Blindprovningens fasor

Redan när vi parkerar väskorna i hallen för att fira påsken i ett konstkaotiskt Österlen står det tre rödvinsglas vid varje stol. Vi får order direkt av Doktorn att gömma oss i sovrummet.

Blindprovning kan vara djävulusiskt svårt - trots att man kan känna sej otroligt bergsäker finns det inga garantier mot fullständig pinsamhet. Och vad gäller vinernas kvalitet är man helt bortkopplad från etikettens och Parkerpoängens kraft. Rättvist och obarmhärtigt. Vi får veta att alla tre viner är från Frankrike - men inte så mycket mer.

Glas 1: Lite örtig, stjälkig doft, en del ek. Känns ganska ungt. Ganska hög syra, lite kryddigt i smaken. Den lätta färgen i kombination med det stjälkiga inslaget gör att jag är helt tvärsäker på Bourgogne. Det är gott men det är ganska slankt, speciellt jämfört med glasen bredvid. Det finns en del klass, och jag rankar detta tvåa.

Glas 2: Har ett äldre utseende, men är inte speciellt tätt. Vinet osar av mognadstoner av sadel och mocca. Smaken är en perfekt smälta av ekfat, mörka björnbär, syra och tanniner. Kan det vara Bordeaux? Lynch Bages? Detta är utan tvekan kvällens största vin.

Glas 3: Oj - detta var annorlunda! En dammig grusväg i augusti, torkad frukt, lite torrt och bränt. Det smakar en blandning av mogna jordgubbar och katrinplommonpuré med låg syra. Känns som detta har växt i ett betydligt varmare klimat - hade jag fått gissa fritt - Montepulciano d'Abruzzo? Men detta skulle ju vara franskt, och då måste man ju gissa på södra Rhône. Chateauneuf? Lite för snällt och endimensionellt - detta rankar jag sist.

Kuverten förseglas och Doktorn tar fram tompavorna...

Glas 1 innehåller en Côte Rôtie från Pierre Gaillard årgång 1999. Innehåller tydligen full ranson av Viognier - kan kanske fungera som ursäkt för att jag placerade detta i Bourgogne.

Glas 2 innehåller Hermitage La Sizeranne 1999 från Chapoutier. Chapoutier har haft en strålande vecka hos mej - två raka blindprovningsvinster. Detta vinet är helt fantastiskt bra!

Glas 3 innehåller Chateau Beaucastel 1998. Det enda av vinerna som jag hittade ursprunget på. 96 Parkerpoäng rätt ner på bronsplats. Jämfört med Hermitagen framstår detta som ganska platt och syrafattigt. Vi är ganska överens om att detta vinet inte har sin bästa kväll - och alla utom Doktorn placerar detta sist (men han vet ju å andra sidan vad det är).

Kaos i katalogen

Den nya systembolagskatalogen är ute på gatan - och som den petimeter man är går det inte att undvika de oförklarliga feltrycken i beställningslistan. I alla fall de feltryck jag själv har upptäckt tidigare genom misslyckade beställningar.

Brunello di Montalcino från Banfi står listad som 2001 - men har anlänt som 2002 i åtminstone två år. Fyra kataloger har den felaktiga årgången överlevt! Motivet är solklart - 2002:an är väl mer eller mindre omöjlig att sälja (och någon flaska har säkert hämtats ut av misstag). Madiranvinerna från Capmartin har varit oåterkalleligen restnoterade sedan nästan ett år. Nästa leverensdatum är noterat oktober 2010 - och då knappast i de årgångarna.

En viss felprocent får man nog räkna med när informationen skall hämtas från så många olika källor. Men rent slarv, lättja eller bedrägligt beteende borde nog SB kunna rensa ut.

Legitimation, tack!

36 år gammal med ett barn på armen och två konsumkassar i handen. I korgen två halvflaskor Rocca Guicciarda Riserva 2006. Man måtte se ung ut!

Det var länge sen sist - och detta var troligtvis sista gången...

Med Gomseglet bland Norra Rhônes vita

Äntligen kom det efterlängtade samtalet! Några aggressiva förkylningsvirus hade tunnat ut Gomseglets provningsgrupp - och gjorde det möjligt för mej att komma med i denna provning av vita viner från norra Rhône.

Jag var beredd på att hålla en väldigt låg profil - vita viner från Hermitage och Condrieu tillhör verkligen inte min kärnverksamhet. Ett enda vitt vin från Hermitage finns med på min blogg - och det var dessutom skadat.

I flight 1 provar vi Condrieuviner. 100% Viognier, sex viner, fyra producenter. Trots att vinerna kommer från nästan samma plats på jorden har de inte mycket gemensamt. De florala tonerna finns i alla vinerna, men mina botaniska kunskaper är inte tillräckliga för att identifiera blommorna.

Glas 1: Ekfat, ganska rund smak med kryddiga inslag. Lite snällt och lagom jämfört med de andra. Så här kunde det kanske smaka om man blandade alla viner i en karaff. Facit: Francois Villard, De Poncins 2003.

Glas 2: Denna flightens mest udda vin. Väldigt parfymerad doft utan antydan till ek. Doften är nästan påfrestande först, men blommar ut med tiden till krossade smultron med vispgrädde. Smaken har väldigt låg syra med en känsla av emsertabletter i eftersmaken. Lite tvålvarning här - men jag gillar det ändå för att det står ut så mycket. En stor personlighet! Facit: Chateau Grillet 2002.

Glas 3: Helt oxiderad. Odrickbar. Facit: Guigal La Doriane 1994 (första årgången av detta vin - som skulle druckits upp för 10 år sen).

Glas 4: Blöta stenar i doften, mineralisk. Känns inte ekad. Smaken är lite väl kort och neutral för att stå ut i denna konkurrensen. Synd på den doften! Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2005.

Glas 5: Min favorit! En lätt ekkyss i doften, kryddig som en Gewürtz med persikatoner. Lång eftersmak med antydan till charkuterier och emsertabletter. Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2006.

Glas 6: Mycket tungt ekad doft blandat med tung myskparfym. Vaniljglass med inlagda päron i smaken. Lång eldig eftersmak - hög alkoholhalt? Kan lika gärna vara en ekskadad chardonnay? Facit: Guigal La Dorianne 2006. 97 Parkerpoäng, men helt over the top. Kan inte vara många som identifierar detta som Viognier i en blindprovning.

Korta slutsatser efter flighten: Det känns inte som att lagring av Condrieu ger något positivt. Vinerna är låga i syran, och känns matkrävande. Och vad pysslar Guigal med? Chateau Grillet från en bättre årgång hade varit spännande att prova!

Nästa flight innehåller vita Hermitager. Stora viner med stora prislappar...

Glas 1: Oxiderad, nötig, platt smak. För gammal - men inte odrickbar. Facit: Delas Hermitage Marquis de la Tourette 1998.

Glas 2. Här blir jag förbannad. Vinet doftar och smakar inget annat än ek. Bittra ektanniner sprutar ur öronen. Detta är på gränsen till odrickbart för mej. Facit: Guigal Ex Voto Blanc 2003.

Glas 3. Solklar favorit för mej! Fantastisk utmejslad blommig doft med ljuvliga mineraler. Lång smak med en klar syra. Komplext och klassigt! Facit: Chapoutier Chante Alouette 2005 (flightens billigaste vin).

Glas 4. Inte alls dumt... Lätt oxiderad doft. Nötig, smörig och karamellig. Ekdriven eftersmak. Solklar tvåa för mej - även om jag inte har alltför mycket till övers för det oxiderade. Facit: Chapoutier Ermitage Le Meal 2000.

Glas 5. Helt oxiderat - odrickbart. Facit: Chapoutier Ermitage Cuvée de l'Oree 1998 (attans... 99 Parkerpoäng i avloppet).

Som ersättare tas en Chateau La Nerthe 2004 in - helt OK vin men lite väl enkel i eftersmaken jämfört med de bästa glasen (3+4).

Lite reflektioner! Det är bara att erkänna att jag har en vulgär vitvinssmak. Jag kan överhuvudtaget inte se poängen med att lagra dessa viner. Sannolikheten för okontrollerad oxidation verkar vara nära 100% efter ett antal år - och innan dess har mycket av det som jag upplever som komplexitet försvunnit in i äppeldimman. Den unga Chante Alouetten var dock helt fantastisk - ett av de bästa vita viner jag har provat någonsin. Samtliga viner ikväll var också helt torra - och ganska alkoholtyngda. En bit mat till är säkert väldigt nyttigt - även om jag inte har riktig koll på vad som bäst serveras till. Slutligen: Vad pysslar Guigal med?

Tack M. för möjligheten att få vara med! Detta är viner som man sällan träffar på, och jag försöker suga åt mej all kunskap. Jag lärde mej verkligen mycket - också vilka viner jag skall undvika...!

Sancerre "Les Baronnes" 2007

Solen steker på altanen och årets första utemåltid är ett faktum! Vi bestämmer oss för en sallad med stekt chevre och pinjenötter - vilket påkallar Sauvignon Blanc från Loire. Källaren erbjuder inget stöd i denna stund, så jag lommar iväg till SB.

Målet är den nya Menetou-Salon som släpptes den 1:e - men den hyllan är tyvärr renrakad efter Sydsvenskans drömrecension. Les Belles Dames är helt utesluten, och då återstår endast denna flaska Sancerre "Les Baronnes" 2007 om man vill hålla sej till traditionen.

Det doftar väldigt lovande! Mineraler, krossade flintstenar, en hel del citrus och något som jag får till nätmelon. Smaken lever kanske inte riktigt upp till doften, men får ändå fullt godkänt. Det smakar precis som väntat - krusbärsläsk med ett lite eldigt mittparti och en lätt bitter avslutning. Nu dricker vi Sancerre så sällan att jag har svårt att placera in detta vinet i något poängsystem. Det är väldigt gott och läskande - men jag har lite problem med att ett vin som detta skall kosta 149 kr. Det måste vara synnerligen god avkastning för ett vin som skördas med maskin och processas i rostfritt stål.

Sen vet jag inte heller om kombinationen Sancerre och chêvre är så klockren heller. Det funkar i alla fall men summan av de två är just två - inte tre. Släng in en plateau de fruits de mer så spelar nog detta vinet på hemmaplan. Gärna på någon fransk uteservering med utsikt över Mont-St-Michel.

Joseph Drouhin Volnay-Chevret 1er cru 1999

Navigeringen i Bourgognes förrädiska skärgård fortsätter... Nästa flaska ut i ljuset är ett vin som häckat i beställningsortimentet under många år: Joseph Drouhin Volnay-Chevret Premier Cru 1999. Den tidigaste provnoteringen jag kunde finna var från Kronstam, som gav vinet tummen upp redan 2005. Även Finare Vinare har testat vinet här med gott betyg under 2006.

Jag har själv ögnat förbi detta vinet i lång tid, trots att det har gett ganska många positiva vibbar. Lagrad Bourgogne från en bra årgång med premier cru status vimlar det normalt sett inte hos vårt monopol. Kanske att priset, 399 kr, kändes lite ansträngande - men med ruskig prisutveckling, havererande valuta (och ökad inkomst) har även priset lagrats till angenäma nivåer. Faktum är att SB's pris just nu är lägst i världen enligt Wine Searcher.

Chevret är en premier cru vingård i Volnay. Joseph Drouhin behöver ingen längre presentation. Det är en av de största vinfirmorna i Bourgogne, och arbetar nästan uteslutande med inköpta druvor. Habilt och mycket bättre än de andra elefanterna, men knappast ett namn som får multimetern att lysa rött för de mest lyxskadade kicksökarna.

Vinet ser både tätt och moget ut i glaset, med en tydligt tegelfärgad kant. Det osar inte direkt om detta vinet, men det som kommer ur glaset är en ren fin fruktig doft av mosade jordgubbar, lakrits, lite tjärat tågvirke. Mineralerna framträder som tavelkritedamm. Smaken är helt perfekt balanserad mellan väl mogna röda krusbär, en del ekfat, frisk syra och tanninbett. Allt sammansmält med tiden till en behaglig enhet. Det enda jag saknar är de förmultnande löven, skogpromenaden med tandstensdrabbad hund. Det finns inget av de tonerna i detta, trots allt, väl mogna vinet.

Nåväl, det smakar fågel speciellt till kvällens fågel - som är utskuret kalkonlår. Men visst, det saknas något för att ta sej in i min hall of fame. Det kan dock väl rekommenderas för den som är spekulant på en drickklar Volnay.

Jag antar att ni har sett att Hjo Grosshandel har släppt en väldig massa mogna viner från Drouhin i beställningssortimentet? Fina lägen och bra årgångar - och i sammanhanget realistiska priser. Jag har beställt några viner från 1978 - men om det verkligen kommer några återstår att se.

Chateau Poujeaux 2004

Några ryggbiffar, en nyslagen örtmajonnäs, lite frittar. Bordeaux. Står och velar i källaren, men den där Chateau Poujeaux 2004 som vi provade för inte så länge sedan känns som ett lagom ambitiöst val.

Och visst funkar det utmärkt! Vinet är precis lika charmigt som sist och väldigt typisk för en lättare cabernet-Bordeaux. Det är cassis, ceder, friska syror, lite rostad ek på det och lite sträva cru bourgeois tanniner. Som gjort för maten.

Men då händer det som får hela min Moulis-en-Medoc värld att falla samman. Vi tar upp gamla rester av den Pontet Canet 2002 som aldrig avslutades i fredags. Drygt ett glas kvar. Och plötsligt framstår Poujeaux som synnerligen enkelt. Det är ett vin som går i minst ett par klasser högre upp i läroverkssystemet. För det första är koncentrationen betydligt högre, för det andra är tanninerna som sammet, för det tredje finns det en rymd och klasskänsla som tyvärr saknas i Poujeaux. Det är lite smärtsamt att se misshandeln pågå - speciellt eftersom Poujeaux är ett vin som konsumerats i stora mängder i vårt hem under åren.

Några reflektioner: Parker framhärdar att Poujeaux är det bättre vinet med 90 poäng mot 88 för Pontet Canet. Det är tveksamt att kalla det en professionell bedömning. Iofs gör det att priserna är mycket förmånliga för Pontet Canet 2002 (och när jag tittar i kassaboken visar det sej att jag gett runt 170 DKK för både Poujeaux och Pontet Canet). Som ni alla vet gäller den prisjämförelsen knappast för senare årgångar...

Kanske det var lite styggt att ställa Poujeaux mot en så tuff kamrat - och så länge vi inte hade någon referens var alla väldigt nöjda. Hjärnan har ingen absolut kvalitetsmätare inbyggd, det visade sej klart ännu en gång. Inte ens Parkers.