Förra helgen bjöd nämligen jag och Travkungen på middag med tillhörande vininferno. Representanter från från båda K&S och Gomseglets vinklubb väntades till kvällen, men redan vid lunchtid drog matlagningen igång. Som matlagningsjärn öppnade jag det vin som skulle visa sej vara kvällens enda odrickbara:
Domaine Leroy Aligoté 2007 doftar som en överfull soptunna i augusti. Små svarta mögelprickar svävar omkring i flaskan och korken läcker som ett såll (inte helt ovanligt när det gäller Leroys viner). Här har vi baksidan med biodynamisk odling och svavelfobi. Cellartracker avslöjar att jag är inte den enda drabbade, troligtvis är stora delar av denna produktion helt förstörd. Det jag inte förstår är hur Bize-Leroy kan sända detta till marknaden? Felgjort vin skall inte säljas av en av världens mest prestigefyllda producenter.
Ersättningsjärnet är dock helt friskt och dessutom betydligt bättre än vad jag hade trott. Robert Chevillon Nuits-St-Georges Les Chaignots 2004 är i mitt tycke betydligt bättre en den 2006:a jag halvsågade för en tid sen. Det som gör detta vinet så trevligt är att den, som många andra 2004:or, har snabbmognat i flaskan. Jag tycker 2004 i Bourgogne ofta briljerar med fin Bourgognekänsla och finstämdhet. Detta vin har en tegelfärgad framtoning med en underbart mogen lövhögsdoft. Smaken är som väntat relativt slank men det finns en fruktkropp och en lite torr tomatbetonad avslutning. Mycket drickvänligt, men knappast ett minne för livet (88 p).
Ersättningsjärnet är dock helt friskt och dessutom betydligt bättre än vad jag hade trott. Robert Chevillon Nuits-St-Georges Les Chaignots 2004 är i mitt tycke betydligt bättre en den 2006:a jag halvsågade för en tid sen. Det som gör detta vinet så trevligt är att den, som många andra 2004:or, har snabbmognat i flaskan. Jag tycker 2004 i Bourgogne ofta briljerar med fin Bourgognekänsla och finstämdhet. Detta vin har en tegelfärgad framtoning med en underbart mogen lövhögsdoft. Smaken är som väntat relativt slank men det finns en fruktkropp och en lite torr tomatbetonad avslutning. Mycket drickvänligt, men knappast ett minne för livet (88 p).
Gästerna anländer och som apretif får de ett immande glas Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2005. Det är gott men det är tydligt att denna flaskan nog skulle vilat längre i källaren. Noll petroleum, och inte heller den där sprittande ung-rieslings förälskelsen (85 p?). Riesling har också tunnlar!
Förrättsvinet är däremot ett av detta årets stora vita upplevelser. Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvée St Catherine 2004 valsar fram i munnen med en numera odetekterbar restsötma. Oerhört komplext, rent och toklångt. En antydan till petroleum redan nu. En stor Weinbach är en av vinvärldens största upplevelser enligt mej (95 p). Bjuder man desstom hemgjorda dumplings till är det en total upplevelse.
Sen kommer en radda rödviner som slår det mesta i denna bloggen. Från ganska bra till jättebra:
1. Chateau Eglise-Clinet 1989. Fan ta danskar som lagrar sitt vin på köksfläkten och sen säljer på auktion. Detta vinet döms ut som stendött efter dekantering, men efter ett antal timmar väcks en del frukt till liv trots allt. Den volatila åldersdoften försvinner och vinet blir en mjuk supergammal Bordeaux (85 p).
2. Armand Rousseau Clos de la Roche 2006. Detta var ett av mina bidrag, tyvärr. Jag var ganska imponerad av Rousseaus Mazis 2006, men detta har inga likheter. Det doftar mer som en badstrand på Gran Canaria än en Bourgogne. Kokosoljan från eken är så dominerande att all dyr pinotparfym går förlorad. Lite för noterbar alkohol i den rätt grunda smaken. Överraskande mjuk och öppen dock. Ett hyggligt glas men absolut inget Grand Cru-vin (85 p).
3. Aldo Conterno Barolo Romirasco 2004. Detta vinet är kanske det som har den mest intensiva doften av alla viner ikväll. Men vad är det som det doftar? Jag är stensäker på Guigals treårsfat efter en svettig uppvisning av rökigt chokladkaffe med kokosolja. Barolo? Jag trodde Aldo Conterno inte höll på med nya fat alls, men detta känns som det mest fatade vinet på hela kvällen. Om vi låtsas att det är en Côte-Rôtie kan jag nog ge 87 p. Vinet är oerhört koncentrerat och rent men påminner mest om en blandning av Shiraz och Zinfandel.
4. Guigal Chateau d'Ampuis 2000. Guigal har en helt egen stil på sina viner som jag tror jag skulle kunna känna igen i sömnen. Det är inget fel i det. Domaine Leroy doftar också mer Leroy än det läge vinet kommer från. Jag tror jag har fångat Guigal i en association. Lätt brända kokostoppar, sådana kakor man sålde dyrt på scouternas julmarknad. D'Ampuis 2000 har en imponerade koncentration och det är inte utan att man känner närheten till LaLaLa. Jag börjar dock kunna uppskatta detta nu, skam den som ger sej. Fast något matvin kommer aldrig detta att bli, och det får stå kvar i karaffen tills efter maten (89 p).
5. Jean-Louis Chave Hermitage 1995. Guigals motpol i Syrahvärlden. Ren och ljus Syrahfrukt, måttligt med fat. Detta är helt min stil, möjligen att han även i denna årgången har dragit lite för hårt i bromsen. Eller så drunknar vinet bland resten av kvällens kanoner. Jag börjar misstänka att Chave helst skall drickas ganska ungt, eller betydligt äldre än jag har gjort. 1995:an lever fortfarande på sin primärfrukt utan några uppenbara mognadstoner. Ett riktigt bra glas vin men det sjunger inte (90 p).
6. Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005. Nu har MMM blivit galen, kan man verkligen sätta Graillot före Chave? Årgång 2005 hos Graillot har en sådan finess och komplexitet att det tillhör ett av de viner jag värderar högst i min källare. Vinet är mer koncenterat än Chave och har all den underbara Syrahparfymen som jag högaktar hos Graillot. Ett stort vin i mina ögon (92 p).
7. Domaine Leroy Bourgogne 2004. Den sista av mina AOC Bourgogne från Bize-Leroy som egentligen är en blandning av Clos de la Roche och Premier Cru från Beaune. Helt fullmoget nu och det känns rätt att avsluta saldot. Detta vinet har nästan samma doft som de andra 2004:orna från Leroy, men det har en högre syra i den lätta smaken. Doften är egentligen allt i detta vinet, men den är å andra sidan så utomjordiskt bra att poängen blir hög. Kanske att denna flaskan var en aning sämre än de andra (93 p). Denna flaskan läcker också, och vi diskuterar om det finns en mening bakom detta? Kanske Mme vill öka syresättningen i vinet?
8. DRC Romanée-St-Vivant 2007. Det är en stor skillnad på denna unga DRC och den unga La Tâche 2004 som var den första DRC jag provade. La Tâche 2004 var lätt, fullständigt öppen och helt fantastisk (min enda 100 poängare på CT). RSV 2007 är tung och mörk i uppsynen. Stängdskylten är upphängd i den lite ekiga doften. Smaken är helt gigantisk dock med en eftersmak som bara ringer och ringer. Ett stort vin, men såklart ett barnarov av stora mått. Om 2007 är en lättglömd årgång i resten av Bourgogne så gäller det inte för DRC. Jag håller igen betyget efter bristen på sång (93 p). Säkert värt betydligt mer poäng om några år.
9. Så vad var då kvällens vin no 1? Bourgogne brukar ju faktiskt segra, men ikväll vann för en gångs skull Bordeaux. Travkungen har med en flaska Chateau Palmer 1970 från franska Ebay som är i strålande skick. Tidigare har jag aldrig druckit en bra Bordeaux från före 1982, men nu kan jag flytta tillbaka den dateringen. Palmer 1970 är bra nära kolsvart trots sin ålder. Hela vinet andas asiatisk butik med toner av oystersås och sushitång. Mitt i den orientaliska mystiken kommer en ton av supermjuk cassis och cigarrök. Helt enastående! (95 p)
3 kommentarer:
Du är inte den första som hittar fat i Romirasco. Aldo Conterno håller bara på med gamla botti, men ska tydligen rensa ut insidan ordentligt med jämna mellanrum vilket kan ge den effekten. Se t.ex. Gallonis TN på 2006.
Själv tycker jag inte att det stör i 2004an, utan tycker den är lysande, men har undvikit att köpa 2006.
Tack för förklaringen till min underliga upplevelse! De Aldo Conterno jag har provat tidigare har varit väldigt traditionella, så denna sticker ut rejält.
Det är möjligt att denna passar mej bättre efter lite lagring, just nu upplevde jag den inte balanserad. Sen var det ju också rätt bra flaskor runt omkring också.
Apropå rengöringen av fatens insida så bevittnade vi detta hos två producenter förra helgen (Mario Marengo och Brovia). De använde sig av samma metod där de satte in ett par rejält tilltagna värmelampor ett par dagar för att sedan krypa in och medelst stämjärn karva bort de torra avlagringarna.
Brovia lyfte ett varningens finger för att torka ut faten FÖR mycket då detta kunde ge lite oönskade rostade aromer.
/Patrik
Skicka en kommentar