Canon-la-Gaffelière 1995

Att ta sej hem från Köpenhamn idag var en stor pärs. Obama, jullov och snökaos var som när alla planeter radar upp sej och ordnar extra högvatten i tågväxlarna. Visst tjänar vi Öresundspendlare extra på den svaga kronan, men transporten över sundet påminner oftast mer om en båtscen från Utvandrarna än en civiliserad inre tågresa. Senast igår var det knytnävsfajt över den sista ståplatsen. För denna service och 19 minuters tågresa får man betala 1900 kr per månad. Monopol på vin eller tåg slutar lika illa.

Mycket sen ankomst hem leder till panikluftning och handvärmning av en flaska Canon-la-Gaffelière 1995. Ett halvmoget vin med rejält tanninbett. Källaren håller knappt 10 grader just nu, och vinet behöver lång tid att hitta hem i glaset.

Men vilken hemkomst. Ljuvlig mogen stalldoft, tät tuggig tanninhaltig smak med fin balans. Rätt svårt att pricka så många fler smaker i mognadskitteln, men detta är bra. Förvånansvärt ungdomligt med tanke på årgång. Här finns decennier av möjlig lagring kvar, och denna brist på fullständig mognadsextas begränsar poängen till (91 p). Det kan definitivt finnas mer bakom gardinerna.

Alvarinho och l'Angelus

Vin som det var tänkt. Efter min urladdning mot Australiens vinnäring bjuder vi hem svärmor på lite gott käk och viner som trampats av feta fransyskor och portugisiska sjömän långt innan Cooks tid.

Som pappaledig har en ny folksport uppenbarats - hitta bra råvaror till bra pris. Den lilla tjejen sover mest - så vagnen rullar runt bland stadens handlare. Groteskt stora pilgrimsmusslor finns i de små kinesiska affärerna runt Möllevångstorget - till halva priset av ICA's pygmévariant. Citygross har otvivelaktigt både det billigaste och bästa köttet i hela Malmö. På kvällens kött står det inte bara bästföredatum - utan också bästefterdatum. Det händer aldrig på ICA. Kanske för att köttet redan passerat det i de flesta fall.

Nåväl - till pilgrimsmusslorna är det dags för Alvarinhopremiär hos oss. Finare Vinare tipsade om denna flaska Soalheiro Alvarinho 2007 som en lämplig inkörsport. Det doftar onekligen Sauvignon Blanc. Men inte riktigt ändå. Vi hittar massa krusbär och allt från viol till baconfett, men inte alla de mineraler som det annonserats om. Lite tamt om man skall vara ärlig. Smaken ändrar lite på focus, då den är fetare än Sauvignon Blanc. Det magiska slår till i eftersmaken. Spelar man elgitarr kan man slå till en compressor/sustainer och få samma ton att ringa i evighet. Detta vinet spelar också med effektpedaler - för eftersmaken är helt gigantisk och fylld av gröna äpplen och viol. Det är ett unikt vin som kräver lite mer uppmärksamhet än vad man först tror. 184 kr är lite styvt men inte helt omotiverat. Ett rent matvin, hur som helst, då syran är sky high.

Sen är det dags för kvällens clou. Redan i eftermiddags drog jag korken ur en av mina Chateau Angelus 1994 och det räckte att lukta genom flaskhalsen för att inse att detta vinet är fullständigt på topp nu. Jag vågade inte ens dekantera vinet, utan satt och njöt av aromerna från korken. Hur ofta händer det?

Jag vill att ni skall veta att detta vinet är en gömd skatt bland alla andrahandsviner på denna jord. L'Angelus var ett av få viner som slog till med en jackpot i denna mediokra årgång. Och tacka gudarna för årgången, då det gör vinet lösbart för pengar än i denna dag. Jag gav 475 DKK för denna flaska på Vinbanken och då skall man komma ihåg att l'Angelus kostar mellan 1500-2000 kr i nyare årgångar.

Det är flytande sammet, med en bedövande intensitet av läder, mörka frukter och - tja varför plocka sönder en helhet i beståndsdelar. Det är utan tvivel värt 94 mmm-poäng. Jag plockade ut detta vinet som bästa Bordeaux 2008 i min årskrönika i tävling med Latour 1998, Las Cases 1990, Gruaud Larose 1990. Vet i fanken om inte detta vinet skall klara av en topplacering i år också. Sen var det ju det enda som Edith Piaf drack när ekonomin och hälsan tillät det.

Full mognad. Det är lite som att skilja en iskall grillafton i april från en ljummen badtur i september. Det är skönare att veta att man har lång tid kvar av full sommar. Detta vinet skall nog drickas nu, och jag har tre flaskor kvar. Najs ändå.

Chateau Canon-la-Gaffelière 1995

Fredagskvällar är alltid trevliga - men visst blir det ännu trevligare när kylan slår mot englasfönstren och man har all anledning att fyra på kaminen och rota i Bordeauxstället.

Ikväll skall vi besöka Von Neippergs vinimperium i S:t Emillion som bl.a. innehåller Clos de l'Oratoire, prestigevinet La Mondotte och kvällens vin Canon-la-Gaffelière 1995. Vi har provat detta vinet tidigare i en head-to-head match med l'Angelus - som det naturligtvis förlorade. Men jag fick ändå en väldigt positiv upplevelse - och det var ingen knock-out match på något vis.

Jag börjar dock kvällen med ett glas öl från San Fransisco - Anchor Steam Beer. Ett glas god öl till hackande och rörande är livskvalitet! Anchor Steam är absolut en av mina favoriter - och det känns som detta är ölet som alla mikrobryggsöl i hela världen försöker likna - fast bättre. Jag ger i alla fall inte mycket för alla de överkryddade, översöta, överstarka microöl som just nu svämmar över den danska marknaden (Skovlyst som värsta exemplet). Nog om öl. Som välkomstdrink och förrättsvin till halstrad bläckfisk öppnar jag en helt ny bekantskap: Domaine Hamelin Chablis Premier Cru Beauroy 2005. Vinet är en gåva från en fransk servicetekniker på jobbet som råkade se en flaska vin på mitt skrivbord. Han var måttligt imponerad och lovade att återkomma med ett vin från familjen. Detta är flaskan - och buteljen på mitt bord var en Domaine Leroy. Det klingade i alla fall inte högt i hans familjepräglade öron. Jag har inte lyckats hitta speciellt mycket information om flaskan - så vi öppnar och hoppas

Vinet är klargult och tillhör utan tvekan till den ekade skolan. Till de lätt chilikryddade bläckfiskarna passar eken strålande, och det är fylligt och med lång mineralrik eftersmak. Utomordentligt vin helt enkelt! Varför skulle jag undvika vit Bourgogne? Jag har ingen aning vad denna kostar - men Hamelin hamnar i alla fall i min positiva bok.

Till huvudrätten - halstrad entrecôte - provar vi rödvinet efter en två-tre timmar i karaffen. Det är mörkt rött men inte överdrivet tätt. Doften är Bordeaux med plommonfrukt, fin ektouch och antydan till mognadstoner av hästsadel. Smaken är betydligt mer intensiv än doften, och det som mest utmärker detta vinet är den läskande känslan av fin syra och mineralitet och den exakta balansen. Eftersmaken är fortfarande rejält tuff med tanninstopp på tungan och krusningar på öronsnibben. Kraftfullt, lite för ungt än men med en fin framtid. Kanske en aning sämre än vad jag mindes det- men ändå värdigt 91-92 mmm-poäng. Kan doften komma ikapp smaken kan detta bli yttersta världsklass.

Vi avslutar kvällen med en blind cognacsprovning. Startfältet består av Grönstedts XO, Martells Cordon Bleu och Otard XO. Grönstedts står ut som betydligt äldre och mer ekdominerad än de andra - men det råder delade meningar om det är positivt eller inte (jag är nog mest emot). Det finns en känsla av djup och renhet i Martell som gör att den till slut vinner omröstningen, trots att den måste vara minst 10 år yngre. Otard kommer aldrig in i matchen pga av en lite unken vaniljton. Cognac måste väl f.ö. vara världens svalaste dryck för tillfället - när stod någon och köade för vinsprit på SB senast... Och vad har hänt med Grönstedts? Nog var XO bättre förr?

Delad smak!

Travkungen checkar in redan på eftermiddagen för lite travsnack och vinsippande - och sen fortgår kvällen med gäster som kommer och går. Medhavda viner och källarviner blandas under kvällen. Man undrar om man sitter i ett Vänneravsnitt när dörrklockan plingar för tredje gången. När kvällen är över har det konsumerats en hel del flaskor i blandad ordning på kvalitets och sortskalan. Inte allt har fallit oss på synkroniserat på läppen, men det är bara ett vin som inte har några anhängare alls.

I den vita avdelningen får Travkungen blindprova en Dezaley Chemin de Fer Grand Cru 2007. 100% Chasselas från Genèvesjön borde vara nästan omöjligt att hitta - och Travkungen hamnar till slut i en vit Crozes-Hermitage. Inte alls en dålig gissning - vinet har samma känsla av oljighet och låg syra som en Rousanne/Marsanne. Ett av de bästa vinerna som produceras i området och fin dricknjutning (som kräver en del luftning för att komma fram). Alla runt bordet ger tummen upp även om Travkungen muttrar en del om lösgodis.

Sedan tar Travkungen fram ett vitt blindprovningsvin till. Det tar två sekunder att känna att detta är en tokekad Chardonnay - och de massiva doserna av ek drar mej åt USA. Detta är verkligen inte min stil även om man kan känna att detta har kostat en större slant. Eftersmaken är gigantisk med toner av honung och pepparmynta. Vinet känns lite åldrat med låg syra, och trävaniljdunsterna får mej att tappa sugen efter ett glas. Jag tror nästan att Travkungen blir lite putt - för vinet är en Domaine Ramonet Chevalier-Montrachet 2000. Som tur är kommer jag sist i rundan runt bordet - och flera andra bedömer vinet som den bästa Bourgogne de har druckit. Jag är svinet med pärlorna denna gång.

Till den röda avdelningen serverar jag en gigantisk kalkonfilé med färsk pasta och tillbehör. Först ut kommer det en bas-Chateauneuf från Clos Sainte Jean 2005 (de med Deus Ex Machina, ni vet). Ett hårt och ogästvänligt vin med en kladdig restsötma i eftersmaken. Av någon anledning gillar Parker detta vin (93 p), men ingen runt bordet dricker ur glaset. Kvällens sämsta vin utan tvekan och långt ifrån godkänt.

I stället tar jag upp ett restlådefynd från H.J. Hansen, Chateau La Nerthe 1991. 1991 har ett uselt rykte i Chateauneuf, men kollar man Cellartrackernoteringarna framträder en mer lovande bild av årgången. År 1991 gjorde inte La Nerthe någon Cuvée de Cadettes heller, så alla bra druvor hamnade i basvinet. Parker delade ut 78 poäng och förutspår ett stendött vin. Vinet slår knockout på alla inblandade. Det är fullständigt upplöst i kanten och påminnner mest om en Volnay i färgen. Doften är intensivt fullmogen med svampskog, läder och klingande körsbärsfrukt. Eftersmaken klingar länge och är helt perfekt balanserad. Ett mycket positiv överraskning för 100 DKK.

När kvällen övergår i minglande, öppnar jag en Chateau Pipeau 2004. Meningarna går starkt isär om detta vin - och det har det inte lätt efter den lysande La Nerthen. Det är också lite för tanninhaltigt och kraftfullt att sippa utan mat till. Men nog har det hänt en hel del sen vi provade senast! Vinet har kastat mycket sediment, och den där pomerolaktiga sammetsfärgen börjar synas i kanterna. Vinet doftar mycket bättre än det smakar i nuläget. Det är lite bonnigt och rustikt i smaken - och jag undrar om detta någonsin kommer att kunna försvara sina 91 -poäng. Ändock väl prisvärt och ett charmigt vin.

Chateau Pipeau 2004

Efter en hel del slit och släpande i den tropiska hettan blev så äntligen vår uteplats klar - och ikväll inviger vi den och den nya grillen med några entrecôter med kryddsmör. En robust maträtt som kräver ett stabilt och tanninhaltigt vin. Jag rotar runt i källaren och kommer upp med en flaska Chateau Pipeau 2004, inköpt hos Gunnar Madsens Vin i Köpenhamn för 170 DKK.

Detta vinet kommer med väldigt fina recensioner hos både Parker och Wine Spectator, där den platsade på den senares 100-lista under 2007 (plats 83 med 91 poäng). Detta är väl en annars ett vin som man typiskt inte hade lagt i korgen annars. S:t Emillion Grand Cru - en väldigt alldaglig, på gränsen till ful etikett. Ibland är det rätt bra med vinbedömningar i alla fall!

Jag dekanterar vinet en timme innan och låter karaffen stå i vinkällaren (nu c:a 17 grader varm). Det djupt rubinröda vinet är nästan trögflytande när vi häller upp i Riedelglasen. Doften är full med referenser till mörk choklad, tjärad ekbåt och en hel del cassis de Dijon. Över detta mörka batteri seglar det en finstämd doft av vad jag kallar för jasmin. En mer botaniskt kompetent gäst säger att det är på pricken likt fresia. Kanondoft oavsett - och jag kommer på mej själv med att sitta och blunda i långa stunder.

I munnen är det rejält koncentrerat med samma känsla av körsbär och cassis. Parker kallar detta vinet för en "in-your-face fruitbomb". Och visst kan man förstå hur han tänker - även om detta är ljusår från en syltig Aussie-merlot. Fin syra och fradgande tanniner gör att vinet håller väl upp mot en steak-frites. Mycket bra vin och källarutsikter för relativt begränsade pengar - för att vara Bordeaux.

90% Merlot - 5% Cabernet Franc - 5% Cabernet Sauvignon. 12-14 månader på nya barriquer.

High-class S:t Emillion

Jag har uttalat mej i lite trista och negativa ordalag om S:t Emillion-viner tidigare här på bloggen. Det finns iofs en ofantlig mängd skitvin från just S:t Emillion - kanske pga av slappa klassificeringar (och stor jordareal). T.ex verkar just danska supermarkets vara en magnet av halvkass och halvdyr Merlot-Bordeaux. Men visst finns det en enorm kvalitet också - som såklart kostar vad det förtjänar.

Idag får jag krypa till korset längs en sidenbeklädd golgata, och ta tillbaka alla negativa begrepp! Doktorn kommer på besök och jag har planerat att öppna en gammal julklapp (från just Doktorn faktiskt) - Chateau Angelus 1994. Jag har förvarnat Doktorn om att det kommer att serveras S:t Emillionvin - och han halar upp en flaska Chateau Canon La Gaffelière 1995 vid ankomst. Båda vinerna är klassade som Grand Cru Classé - vilket är en enorm skillnad mot klassificeringen Grand Cru (som nästan alla viner över en viss alkoholprocent kan få i S:t Emillion).

Chateau Angelus: 50% Merlot - 47% Cabernet Franc - 3% Cabernet Sauvignon. Tät röd färg med fina mognadstoner. Doften osar av häststall och röda frukter. Smaken är verkligen oändligt lång och är säkerligen det mest sidenaktiga jag någonsin har haft i min mun. Detta är precis perfekt moget och bland det bästa jag någonsin har smakat. Vojne, vojne.

Chateau Canon-la-Gaffelière: 55% Merlot, 40% Cabernet Franc, 5% Carbernet Sauvignon. Klart mörkare i färgen än Angelusen - och ger allmänt ett klart yngre utseende. Doften är mer sluten och ger mer av mörkare frukter. Smaken är tuffare och detta vinet är inte i närheten av att vara fullmoget - vilket gör att den faller lite bakom Angelusens enorma kraft och charm. Hade detta serverats ensamt hade jag säkert blivit helt lyrisk - för det är verkligen också ett fantastiskt vin. Nu får den finna sej i att missa strålkastarljuset med en halvmeter. Endast en primadonna kan få all uppmärksamhet - och ikväll heter den primadonnan Chateau Angelus 1994!

Léoville Las Cases 1997

Min första bloggpost! Vi får se vart det tar vägen, men jag tänkte lägga upp viner som jag provar med lite kommentarer. Jag är en glad vinamatör som har en liten vrå i källaren med viner som jag samlat på mej de senaste 4-5 åren från resor till Frankrike och Italien, köande utanför Bolaget samt flitiga inköpsresor till Danmark.

Nåväl, nu kör vi! Igår kväll tänkte jag överraska mina föräldrar med ett vin som jag vet sen tidigare kan få vem som helst på fall! Inramningen var klassisk: Ankbröst med Karl-Johans svamp, madeirasås, klyftpotatis. Allt mycket vinvänligt således. Vinet dekanterades två timmar innan servering, minimalt med sediment. Doften från karaffen var ganska tydligt "cassis". Vinet hälldes upp i glasen strax innan maten - här skulle det provas (blint för de övriga). Ur glaset steg.... ingenting!!. Vinet var fullständigt slutet. I munnen var det ganska mjukt med en antydan av samma "cassis", men alldeles för tunt och intetsägande för att vara en Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). För det var en Leoville Las Cases det var! Jag har provat ett antal Bordeauxer från 1997 på senaste tiden - och för mej framstår 1997 som en gravt underskattad årgång. Visst, vinerna är något lättare än i de "stora" årgångarna - men de är helt på topp just nu och är ljuvt sensuella i sin lite lättare fullmogna framtoning.

Men denna upplevelsen var knappast sensuell (kanske bra när föräldrarna var och hälsade på ;-) Blindprovningen avbröts - detta skulle ingen behöva gissa på. Ingen korkskada eller annan defekt kunde hittas. Karaffen ställdes ut sidan, möjligtvis skulle mer luft göra susen? En flaska Marchese Antinori 2001 (SB 22382) paniköppnades och chockdekanterades. Trots att vinet höll c:a 14 grader var det en sensation av smak jmf med Las Cases. En välkänd doft av körsbär och choklad. Helt perfekt moget nu, tur att man hann bunkra innan de bytte årgång! Jag har iofs inte provat 2003:an, men jag känner att det kan nog vara läge att invänta 2004:an som borde komma i slutet av året. Detta vinet är helt typiskt för Toscana när det är riktigt bra - och samtliga runt bordet befann sej också runt Florens när jag avslöjade flaskan.

Det blev mer vin än planerat så jag fick ta en tur till källaren igen... Återigen ett för kallt vin utan luftning - men hellre det än inget vin alls. Chateau Pipeau 2004 från St Emillion hittade jag i en liten vinbutik i Köpenhamn (http://www.gmvin.dk/) för 165 DKK. Vinet är klassat som ett Grand Cru - vilket inte betyder ett jota i St Emillion (alla viner är Grand Cru!). Vinet har dock fått bra betyg av både Parker och Wine Spectator (91p), och detta var den först testade flaskan. Vinet var mycket tätt och ungt i färgen, med tydliga inslag av gräsighet i doften initialt (10% Carbernet Franc, 10% Cabernet Sauvignon, 80% Merlot). Ett gammaldags Bordeauxvin med blod, järn och mycket urkraft. En eloge till jänkarna Suckling och Parker att de uppskattar detta vin, för insmickrande är det då rakt inte. Svårt att tro att det innehåller 80% Merlot! Öppnade upp sej något efter en halvtimme - och visade faktiskt stor potential bakom alla tanninerna, lite som en större Pomerol. Vi gillade det starkt och min far beställde sex flaskor på studs! Men här gäller det att hålla tassarna väck i minst fem år till.

Åter till Leoville Las Cases 1997... Ingen förbättring i sikte, och vi börjar ana att det kanske trots allt är korkskadat. Väldigt väldigt lite, men tillräckligt för att förvandla vinet till en hygglig Bordeaux Superieur för 80 kr. Mycket trist! Har en flaska till i källaren och besvikelsen får lägga sej innan jag provar igen.