Först ut är en flaska Casal di Serra 2008 från Umani Ronchi. Druva: Verdicchio. Område: Verdicchio (finns det fler områden där druvan har samma namn som platsen?). Blommigt, äppligt, lite svagt oljigt. Får lite Viogniervibbar med högre syra. Rent och gott, även om frugan inte är lika positiv som jag (82 p).
Bourgogne Jurassique 2008 från J.M. Brocard är ännu friskare än italienaren. Mycket gröna äpplen och en viss mineralkänsla. Fin lång eftersmak med lite peppriga inslag. Högre intensitet än Ronchi men också lite anonymt. Väl godkänt i sin klass (84 p).
Över till de röda: Valpolicella Classico 2007 från Zenato - helt okänd för mej. Kryddiga körsbär, lyfter två snäpp till örtbräserad fläskkarré och visar fin komplexitet och balans. Just det, man får ju inte glömma att dricka Valpolicella emellanåt också. Bra jobbat. (85 p).
Det tisslas och tasslas i busskurer och bankomatköer. Den nya årgången av Delas Crozes-Hermitage Les Launes skall vara något extra. Årgång 2007 skall egentligen inte vara något att hänga i julgranen i norra Rhône - men nu har både Graillot och Delas visat att det är det visst. Det är ovanligt tätt för att vara Les Launes. Mycket Syrah-parfymerad doft med allt vad det innebär av lingon och blåbär, gummidäck och båttjära. Det svajar till lite i mitten av smaken och tar sedan fatt i en balanserad eftersmak med precis lagom hög syra.
Jag tycker att Les Launes är lite i lättaste laget att servera till mat, och att man med fördel kan sänka en flaska med lätt tilltugg. Se bara upp att ni inte är törstiga - för denna flaskan kan man sänka på 20 minuter om man tappar koncentrationen. Ett säkert kort återigen! (87 p).
