Domaine Weinbach Tokay VT 1983

Det man reagerar på först när man tittar på denna gamla Weinbachflaska är att ordet Pinot Gris överhuvudtaget inte nämns på flaskan. 1983 hette vinet Tokay d'Alsace, senare blev det Tokay Pinot Gris och till slut bara Pinot Gris efter namnstridigheter med ungrarna.

Denna flaska hittade jag i den återupplivade Skatkammeren där en samlare hade lämnat in 200 flaskor av nästan enbart Weinbachvin från början av 80-talet. Jag trodde jag skulle vara först på plats efter ett insidertips, men när jag kommer fram finns bara denna flaskan kvar! 295 kr får man väl anse som ett väldigt bra pris, är väl dyrare om man köper senaste årgången?

Hög nivå i flaskan trots en kork som påminner om smulad havrekaka. Vinet har väldigt lätt färg och är helt utan oxidationstoner. Faktum är att det känns som vinet knappt har påverkats alls av den långa lagringen. Det är lätt citrusaktigt, lite melon och persika i doft och smak. Väldigt blyg uppenbarelse utan någon direkt restsötma att tala om, trots vendange tardive.

Jag luftar vinet i många timmar men det finns liksom ingen hemma här. Antingen har detta vinet mumifierats av ålder eller så gjorde inte Weinbach bättre vin anno 1983. Det är nog inte omöjligt att de rejält extraktrika och restsöta vinerna som Weinbach gör idag inte var på modet före jänkarna började sätta poäng på dem? Inget obehagligt men heller ingen storhet (84 p).

Lata dagar i lä

Ny uppsamling av konsumerade viner innan det är dags för insättning i glasbanken:

Först ett par flaskor från affären nära jobbet i Köpenhamn:

Konrad Marlborough Sauvignon Blanc 2006: Jag missade tyvärr årgången när jag handlade, för detta vinet är säkert två år för gammalt. Smakar på pricken som ett bortglömt glas unken flädersaft (till avloppet).

Domaine Baumann Pinot Gris Mambourg 2005: Synar man flaskan noga står det i liten stil att vinet är Liquoreux, och vinet är intensivt sött utan nödvändig stadga. Funkar inte bra ens som apretif (kanske till en bär-surpris senare i veckan?).

Domaine Gobelsburger Grüner Veltliner 2009: En gammal bekant som jag slutade handla efter årgång 2005, då jag upplevde en kraftig kvalitetssänkning. Nu känns det som om det har kommit på banan igen. Betydligt fylligare men med samma fräschhet som de senaste årgångarna. Kanske inget för vinprovning, men utmärkt som startvin en het eftermiddag.

Marchese Antinori Chianti Classico 2001: Den stadigt uppåtgånde utvecklingskurvan för detta vin känns bruten i och med denna flaskan. Lite murken nu, och med enbärstoner. Kanske en dålig flaska för den vi drack för prick ett år sen var fantastisk.

Sedan en intressant jämförelse mellan två Produttorifynd från Philipson:

Produttori del Barbaresco Riserva Montestefano 2001: Intrycken från förra flaskan känns bekräftade. Öppnar med toner av murket trä, sluten och tanninhaltig. Någonstans halvvägs vädras det lite ofräscha bort och vinet har en bra period. Mörk, nästan övermogen frukt och mycket mognadstoner. I slutet försvinner frukten igen och kvar står tanninstrukturen. Njutbart, men utan tvekan det svagaste kortet av de riservor 2001 som jag provat. Skall drickas väldigt snart enligt min åsikt.

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Lättare färg, betydligt friskare och mer intressant i doften. Istället för vasaskepp är det en myriad av kryddor och friska bär. Riktigt fin doft. Smaken ligger åt det lättare hållet, men tuffar till sej ordentligt med lite luft. Renheten som detta vinet har brukar kosta multum. Överlägsen vinnare i denna posten.

Från 500 till 40 kr

Normalt sett brukar alla vinprovningskvällar gå från ganska dyrt till oerhört dyrt - men ikväll gör vi baklängesvolt i kvalitetsläget. Undantaget förrättsvinet som är ett lådrov från min nyinköpta låda av Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008.

Knastertorr, mineralbesk och fullständigt omöjlig att bedöma skall det visa sej. Det smakar nästan ingenting i nuläget. En svag doft av inlagd persika i en svag gin och tonic? Antingen är detta vinet redan helt stängt (som alla andra Weinbach i min källare), eller så har Philipson dealat på någon rastplats igen. Normalt sett brukar ju deras Riesling ha ett par sprittande år i början för att sedan gå i dvala. En liten varning trots det enormt låga priset i DK (129 DKK). Oh yes, jag har 11 utrymmeskrävande flaskor kvar (80 p?).

Sen lyfter vi till nivån där örnarna flyga. Jag hade inte någon enorm tilltro till Calon-Segur före denna kvällen - men denna flaska Calon-Segur 1996 är en av de absolut bästa Bordeauxerna jag har druckit. Årgången lär vara märkt av lätt övermogen cabernet, och vinet känns onekligen yppigt i både smak och doft. Fullt drag av cederpenna och cassisjuice. Mjuka långa tanniner driver eftersmaken till oändlighet. En bra blandning av stiff-upper-lip och california dreaming. En perfekt tidpunkt att dricka detta vin (93 p+). Vilket vin!!!

Vad sägs om en flaska La Tour de By 2006? Det är en kulturkrock jämfört med föregående vin. Släng blyertspennan i blodpuddingen och prygla hästen med en rostig hjulbult. Alla bloggare kommer att känna igen detta vinet från 2004, fast detta vinet har en högre koncentration och en någon renare attityd. Ett kanonvin för alla som tröttnat på grenache-lakrits. Me like (85 p).

Kvällen går vidare och mitt larv om grenache får återigen en dödsstöt. Domaine Charvin Côtes-du-Rhône 2007 innehåller nämligen nästan 80% grenache. Silkeslent, komplext, kryddigt och rent ut sagt chateauneufklassigt. Jag har egentligen inte provat 2007:or tidigare, förutom någon enstaka 100-poängare. Detta är bättre. Fantastisk balans, meditationsmässigt (84 DKK och 88 p). Parker säger drick före 2012 - jag säger drick helst inte före samma datum, 2001:orna av detta vin är i himlen nu.

Sen börjar pengainsatsen ta ut sin rätt. Pegau ger ut ett bordsvin, Pegovino 2006, som är klassat som ett Vin du Pays (45 DKK). Bättre än alla BiB i hela världen, men visst känns det lite yoghurtvasst i kanterna. Nu börjar vi dock känna allsångstendenser, vilket vinet svarar väl mot (75 p). 30% Syrah - 70% grenache - skruvkork. Nja.

Hemliga viner återigen

Blindprovning är obarmhärtigt, supersvårt och allmänt dåligt för självförtroendet. Om man nu köper vin för hundratals kronor från en viss producent känns det ganska illa om man skulle missa vinet i en blindprovning med en sisådär 1000 mil.

Det börjar i alla fall ganska lätt. Första vinet doftar frisk petroleum och så hade man spikat Riesling i alla fall. Tysk eller fransk? Lite för torrt, oljigt och fylligt för Tyskland. Alsace? Rätt. Sen är det ganska svårt, men det supertorra anslaget utesluter i alla fall Zind-Humbrecht, Weinbach och Burn. Lite lättare stil och jag drar till med Boxler. Fel - rätt svar är René Muré Clos St Landelin Grand Cru 2003. Ett stort vin och en stor överaskning att det är en 2003:a som dansar så balanserat. Doften på detta vinet är i princip fulländad för en riesling (92 p).

Första hemliga vinet har jag tagit med, och det är en flaska reavin från Theis Vine. Chateau Simone 2000 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence (170 DKK). Mestadels grenache, men även en hel del andra obskyra druvor som Castet och Manosquin (allt mer eller mindre härstammande från de nunnor som grundade egendomen på 1600-talet). En av Frankrikes första appellationer och på gränsen till ett museivin. Låg produktion och hög turistfaktor borde borga för en dålig price/performancekvot - men vinet doftar alldeles utmärkt vid dekantering. Väl mogen, ganska Chateauneuf-lik doft av apelsin, orientaliska kryddor och moreller. Ett riktigt meditationsvin faktiskt med den underbara doften. Bra tryck i smaken men jag saknar lite friskhet och längd. Till maten spelar det ingen roll om eftersmaken är 10 eller 30 sekunder - man hinner tugga innan smaken tar slut. Ett bra vin i samma anda som Vieux Donjon, fast en aning snällare (89 p). En stor överraskning för mej faktiskt!

Doktorn tar fram sitt första hemliga vin, och jag drar på mej en surmulen min. Jag har ingen aning om vad det är men det doftar alkohol och buljongtärning. Ganska alkoholvass, småsöt och ung smak som för mej inte ger något mer än vilken BiB som helst. Det smakar ungefär som Clos St Jean 2005, vilket blir min gissning (78 p). Vinet är från Sydafrika och heter Rust en Vrede 2003. En blandning av cabernet sauvignon, shiraz och merlot som bolaget vill ha 271 kr för. Det är rysligt mycket pengar för denna groggen. (nu skall jag vara ärlig och redovisa att delar ur sällskapet tyckte detta var helt OK).

Doktorn andra vin är mer av en utmaning för sinnena. Intensiv doft av pomerans och kardemumma känns udda och svårtolkat. Ganska gles färg och gammeldags Barolofeeling. Jag lämnar dock Piemonte efter ett tag och hamnar i ett helt annat spår: sån där Bandol som de jäser i tre år på ekliggare. Mycket skumt vin, och facit är om möjligt ännu skummare: Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude 2004. Inte ett spår av iskall syrah, rätt tunt om man skall vara ärlig. Jag kunde lika gärna vara på månen som i norra Rhône. Defekt? Inte uppenbart. Fellagrat? Inte efter så kort tid. Tunnel? Inte påverkar väl det färg och koncentration? Jag avstår bedömning - men minns ändå att den enklare versionen av detta vin hamnade femma (?) i Kronstams all-time-high syrahprovning. Vila på hanen om ni sitter på detta vin för säkerhets skull.

Clerc Milon 1990

Är ni också skeptiska till det sydamerikanska köttet som säljs med tre månaders hållbarhet vid 4 grader? Idag hände det för tredje gången att köttet var fullständigt förruttnat inuti den täta påsen. Hur många köttdiskar i Sverige kan klara 4 grader, om ens 8 grader?

Nåväl, kvällens lammstek förvandlades till fläskkotletter och förrättsvinet hälls upp. Hederknyfflar bland hederknyfflar - Domaine Weinbach. Pinot Gris Cuvée Laurence 2005. Jisses vad sött detta vinet är! Som matvin är det en total katastrof och sockermätaren visar hisnande 23.8 g / liter. Det är bara att acceptera att Grand Cru viner från Alsace passar bäst till gåslever eller Creme Brulée. Om vi bortser från detta har vinet en jättefin balans mellan syran, russinfruktigheten och en enorm rymd och eftersmak. Men det känns omodernt att paketera detta som ett torrt Alsacevin. Har jag växt ifrån Weinbach? Eller vice versa? Inga poäng, men gott är det även om sockermolekylerna får mina kapillärer i foten att värka (det är helt sant).

Till fläskkotletterna kommer nästa vin till världskartan - Clerc Milon 1990. Vinet som Parker avverkade som dött redan 2003. I helvete heller! Detta är ett vin som man snabbt känner av som en mogen trevlig cassis-Bordeaux i första sniffen. Sen bara växer och växer det till ett stort vin. Cigarrök, läderhandskar, plommonfrukt, böckling - perfekt balans. Supermoget utan att vara tunt i frukten. Ganska likt Beychevelle 1982 utan spindelväven. Denna flaskan är helt identisk med den jag drack i Schweiz, och det blir en identisk poäng (92). Håll i hatten när min nästa 1989 skall luftas, för den är ännu bättre. Clerc Milon är en av de bästa price/performance man kan hitta i Bordeaux.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003? Om inte - så för världskartans skull. Detta är fortfarande, i mitt tycke, den sämsta Graillotårgången på 2000-talet (undantaget den katastrofala 2002). Det doftar helt OK - olivolja och bensin. Men smaken dras med samma problem som de få Aussie-shirazer och US-Zinfandel jag har provat. Det är inte sötman, för den känner jag inte ens i detta vinet efter Weinbachvinet. Det är den aggressiva lösgodissyran som ligger och hugger med ispikar i tungspetsen. Artificiellt och fysiskt obehagligt. Jag vill inte tro att Graillot tillsatte syra 2003, men fan vet. Detta är långt ifrån det jag väntar mej från Alain (82 p). Skall bli kul att se var denna anomali kommer att placera sej på klotet.

200:e inlägget skulle firas

En solklar efterkonstruktion - eftersom jag såg att det var 200:e inlägget först när jag startade upp Blogger idag. Men något sätt får man förklara den massiva mängd vinflaskor som korkades upp av mej och svärfar igår. Några skrivna noter var det inte tal om, men en uppfattning av varje vin kan man bjuda på för ordningens skull:

Lit de Parade

Bestheim Cremant d'Alsace Brut Rosé
Drottningen av budgetbubbel för tillfället. Lite jordgubb - rabarberaktig. Oerhört lättdrycket i sin halvtorra stil, nästan som en törstsläckare. Bagatellartat, men lyfter mungiporna på vilken gäst som helst (82 p).

Saint Clair Pioneer Block 3 "43 degrees" Sauvignon Blanc 2008
Jag hade väntat mej en kattpisschock, och det fick vi också. Lite oväntat fanns det också en tyngre aromatik, lite myskaktigt. Rent och med en lång finish - men jag ryggar tillbaka. Ett vin som detta kräver stenrök och rakbladssyra. Det snubblar farligt nära jolmigt (78 p). 1-0 till Frankrike.

Dr Loosen Graacher Himmelreich Spätlese 2007
Jättefin typisk mosel spätlese, mycket uppskattad bland gästerna efter den lite svårtuggade nya zeeländaren. Jag har hamnat lite i bakvatten med denna typ av vin - har svårt att varken bli begeistrad eller upprörd. Allt smakar ungefär likadant, och det är bara snällt snällt snällt (85 p). Får kanske öppna en Müller snart för att återfå tron.

Würzburger Stein Silvaner Kabinett 2007
För mej var detta en klar uppryckning, och en kort vila i källaren har gjort detta vinet gott. Väldigt illustrativt att servera detta efter spätlesen - jag tycker detta har ett helt annat bett, balans och komplexitet. Men det är jag rätt ensam om denna kväll (88 p).

Marchese Antinori Riserva 2001
Här smällde det till rejält. Jisses vad detta har utvecklats väl av lagring. Nu är det helt nattsvart, sammetslent med massor av mognadstoner. En gigantisk fällning ligger också kvar i flaskan. Cabernet Sauvignondelen bidrar med en tydlig cederton som jag inte känt tidigare. Syran, som tidigare var en belastning för denna årgången, ligger som en nödvändig ljus ton över all läder, kaffe och plommonchoklad (91 p).

Castello di Brolio 2001
Lättare i färgen, högre syra och mer tanniner än Antinorivinet. Ingen fällning alls i flaskan. Grundsmaken är ganska lik det föregående, men detta är inte i närheten av samma mognadsgrad. Helt enkelt inte redo att drickas än. Riktigt fin klass, men får finna sej i att spela andrafiolen ikväll (89 p). Hoppas att koncentrationen räcker för längre lagring?

Doktor Lurifax

In med badbollar, plasttraktorer, blöjpåsar och en låda Graillot i bilen och iväg till Österlen. En resa till Doktorns stuga innebär alltid att bli bortskämd med mat och vin av högsta kvalitet. Så också denna gång - även om han har en diabolisk plan i bakfickan....

Till förrätten kommer ett lätt gröngult vin i stora vitvinskupor. Tydlig skifferton i doften som är ännu starkare i smaken. Heltorr citrus och honung. Finns det ek i också? Hjärnan luras av det stora glaset - som normalt sett brukar innehålla ekade Bourgogner. Allt i vinet (utom glaset det serveras i) pekar på Riesling. Här borde jag dragit öronen åt mej, varför Riesling i Bourgogneglas? Nya glas, denna gång Riedels rieslingglas, med ett nytt vin smygs in någonstans mitt i förrätten. Bedömningen av mej är att det nya vinet är betydligt mer intensivt och mer typiskt för Riesling. Ett större vin - om än inte helt olikt glas 1. Jag antar ni redan anar att det var samma vin i båda glasen. Riedel själv hade inte kunna regissera en mer lyckad demonstration av vinglasets betydelse för upplevelsen.

Vinet är en Paul Blanck Riesling Sommerberg Grand Cru 2000. Absolut heltorrt, perfekt matvin med fina mognadstoner av våt skiffer. Det går alltså att göra Grand Cru Riesling utan att hamna bland dessertvinerna (89 p).

Men lurendrejeriet och manipulationen av publiken är inte slut här. Jag har stört Doktorns ordningssinne genom att påstå att: 1. Puligny-Montrachet är mycket pengar för lite skrik 2. Vit Bourgogne blir inte nödvändigtvis bättre av att lagras.

Två nya (Bourgogne) glas:

Glas 1: Doft av päron och omogen persika. Svag ekton, måttligt malolaktiskt. Extremt hög syra i smaken - det riktigt fräser till i munnen. Ganska slankt och direkt matkrävande. Smaken är för ihålig och kort för några större överbetyg (83 p). Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2007

Glas 2: Wow, vilken skillnad! Känns smörigare redan i doften. Mycket större och mer komplex i både doft och smak. Grapefrukt, rostat bröd, lemon curd. Lång mineraldriven eftersmak (90 p) Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2002.


Man får väl ge sej. Det är gott med Puligny-Montrachet - och den blir betydligt bättre med lagring. Fast skillnaden var så stor att man nästan tvekar på om 2007:an någonsin kommer att uppnå samma förfining som 2002:an. Vi får se.

Hugel vs Juliusspital

Minns ni Hugels Gentil? Det måste väl vara sisådär 10 år sen det lanserades på Systembolaget. Omedelbart kom det in i Larsson/Kronstams klubb över viner man kan rekommendera i varje kolumn, när det inte finns något annat att skriva om. Ungefär som Vila Santa eller Chateau Bonnet.

Vi drack det i stora mängder i början av 2000-talet, och det var ett bra vin för ett bra pris (70-80 kr?). Men sen tog det stopp. Det blev onda ögat från vinpressen, av för mej okänd anledning. Nu harvar det i "rekommenderas" tabellen - som i verkligheten är det näst sämsta betyg man kan få av Allt Om Vin.

Av ren impuls slet jag åt mej en flaska av denna Edelzwicker, Hugel Gentil 2007 på bolaget i fredags. Trots att det är säkert 6-7 år sen vi drack den senast, känner jag omedelbart igen vinet när det hamnar i glaset till förrätten. Det har en helt egen stil, vilket är konstigt då det är en icke-specifierad druvblandning av sylvaner, muscat, gewürtztraminer, riesling och pinot gris. Det är mycket persika i doften, och en svag ton av burkchampinjoner. Vinet är heltorrt i smaken, med en ganska fyllig kropp och persikadominerad eftersmak. Jag måste säga att detta vinet har jag inga som helst problem med att dricka upp. Inget man sitter och vrider ur och in efter liknelser, men bra, ärligt och gott (83 p).

Till den ungsbakade laxen med sherrysås kommer det en spelare med helt annan tyngd i grundslagen, Juliusspital Echerndorfer Lump Silvaner 2005. Mina förhoppningar på denna flaskan är gigantisk. Motsvarande vin från Würzburger Stein årgång 2006 var ett av förra årets stora vita upplevelser. Nu snackar vi toppårgång och ett år extra flaskmognad.

Ganska stum lite blommig doft. Hög oljig viskositet. Smaken är återigen åt persikahållet med med en bitter ton från druvan. Det är ganska intensivt i smaken, men faktum är att detta vinet tangerar jolmighet. Var är all syra? Som matvin är det inte bra alls - och vi återgår till resterna av Hugelvinet. Dagen efter provar jag vinet igen, men det är fortfarande ingen succé (85 p). Hua - den som lever på toppen har också långt att falla. Varför blev det så här? Två år i hyllan på SB? Gillar jag inte mognande silvaner? Den där laxrätten har också dödat ganska många viner.

Domaine Weinbach vs Ernest Burn

På Parkers lista över outstanding producers "*****" i Alsace finns 14 producenter. Två av dessa är Domaine Weinbach och Ernest Burn. Andra kända namn är t.ex Zind-Humbrecht och Marcel Deiss. Ingen av dessa är direkt kända för att göra knastertorra viner - något som har setts som ett tecken på en "Parkerfiering" av vinerna från Alsace. Nuförtiden är det inte Parker själv som provar vinerna från Alsace, så den historien kanske är passé i vilket fall som helst. De stigande restsockernivåerna är kanske en naturlig följd av ökad selektering och senare skörd.

Först ut ikväll är ett vin från Ernest Burn: Muscat Grand Cru Goldert Clos Saint Imer La Chapelle 2003. Vingårdsbeteckningen är som en rysk docka: Goldert är ett av de mer prestigefyllda Grand Cru lägena i Alsace, Clos Saint Imer är den bästa delen av Goldert, och La Chapelle betyder att vinet växt runt det lilla kapellet på höjden. Ernest Burn är kanske den producent som drivit koncentrationsjakten längst - druvorna skördas extremt sent och botrytis anses vara mycket välkommen.

Vinet är mycket lätt i färgen, men att viskositeten är hög märks redan när man snurrar glaset. Det doftar en hel del russin, mango och tyngre blomdofter. Smaken exploderar i munnen och känns ganska typisk muscat med mycket torkad frukt, men utan några tydliga botrytistoner Vinet är sött, faktiskt så sött att det skulle få vilken Vendage Tardive som helst att rodna. Det är nästan i SGN-klass - och detta vinet funkar nog bäst som en dessert i sej själv. Men kom ihåg att detta är alltså inte någon specialvariant enligt etiketten. Extremt lång eftersmak, fin syra - och väldigt gott! Men visst är det lite falsk (blygsam) marknadsföring - den som öppnar detta till skaldjuren får en obehaglig överraskning.

I jämförelse framstår Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Grand Cru Cuvée St Catherine 2003 som knastertorrt - även om det knappast är fallet. Det är nästan omöjligt att prova vinerna parallellt då sötman i det förra vinet bara framhäver syran och beskan i vin två. Vi avslutar muscaten och dricker Weinbach till förrätten istället.

Det är uppenbart att Weinbach vinet har en helt annan stramhet och elegans än Burn - men det vill sej liksom inte riktigt ändå. Vi enas om att detta vinet nog befinner sej i en mellanfas just nu. Allt finns på plats men vill inte släppa hörnflaggan. Trots detta tilltalas jag betydligt mer av husstilen hos Weinbach än Burn. Det kan bli för mycket av det goda också.

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004

På väg hem från jobbet idag upprepade jag mantrat - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux hela vägen hem. Jag har tjatat ett tag om möjligheterna att köpa mogen Bordeaux i Danmark för ganska rimliga pengar - men det har verkligen inte gjort något större avtryck på bloggen. Det är kanske nackdelen med de stackars Bordeauxerna - man väjer ofta i sista sekunden och tar något enklare. Idag var jag målfokuserad som få.

Redan utanför huset känner jag aromerna av ingefära, vitlök och sesamolja. Oops, matlagningen har redan startat - och det här med Bordeaux kan man glömma direkt. Här snackar vi kinesiskt och Rieslingläge. Vi öppnar den sista flaskan Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001 som fördrink, och den bekräftar att den var ett brakfynd när den kom för strax under hundringen. Fin petroleumkaratär, en trevlig citrus/grapefrukt karaktär och fin balans mellan syra och sötma. Sockerhalten uppmätt till 11 gram / liter med sockermätaren. Varför köpte man inte hela lagret...

Till maten öppnar vi en flaska Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004. Ett vin som jag har köpt ganska många av då den kom till ett felsatt pris på SB förra våren (130 kr). Den var lite sluten senast vi drack den - och tyvärr känns det som samma sak gäller ikväll. I början är det mest av vag doft av modellera och vårblomster. Med tiden så öppnar vinet dock upp sej rejält och blir mer och mer med i matchen. Jag var nära att utropa korkskadat, men det visar sej vara helt fel. Vinet känns dock lite tungt och har tappat all den känsla av sprittande syra som det hade som helt ung. Det som gör vinet extraordinärt är en fantastisk mineralitet, honungskänsla och hög viskositet. Det är lätt ett 90 poängsvin, men man känner att det finns utväxling för mer. Som väntat fångar den upp ingefäran som Ravelli i en Rumänienmatch. Enligt min mening är Weinbach överlägsen drottning i Alsace, men detta vinet skall inte besökas förrän om 5 år. Sockermätaren har lite problem men landar till slut på någonstans mellan 1-2 gram / liter. Heltorrt trots honungskänslan.

Till slut får jag erkänna en helt annan faiblesse: Fruktdestillat från Alsace. Tänk att finkel kan vara så gott!

Sommarbubbel

Återigen startar AC:n i bilen på väg hem från jobbet. Ett härligt sommartecken - speciellt när man tillbringat dagen i ett mötesrum fullt med advokater i en överhettad möteslokal. Det var bara två dagar sen som isskrapan var framme - även här i Skåne.

Svärmor slår till med att ha med sej ett helt fat med sushi och en flaska bubbel. Jag hinner inte ens att hänga av mej axelväskan innan poffet ljuder ifrån altanen. Vinet som hälls upp i glasen är Dopff Brut (7410). Vinet har prytts med en extra klisterlapp som förkunnar att vinet förunnats med "Best value Vinnordic Wine 2007 Stockholm" Vinet är en Cremant d'Alsace och är tillvekat enligt "méthode traditionelle". Vad detta innebär är för mej oklart - men jag misstänker nog att AGA har varit framme med sin gasflaska (?). Serverat iskallt på altanen är det en välkommen-hem-gest som uppskattas. En klar äpplebetonad smak med knivskarpa syror och viss klass på eftersmaken. Kolsyran är dock för brutal för min smak - och det är en total avsaknad av klasselement som brödighet och finbubblighet. Prisvärt för en hundring? Svårt att säga - det är betydligt bättre än Freixenet i alla fall. Vilka druvor är inblandade i detta vin? Pinot Blanc känns som en het gissning.

När flaskan sinar plockar jag nästa flaska som legat i kylen ett bra tag (i väntan på storvinsten), Pierre Gimonnet Champagne Premier Cru Blanc de Blancs 1998. Jag vet inte om det kan anses som misshandel av en champagneflaska att ligga i en hushållskyl i tre månader - men denna flaska presterar inte alls vad jag hade förväntat mej. Smaken är klart oxiderad - det smakar äppleskrutt med kolsyra - eftersmaken är fadd och trist. Om ni råkar ha detta vin i källaren - drick upp! Hur kan champagner bli oxiderade med övertryck i flaskan?

Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (nr 98255) avslutar kvällen - och gör multipla homeruns. Nu är vi hemma igen! Kvällen billigaste vin presenterar en imponerande blandning av syra/sötma - petroleum/ungdom - och en lite oväntad bitterhet av blodgrape.

En omvänd Versaillefred lägrar sej över villaområdet.

Josmeyer Pinot Blanc 2006

Josmeyer är en producent i Alsace som passerat mej fullständigt förbi tidigare - och det var Finare Vinares test av Josmeyers Grand Cru Rielsing, http://vinare.blogspot.com/2008/03/2000-josmeyer-riesling-grand-cru-hengst.html som fick minnesbanken att börja rotera. Stod det inte flaskor från Josmeyer hos den lokala vinhandlaren på Amager? Det visade sej vara riktigt, även om det inte gick att uppbringa några flaskor av Grand Cru kvalitet.

Denna flaska Josmeyer Pinot Blanc "Mise du Printemps" 2006 inhandlades således för 90 DKK. Pinot Blanc ingår inte i de druvor som har möjlighet att bli Grand Cru klassade - därav den relativa anonymiteten. Detta vin har tillägget "Mise du Printemps" som lär stå för att det är ovanligt tidigt buteljerat - för att öka fräschören ytterligare. För Pinot Blanc är väl detta helt enkelt så exklusivt det kan bli i Alsace.

Vinet har en mycket lätt färg - nästan färglöst. Doften är ganska svag, eller finstämd är kanske ett bättre ord. Svårt att säga vad det luktar egentligen - vitt vin med gröna äpplen i liksom. Smaken är hyggligt lång med toner av citrus, äpple och lite mango. En viss beska avslutar det hela tillsammans med en antydan av stenrök. Lägre syra än Rielsing men mer än Pinot Gris.

Tur man inte får detta blint - för det hade varit helt kört att känna igen. Vinet är fullständigt torrt - och det är ganska skönt efter ett antal halvtorra Alsaceviner i rad. Säkert ett bra matvin om man inte vill ha vinet i centrum (och det vill vi ju oftast tyvärr). För priset ett helt OK vin i vilket fall som helst.

René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003

Nu är insatserna gjorda för i år! Dill, persilja och potatis ligger nu i jorden med efter en halv dags upprustning av trädgårdslandet med kogödsel och allmän uppluckring. Mina odlargener ligger ganska svåråtkomliga - men den första riktiga sommardagen skruvade till mitt DNA tillräckligt för en första rush. Solskyddskräm är inget man tänker på i april - och det får jag sota för nu i skuggan på altanen.

Gewurztraminer! Detta vin var min allra första ungdomskärlek när det gäller vin. Den låga syran och den "virtuellt" söta smaken passade nog en ovan gom. Nu träffades vi igen för ett par kvällar sedan - och det är resterna av den flaskan som testas i solnedgången.

Vinet som skall provas heter René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003 och kommer från Grand Cru läget Clos St Landelin som ligger på Vorburgkullen. Växtplatsen uppges till att bestå av terassodling i söderläge med lera och kalksten som jordmån. René Muré var en av de producenter som vi besökte under vår tur i Alsace - den som började hos änkan på Domaine Weinbach. Muré når kanske inte riktigt upp till höjderna hos Weinbach (min åsikt) - men tillhör definitivt gruppen som ligger närmast i hälarna.



Vinet har som väntat en rejält tilltagen gyllengul nyans och en viskositet som outspädd saft. Här finns en mängd exotiska frukter som mango och ananas - och säkert många fler om jag hade kunnat namnen på dem. Det är inte bara fruktighet - vi hittar toner av svartpeppar och rök plus en viss anstrykning av petroleum. Det biter faktiskt en hel del i kinderna - så totalt lealöst i syran är det definitivt inte.

Efter man svalt vinet känns det nästan som man fått halsbränna - vinet fastnar i strupen och det det känns som det osar Gewurztraminer från svalget. Är detta angenämt eller inte? Svårt att säga - men det gynnar i alla fall eftersmakens längd som är toklång. Vinet anges som torrt på etiketten - men det känns åtminstone halvsött. En sockeranalys hade säkert visat att vinet är torrt - man blir lätt lurad av all viskositet och frukt.

Detta passar utmärkt som "drickegott" på altanen, att para Gewurztraminer med mat är inte lätt. Jag har gjort några försök i det förgångna - men utan att få till det mer än halvbra. Det räcker bra som koncentrerad nektar till solnedgången!

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004... Detta vinet får mej på gott humör varje gång jag går ner i min lilla källare och mediterar! Detta för att det är troligen det enda vin som jag har lyckats köpa på Systemet till ett fullständigt felaktigt pris.

Historien var att jag satt på avträdet och bläddrade i den sprillans nya systemkatalogen i april förra året - och av någon anledning hamnade jag på Alsace-sidan i beställningssortimentet. Detta vin stod listat för 130 kr flaskan - och jag kände direkt att detta måste vara helt fel. Efter en snabb slagning på nätet insåg jag att vinet var värt det mångdubbla - listpris i Danmark var 430 DKK.

Jag kastade mej i bilen och fick in en beställning på en låda på tolv flaskor, som till min lilla förvåning kom hem till överenskommet pris. Bingo!

Detta vin har också en speciell plats i mitt hjärta från den gången vi var och besökte änkan och systrarna Faller som driver Domaine Weinbach. Änkan tog emot i sitt vardagsrum och serverade deras viner - under tiden gick hon och rörde i grytorna i köket. Typiskt för franska vinmakare blev hon mer och mer entusiastisk när hon insåg att vi verkligen var intresserade - och mer och mer exklusiva flaskor kom fram. När vi var framme vid deras selection de grain nobles åkte spottkoppen bort. Detta vin fick inte spottas! Det var den första av 6-7 vinproducenter som vi besökte under resan - men Weinbach var helt enkelt bäst.

Kvällens flaska är nr 3 från lådan - de två andra har varit helt magnifika om än väldigt unga. En flaska donerade jag till en blindprovning med flera andra Riesling Grand Cru från andra producenter. Denna kom ut som WOTN för alla provare :-).

Nåväl, nog med självgodhet- det är ju inte jag som har trampat druvorna! Kvällens inramning är hemmagjorda dumplings med fläskfärs -kinakål - ingefära - vitlök - sesamolja. Utseendet på dessa dumplings lämnar mycket övrigt att önska (nästa gång köper jag degen) - men smaken är bra.

Vinet är gyllene i färgen, doften är enormt elegant och full av mineral. Fortfarande är petroleumtonerna närmast frånvarande, istället finns det mer frukt som citrus och lite exotiska frukter. Vinet fyller munnen med smaker som varar hur länge som helst - men det som slår en mest är den fantastiska mineraliteten och den lätt trögflytande känslan av ett vin med mycket substans. Kombinationen av ingefära och Riesling rekommenderas!

Vinet är kanonbra igen - men kanske ändå inte riktigt lika bra som förra gången. Den ungt charmiga sprittande känslan är inte riktigt kvar - och petroleumtonerna har inte kommit långt nog för att fylla ut. Misstänker att nu är det nog dags att sätta hänglås på de kvarvarande flaskorna. Jag är övertygad att detta vin kommer att bli en "killer" igen om 5-10 år.