En tryffelfredag

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:

Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).

Chateau Montus Cuvée Prestige 2001

Ett av få äldre viner i min källare som jag har lagrat själv, och aldrig tidigare provat, är kvällens Chateau Montus Cuvée Prestige 2001, från Madiranmästaren himself Alain Brumont. Tre flaskor har gosat i källaren i ett antal år nu, men nu kändes som att det var dags.

Det börjar illa då årets första grillning på den ljumma altanen fryser inne. De svindyra Weberbriketterna vägrar att antändas. Efter tändvätska, tandstavar och tändgel går jag på värmepistolen. 500 grader rätt på källan utan effekt. Dessa briketter från helvetet hade nog klarat en normal kremering utan problem. Vi flyttar inomhus och lagar maten på civiliserat sätt - och vinet hamnar i glasen:

Det är våldsamt tätt i färgen, utan den minsta antydan till mognad. Purpurfärgat gladsvart. Det doftar Paulliac på steroider- svarta vinbär, hö, ek, mineraler och alkohol. Lite chokladig touch från eken. Jag har inga större problem med doften, men frugan störs av nagellacken. Det är onekligen lite väl mycket spritkök över doften för att kunna kalla det elegant.

Smaken är tuff som väntat, och ingalunda den särskilt elegant. Det går loss i en full serenad av mörka bär, som snart övergår i en vass syrlighet. Eftersmaken är väldigt lång och alkoholdriven som mynnar ut i en kraftig bitterhet. Det känns som om kinderna är marinerade i Fernet-Branca (vilket t.o.m. känns dagen efter). Det är väl vad som händer när man utsätter 100% icke avlövad Tannat för veckolånga macerationer. 15% alkohol (jag har aldrig noterat det förr) bränner igenom. Det känns stundtals mer som grappa än vin. Och då äter vi ändå hemmaslagen bearnaise till...

Trots att jag är väldigt tolerant mot både tanniner och Tannat är detta vinet mer en freak-show än en skön upplevelse. Visserligen är det för alldeles ungt i dagsläget - men jag tror aldrig det går att lagra bort den överdrivna kärnbitterheten.

Poäng? Wine Spectator var generösa och gav det 93 poäng, med ett bortre drickfönster vid 2010 (ehh..). Ganska svårt att sätta poäng på ett vin som nästan inte går att dricka, det kan lika gärna vara 65 som 88. Men något 90-poängsvin kommer detta aldrig att vara i mina ögon.

Chateau Bouscassé 2005

Chateau Bouscassé 2005 går som en löpeld genom vinbloggvärlden. Finare Vinare provade igår, och jag misstänker att Konjären tar en titt i afton. Hur är egentligen kvaliteten?

Jag gick fullständigt i mål över detta vinet i oktober förra året, speciellt dag 2. Recensionen i november var mer måttlig - men fortfarande klart positiv. Mina flaskor i källaren inhandlades i oktober - precis efter årgångsbytet. Har Brumont skickat bottensatsen till Sverige i den sista sändningen? För att gå till grunden inhandlas en flaska Bouscassé 2005 idag på Jägersros Systembolag i Malmö. Batchnummer L8850-47-08 (vilket iofs är samma som de som ligger i källaren).


Klockan 17:28: Nu har vinet varit i karaffen i c:a två timmar - och är fortfarande för kallt (13-14 grader): Nja - det är inte enormt upplyftande just nu. Vinet känns extremt primärfruktigt - men är inte överdrivet tanninhaltigt. Förutom en dov frukt svävar en svag ton av kryddhylla och samma julmust som FV upplevde. Den tidigare så dominerande eken är inte här idag - ingen gräddkola heller. Jag hoppas på metamorfos.

Klockan 18:12: Drastiska förbättringar på kort tid. Frukten har ljusnat mot ljusa körsbär - och det finns gott om det. Ovanligt öppet och fruktigt för att vara Bouscassé. Väldigt läskande syror - men jag kan kanske hålla med om att eftersmaken är lite tunn.

Klockan 19:37: Känns som det har planat ut för ikväll. Jag gillar detta vinet! Det är bäst till maten, men dricker ganska bra rätt upp och ner. Nu åker vinet ner i flaskan igen och så väntar ett nytt smaktest i morgon.

OK - det är inget stort vin på något sätt - men det tilltalar mej väldigt mycket. Det finns en väldigt fin balans av syror, alkohol, väldigt ren och ymnig frukt, fin ek och ovanligt lite tanniner för Bouscassé. I mitt tycke är detta hundra gånger roligare än vad 2004:an var. Mitt minne är för svagt för att för att jämföra med äldre årgångar.

Vi får se om tiden kan trolla fram en dimension till. Mina extrema hurrarop från oktober var kanske lite överdrivna men jag tycker fortfarande att detta är ett bra köp för 100-lappen. Denna flaskan var precis lika bra som de tidigare - så någon sändningsvariation kan inte jag påvisa i alla fall (eller konspiratorisk kvalitetssänkning).

Dag 2 klockan 21:00: Vinet har återigen ändrat karaktär väsentligt. Ny känns eken tydligare i en choklad/kaffeaktig ton och frukten har mörknat mot plommon. Syran är ganska hög - och vinet är fortfarande väl balanserat. Så bra som det är nu var det inte igår. Men några 91 poäng är det inte (min förra CT notering). Kanske ett dygn till kan betvinga kroppen att fyllna ut? På med dumstruten. Eller hur är det med det? Det är ganska hopplöst att prova vin när man bara letar fel. Resterande flaskor får vila under stock och sten i lång tid.

Clerc Milon 1989

Vätskenivån eller ullagen i äldre flaskor beror på många saker, men ålder, kvalitet på kork och lagringsförhållanden nämns som de vanligaste. Helt klart är att det finns en "normal kurva" på hur mycket vin som dunstar ur en flaska genom decennierna. Lika dåligt som en B-nivå är på en tio år gammal flaska, lika misstänksamt är det om en Latour 1961 kommer ut på marknaden med perfekt A-nivå...

Kvällens flaska är egentligen den enda flaska som jag har köpt på Vinforum.dk, där det verkliga skicket inte har stämt överens med auktionsbeskrivningen. I denna flaskan har nivån sjunkit med c:a 4 cm - vilket är för mycket för ett 19 år gammalt vin - och definitivt för mycket för att betecknas "perfekt skick". Misstanken att korken inte mår så bra bekräftas när jag skall dekantera vinet - korken sitter helt lös i flaskan. Finns inget att göra annat än att trycka ner den i flaskan och snabbt hälla över vinet i en karaff.

Sen utspelar sej en kamp mellan det goda och den onda, som hade passat vilken rollspelsförening som helst. Men de mörka krafterna, här spelade av papplåda och källare, förintas till slut helt av en fantastiskt mogen frukt och cigarrlåda. Två timmar senare när jag häller upp vinet i Doktorns glas finns det inga defekter kvar alls i karaffen.

Ahhh - doften är helt magiskt komplex. Det går nästan att hitta vad man vill i doften, men jag tycker att den fullmogna cabernetfrukten går ihop med lite asiatiska kryddor, lite citrusskal, lite rökt fisk (?) och en del hästgödsel. Alltsammans inbakat i en ädel cigarrlåda, innehållande halvrökta Cohibas. Frågan är om detta inte är en kandidat för Bästa Bordeauxdoft 2008.

Om doften når 95 poängsnivåer, så klarar inte riktigt smaken att hänga med. Här har nog misshandeln av vinet satt spår trots allt. Smaken är betydligt slankare än vad man hade kunnat vänta sej, och frukten känns lite tunn. Dock väldigt elegant och ädelt! Clerc Milon ingår i samma ägarkonglomerat som Mouton Rothschild och d'Armailhac. Man kan undra om inte baronen fått tag på ett dåligt korkparti i slutet på -80-talet, för den Mouton Rothschild 1989 vi provade hade också en undermålig kork. I vilket fall som helst håller jag Clerc Milon som överlägsen i 1989-horisontalen.

När vinet tar slut häller jag upp en panikluftad Chateau Bouscassé 2005 . Jag vill gärna se vad Doktorn tycker om detta vin som jag hyllade så våldsamt senast. Inte lätt att komma efter en mogen Bordeaux - men vinet klarar sej förvånansvärt bra. Jag är kanske inte lika överväldigad som senast - och nu framstår vinet som väldigt ekat. Doften är dominerad av smörkola, som jag inte hittade senast. Ändock - ett strålande vin med fantastisk koncentration och renhet. Jag bara måste lägga ner några flaskor i källaren!

Chateau Bouscassé 2005

Efter två omhällningar och ett dygn i en halvfull flaska häller vi ånyo upp vinet i glasen till fredagsbiffen. Nu får jag säga HOLY SHIT en gång till på en vecka. Detta är ett helt extraordinärt vin - vad i hela världen har Brumont hällt i flaskan?

Vi dricker en helt utmärkt Stefano Accordini Valpolicella Superiore till vitlöksbelamrade lammracks - men när den urluftade Bouscassén kommer på bordet glöms allt om Veneto. Detta är verkligen definitionen av ett matvin med en spets av elegans. Jag vrålar 90+ poäng till detta 105 kr vin.

Rättelse 12/10: Vinet innehåller inte 100% Tannat - det är Bouscassé Vieille Vignes som gör det. Detta innehåller enligt SB: 65% Tannat, 25% Cabernet Sauvignon, 10% Cabernet Franc.

Chateau Bouscassé 2005

När jag läser mina senaste inlägg verkar det som jag har varit lite grinig. Dåliga viner, viner som druckits i fel fas - det finns ingen hejd på eländet. Upplevelsen av Col d'Orcia var så skakande att jag mailade till deras kundtjänst och frågade om de hade upplevt några problem med vissa tappningar av just 2001:an - men de förnekar all kännedom. Cellartrackernoteringarna talar i alla fall sitt tydliga språk.

Nog med negativ energi! Chateau Bouscassé har det flutit en del i våra strupar under åren - och nu är den lovande årgången 2005 ute i handeln. Vad har inte blivit bra 2005? Vinet fick ett par omhällningar i eftermiddags och nu åker det i glaset.


Jag upplever vinet som "rödare" i färgen än sist. Det räcker att sniffa lite på vinet för att känna att detta är ett mycket muntrare vin än den ganska allvarliga och inåtvända 2004:an. Det doftar rökta korvar, lakritsrot och mörka bär. Smaken är betydligt mer tillgänglig och inte så masoschistisk som 2004:an var. Det smakar än mer av den där lakritsroten, och det finns en välgörande mineralkänsla som lyfter vinet. Det finns massor av ung, ren och fräsch frukt som omsluts av en Bordeauxaktig ekton som känns ganska påkostad.

Vad skall man säga? För 105 kr tycker jag att detta är ett kanonbra vin - och många steg bättre än 2004:an. Idag äter vi en lite malplacerad fläskkarré i ugn - men det är ingen tvekan om att detta vinet trivs bäst i sällskap av en blodig biff med bearnaise. Tanninsignaturen av 100% Tannat och månadslånga macerationer finns fortfarande kvar. Bästa vanliga Bouscassén som vi har provat, helt klart. Bravo!

Château Barrèjat 2002

Om höga tanniner hade varit en OS-gren hade kvällens vin varit en stekhet guldkandidat, trots erkänt duktiga medtävlare från Madiran som Bouscassé Vieille Vignes och Montus. Det var i alla fall en lätt masochistisk upplevelse senaste vi provade Château Barrèjat Cuvée des Vieux Ceps 2002.

Vinet är inköpt på systembolaget någon gång under 2004-2005 för en hundring per styck, och nu tar vi den sista flaskan. Jag laddar upp för detta vinet genom att tina de sista Kobebiffarna och vispa ihop en egen bearnaisesås. Det senare känns alltid som ett lotteri. Det är inga speciellt kluriga moment eller ingredienser - men resultatet blir olika varje gång man ger sej på det. Det ser ut och smakar som att kvällens version blev en av de mer lyckade.

Vinet är tätt som oxblod när det åker i karaffen - och det doftar ljuvligt av fin fransk ekbehandling, mörka bär och krossad sten. Det är riktigt fin klass på detta doft! Jag tar en provsipp till såsvispningen och tanninerna säger freeze till kindmuskulaturen. Detta är fortfarande extremt tanninhaltigt trots två år till i källaren. Smaken har samma Bordeauxtendenser som doften antyder - men allting känns bara lite mer grovt tillyxat än originalet. Lite blod och järn, en hel del mörk frukt och så den rostade fatkaraktären. För sina pengar är det en riktig liten pärla, och det klarar väl att tränga igenom en sås med 80% fett.

Denis Capmartin stod för vinmakeriet. 80% Tannat och 20% Cabernet Sauvignon/Franc. Druvorna sägs komma från stockar som är mellan 80 - 200 år (enligt etiketten)! Kanske Napoleon drack vin från dessa rankor?

P.S Jag tar en sipp av den fördömda Allesverlorenflaskan från föregående post. Det känns som vinet har ryckt upp sej en hel del i smaken - och nu känns det inte speciellt orent och Bretthaltigt. En del fina och klara Syrahtoner dyker upp trots allt. Däremot har doften regrederat från rökt makrill till sura eftersläckningstoner. Som regn på en gammal majbrasa. Nu får den uttrycka sin karaktär i Malmös avloppsystem D.S.

Chateau Bouscassé Vieille Vignes 1990

Ikväll vankas det fransk husmanskost och online gambling på hästapållar! Min gode vän Travkungen kommer på besök och jag har riggat upp en komplett spelhall i köket - en dator visar travlopp via ATG-live och en annan dator får fungera som totalisatorlucka. Finns egentligen ingen anledning att besöka en travbana längre - speciellt när vinlistan hemma känns längre och roligare.

På spisen puttrar det Puy-linser som är uppblandade med rökt fläsk, lök, allehanda örtkryddor och en skvätt Madeira. Ankbrösten ligger på eftervärme i ugnen. Till denna mat krävs det ett franskt vin - och jag har gått och vridit på ett antal flaskor i källaren. Till slut föll jag för mitt sista exemplar av en gammal klassiker, Chateau Bouscassé Vieille Vignes 1990. Detta vinet släpptes överraskande på Systembolaget någon gång under 2001, och kostade då strax över 300 kr. Jag och Travkungen drack ett antal av de flaskorna vid den tiden, och ett par åkte ner i doktorns vinkällare för långlagring (det var före tiden med villa och egen källare). Jag tror och hoppas att Travkungen kommer att få en liten tår i ögat av nostalgi när han får se flaskan!

Jag är osäker på om vinet klarar av en längre dekantering, så jag drar korken och låter vinet stå i flaskan i några timmar. Att göra denna enkla manöver kallas visst att lufta vinet enligt Audouzemetoden - låter finare än att dra upp korken. Jag vet inte om det är humbug eller inte - men det lär inte skada vinet i alla fall.

Andra V65-loppet startar ungefär samtidigt som vinet hälls upp i två Bordeauxglas från Riedel. På vårt gemensamma V65-system har vi spikat häst nummer 1, Gulis med Ulf Ohlsson i sulkyn. Hästen tar ledningen och får hålla ett lågt tempo - den spiken ser helklar ut! Precis som vi stoppar näsan i glaset galopperar plötsligt hästkraken helt omotiverat och blir diskvalificerad - nåväl vi lär inte bli miljonärer idag heller.

Tillbaka till glaset: Vinet har en underbar tät rubinskimrande färg med en kraftigt tegelfärgad kant. Det doftar som en mogen fin Bordeaux - en med tonvikt på dovare frukttoner från körsbär och plommon. En fin ekton toppar det hela. Vinet känns dock en aning slutet - så nu får innehållet flytta över till en öppen karaff. Det är en stor mängd sediment i flaskan - inte oväntat - det var det även för sju år sen. Smaken på vinet är helt strålande - och vinet har en kraftig struktur trots sin ålder. Både tanninerna och syran i vinet ropar: Ge mej mat! Helst sydfransk! Till linserna och ankbröstet är vinet helt perfekt - det är ingen tvekan om att detta är ett matvin och inte ett provningsvin. Trots att vinet innehåller 100% Tannat är det förvånansvärt likt en mogen Bordeaux - och det är samma typ av smaker som möter i glaset. Hade cigarrlådan också varit på plats hade ingen kunnat gissa något annat än Bordeaux Cru Classé.

Vi sitter och kontemplerar om gamla Bouscassé-minnen, och trots nästan sju års ytterligare lagring så känns vinet oförändrat. Det ger ungefär samma upplevelse som i 2001, i den mån man kan minnas gamla smakupplevelser. Det är kanonbra - men fortfarande tufft och en aning rustikt. Inte utan att man börjar fundera om man kommer att leva länge nog för att uppskatta 2005:an som inköptes i förra släppet. Jag går ner och slår i en spik till i Brumontlådan för säkerhets skull.

Hur gick det med spelet då? Jodå, Travkungen brukar alltid få till det och så även denna gång. I näst sista loppet går han all-in på en 40-oddsare på plats. Hästen kommer in som tvåa och ordningen är återställd.

Bouscassé goes Hjärnkontoret

Nog har vi alla hällt ett par droppar vatten i den där fina maltwhiskyn från Islay - och känt hur ett fantastiskt spektrum av blomster och fruktsmaker har öppnat upp sej. Jag har aldrig riktigt förstått hur effekten kan vara så stor - ofta räcker det men en minimal droppe vatten för att förändringen skall ske.

Idag tänkte jag fortsätta odla min "vinnördiga" sida - och upprepa samma försök fast med ett vin. Ett riktigt ogint, strävt och stumt vin behövs! Gärna ett vin som skulle behöva tre dagar i öppen karaff för att komma till sin rätt. I en modest prisklass finns det egentligen bara en kandidat - Chateau Bouscassé 2004 (SB 2204). Det var ett bra tag sen vi provade 2004:an - och då var det ett styrkeprov för smaklökarna och tandplacken. Vinmakaren Alain Brumont rycker upp och pressar hela vinrankan och kör sedan en maraton-maceration för att inte en enda tanninmolekyl skall undgå transporten till Sverige. Åker det med en kreosot-indränkt telegrafstolpe är det bara bonus. Skämt åsido - vi gillar faktiskt detta vinet - men det kräver sin bastanta och gärna feta mat. Idag blir det ingen mat till för att fördunkla känslan av heltäckningsmatta.

Idén är enkel. Tre vinglas tas fram - ett glas får vara torrt - ett glas tillsätts 2 ml vatten - ett glas tillsätts 5 ml vatten. Sedan hälls 100 ml vin i varje glas.

Redan vid första doften märks en tydlig skillnad mellan glasen - och jag har inga större problem att urskilja vilket glas som är mest slutet. Även en klar utspädd ton kan märkas i ett av glasen. Redan här avbryter vi den blinda delen.

- Det mest slutna vinet var som väntat originalvinet, här kommer minsann inga blomkvastar ut glaset. En dov ton av plommon och ek - men någon har glömt skruva upp diskantknappen. I stort ger detta lika mycket i doften som att lägga näsan på vårt köksbord. Men vinet har ju bara känt Skåneluft i två minuter.

- Det mest utspädda vinet (5% vatten) har en ganska trevlig öppen doft - men smaken domineras av en tunn vattnig känsla - som är ganska obehaglig i krocken med tanninerna. Vi häller ut.

- Mellanvinet (2% vatten) är det som ger mest från start - både i doft och smak. Här går det faktiskt att urskilja lite annat som bittermandel, björnbär och halstablett (Emser?).

Vad är då den vetenskapliga förklaringen till att lite vatten kan fungera som lucköppnare av whisky och ev. vin? Jag har inte kunnat hitta någon förklaring på Internet, men jag har en egen hypotes: Kallt kranvatten mättat med luft innehåller c:a dubbelt så mycket syre som det är möjligt för vinet att ta upp. Vinet blir således övermättat med syre en kort stund - innan det bubblar upp ur glaset (det går faktiskt att se ganska tydligt om man droppar lite vatten i vin). Denna "syrechock" skulle kunna fungera som en intern luftning av vinet. En hypotes - kanske felaktig.

En timme senare: Skillnaden har minskat - och originalvinet har tagit igen förlorad mark. Vinet med vatten börjar dras med utspädningssymptom. Slutsats: Detta kan vara en metod att snabbmogna ett slutet vin om man inte har tid att vänta. Fast jag skulle knappast köra detta på mina halvgamla Bordeauxer... Det är möjligt att 2% vatten var för mycket - eftersom 5% vinet var på gränsen till odrickbart. Kanske bara några enstaka droppar vatten behövs, utan att riskera intensiteten?