Bandol - Chateau Pibarnon

Något som slår en när bilen tar sej upp for berget mot nästa destination är hur svalt det faktiskt är. Trots att det är i slutet av en varm sommar är Medelhavet knappt badbart (16°C°) och svalkan från havet är skön. Terrasser med vinrankor klär berget hela vägen upp till Chateau Pibarnon som ligger allra högst upp på kalkstensklippan. Tempier och Vannières kändes mer som vanlig åkermark men här känns terroiren extrem. Vi går ur bilen och känner på druvorna. Ur ren kalksten växer rankorna och den salta vinden fran havet gör druvorna svala att hålla i. Om jag blir en vinranka i nästa liv är det har jag vill växa!

Bara utsikten gör det värt att besöka Pibarnon, och mottagndet gör det än mer fantastiskt. Vi leds in till de stora ekliggarna dar 2009-ars skatt ligger och vilar. Varje foudre har ett eget namn, som vilket gammalt bombplan som helst. I riktiga vinkupor (bara det) kommer de olika vinerna. Vitt, rosé och alla årgangar av det röda vinet mellan 2001 och 2007. Kvinnan beskiver de olika argangarnas egenheter, och allt ar ratt logiskt. 2003, 2005 och 2007 var varma argangar som gett mycket kraft. Alla årgångar ar bra på sitt satt, aven om 2004:an känns väldigt stängd.

Pibarnon har valt att blanda ut mourvèrdren med enbart grenache. Det känns som ett bra drag. De övriga egendomarna vi besökte använde mer av carignan och cinsault som värmegivare. Pibarnon har all typicitet av mourvèrdre, men grenachen ger en silkeskänsla och tryffeldoft som är helt oemotstandlig. Ingen ek som skymmer ursprunget och visst kan man känna kalkstenen i vinet. Balans och klass!

Jag som brukar undvika kraft går helt i mål på 2005:an (92 p) och 2007:an (93 p) - 26 euro styck. Det är total balans hela vägen, och då finns det ingen anledning att gå på svalare år. Vi spräcker hela vinköpsbudgeten men det är det värt. När vi lastar ur bilen är det för många flaskor i packningen - de har i smyg lastat in ett par bonus-2004:or! Snacka om nostalgipoäng i vinter när vi rycker upp första lådan.

Bandol - Chateau Vannières

Vi rullar vidare nere på slätten och kommer fram till en välmående egendom vid namn Chateau Vannières. Trots att vi inte har bokat tid är vi helt ensamma även här (gäller alla producenter vi besöker denna resan). Vi tas emot av en äldre dam med en enormt parfymerad knähund i famnen. Engelska kommer inte på fråga, och min franska tillåter tyvärr ingen friare konversation. Det hälls i alla fall ett antal olika glas, och det känns betydligt mer personligt och friare än Tempier. Har görs bara en röd förstacuvée dessutom.

Rosé 2009: En nästan blekgul bagatell som inte har mycket gemensamt med Tempiers strama verk. Mycket simpel historia med skumbanan och jästfeeling (75 p).

Vannières Bandol 2007: Nästan kolsvart, tät rökig doft med tydlig ton av nya ekfat. Ett helt annat vin än den rustika Tempier. Jag försöker fråga om andelen nya fat, men madame slår detta ifrån sej. Jag får dock nästan Guigalvibbar av all ny ek. Tät heltäckningsmatta av mogna björnbär och riktigt strava tanniner. Hög alkohol rinner ner för glasets väggar. Alldeles för ungt men jag är lite tveksam. Inte olikt australiensiskt raketbränsle (85 p?).

Vannières Bandol 2006: Mycket mer balanserat vin med alla Bandolmarkörer som 2007:an saknade. Viss fatton men det sitter bättre ihop med vinet. Ett polerat vin med salmiak, läderhandskar och friska björnbär. Lite för tillpassat för min smak, men visst är detta ett av de bättre vinerna på hela resan (91 p).

Madame säger i en bisats att det är sonen som tagit över befälet i och ned 2007:an, och det kan nog bättre förklara stilskillnaden än meteorologin. Vi bunkrar således bara av 2006:an, men här finns det mängder av årgångar tillgängliga, ända tillbaka till 1983!

Bandol - Domaine Tempier

Mistralen piskar pinjeträden när vi kör fram till huset där vi skall bo den närmaste veckan. Dammet som virvlar upp doftar pinjebarr och smulad sten. Huset vi har hyrt ligger mitt i en vingård och det hänger fullmogen mourvèrdre i alla väderstreck. Druvorna smakar sötare än vilka bordsdruvor som helst, måste vara ett bra år på gång igen?

Vi vilar inte utan far redan nästa morgon på vingårdsbesök. Bandol är ju mourvèrdreland, inga röda viner som vi kommer att prova har mindre än 75% mourverdre i blandningen. Koskit, tändstickssvavel och ensilage är typiska attribut for Bandol. Rustika tanniner och kraft likaså.

Vi startar på Domaine Tempier:

Det märks att det går som tåget för Domaine Tempier för tillfället, provningen är ganska opersonlig och det finns inte så mycket att varken prova eller köpa. Det mesta är slut helt enkelt. Inga vingårdsviner så långt ögat kan se.

Rose 2009: Helt klart den kraftigaste och mest komplexa rosé jag någonsin har provat. Kraftigt laxrosa, rejält stram med persika som den mest framträdande frukten. 19 Euro känns dock en aning styvt for ett vin som i princip innehåller samma druvor som Cuvée Classique minus den långa tiden på foudres (88 p).

Cuvée Classique 2008: Lätt farg och fin fruktig doft av viol, björnbär och jordgubbe. På gränsen till utspädd i smaken som dessutom avslutas med en kärnbitter känsla. Det känns som att de har extraherat lite för mycket för att få någon som helst färg på vinet. Inget köp för 22 Euro (83 p).

Cuvée Classique 2007: Ett helt annat vin! Tät färg och mycket Bandoltypisk doft. Krutrök och nygödslad aker. Mjuka björnbär men kraftigt tanninhaltig. Rejält rustik men lovande (89 p).

Det går inte att komma ifrån en känsla av att vi provar andravinet när alla de bästa druvorna ligger i andra flaskor. Jämfört med de andra producenter vi besökte samma dag imponerade nog Tempier minst - även om 2007:an var ett riktigt bra vin.

Helgens samling

Jag blev lite inspirerad Finare Vinares nya korthuggna sommarstil. Varför leta röda trådar om det ändå inte finns några? Jag lånar konceptet och öppnar med en bild på liken:

Rainer Sauer Silvaner Freiraum. En frankensilvaner med ett stänk av Australien. Rainer gjorde sin utbildning i Australien, och detta vinet är gjort på samma sätt som t.ex Tahbilk med extremt låga temperaturer och inertgas under processen. Vinet är betydligt friskare än medelsilvanern, men också en aning godisaktig. Helt klart gör Rainer bättre vin på det traditionella sättet.

Chateau Ferriere 2001. Helt drickmoget från en mellanårgång. Fin mjuk Bordeauxdoft, litet ihålig i smaken. Duglig Bordeaux, men inget att skriva hem om (99:an var bättre).

Chateau Pradeaux 2000. Detta föll mej helt på läppen. Känns lite som Vina Tondonia med mjuk frukt och stor ålderskomplexitet. Citrusskal, ekfernissa, plommon med ett stänk av kogödsel. Sublimt! Doften är ren utklassning mot resten ikväll. Ett riktigt vin, kanon!

Rollan de By 2005. Tät och primär, dock med fin Bordeauxkänsla. Känns en aning för snäll och tanninfattig. Känns som en bra cru bourgeois, men det är tydligt att detta inte är klassat material. Priset därmed lite för högt för min smak (299 kr). Man skulle ha slagit till på primör 2009 för 129 DKK istället. Ett vin som detta kan man alltid ha nytta av.

Chateau de Caladroy 2008. Väldigt filmjölkig i doft och smak, annars rejält syrahtypisk (även om det lär vara en minoritet av syrah i vinet). OK som eftersläckare, annars inget extra. 2008 i sydfrankrike skall man nog ta det lugnt med.

Gratius 2001 vs Bastide Blanche 2007

Trots att det bara är 19 minuters tågresa från Malmö Syd till Örestad är det i många stycken en ny kultur som möter en på andra sidan. Synen på alkohol i allmänhet och vin i synnerhet är en av de saker som man som svensk hoppar till över. Vid mitt senaste besök på Vinbanken hade personalen vertikalprovning av Cheval Blanc strax efter lunch. Spottkoppar lyste med sin frånvaro kan jag säga, och min expedit behövde lite hjälp med de små knapparna på miniräknaren.

På vägen hem kan man roa sej med att läsa dansk reklam. Att ha lättklädda damer i bilannonser är snarare en skyldighet än en rättighet. Fast den reklam som skulle orsaka mest hjärnbrand hos en svensk jämställdhetsombudsman är säkerligen den som Danska Spel kör just nu för sitt Oddset. Och då skall vi komma ihåg att det är ett danskt statligt bolag som står bakom. Jag undrar hur länge en reklamslogan som denna skulle överleva i Sverige: "Det er så meget kvinder icke forstår". Fast jag måste erkänna att jag tycker denna är ungefär hur rolig som helst:

http://www.youtube.com/watch?v=ykbpKrMlRnA&feature=player_embedded

Över till vin. Vi öppnar en flaska Il Moline di Grace Gratius 2001 till en ryggbiff med lite färsk pasta. Min positiva bild av detta vin blir omedelbart bekräftad. Nästan Brunellolik i sin mjukhet och ekdominerade stil. Mjuka plommon men också ett friskt syrabett som håller vinet på rätt sida. Nu helt mogen och komplex med en fin balans av ektoner, fruk och toscanska kryddhäckar. Detta ligger strax under de riktiga kanonerna som Tua Rita och Castello di Ama, men över det man oftast öppnar från Toscana. Riktigt bra! (91 p).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om La Bastide Blanche 2007, Fast flaskan är inte helt frisk. På tok för mycket svavel i doften och en pärlande känsla på tungan. Det doftar precis som pyrosulfit, en obehagligt metallisk svaveldoft. Visst kan Mourvèdre dofta lite svavelfunk, men inte så här. Vi vädrar bort svavlet, men vinet känns dämpat och ointressant. Alkoholen finns i alla fall kvar och tar över helt. Bättre lycka nästa gång, och nu skall jag leta efter kvittot i min systempåssamling...