Bordeaux hos il Doctore

Ursäkta att förra posten stannade vid en penicillinprovning, som iofs också är en jäst produkt. Nu sover alla sjuklingarna och jag kan börja bläddra i de fläckiga anteckningarna. Har precis korkat upp en flaska Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008 som sällskap. Ett vin jag var ganska otrevlig emot senast. Är det oseriöst att ändra sej? Jag erkänner att jag helt enkelt inte förstod vinet senast. Med hela banan för sej själv och en skål nötter vid sidan vecklar vinet ut sej i varje klunk. Hårt knuten såklart, men efterhand kommer underbart rena citrusskal och fjällbäckstendenser. Ovanligt heltorrt för Weinbach. En djup oljig känsla av svårtillgänglig kvalitet faktiskt (88 p). Säkert en kandidat för lagring. Det är bara att köpa om priset håller sej vid 129 DKK.

Bordeaux hos Doktorn i helgen som gick, vi börjar med bilderna:

Vinerna serverades blint, men tyvärr var min flaska Clerc Milon 1989 fullständigt åldersdefekt. Det är lustigt då denna flaska var i mint condition, medans den förra vi provade (som var magnifik) hade tappat 5 cm i nivå. Lita inte på nivån är kanske lärdomen? (Nu berättar vanligtvis Doktorn om den flaska Las Cases 1945 som han köpte för 100 kr i en holländsk vinbutik. Det var bara drygt hälften kvar i flaskan och alla andra flaskor i lådan hade varit odrickbara. Hans tomglasköp var en helt perfekt mogen Las Cases.)

Doktorns glas är i alla fall en dröm jämfört med mitt vin. Hästen står bakom min rygg och frustar, stenhuggaren slår på en rosa sten av gnejs, ett barn tappar en svartvinbärsglass i knäet. Eterisk doft av absolut världsklass. Smaken är slankare än man kunde tro på syn och doft. Dags att dricka upp minsann. Vinet är La Mission Haut-Brion 1986. Rätt mycket bättre än 1993:an, men ändå kanske inte fullständig världsklass. Doften är 96 poäng men smaken kanske bara 89 = 92 mmm-poäng.

Doktorn fiskar upp ett reservvin att ersätta Clerc Milon med. Det ser onekligen mycket yngre ut, nästan kolsvart i glaset. Det startar upp med en galet obalanserad doft av ekfatskola, murriga vinterkläder och svartvinbärsnickel. En helt annan uppenbarelse jämfört med LMHB, och jag gissar Chateau Pipeau (St Emilion). Rätt område, fel vin. Det är en Clos l'Oratoire 1998. Säga vad man vill om vinerna från St Emillion, men det saknas ofta lite definition. Det är murrigt. Vinet tar sej under kvällen men lider svårt av att stå bredvid La Mission. Nog är det outstanding, men kanske inte så mycket mer (90 p).

Korta notater om de övriga vinerna under helgen (som mestadels dracks blint):

Pieropan Soave La Rocca 2003 Soave: Här blev jag lurad upp på läktaren, helt säker på vit Bourgogne. Mycket förvånad över att detta vinet är så fräscht - mina 2004:or var äppelskrutt redan för ett år sen (90 p). Riktigt bra.

Chateau d'Agassac Haut-Medoc Cru Bourgeois 2005: Mycket habil Bordeaux med en fin tanninvägg som föreslår ett högre pris. Lite väl mycket gräddkola för min smak just nu, men det kanske tar sej? (86 p).

Leon Barral Faugeres 2007: Flytande gott. Som att tugga på en körsbär i likör med en påse stenkulor i munnen. Svalkande, låg alkohol, men också väldigt snällt. Passar inte alls till mat utan skall njutas under 2010 på en varm altan med salta tillbehör (87 p). Får hoppas att askmolnet drar vidare.

Le Rython d'Or 2008: Rhein-Silvaner från Valais i Schweiz. Väldigt tvålig uppenbarelse med burkchampinjon. Rätt hygglig koncentration, men udda och svåranvändbart (80 p)

Vieux Donjon 2001: Det bara fortsätter att leverera! Vilken underbar blandning av ren fräschhet och sadelmognad. Vår bästa tid är nu sjunger flaskorna i källaren (91 p)

Blandade småhopp

Gärna en rejäl konstrunda - men först ett glas vin! Att konsten sitter i betraktarens ögon står klart efter att ha sett både förbluffande talangfulla konstnärer - men även konst som nog kräver en något besvärligare barndom än min för att uppskattas. Vad sägs om en flörtkula uppklistrad på ett vitt A4 ark med titeln "Livskraft"?

Här kommer lite blandade flaskor som konsumerats i olika umgängen. Först ut är ett sjömansmotiv från Portugal:

Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port 1988. Ett riktigt bloggvin! Hade inte Konjären tipsat om denna prissänkta fullträff hade den nog passerat oss helt förbi. Vi dricker den till en Stilton - och det är lätt att förstå varför halva portvinsproduktionen går över kanalen. Det passar ypperligt - och vinet är en fin upplevelse. Med lätthet det bästa portvin jag har druckit, om än i en väldigt svag konkurrens. Ganska tätt, mycket mognadstoner, en aning eldigt. 149 kr! Hur står sej denna mot en Vintage Port?

Om den förra vita Bourgognen vi konsumerade får representera en tavla med en flörtkula på, har konstnären inte sparat på färgen i denna flaska Génot-Boulanger Mersault Les Bouchéres 1er Cru 2002. Eller skall man kalla det blandteknik när konstverket utgörs av hälften druvor och hälften ekfat? Det är klurigt med ek i viner - jag slår ofta bakut när viner doftar nysågat virke. Detta vin innehåller stora mängder ek - men inte ett sågspån går att hitta. Eken finns där som smörighet och kokoskräm och den sitter som en smäck ihop med all citrusfruktighet och en lätt antydan till chilihetta. Vansinnigt gott - och rätt upp på min vitvins 10-i-topp!

Génot-Boulanger kan vara en producent att hålla ögonen på nu och i framtiden. Egendomen köptes en gång in av en stormrik företagsledare, som samlade på sej lotter bland de bästa lägena i Bourgogne. Tyvärr var han inte riktigt lika noggrann i valet av vinmakare, och egendomen stod länge för underpresterande viner. När fadern dog, flyttade sonen hem till mamma och började om från början. Kvalitetsförbättringen startade direkt, och fortgår fortfarande. En lustig detalj är att ekfaten till deras viner görs på gården av ek från egna skogar. Vinet är köpt på plats, och än så länge är priserna fortfarande modesta.

Sist ut är ett stilleben á la Monte Alto 2004 från Ca'Rugate. Vinet kan beskrivas som en ekad version av Monte Fiorentine, då det har både jästs och sedan lagrats på jästfällningen i sex månader på nya ekbarriquer. Jag får det serverat blint av Doktorn, och detta vinet är helt omöjligt att bestämma ursprunget på. En enklare Bourgogne är väl det som ligger närmast till hands. Gott, matvänligt, men också lite väl anonymt med tanke på prislappen (179 kr på SB).

Bag-in-Box? Det är inte ofta vi dricker det nuförtiden, men svärfar bjöd på Barone Ricasolis Formulae till påskharen. Det är fullt drickbart, men också betydligt tuffare än vad jag hade väntat mej. SB uppger att boxen innehåller 100% Sangiovese, men jag hade gissat Cabernet Franc. Det är gräsigt, örtigt, fullständigt utjäst med en ganska grov tanninhaltig eftersmak. Som en antites till BiB? Hade nog mått bra av lite lagring, men det är ju ganska svårt i påse...

Efterdyningar från helgen

Efter en formidabel vinhelg kommer måndagen med horisontellt duggregn och datorhaverier. Det står några tomflaskor på diskbänken som hamnade utanför bloggen när de gamla Bordeauxerna bars fram till giljotinen.


1. Egon Müller Scharzhof QbA 2007. Egon Müller blev en ny bekantskap för mej i helgen. Hans Auslese finns också på SB, men kostar ungefär som en vecka på Mallorca. Hans QbA-vin är i ett betydligt humanare prisläge, och förhoppningsvis får man en känsla av kvaliteten redan i instegsmodellen. Hans dyrare viner heter Scharzhofberger som är en liten brant sluttning i Saar. Rankorna växer i 50 graders lutning och uttaget är väldigt lågt. Nu vet jag inte riktigt om druvorna till detta vin har vuxit där - men jag misstänker att det inte är fallet. Vinet är i alla fall fullständigt färglöst och helt packat med mineraler. Den nykrossade flintastenen är detta vinets starkaste kännetecken. En perfekt knivskarp syra, blandat med en liten dos sötma från druvorna. Detta vinet håller minst Spätlesekvalitet, och borde bli ännu bättre med lagring. Rekommenderas!

2. Pieropans La Rocca 2004. Sist vi provade denna var den aningens oxiderad - och denna flaskan är i sämre skick. Fullständigt stendöd skulle jag säga. Rätt korkat att släpa hem flaskor på flyget, och sedan lagra sönder dem. Grrr....

3. Chateau de la Roulerie Coteaux du Layon 2005. Perfekt vin till mangosorbeten! Frisk fin syra, noll botrytis, noll yllekofta och mängder med exotisk frukt och karlssons klister. Man kan inte låta bli att förundras hur mycket man faktiskt får för pengarna i Coteaux du Layon (90 DKK).

Pieropans La Rocca 2004

Leonildo Pieropan kan kanske kallas för Soaves Romanee-Conti. Hans viner ståtar alltid med högsta betyg i Gambrero Rosso - och värderas mycket högt hemma i Italien. Kvällens vin La Rocca 2004 är inköpt på plats under vår Soaveturné för ett par år sen. Vinet består av 100% sent skördad Garganega och är ekfatslagrat på nya fat. På grund av en viss korkskruvsångest har vi inte rört flaskorna sedan hemkomsten - men nu har vi tyvärr fått lite indikationer från Doktorn att det är hög tid att korka upp dessa.

Ikväll halstrar vi lite pilgrimsmusslor och scampi och serverar som en varm sallad med lite ruccola och pinjenötter. Som mingelvin får gästerna gårdagens Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006 (SB 6762). Det funkar ypperligt!

När maten kommer på bordet byter vi glas och alla får sticka nosen i La Rocca i stället. Vinet är gyllengult och doftar underbart av fatsmörighet och mango. Finns det inte också lite av de bokna äpplena också? Smaken är elegant och Bourgognelik - men det känns som att vi kan ha väntat för länge på den här flaskan. Den lilla äppelskrutten i doften får än större utrymme i smaken och den allmänna intensiteten i vinet är inte helt på topp. Faktum är att det har ganska svårt att hävda sej mot Frankenvinet som föregick. Det är ändå ett väldigt gott och elegant vin, men utan den spets som jag hade hoppats på. Garganega producerar nog helt enkelt inte några lagringsviner.

Uppsamlingsheat

Sommaren innebär en hel del improviserade middagar - oväntade möten leder till snabbinköp av mat och även vin för direkt konsumtion. Då mitt närmaste SB inte har en enda flaska utanför det obligatoriska sortimentet blir det lite idéfattigt att blogga om egentligen. Här kommer i alla fall ett litet urval av vad som "snackedruckits" på vår altan på sistone:

Allegrini La Grola 2004 (SB 42334): Ett charmtroll! Ganska typiskt Valpolicellavin med mer syra än tanninstruktur. Körsbärsfruktigt med en svag ton av bittermandel. Det som särskiljer detta vin från standardvalpolicellan är känslan av påkostade fat. Det känns nästan som Bordeauxfat - och det finns en hel del av det dessutom. Jag är lite känslig för påklistade kvalitetsattribut - men beslutar att hellre fria än fälla detta vinet. Finns inte en gäst som inte frågat efter varunumret hittills i alla fall. Vi dricker det senast till en väl mogen camenbert - och det fixar den inte. Detta vinet skall nog helst drickas till lyxpastan eller lättare kötträtter. Lagring? Väl värt slantarna ivfsh.

Gobelsburger Grüner Veltliner 2007 (SB 2775): En gammal favorit från årgång 2005 - 2006:an var ett hack ner och 2007:an har vi inte provat tidigare. Fin kryddig doft dock utan några referenser till rökta korvar. Lätt, lite urvattnad smak med kraftig syraattack. Nej, nu har det verkligen gått utför med detta vinet. Låt vara att 2007 var en dålig årgång - men här har sannerligen Schloss Gobelsburg skickat alla druvorna från norrlägena till Sverige. Och vad har hänt med etiketten? Nu är det omöjligt att med snabb okulär besiktning skilja vinet från vilken Bordershop-Liebfraumilch som helst. Här har SB blivit blåst.

Ca'Rugate Monte Fiorentine 2006 (SB 6950): Efter en liten svacka under 2005 kom detta vinet tillbaka som ett tre-glas-vin i Gambrero Rosso i och med årgång 2006. Nästan osannolikt att detta vinet finns i det svenska standardsortimentet och till det mycket attraktiva priset 99 kr. Det är nästan att vi dricker mindre av detta vinet nu än när man var tvungen att åka ner till Soave för att få tag på det. Försvann spänningen? Det är i alla fall precis lika bra som vanligt: en klar grapefruktbeska gör det mycket matvänligt till inte bara fisk eller snacks. Fin koncentration och nästan en liten oljighet. Det är på sätt och vis ganska likt den Puligny-Montrachet vi drack häromsistens. Den totala avsaknaden av fattoner och några starka igenkänningsdrag gör den inte lätt att hitta i en provning. Det finns en antydan till stenrök i vinet - och jag hade nog gissat på Bourgogne om jag fick detta blint. För 99 kr är detta ett veritabelt fynd, dock finns det knappast någon direkt lagringspotential. Köp och drick!

Lindemans Chardonnay Bin 65 2007: Här kommer veckans slamkrypare nummer 1. Detta vinet är bra - alldeles för bra med tanke på vad som står på etiketten. Vinet tillverkades i c:a 1 miljon lådor förra året. 12 miljoner flaskor. 10.000 kubikmeter vin. En vanlig 25 meters bassäng innehåller c:a 500 kubikmeter - så 20 OS-bassänger av detta har pumpats ut över världen. Vi möts av en fantastisk balans av tillbakahållen eksmörighet, exotiska frukter och chilihetta. Eftersmaken är väldigt lång och inte alls jolmig som man kanske skulle ha väntat sej. Visst - det saknas mineraltoner och komplexitet à la Neudorf Chardonnay Nelson - men hade jag plockat detta vin på måfå för 120 kr hade jag varit mer än nöjd. Vi köpte det på Bilka i Danmark för 39 DKK i förra veckan... Vad hade mitt betyg blivit om detta hade kommit blint? Etiketten är sannerligen ingen betygshöjare i alla fall. Vi dricker flaskan över tre dagar och det presterar lika bra hela tiden. 100% Chardonnay från hela kontinenten och syntetkork.

Ca'Rugate Bucciato 2003

Röda viner är jästa druvor och vita viner är jäst druvsaft. Den sanningen gäller för 99.99% av världens viner - men inte för kvällens udda fågel. Ca'Rugate tillverkar nämligen ett vitt vin, Bucciato, som är tillverkat helt och hållet som ett rött vin - fast med gröna druvor. Detta vinet genomgår således en skalmaceration som lakar ut en hel del tanniner och bitterämnen man inte förknippar med vita viner. Väldigt udda - och sannerligen inte helt lättanvänt.

Om detta vinet är en galen uppfinning av vinmakaren hos Ca'Rugate - eller om det finns någon bortglömd Soavetradition att macerera vita viner - är för mej obekant.

Vinet har en närmast äppeljuiceaktig färg och har en doft av nyuppsågat trävirke. Smaken är mycket speciell och inte helt lätt att tycka om. Det nyuppsågade virket finns även i smaken , blandat med en viss oxiderad ton av äpple och päron. Eftersmaken är rejält bitter och tanninerna får smaklökarna att krulla sej i önskan efter mat. Vi provar vinet till dillkött på kalv - som är en ganska hopplös vinrätt i vanliga fall. Det funkar sådär med detta vinet. Till osten - en Gruyère - går det bättre.

Detta vinets största användningsområde lär ändock vara att sätta dryga vinprovare på plats med...

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..