Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.