E-beställning utförd

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

Massor av vin

Det märks att kvällarna har blivit längre, det dricks mer vin än på länge. Högt och lågt, men det mesta har varit godkänt. Vi kör i prisordning:

Periquita Reserva 2005: Inköpt till normalpris på Bilka i Köpenhamn för 39 kronor. Helt ren lätt ekad doft med varm plommonfrukt och polermedel. Enkel anonym smak av russin och fikon. Men fullständigt rent och helt klart en viss längd. Utmärkt för en slapp tisdag och klart bättre än Vila Santas tvådagarskalsonger (80 p).

Wittmann Riesling Trocken 2007: Jag gav visst 92 poäng senast vi sågs - och det är inte helt galet fortfarande. Våra gäster blir förtrollade av detta vinet till en fullmatad krabba - men jag vill nog hålla igen poängen till 90. Galet gott för 134 kr fortfarande. Saltstänkta stenar på Koster.

Sen går vi över till den geriatriska avdelningen:

Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana 1999 (25o DKK) blir jag inte riktigt klok på. Aldo Conterno måste höra till barriquebrännarorden, för här finns inte en molekyl av rostad ek. Blanda lika delar Tondonia med Simon Bize så har vi detta vinet. Jag vill döma ut vinet som oxiderat och för gammalt, men efter ett par timmar i karaffen uppstår det plöstligt en massa frukt ur ingenting. Doften är inte mycket att hänga i granen, men smaken blir närmast förtrollande efter midnatt (88 p?). De här gammelvinerna behöver ibland lite konstgjord andning.

Michel & Stephane Ogier Côte-Rôtie 1995 (300 DKK) är däremot helt magisk i doften. Det sägs att Côte-Rôtie skall dofta violpastiller, och här är det ingen tvekan. Burgundiskt och helt min stil med tydliga Syrahkännetecken. Eken sitter som en tunn passepartout (sug på den Guigal). Jag blir bara glad. Smaken är på väg att börja rämna med en lite väl dominant fruktsyra. Ett gott hantverk och bäst på lördagskvällen (90 p).

Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007

Efter mitt hyllande av standardtappningen av Wittmanns Riesling Trocken 2007 - var steget inte långt till att testa prestigetappningen av samma vin, Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007. För drygt 70 kr mer får man ett vin från en utvald vingård, och troligtvis med en delvis annan vinifiering.

För vinet i glaset har en helt annorlunda framtoning än Riesling Trocken utan "S". Likheterna ligger i massiva mineraler och en päron-lichie frukt. Lite mer aromatiskt blommig doft. Smaken är däremot helt annorlunda - den är halvtorr! Tydligen får man ha rätt mycket restsocker i Tyskland utan att behöva släppa Trocken i namnet. Trots sötman är detta rejält tufft med druvkärnor och en lång pepprig finish. Lite svavelos och sprittande tunghopp får man på köpet. Det känns att detta är ett seriöst vin, men just nu är jag ganska kluven. Det är hårt och lite oharmoniskt, med vissa umgängesproblem mellan sötman och bitterheten. Inte helt typiskt Riesling heller. Men finishen varar i en halv evighet och koncentrationen är formidabel.


Wittmann säger själv att hans viner är gjorda för lång lagring, och detta vinet är i större akut behov av vila än den vanliga tappningen. Nej, jag föredrar faktiskt den billigare varianten. Fast detta kan kanske bli något extra om man hade haft möjlighet att framkalla 10 års minnesförlust. Den hårda strukturen kan vara det som krävs. (89 p - kanske 95 om 10 år).

Wittman Riesling Trocken 2007

Systembolaget på Jägersro i Malmö är helt magiskt. Precis när man tror att man har varit med om allt, kan de strula till det på ett nytt spännande vis. Alla monopolkramare i Sverige borde påtvingas ett obligatoriskt besök. Denna gången hade jag beställt ett urval av Wittmans produkter i beställningssortimentet. Efter tre veckor dök det så till slut upp två flaskor av hans Riesling Trocken 2007. Men var är då alla andra flaskor? I lagersystemet kan man följa historiken: ankomna - frisläppta och sålda! Den har jag inte varit med om tidigare.

Wittmanns Riesling Trocken 2007 är nog det närmaste knark som man kan hämta ut på Systembolaget. Det sa bara slurp så var de två flaskorna slut. Det är som om vinmakaren hos Wittmann har skannat av min hjärna innan han satte specifikationerna.

Det svävar en ton av passionsfrukt och saltstänkta stenar i doften, men ingen petroleum som jag kände på Ängavallen. Smaken valsar fram och tillbaka mellan syra, skalbeska, mineral, citronskal och litet kaprifol. Väldigt ungt och outvecklat, men med en perfekt balans och en eftersmak som varar ungefär hur länge som helst. Det är ett stramt vin, väldigt stramt om man skall var ärlig. Det är en remarkabel skillnad när det serveras till mat - en inkokt lax var helt perfekt matchning.

Jag kan tänka mej att det är mycket en smaksak vad man tycker om detta. Det är en i grunden annorlunda produkt än den mer älskvärda moselrieslingen. 12.0% alkohol fyller ut och torrheten är total. Det fantastiska priset, 134 kr, är svårt att avskärma sej ifrån när man skall sätta poäng. Inte skall väl jag... Men jag håller fast vid mina 92 poäng. Och så har ju etiketten samma färg som MFF-flaggan.