Helgens vinkonferens

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).

Från vänster till höger:

Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).

Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).


Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).


Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).


Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!


Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.



Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.


Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.


Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.


Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).


Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.


Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Riesling Trocken 2009 Wittmann vs Christmann

Många är de viner som jag inte förstår varför man korkar upp före femårsdagen. T.ex nytappad Bordeaux ger mej inte mycket tillbaka, det kräver minst några år för att visa någonting överhuvudtaget. Chateauneuf likaså. Men det finns ett par vintyper som är bara helt underbara, de som har något helt speciellt i sin absoluta ungdom, något som ersätts av något annat (förhoppningsvis lika bra) i ålderdomen. För mej är det ung nordrhonsk syrah och ung riesling som är min hemliga last. Kanske inte så underligt att jag inte har kvar någon pre-2004 riesling i min källare.

Dags för lite tokung tysk riesling således! Nästan pärlande från jäsprocessen, med päron och citrussyror som får öronsnibbarna att vibrera.

Wittmann Riesling Trocken 2009 och Christmann Riesling Trocken 2009 är båda helt nyinköpta, och båda har precis bytt årgång. Vi kör inte någon formaliserad provning utan dricker vartannat glas av varje till lite tyska korvar. Helt klart finns det väldigt mycket som förenar dessa vinerna, men om man fokuserar på skillnaderna:

Christmann Riesling Trocken 2009 känns ganska klassisk i sin framtoning. Det är lite i moselstil (fast utan sockret då, vinet är knastertorrt). Päron, citrus, lite stenrök, riktigt fina syror och helt klart en viss längd. Lite rundare än 2008:an, och bättre skulle jag vilja påstå. Måste vara den bästa rieslingen under 120 kr på bolaget! Easy-going och utmärkt som aperetif (88 p).

Wittmann Riesling Trocken 2009 har en märkbart stenigare och större doft. Det är verkligen som att dofta på två nykrockade stenar. Päron/citrusstilen blandas med ett stänk av melon i smaken som sedan övergår i en grapefruktsyrlighet. Wittmann är utan tvekan ett större vin med större kropp och mer komplexitet, men också betydligt stramare och ganska tufft. Kan tänka mej att detta inte faller alla i smaken - fast jag är såld. Detta är min själ bättre än 2007:an (90 p).

Två utmärkta köp med något olika användningsområden. Jag håller Wittmann som det något bättre vinet, men kvalitetsskillnaden är inte så stor. Vill man hålla sej till den klassiska stilen, kör Christmann. Vill man ha mer tuggmotstånd, kör Wittmann.

Restsalg

Att den danska ekonomin har tagit mer stryk än den svenska under finanskrisen kan man se på vinhandeln, som nu i snart ett år har präglats av konstanta reor och tokerbjudanden. Theis Vine, som i mitt tycke är en av de mer spännande agenterna, byter bara namn på samma rea. Det som nyss var nyårsrea är nu februarirea. Viner som är under 12 flaskor i saldo hamnar i restsalgslistan, och där ligger de allra största fynden (om man gillar Barral finns det nu ett gäng Jadis till bra pris t.ex). Jag strosade runt för någon vecka sedan och handlade lite förstrött några flaskor som vi provar ikväll. Rena chansningar, men om man aldrig går vilse hittar man inga nya vägar (på amatörpsykologspråk).

Flaska 1 och 2: Schäfer-Fröhlich Riesling Spätlese Bockenauer Felseneck Goldkapsel 2005 och 2006 (170 DKK). Sida vid sida framstår 2005:an som ett betydligt bättre vin. Båda är intensivt söta, och 2006:an har en lägre syrastruktur som gör att det vinet framstår som en aning jolmigt. När slutnotan skrivs framstår inget av vinerna som återköpskandidater. Det kan också bero på att jag är lite ointresserad av denna typen av vin för tillfället. Det är lite för snällt och förutsägbart (85 vs 80 p)

Flaska 3. Laurent Dupatis Chablis Premier Cru Beauroy 2006 (95 DKK). Snacka om doldis. Producenten har ingen hemsida och inga ratings hos varken Parker, WS eller Cellartracker. Men vinet är faktiskt riktigt bra! Tillhör den lätt avrundande skolan men med friskt syrabett. Äppligt men med antydan till exotisk frukt. Saknar kanske den där extra definitionen, men eftersmaken är lång och behaglig (86 p).

Flaska 4. Robert Chevillon Nuits Saint Georges 1er cru Les Chaignots 2004 (220 DKK). Fast track to maturity hade man kunnat skriva om man var skribent på EBob. I alla fall på färgen, för den ser väldigt mogen ut med bred tegelfärgad kant. Doften är helt upp i min gränd. Frisk, sval, kryddig. Jag associerar lite till röd currypasta. Smaken verkar först vara en aning 2004-slank, men det är bedrägligt. Här finns en lågmäld intensitet som stegrar sej i eftersmaken. Syrlig tomatpuré säger frugan, som inte gillar detta. Jag är på helt motsatt kurs och tycker detta är det bästa jag har druckit på ett tag (91 p). Skall man gnälla på något så är tanninväggen i mitten ganska hård för tillfället - och vinet kommer nog aldrig att bli en smeksam Volnaykopia.

E-beställning utförd

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

Massor av vin

Det märks att kvällarna har blivit längre, det dricks mer vin än på länge. Högt och lågt, men det mesta har varit godkänt. Vi kör i prisordning:

Periquita Reserva 2005: Inköpt till normalpris på Bilka i Köpenhamn för 39 kronor. Helt ren lätt ekad doft med varm plommonfrukt och polermedel. Enkel anonym smak av russin och fikon. Men fullständigt rent och helt klart en viss längd. Utmärkt för en slapp tisdag och klart bättre än Vila Santas tvådagarskalsonger (80 p).

Wittmann Riesling Trocken 2007: Jag gav visst 92 poäng senast vi sågs - och det är inte helt galet fortfarande. Våra gäster blir förtrollade av detta vinet till en fullmatad krabba - men jag vill nog hålla igen poängen till 90. Galet gott för 134 kr fortfarande. Saltstänkta stenar på Koster.

Sen går vi över till den geriatriska avdelningen:

Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana 1999 (25o DKK) blir jag inte riktigt klok på. Aldo Conterno måste höra till barriquebrännarorden, för här finns inte en molekyl av rostad ek. Blanda lika delar Tondonia med Simon Bize så har vi detta vinet. Jag vill döma ut vinet som oxiderat och för gammalt, men efter ett par timmar i karaffen uppstår det plöstligt en massa frukt ur ingenting. Doften är inte mycket att hänga i granen, men smaken blir närmast förtrollande efter midnatt (88 p?). De här gammelvinerna behöver ibland lite konstgjord andning.

Michel & Stephane Ogier Côte-Rôtie 1995 (300 DKK) är däremot helt magisk i doften. Det sägs att Côte-Rôtie skall dofta violpastiller, och här är det ingen tvekan. Burgundiskt och helt min stil med tydliga Syrahkännetecken. Eken sitter som en tunn passepartout (sug på den Guigal). Jag blir bara glad. Smaken är på väg att börja rämna med en lite väl dominant fruktsyra. Ett gott hantverk och bäst på lördagskvällen (90 p).

Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007

Efter mitt hyllande av standardtappningen av Wittmanns Riesling Trocken 2007 - var steget inte långt till att testa prestigetappningen av samma vin, Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007. För drygt 70 kr mer får man ett vin från en utvald vingård, och troligtvis med en delvis annan vinifiering.

För vinet i glaset har en helt annorlunda framtoning än Riesling Trocken utan "S". Likheterna ligger i massiva mineraler och en päron-lichie frukt. Lite mer aromatiskt blommig doft. Smaken är däremot helt annorlunda - den är halvtorr! Tydligen får man ha rätt mycket restsocker i Tyskland utan att behöva släppa Trocken i namnet. Trots sötman är detta rejält tufft med druvkärnor och en lång pepprig finish. Lite svavelos och sprittande tunghopp får man på köpet. Det känns att detta är ett seriöst vin, men just nu är jag ganska kluven. Det är hårt och lite oharmoniskt, med vissa umgängesproblem mellan sötman och bitterheten. Inte helt typiskt Riesling heller. Men finishen varar i en halv evighet och koncentrationen är formidabel.


Wittmann säger själv att hans viner är gjorda för lång lagring, och detta vinet är i större akut behov av vila än den vanliga tappningen. Nej, jag föredrar faktiskt den billigare varianten. Fast detta kan kanske bli något extra om man hade haft möjlighet att framkalla 10 års minnesförlust. Den hårda strukturen kan vara det som krävs. (89 p - kanske 95 om 10 år).

Wittman Riesling Trocken 2007

Systembolaget på Jägersro i Malmö är helt magiskt. Precis när man tror att man har varit med om allt, kan de strula till det på ett nytt spännande vis. Alla monopolkramare i Sverige borde påtvingas ett obligatoriskt besök. Denna gången hade jag beställt ett urval av Wittmans produkter i beställningssortimentet. Efter tre veckor dök det så till slut upp två flaskor av hans Riesling Trocken 2007. Men var är då alla andra flaskor? I lagersystemet kan man följa historiken: ankomna - frisläppta och sålda! Den har jag inte varit med om tidigare.

Wittmanns Riesling Trocken 2007 är nog det närmaste knark som man kan hämta ut på Systembolaget. Det sa bara slurp så var de två flaskorna slut. Det är som om vinmakaren hos Wittmann har skannat av min hjärna innan han satte specifikationerna.

Det svävar en ton av passionsfrukt och saltstänkta stenar i doften, men ingen petroleum som jag kände på Ängavallen. Smaken valsar fram och tillbaka mellan syra, skalbeska, mineral, citronskal och litet kaprifol. Väldigt ungt och outvecklat, men med en perfekt balans och en eftersmak som varar ungefär hur länge som helst. Det är ett stramt vin, väldigt stramt om man skall var ärlig. Det är en remarkabel skillnad när det serveras till mat - en inkokt lax var helt perfekt matchning.

Jag kan tänka mej att det är mycket en smaksak vad man tycker om detta. Det är en i grunden annorlunda produkt än den mer älskvärda moselrieslingen. 12.0% alkohol fyller ut och torrheten är total. Det fantastiska priset, 134 kr, är svårt att avskärma sej ifrån när man skall sätta poäng. Inte skall väl jag... Men jag håller fast vid mina 92 poäng. Och så har ju etiketten samma färg som MFF-flaggan.

Doktor Lurifax

In med badbollar, plasttraktorer, blöjpåsar och en låda Graillot i bilen och iväg till Österlen. En resa till Doktorns stuga innebär alltid att bli bortskämd med mat och vin av högsta kvalitet. Så också denna gång - även om han har en diabolisk plan i bakfickan....

Till förrätten kommer ett lätt gröngult vin i stora vitvinskupor. Tydlig skifferton i doften som är ännu starkare i smaken. Heltorr citrus och honung. Finns det ek i också? Hjärnan luras av det stora glaset - som normalt sett brukar innehålla ekade Bourgogner. Allt i vinet (utom glaset det serveras i) pekar på Riesling. Här borde jag dragit öronen åt mej, varför Riesling i Bourgogneglas? Nya glas, denna gång Riedels rieslingglas, med ett nytt vin smygs in någonstans mitt i förrätten. Bedömningen av mej är att det nya vinet är betydligt mer intensivt och mer typiskt för Riesling. Ett större vin - om än inte helt olikt glas 1. Jag antar ni redan anar att det var samma vin i båda glasen. Riedel själv hade inte kunna regissera en mer lyckad demonstration av vinglasets betydelse för upplevelsen.

Vinet är en Paul Blanck Riesling Sommerberg Grand Cru 2000. Absolut heltorrt, perfekt matvin med fina mognadstoner av våt skiffer. Det går alltså att göra Grand Cru Riesling utan att hamna bland dessertvinerna (89 p).

Men lurendrejeriet och manipulationen av publiken är inte slut här. Jag har stört Doktorns ordningssinne genom att påstå att: 1. Puligny-Montrachet är mycket pengar för lite skrik 2. Vit Bourgogne blir inte nödvändigtvis bättre av att lagras.

Två nya (Bourgogne) glas:

Glas 1: Doft av päron och omogen persika. Svag ekton, måttligt malolaktiskt. Extremt hög syra i smaken - det riktigt fräser till i munnen. Ganska slankt och direkt matkrävande. Smaken är för ihålig och kort för några större överbetyg (83 p). Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2007

Glas 2: Wow, vilken skillnad! Känns smörigare redan i doften. Mycket större och mer komplex i både doft och smak. Grapefrukt, rostat bröd, lemon curd. Lång mineraldriven eftersmak (90 p) Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2002.


Man får väl ge sej. Det är gott med Puligny-Montrachet - och den blir betydligt bättre med lagring. Fast skillnaden var så stor att man nästan tvekar på om 2007:an någonsin kommer att uppnå samma förfining som 2002:an. Vi får se.

Scharzhof och rugbykungen

Egon Müller - tysk rieslings obestridde prestigekung. I alla fall pengamässigt - hans auslese och TBA viner från Scharzhofberger är väl de enda tyska vinerna som säljs på de stora vinauktionerna. 20-30.000 kr för de äldre flaskorna är inte ovanligt.

Fast vi vann aldrig på V75 - så kvällens gravlax får hålla sej till godo med hans enklaste vin: Egon Müller Riesling Scharzhof QbA 2007. Trots den enkla kvalitetsbeckningen är detta inget lättviktarvin. Det ligger någonstans strax under halvtorrt och har en fin grön nyans i glaset. Det enda man tänker på när man dricker vinet är grapefrukt. Riktigt fin fräsch grapefrukt med hög syra och stram bitterhet. Jättefin balans och lång smak - men om man vill ha symaskinsolja, mineraler eller flintsten får man nog titta åt något annat håll (88 p). 9.0% alkohol och c:a 160 kr på SB i våras.

Jag väntar in mina Wittmannflaskor i början på nästa vecka - det skall bli väldigt spännande! Såg att Wine Spectator gav 93 poäng till det ena rieslingvinet i BS... Kanske att mina glädjesprutande 92 poäng inte var så rysligt överdrivna i alla fall? Jisses vad lite man kan - hur många andra producenter av detta slaget har man helt missat?

Sen var det ju där där med rugbykungen Gérard Bertrand. I början på juni släpptes det en Gérard Bertrand Grand Terroir Tautavel 2006 (nr 96466). 99 riksdaler var inte så mycket att orda om, och producenten har ett ganska gott rykte trots allt. 70% grenache, 15% syrah, 15% carignan.

Detta är franskt rödtjut, varken mer eller mindre. Jästbananer, gummistövlar, lite halvt orent som bara kan passera om man dricker det från dunk på en fransk campingplats. Den rätt tilltagna rest och/eller alkoholsötman (14.5%) kommer för en gångs skull som en räddare i nöden. Tänk er en ihopkokt version av Claude Val, och man kommer rätt nära. Inte odrickbart men inget för mej (78 p).

Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007

Gästerna har precis gått, och jag samlar ihop resterna av den varmrökta laxen från "hoddorna" i Malmö. Varmrökt lax kräver sitt vin, och det är väl ganska omöjligt att inte hamna i Tyskland för att hitta rätt.

Vi började med den ganska utmärkta Divino Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006. Den har vi provat tidigare med gott resultat - och för 79 kronor tror jag att det är svårt att hitta högre kvalitet på SB i denna genren. Denna flaskan kändes friskare och lite piggare än den förra. Silvaner har lite lägre syra och är mer "tungt aromatisk" än Riesling - men den tvålkänslan jag hade förra gången var som bortblåst.

Men denna posten skall inte handla om Divino, utan om vinet som följde: Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007.

När detta vinet kommer i glaset känns det som att gå från vapenhuset in i kyrkorummet. Redan den inbjudande doften av mineraler och vita blommor lyfter vinet gentemot Silvanerns lite tyngre persikadoft. Smaken går som vågor i munnen - det börjar med en vågkam av ung lätt spritsig fruktighet som stannar upp i lätt bitterhet. En tiondels sekund senare slår vågen upp på stranden och efterlämnar en hög och ren syra och mineralkänsla.

Det är alltid svårt att prova ett riktigt bra vin efter ett hyggligt - det är lätt att gå fullständigt i superlativer som är svåra att hålla mot tuffare konkurrenter. Men detta är riktigt bra - och slår mången Moselriesling. Det jag framförallt gillar med denna stilen på Riesling är att det helt har lämnat päronsodafällan. Distingerat kanske är ordet.

Juliusspital går från klarhet till klarhet - detta är i alla fall en av mina absoluta favoritproducenter i ämnet tysk Riesling (deras Silvaner är inte kattpiss heller)!

Efterdyningar från helgen

Efter en formidabel vinhelg kommer måndagen med horisontellt duggregn och datorhaverier. Det står några tomflaskor på diskbänken som hamnade utanför bloggen när de gamla Bordeauxerna bars fram till giljotinen.


1. Egon Müller Scharzhof QbA 2007. Egon Müller blev en ny bekantskap för mej i helgen. Hans Auslese finns också på SB, men kostar ungefär som en vecka på Mallorca. Hans QbA-vin är i ett betydligt humanare prisläge, och förhoppningsvis får man en känsla av kvaliteten redan i instegsmodellen. Hans dyrare viner heter Scharzhofberger som är en liten brant sluttning i Saar. Rankorna växer i 50 graders lutning och uttaget är väldigt lågt. Nu vet jag inte riktigt om druvorna till detta vin har vuxit där - men jag misstänker att det inte är fallet. Vinet är i alla fall fullständigt färglöst och helt packat med mineraler. Den nykrossade flintastenen är detta vinets starkaste kännetecken. En perfekt knivskarp syra, blandat med en liten dos sötma från druvorna. Detta vinet håller minst Spätlesekvalitet, och borde bli ännu bättre med lagring. Rekommenderas!

2. Pieropans La Rocca 2004. Sist vi provade denna var den aningens oxiderad - och denna flaskan är i sämre skick. Fullständigt stendöd skulle jag säga. Rätt korkat att släpa hem flaskor på flyget, och sedan lagra sönder dem. Grrr....

3. Chateau de la Roulerie Coteaux du Layon 2005. Perfekt vin till mangosorbeten! Frisk fin syra, noll botrytis, noll yllekofta och mängder med exotisk frukt och karlssons klister. Man kan inte låta bli att förundras hur mycket man faktiskt får för pengarna i Coteaux du Layon (90 DKK).

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004

På väg hem från jobbet idag upprepade jag mantrat - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux hela vägen hem. Jag har tjatat ett tag om möjligheterna att köpa mogen Bordeaux i Danmark för ganska rimliga pengar - men det har verkligen inte gjort något större avtryck på bloggen. Det är kanske nackdelen med de stackars Bordeauxerna - man väjer ofta i sista sekunden och tar något enklare. Idag var jag målfokuserad som få.

Redan utanför huset känner jag aromerna av ingefära, vitlök och sesamolja. Oops, matlagningen har redan startat - och det här med Bordeaux kan man glömma direkt. Här snackar vi kinesiskt och Rieslingläge. Vi öppnar den sista flaskan Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001 som fördrink, och den bekräftar att den var ett brakfynd när den kom för strax under hundringen. Fin petroleumkaratär, en trevlig citrus/grapefrukt karaktär och fin balans mellan syra och sötma. Sockerhalten uppmätt till 11 gram / liter med sockermätaren. Varför köpte man inte hela lagret...

Till maten öppnar vi en flaska Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004. Ett vin som jag har köpt ganska många av då den kom till ett felsatt pris på SB förra våren (130 kr). Den var lite sluten senast vi drack den - och tyvärr känns det som samma sak gäller ikväll. I början är det mest av vag doft av modellera och vårblomster. Med tiden så öppnar vinet dock upp sej rejält och blir mer och mer med i matchen. Jag var nära att utropa korkskadat, men det visar sej vara helt fel. Vinet känns dock lite tungt och har tappat all den känsla av sprittande syra som det hade som helt ung. Det som gör vinet extraordinärt är en fantastisk mineralitet, honungskänsla och hög viskositet. Det är lätt ett 90 poängsvin, men man känner att det finns utväxling för mer. Som väntat fångar den upp ingefäran som Ravelli i en Rumänienmatch. Enligt min mening är Weinbach överlägsen drottning i Alsace, men detta vinet skall inte besökas förrän om 5 år. Sockermätaren har lite problem men landar till slut på någonstans mellan 1-2 gram / liter. Heltorrt trots honungskänslan.

Till slut får jag erkänna en helt annan faiblesse: Fruktdestillat från Alsace. Tänk att finkel kan vara så gott!

Heribert Kerpen Rielsing Auslese 2001

Igår smet jag förbi Systembolaget på Hansakompaniet för att "kolla läget". Det är säkert ett par månader sist - och visst är det en strålande vinaffär. Jag talar mej ofta varm över vinhandlarna i Danmark, men jag blev uppriktigt förvånad av att se så mycket vin som jag trodde hade sålt slut för länge sen.

På nyhetshyllan för september stod en för mej okänd tysk Riesling: Heribert Kerpen Riesling Auslese Wehlener Sonnenuhr 2001. Det såg inte ut som de hade sålt en enda flaska av detta vinet - hyllan var full och hade perfekt symmetri. Priset, 169 kr, kändes anständigt med tanke på läge och att det faktiskt redan var lite halvlagrat. Sen råkade vinet bli ännu billigare då den sömniga kassörskan tog första bästa Kerpenvinet i registret och slog in på bongen. Min moral sträcker sej inte till att rätta systemkassörskor.

En flaska inhandlades således och sen blev det googlande om vem denne Heribert egentligen var. Det visar sej vara ett medelstort familjjordbruk i Wehlen med ganska fina lägen i bl.a. Wehlener Sonnenuhr och Graacher Himmelreich. Bedömningarna är klart anständiga - om än en bit bakom de allra största namnen. Detta vinet klockar dock in på imponerande 92 WA poäng.

Doften är det minsann inget fel på! Det finns allt man önskar i form av ananas, petroleum och en homeopatisk dos av malkula. Smaken är också riktigt god med mer av pärontoner och en liten bitterhet. Det som gör att man känner att detta inte är ett J.J. Prümkvalitet är den något odistinkta syran - själva tältpinnen för vinet. Smaktältet säckar ihop en aning istället för att fara till väders. Men då jämför jag med ett vin som kostar minst det dubbla - så det är inte helt rättvist.

Jag betalar i alla fall hellre 169 kr för detta än 89 DKK för Breuers halvsöta saftsoppa "Charm". Trevligt men inget fynd kan man kanske sammanfatta det - om man inte råkar stöta på samma flegmatiska kassörska som jag.

Tillägg: Det diskuterades restsocker - så jag tog detta vinet till jobbet idag (3/10) och uppmätte glukoshalten till 25 g /liter. Analysen utförd på vårt biosensorsystem!

Chateau Latour à Pomerol 1995

Min hjärna vill gärna koppla ihop bra vin med klassisk musik - gärna harmonisk musik från t.ex Mozart. Man hoppas varje gång ett bra vin korkas upp att en koppling skall uppstå och man skall känna basfiolerna och oboen upplösa alla specifika associationer om körsbär och eklagring.

Jag är rätt utschasad efter en veckas arbete med otillräcklig sömn - bebisen är egentligen ovanligt snäll men visst sover man i tre timmars pass varje natt. Sömnbristen gör att man blir ovanligt sugen på lite gott vin och mys utan prestationskrav.

Svärmor inhämtas traditionsenligt och en ryggbiff med rotsakslåda och rödvinssås tillagas till lite småsnack om finanskris och kommande orkanväder. Hur kan det komma sej att det inte finns en enda aktieanalytiker som har förutspått att några av världens största banker skall gå omkull? Under tiden serverar jag Georg Breuer Rielsing Charm 2007. Vinet är inköpt i Danmark och torde ingå i samma serie som Breuers Sauvage - Charm är samma vin fast i version halbtrocken. Vinet har en klar sötma och en viss skalbitterhet. Det är helt OK som fördrinksvin - men jag uppfattar sötman som något hög för ett halvtorrt vin och mineraliteten som frånvarande. Nja - Sauvage är faktiskt ett bättre vin! Jag gav 83 DKK - men oboerna tiger still.

Till huvudrätten har jag dekanterat ett vin som ingick i den blandade Bordeuaxlådan jag ropade in för ett tag sen på Vinforum.dk. Chateau Latour á Pomerol 1995 har begåvats med ett namn som rymmer ungefär allt av det dyraste man kan hitta i Bordeaux. Latour och Pomerol låter som en hel orkester i sej - men min förväntning på denna flaska är ganska låg. Travkungen har provat flera gånger men gav tummen ner när jag visade mitt inköp. Flaskan ser helt perfekt ut med hög nivå och intakt kork.

Vinet är ovanligt lätt och ger en tydlig Bordeauxkaraktär av cassis. Det finns en stallton, men jag undrar om det är hästar som bor där. Det känns mer som dynghög av gris eller ko. Smaken har en kraftig syra och eftersmaken är ganska kort. Detta vinet vinner många poäng på att vara helt fullmoget - men något stort vin är det inte. 86-88 poäng? Min gom hittar inga stråkkvartetter i alla fall - även om vinet funkar väldigt bra till maten.

Den lättande oboen i serenade of the winds hittas överraskande nog i kvällens avslutande whisky. Äntligen lättas man över den gråa dyngan och bilköerna i smaken av min egen Springbank Portwood 11 years. Jag börjar inse vilken guldgruva vi nördiga teknologer investerade i för 12 år sen...

Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001

Kvällarna just nu är helt fantastiska! Varenda fruktträd i trädgården står i full blom och den regnsjuka känslan från mars är glömd sedan länge. Svärmor och gammelfarmor är på diné i kväll - och middagen inleds med lite småplock och tysk Riesling. Gammelfarmor som för övrigt fyller 99 år i år drack sitt första glas vin i 75-års åldern. Man kan tydligt märka ett spirande intresse - och hon fäller några klockrena provningsnötter under kvällen. Just tysk Riesling är hennes absoluta favorit!

Vi provade Haart's Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803) för ett par veckor sedan - och den flaskan visade tydliga tecken på misshandel någonstans på vägen. Vinet presterade inte heller vad jag hade väntat mej - utan att vara direkt defekt. Jag beställde två flaskor - och den andra flaskan öppnas ikväll. Tyvärr visar den samma symptom som den förra: korken är genomdränkt av vin och det ligger t.o.m lite vin på ovansidan av korken. Innehållet är också i sämre skick än förra gången - det finns smutsiga toner av gammal källare. Puh. Hade jag varit mer noggrann med mina kvitton hade denna gått i retur, helt klart! Att två flaskor ser ut på samma sätt får en att misstänka att hela sändningen har tillbringat en ohälsosamt lång vistelse på en stekhet raststätte vid autobahn. Jag skall kontakta importören och varna!

Istället öppnar jag en nyinköpt Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (SB 98255). Detta vin har provats av både Finare Vinare och Frankofilen (senast idag!) - med väldigt fina recensioner. Vi kan enbart hålla med - och i jämförelse med Haart's blir det nästan smärtsamt gott. Det har allt som vi vill ha i solskenet - en klar antydan till petroleummognad - friska syror - och en smakpalett av citrus och exotiska frukter. Ett enastående köp för 93 kr!

Till den halstrade laxen dricker vi en enkel Chardonnay som jag troligtvis har fått i present någon gång. Mina förväntningar på Lindemans Bin 65 Chardonnay är väldigt låga, är det inte ett typiskt BorderShop-vin? Faktum är att det är förvånansvärt bra - fina exotiska toner med en alldeles lagom dos ek. Självfallet inget konnässörsvin - men helt OK till denna situationen. Kylskåpskallt med solen i ansiktet - och i stora klunkar!

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..

J.J. Prüm Graacher Himmelreich Auslese 2006

En fantastisk vårdag! Efter en lång promenad i bokskogen kom vi hem till en altan med gassande sol och säkert 15 plusgrader. Kanske det skulle vara dags att prova en ganska nyinköpt Rielsing? Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese 2006 (SB 99574) kom i ett släpp nyligen och jag missdömde efterfrågan totalt - så jag stod och köade för detta vin i tron att det skulle ryka direkt. Nog har den sålt en del men det finns fortfarande flaskor kvar - och då känns det enklare att dra korken. Skulle det vara "Himmelreich" på jorden finns ju chans att komplettera! Jag är väl medveten om att det är närmast en synd att öppna detta vin så här ungt - men en flaska kan man testa innan man murar in de resterande i murstocken. Mina föräldrar hängde med på provsmakningen - ganska lagom att dela en sådan här flaska på tre en söndagseftermiddag.

Idén var först att ha vinet till en asiatisk inspirerad lunch, men efter provsmakning ändrades planerna radikalt.

Vinet har en fin grön-gul nyans av ung Riesling. Doften är ger en klar ton av ananas och mineral. Smaken är väldigt söt - sötare än vad jag hade väntat mej - så där rök idén med Prüm till asiatisk mat. Vi väljer att ha den som en efterrätt istället och ställer undan flaskan.

Som dessert är detta vinet sej själv nog! Man kan förstå epitetet himmelreich i den fullt söta nektarliknande drycken med toner av exotiska frukter och mineral. Viskositeten hos detta vinet påminner nästan om en Sauternes - men det finns inga spår av ädelröta alls. Detta vinet visar inte en bråkdel av sin potential än - och faktum är att den intensiva sötman just nu överskuggar syran i vinet. Det blir en aning klumpigt helt enkelt. En rejält tilltagen lagring kommer säkert att bringa himmelsk balans. Till dotterns student kanske...

Jag tvekar om jag skall köpa mer? Hade jag orealistiskt höga förväntningar? Det kostar en rejäl slant - och jag blev inte helt övertygad trots allt. Kanske Prüms Spätlese istället?

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004... Detta vinet får mej på gott humör varje gång jag går ner i min lilla källare och mediterar! Detta för att det är troligen det enda vin som jag har lyckats köpa på Systemet till ett fullständigt felaktigt pris.

Historien var att jag satt på avträdet och bläddrade i den sprillans nya systemkatalogen i april förra året - och av någon anledning hamnade jag på Alsace-sidan i beställningssortimentet. Detta vin stod listat för 130 kr flaskan - och jag kände direkt att detta måste vara helt fel. Efter en snabb slagning på nätet insåg jag att vinet var värt det mångdubbla - listpris i Danmark var 430 DKK.

Jag kastade mej i bilen och fick in en beställning på en låda på tolv flaskor, som till min lilla förvåning kom hem till överenskommet pris. Bingo!

Detta vin har också en speciell plats i mitt hjärta från den gången vi var och besökte änkan och systrarna Faller som driver Domaine Weinbach. Änkan tog emot i sitt vardagsrum och serverade deras viner - under tiden gick hon och rörde i grytorna i köket. Typiskt för franska vinmakare blev hon mer och mer entusiastisk när hon insåg att vi verkligen var intresserade - och mer och mer exklusiva flaskor kom fram. När vi var framme vid deras selection de grain nobles åkte spottkoppen bort. Detta vin fick inte spottas! Det var den första av 6-7 vinproducenter som vi besökte under resan - men Weinbach var helt enkelt bäst.

Kvällens flaska är nr 3 från lådan - de två andra har varit helt magnifika om än väldigt unga. En flaska donerade jag till en blindprovning med flera andra Riesling Grand Cru från andra producenter. Denna kom ut som WOTN för alla provare :-).

Nåväl, nog med självgodhet- det är ju inte jag som har trampat druvorna! Kvällens inramning är hemmagjorda dumplings med fläskfärs -kinakål - ingefära - vitlök - sesamolja. Utseendet på dessa dumplings lämnar mycket övrigt att önska (nästa gång köper jag degen) - men smaken är bra.

Vinet är gyllene i färgen, doften är enormt elegant och full av mineral. Fortfarande är petroleumtonerna närmast frånvarande, istället finns det mer frukt som citrus och lite exotiska frukter. Vinet fyller munnen med smaker som varar hur länge som helst - men det som slår en mest är den fantastiska mineraliteten och den lätt trögflytande känslan av ett vin med mycket substans. Kombinationen av ingefära och Riesling rekommenderas!

Vinet är kanonbra igen - men kanske ändå inte riktigt lika bra som förra gången. Den ungt charmiga sprittande känslan är inte riktigt kvar - och petroleumtonerna har inte kommit långt nog för att fylla ut. Misstänker att nu är det nog dags att sätta hänglås på de kvarvarande flaskorna. Jag är övertygad att detta vin kommer att bli en "killer" igen om 5-10 år.

Lammsteksorgie med Chateau Noaillac 2000

Middag med hela tjocka släkten igår, och matlagning som pågick från arla morgonstund. Tre lammstekar stoppades i ugnen redan vid 9-tiden, kryddade med stora lass vitlök, rosmarin, citron/apelsinskal samt kanelstång. Stekarna täcktes med olivolja och fick stå i ugnen vid 125 grader i sex timmar. Receptet fanns i tidningen Buffé i november - det kändes liksom rätt bara genom att läsa beskrivningen! När jag skulle plocka upp lammstekarna försökte jag lyfta dem i benet - men det bara sa tjoff så stod jag med det bara benet i handen. Köttet var extremt mört efter den behandlingen!

Kvällens gäster betod av vana vindrickare (inkl en och två betygsprovare från Munskänkarna), så jag kände ett visst ansvar att servera lite intressanta viner (och för min egen skull också så klart!). Samtidigt var gästerna så många att det inte gärna kunde bli "top of the line".

Förrätten bestod av små tapas med olika tapenader - enkelt och plockvänligt. Till det hade jag köpt Georg Breuer Riesling Sauvage 2006 (SB 5899). Vinet var lätt i färgen och med en ganska tydlig ung Rieslingkaraktär i doften - päronsoda. Smaken var helt kruttorr med samma ton av ung Riesling. Vinet var helt korrekt men samtidigt väldigt anonymt - och jag tvekar på om det är värt sina 109 kr. Lite mer karaktär hade jag nog väntat mej! Det kan också varit en lite dålig mat/vin match också - ett halvtorrt vin hade varit bättre ihop med tapenaderna. "You live - you learn."

Lammstek = Bordeaux! Efter att ha detaljgranskat grannbloggarna och bett Finare Vinare om råd hade jag inhandlat två magnumbuteljer Chateau Noaillac 2000 (SB 3359). Intressant att det står flaskor med Cru Bourgeois från monsteråret 2000 kvar på Bolaget - nästan helt bortglömda! Vad jag kan hitta lanserades vinet på Systemet under 2004 - och det är ju ett tag sen. Båda flaskorna dekanterades c:a 2 timmar innan maten - och hälldes pronto tillbaka på sina flaskor. Bara doften från karaffen var väldigt lovande!

Flaska 1: Härlig charmig mogen Bordeauxdoft med klara indikationer att detta vin innehåller en hel del Cabernet Sauvignon. En lätt touch av ammoniak och salmiak, mörka frukter. Vinet visar mognadstoner av hö, fina syror och upplösta tanniner. Vinet är riktigt bra! Och framförallt är det som gjort för lammstek! Eftersmaken är inte överdrivet lång och komplex - men det gör ingenting till maten. Bara att känna mognadstoner från en 100 kr Bordeaux från Bolaget ger många pluspoäng. Vinkännarna runt bordet smackar - och suckar om hur de har kunnat missa detta fynd. Ett klassiskt exempel på hur små medelmåttiga slott kan få till det i stora årgångar, utan att kunna ta ut överpriser som de större slotten.

Flaska 2: Denna flaska uppvisar en helt annan karaktär än flaska 1. Tonen av ammoniak är betydligt starkare, syrorna klart högre. Det känns som detta vin är ett par år yngre än första flaskan. Smaksak vilket man gillar bäst - denna visade inte samma mognad och balans. Å andra sidan var det "maffigare" och med klart längre eftersmak. Jag håller på den första flaskan dock! Klart att det inte är helt optimalt att flaskorna har stått upp i bolagets hylla sen 2004...

Nästa flaska till rakning fick bli en Chateau Labadie 2003 (SB 3550). Vinet visar upp en mer klarröd nyans och doften har mer av röda frukter som hallon och röda vinbär (jmf med Noaillac). Smaken är ganska burdus med klara Merlottoner, vinet känns en aning kokt och vissa drag av starkvin kan hittas. Tuffare tanniner än Noaillacen. Vinet är helt korrekt men är bara så erbarmligt trist efter den förra upplevelsen. Jag får genast ett slag av St Emillion depression (ni vet nog vad jag menar).

Slutligen kan vi nog ana att Finare Vinare, Drucket och Frankofilens bloggar har en viss genomslagskraft på Systemets vinsaldo. Det stod nio flaskor Noaillac på Hansakompaniet när jag högg två flaskor i fredags. Idag står det en flaska kvar!