraftig tung alkoholstukad (14.5% alkohol) doft av mandelmassa och blåbärsglass. Alla känner igen smaken, men har olika referenser till vad det är. Öronbarnet minns täcksmaken av 70-talets Kåvepenin - jag tycker det är syntetisk blåbär (Klings Blåbärsputte - om någon har ätit den?) - en annan minns när dottern hade spytt upp en hel påse lösgodis. Kraftig restsötma och osande illasittande alkohol. Inte alls min stil och 285 spänn åt h-e. (inga poäng).

Men Alain Graillot.... Mmmmmmmmmmmmmm!

PS. Nu reser vi till Spanien i en vecka - räkna med noll aktivitet på bloggen DS.

Alain Graillot S:t Joseph 2005

Det heter ju att vänner aldrig skall låta solen gå ner som ovänner. Tyvärr har Alain fått sova på soffan hela natten - men ikväll känner jag förlåtelsens storhet och plockar upp ett nytt vin från Crozes-mästaren. Men det är inte en Crozes utan ett exempel på hans vin från S:t Joseph årgång 2005. Detta vinet är nog ganska okänt i Sverige, och tillverkas också i mindre volymer än hans mest kända vin. Givet appellationens något högre status kostar detta vinet någon tia mer än Crozes-Hermitagen - men är knappast bättre vanligtvis.

Alain har medvetet valt norrsluttningar för detta vin för att behålla elegansen och vinet lagras på begagnade ekfat från "de bästa bourgogneproducenterna". Allt enligt den danske importören.

Jag tar en klunk av det källarsvala vinet efter dekantering - och käre Alain - allt är förlåtet! Här är vi tillbaka i Syrahhimlen med besked. Det doftar och smakar väldigt bra. Blåbären och björnbären är helt rena från värmeskador. Burn-out-doften och lakritsroten sitter fast som karlavagnen på himlen. Smaken är lite mer rödmullig än vad jag hade väntat mej, och placerar detta vinet någonstans mitt i mellan Graillot och Guigals Crozes.

Vinet är fortfarande ungt, men har nog lite mindre tanniner är Crozesvarianten från samma årgång. Det är definitivt redo att drickas nu, och passar utmärkt till tapenadebakade kalkonlår. Min enda invändning mot detta vinet är en liten restsötma (samma som igår alltså). Sötman balanseras av en ren syra som känns allt annat än tillfixad. Men ändå. Som torrhetstaliban måste jag skicka detta vinet genom sockermätaren också. Den svarar 2.2 g/liter - dvs en tredjedel av gårdagens socker och alkokolbomb. Någon alkoholmätare har jag inte, men etiketten säger 13% utan decimaler. Allt är tydligen inom mina acceptansgränser.

Totalt sett - en stor revansch för Graillot. Men är det lika bra som hans Crozes? Jag är nog böjd att säga nej. Det är inte långt ifrån - men riktigt så utmejslad och perfekt som hans Crozes 2005 är det få viner som är.

Det är kanske dags att lägga korten på bordet angående sockermätaren. Jag har diabetes typ 1 och sockermätaren är helt enkelt min blodsockermätare. Den fungerar ypperligt för bestämning av glukos i vin också - men är fullständigt okänslig för alla andra sockerarter. Då vin innehåller mer än glukos stämmer mätvärdena inte med det verkliga sockerinnehållet. När jag testar mätaren på halvtorra tyska viner med uppgivet sockervärde ger mätaren runt 50% av SB's värde. Därför har jag hittills multiplicerat alla mätvärden på bloggen med två - även om det är högst osäkert att det råder samma sockerförhållanden i en Riesling Spätlese som i en S:t Joseph. Kvällens vin gav således utslaget 1.1 g glukos per liter vin. Så ligger det till i alla fall.