Guigal vs Chapoutier

Nu blev ni allt sugna på en Hermitagekamp mellan norra Rhônedalens giganter, men jag får nog tyvärr göra er besvikna. Kvällen drabbning handlar mest om viognier, i lägsta tänkbara prisläge.

Guigal Côtes-du-Rhône Blanc 2009 (69.95 DKK hos Philipson Wine) innehåller iofs inte enbart viognier, men är i alla fall viognierdominerat (> 50%). Med c:a 20.000 lådor per år är detta en aning mindre storskaligt producerat än den röda motsvarigheten på 200.000 lådor per år. Vinet har aldrig sett ekfat och håller 13.5% alkohol enligt etiketten.

Det har inte så värst mycket doft i starten, men det doftar i alla fall rent och djupt. En aning av melon och en mikroskopisk dos av malkula. Fylligare smak än Chapoutier med varmfruktstoner av ananas och en pepprig beska. Lite lägre syra än Chapoutier, men inte alls jolmigt. Inte alls dumt faktiskt! (85 p). Dessutom markant bättre efter en natt i kylen i halvfull flaska.

Chapoutier Domaine des Granges de Mirabel Viognier de l'Ardèche 2008 (88 DKK hos lokale handlaren) är klassast som ett Vin de Pays des Coteaux de l'Ardèche och märkt med en biodynamisk nyckelpiga. Lite googlande ger att Ardèche är en biflod till Rhône, och att floden kantas av höga kalkstensformationer. Ser bedövande vackert ut redan på bild, kanske ett framtida semestermål? Vinet består av 100% viognier och 20% av vinet har lagrats på gamla ekfat, 12.5% alkohol.

Det är en stor skillnad i stil mot Guigalvinet. Dels känns som att detta kommer från en svalare årgång eller plats, dels är viogniertonerna betydligt mer uttalade. Doften är betydligt större än Guigalvinets. Honungsrosor och petroleum, som jag är väldigt svag för. Friskare och med lägre alkohol. Det finns betydligt fler nyanser i detta vinet, känns minst en klass bättre. Petroleumet i doften går över i en mineralkänsla i smaken som är väldigt trevlig. En kassaskåpssäker seger för Chapoutier! Vet i katten om man inte skulle kunna slänga in detta vinet som en dark horse i en Condrieuprovning (89 p)?

Nu är jämförelsen kanske inte helt rättvis, ett jätteblandning av negociantvin mot ett odlarvin. 100% kalkstensviognier mot en drös av Rhônedruvor. Dessutom kostar ju Chapoutiervinet lite mer. Båda vinerna får i vilket fall som helst väl godkänt.

En intressant detalj om Guigalvinet är att Philipson säljer två stycken varianter av samma vin. Dels den som finns i hela världen (denna butelj var en sådan), dels en Cuvée Philipson som bara finns i Danmark. Enligt Philipsons hemsida åker de ner till Guigal och själva blandar till en röd och vit Côtes-du-Rhône som passar det danska kynnet. Det måste väl ändå vara utan motstycke i fransk vinnäring, att några utlänningar kommer och blandar sitt eget vin under vinmakarens etikett. Speciellt när det rör sej om en av de mest prestigefyllda producenterna i hela världen. De där fransmännen parkerar ju annars traktorn på peripheriquen om någon försöker tala om vad de skall göra. Kanske inte för en Côtes-du-Rhône, men dock.

Från 500 till 40 kr

Normalt sett brukar alla vinprovningskvällar gå från ganska dyrt till oerhört dyrt - men ikväll gör vi baklängesvolt i kvalitetsläget. Undantaget förrättsvinet som är ett lådrov från min nyinköpta låda av Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008.

Knastertorr, mineralbesk och fullständigt omöjlig att bedöma skall det visa sej. Det smakar nästan ingenting i nuläget. En svag doft av inlagd persika i en svag gin och tonic? Antingen är detta vinet redan helt stängt (som alla andra Weinbach i min källare), eller så har Philipson dealat på någon rastplats igen. Normalt sett brukar ju deras Riesling ha ett par sprittande år i början för att sedan gå i dvala. En liten varning trots det enormt låga priset i DK (129 DKK). Oh yes, jag har 11 utrymmeskrävande flaskor kvar (80 p?).

Sen lyfter vi till nivån där örnarna flyga. Jag hade inte någon enorm tilltro till Calon-Segur före denna kvällen - men denna flaska Calon-Segur 1996 är en av de absolut bästa Bordeauxerna jag har druckit. Årgången lär vara märkt av lätt övermogen cabernet, och vinet känns onekligen yppigt i både smak och doft. Fullt drag av cederpenna och cassisjuice. Mjuka långa tanniner driver eftersmaken till oändlighet. En bra blandning av stiff-upper-lip och california dreaming. En perfekt tidpunkt att dricka detta vin (93 p+). Vilket vin!!!

Vad sägs om en flaska La Tour de By 2006? Det är en kulturkrock jämfört med föregående vin. Släng blyertspennan i blodpuddingen och prygla hästen med en rostig hjulbult. Alla bloggare kommer att känna igen detta vinet från 2004, fast detta vinet har en högre koncentration och en någon renare attityd. Ett kanonvin för alla som tröttnat på grenache-lakrits. Me like (85 p).

Kvällen går vidare och mitt larv om grenache får återigen en dödsstöt. Domaine Charvin Côtes-du-Rhône 2007 innehåller nämligen nästan 80% grenache. Silkeslent, komplext, kryddigt och rent ut sagt chateauneufklassigt. Jag har egentligen inte provat 2007:or tidigare, förutom någon enstaka 100-poängare. Detta är bättre. Fantastisk balans, meditationsmässigt (84 DKK och 88 p). Parker säger drick före 2012 - jag säger drick helst inte före samma datum, 2001:orna av detta vin är i himlen nu.

Sen börjar pengainsatsen ta ut sin rätt. Pegau ger ut ett bordsvin, Pegovino 2006, som är klassat som ett Vin du Pays (45 DKK). Bättre än alla BiB i hela världen, men visst känns det lite yoghurtvasst i kanterna. Nu börjar vi dock känna allsångstendenser, vilket vinet svarar väl mot (75 p). 30% Syrah - 70% grenache - skruvkork. Nja.

Côtes du Rhône

Den här kvällen är allt annat än vinprovningsbetonad - vi öppnar upp kvällen med att svinga krocketklubbor till magnumflaskor av Errazuriz Cabernet Sauvignon Rosé. Inga provingsnoter känns motiverade - det är iskallt - jordgubbigt - och väldigt nära blandsaft.

På grillen ligger 2.7 kg lammkotletter ingnidna med färska örter och vitlök - när jag korkar upp en liten blandning av Côtes-du-Rhône viner. Varför köpa många av samma! Våra gäster är fullständigt ointresserade av vinprovning - så jag går undan en liten stund och häller upp en slatt av vinerna i var sitt vinglas.

Jaboulet Parallèle "45" 2006 (SB 22800): Lättast i färgen av alla tre vinerna - doften är helt inriktad på skumgodis och bränd plast. Smaken känns också bränd. En hel del Brett? Detta vin var en av mina favoriter på 90-talet - men det verkar ha gått utför rejält sen dess.

Guigal Côtes-du-Rhône 2005 (SB 2011): Medeltät i färgen - doften visar att detta vin måste innehålla en hel del Syrah - björnbären och blåbären kommer ångande ur glaset. Detta vin är väldigt mycket bättre än Jaboulet - om än ganska profillöst.

Chateau Saint-Jean "Plan de Dieu" Côtes-du-Rhône Villages 2005: Inköpt av min lokala vinhandlare på Amager för c:a 90 DKK - vinet är helt okänt för mej annars. Tätast i färgen av alla tre. Doften är nästan på pricken lik en Crozes-Hermitage - undrar om det inte är 100% Syrah i detta vinet? Smaken är lite varm och mullig - utan den svala munkänslan av en Crozes. Smaken är betonad på mörka bär och, faktiskt, prickig korv. Kanske lite för snällt i syran och tanninerna för min smak - annars ger detta vinet mest pang för pengarna.

Vinerna är väldigt olika i stilen - och om man föredrar Guigal eller Saint-Jean beror nog mest på situationen.

Santa Duc Les Quatre Terres 2005

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om detta vinet. Sist vi provade det i höstas var det extremt vresigt och mörklagt. Att smaka på vinet kändes som att höra att grannen har rejvparty - man hör bara en massa basdunk och att någon annan har roligt. Jag gillade inte alls stilen på vinet - men hoppades på att lite tid i källaren skulle dra ur de värsta depressionstendenserna.

Ett halvår senare tar vi upp nästa flaska av Santa Duc Les Quatre Terres 2005 - till en morsdags middag vid grillen.

Om jag skall hänföra vinet till uppdelningen i svarta och röda laget - så är detta vinet Black Army. Enligt etiketten skall vinet innehålla en överväldigande majoritet Syrah och Grenache - men det är svårt att tro. Santa Duc måste köra med stenhård extraktion - frågan är om druvmaterialet klarar detta?

Nog har det hänt en hel del med vinet på ett halvår i källaren - nu finns det en hel del mörkare frukt som plommon och björnbär tillsammans med en närmast bonnig framtoning av ladugård och höstack. Vinet är fortfarande väldigt tufft för att vara en CdR. Vi enas om att detta måste vara definitionen av ett rustikt franskt lantvin. Vinet hade utan problem käkat upp en hel tårta Brie de Meaux i alla fall!

Jag är fortfarande ganska tveksam om detta är min likör - men måste ändå medge att man får väldigt mycket personlighet för pengarna. Frågan är om lite mer tid i isoleringscellen kan mjuka upp denna internen.