En sak är säker - dessa två viner är väldigt olika i stilen - och det framhäver vardera vinets karaktäristika på en pikant sätt. Som internutbildning och kompetensutveckling av mej själv är det givande.
Vi startar med Soalheiro Alvarinho 2007. Fortfarande mycket friskt och heltorrt i stilen, man tänker sej nästan vinet som en reklamfilm för nyduschade gröna äpplen och krusbär. Jag har fortfarande samma blandade känsla av tveksamhet och fascination. Det är himmelskt rent och intensivt i sin äpplighet att man kan bara blunda och tugga i sej en definition av fräschhet. Sen kommer överjaget och pekar på att det nog borde vara mer komplext för 184 kr. För visst är det ganska enkelspårigt i jämförelse med glaset bredvid...
Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken 2007 doftar en konsumpåse med saker. Honung, lite petroleum, kaprifolblom, mineral. Smaken upplevs som halvtorr i jämförelse med första glaset - men sockerhalten uppmäts till bara c:a 2 gram / liter (en normal halvtorr tysk Riesling innehåller c:a 30-40 gram / liter). Syran är lägre än glas 1 - och tävlingen "längsta eftersmak" förlorar den till Alvarinhovinet. Förra gången vi provade detta vinet hängde jag upp mej på en tilltagen beska - men samma beska känns inte alls malplacerad idag. Lite högre koncentration och segern hade varit given. Skillnaden mellan Kabinett och Grosses Gewächts är trots allt ganska stor.
Svårt att utse en vinnare! Trots alla skillnader känns det som om de spelar i samma kvalitetsliga (runt 85-86 p). Vi dricker vinerna till en ungsstekt kyckling med rökt fläsk och couscous - och den matchen vinner i alla fall Juliusspital. Hade vi upprepat matchen med skaldjur hade nog resultatet varit vice versa.
Angående poängsättning av viner på bloggen så vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Å ena sidan är det ett subjektivt trubbigt verktyg - å andra sidan är det lättare att ge en känsla av var på kvalitetsskalan man upplever vinet. Annars får man använda enbart ett varierande antal superlativer - som kan vara ganska tröttsamt att läsa. Skalan som jag använder nu skall tolkas som: 50 poäng = Åkesson på tetra, 100 p = det imaginärt perfekta vinet.
2 kommentarer:
Först och främst - som betygsskala låter det ditt förslag naturligt, relevant och likstämmigt med något som börjar bli normen.
Men jag inte låta bli att tycka att en skala mellan 0 och 100 där det lägsta tänkbara som mäts når 50 ändå känns lite konstigt. Det sämsta tänkbara ska hamna i botten av skalan, inte mitten. Alltså antingen 0-50 eller 0-100, men då med Åkesson som kanske 5-10 på skalan hade känts mer relevant.
Tyvärr hade det ju blivit rätt så förbryllande när nu den komprimerade/förskjutna skalan är väletablerad. Så kör på med den inslagna vägen - det blir förmodligen bäst och enklast för alla. Även om halva värdeskalan står outnyttjad ;)
50-100 skalan är den helt förhärskande nu - och jag antar att det var Parker som introducerade den. I praktiken är den en 80-100 skala - väldigt få viner hamnar under 75 poäng i alla fall utan att vara direkt defekta.
Det är lite synd - en fullt använd 50-100 skala hade gett mer - och givetvis ännu mer en 0-100 skala. När t.ex Dina Viner ger 85 poäng till Umbala (128 kr boxen) och gissningsvis 95 poäng till Pontet Canet 2005 blir varje poäng därimellan värd väldigt mycket...
Skicka en kommentar