Cuvée Quet 2007 vs Clos des Papes 2001

Travkungen har nästan som en daglig rutin att gå in på Hansakompaniet och scanna av vad som finns inne. Denna gången hittade han en låda Cuvée de Quet och ett par Deus Ex Machina som helt plötsligt hade uppstått i det tomma saldot. Man undrar ibland om SB's lagerrutiner är lika slumpmässiga som de verkar?

Även om Travkungen inte är någon grenachefantast kräver Parkers notering om Deus Ex Machina 2007 ett smakprov. "Det bästa vin jag någonsin smakat - 100 p". Onekligen ett kontroversiellt uttalande, med tanke på alla Petrus, Latour och DRC som den mannen provat. Jag tror nog Travkungen är lite i chock över det vinet, som han konsumerade igår. Han vill knappt prata om det, men ord som överextraherad och alkoholmonster slipper ut.

Hans förväntningar på denna flaska Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 (100 RP) är knappast högre och för att ställa in den i ett perspektiv tar jag fram en flaska Clos des Papes 2001 (95 RP) för att ha bredvid.


Clos des Papes 2001 sparkar röv med 100 poängaren i alla grenar. Det är slående hur mer komplext detta vinet är, en myriad av väl åtskilda aromer i perfekt balans. Doften är betydligt svalare utan alkoholhetta. Läder, jordgubbar, svampkorg, vitpeppar. Smaken böljar fram i många olika faser, och tar liksom aldrig slut. Ojdå en släng apelsinskal, ett vitpepparkorn och här kommer det en last kalla jordgubbar med rökta sillar. Superrent och fräscht och blir snarare ännu bättre med mat. Jag kan knappt sitta still när jag dricker detta. Den överlägset bästa Chateauneuf jag någonsin har provat! Parkers poäng känns fullt rimlig, kanske t.o.m i underkant? (95 p).


Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 är mörkt purpurfärgad och osar av alkohol, tallbarr rökt skinka och julmust. Alkoholväggen är helt dominerande just nu, och med finessens fulländning i glaset bredvid förvandlas detta vinet till rått och kallt. Tokextraherad smak med en tydlig sötma. Varje klunk avslutas med en grimas när alkoholen tar över i eftersmaken. Travkungen kläcker liknelsen 50/50 körsbärslikör och buljongtärning, och jag har inga invändningar. Det är dock bättre än det värsta jag har provat från Chateauneuf, och poängen blir relativt god i alla fall (86 p).

Deus Ex Machina då? Eftersom jag själv inte fick smaka på det får jag lita på Travkungens ord: 1-0 till Cuvée Quet. Han kommer i alla fall göra en god affär på de resterande 11 flaskorna Quet när de skeppas till DK.

En tredjedel av flaskan sparas till dagen efter, men jag tycker snarare det är sämre idag. Det doftar ren vodka och smakar likadant. Det blir lite bättre om man kyler vinet till 12-14 grader, men inte skall man väl behöva kyla 100-poängare? Utan att bli för sarkastisk om Parkers bedömningar kan jag åtminstones dra slutsatsen att jag är djupt oenig. Det är helt säkert hans ärliga åsikt att detta är perfektion, och det finns säkert en mindre grupp som håller med. Detta är ett vin som inte har något gemensamt med traditionell Chateauneuf eller något annat vin i världen. Jag kan inte se att det skulle bli så våldsamt mycket bättre av att lagras, då det är i princip tanninfritt redan nu. För egen del skall jag kanske bara vara nöjd om pengaströmmarna dirigeras om.

Canon-la-Gaffelière 1995

Att ta sej hem från Köpenhamn idag var en stor pärs. Obama, jullov och snökaos var som när alla planeter radar upp sej och ordnar extra högvatten i tågväxlarna. Visst tjänar vi Öresundspendlare extra på den svaga kronan, men transporten över sundet påminner oftast mer om en båtscen från Utvandrarna än en civiliserad inre tågresa. Senast igår var det knytnävsfajt över den sista ståplatsen. För denna service och 19 minuters tågresa får man betala 1900 kr per månad. Monopol på vin eller tåg slutar lika illa.

Mycket sen ankomst hem leder till panikluftning och handvärmning av en flaska Canon-la-Gaffelière 1995. Ett halvmoget vin med rejält tanninbett. Källaren håller knappt 10 grader just nu, och vinet behöver lång tid att hitta hem i glaset.

Men vilken hemkomst. Ljuvlig mogen stalldoft, tät tuggig tanninhaltig smak med fin balans. Rätt svårt att pricka så många fler smaker i mognadskitteln, men detta är bra. Förvånansvärt ungdomligt med tanke på årgång. Här finns decennier av möjlig lagring kvar, och denna brist på fullständig mognadsextas begränsar poängen till (91 p). Det kan definitivt finnas mer bakom gardinerna.

En fågelskådare och en livstrött finansman

Ikväll skall jag dra mitt strå till stacken - en ny producent! Men äran är inte min, utan tillhör en fågelskådande kollega på jobbet. Han ägnade en vecka åt att leta upp en speciell kungsfiskare i Ronda i södra Spanien när han snubblade in i en vingård uppe i bergen. Företagsam och törstig tågade han in på gården och fick en rundvisning och ett glas. Denna procedur upprepades visst, och han blev så förtjust att han tog med sex lådor hem (som nu delvis säljs med måttlig förtjänst på jobbet).

Vingården heter Los Aguilares och ligger som sagt i Ronda, en timmes bilfärd från Malaga på solkusten. Grundad av en pensionerad finansman som ville göra mer än flytta PPM-fonder på sin ålders höst. Den stora specialiteten för vingården är Pinot Noir, men de gör även en rosé och ett blandvin på cabernet sauvignon, merlot, tempranillo och petit verdot - Pago El Espino - som vi skall prova ikväll. Men vänta lite... Pinot Noir på solkusten? Vingården ligger på 900 meter och kylan från bergen ovanför rusar ner på kvällarna och ordnar fräschören. Deras Pinot Noir vann f.ö. VM i Pinot Noir i år. Drygt 1100 viner tävlade, men i sanningens namn var inte många av de större namnen där. Någon Bourgogne Grand Cru fick i alla fall på tafsen!

Pago el Espino påminner väldigt mycket om Chateau d'Ampuis från Guigal, trots alla brister på gemensamma nämnare. Det som är gemensamt är lång tid på ny fransk ek - 16 månader i detta fallet. Det osar Viognier-bacon, massvis med ekvanilj och friska björnbär. Smaken är betydligt friskare än väntat, inget övermoget här inte. Fylligt, lite alkoholstarkt men nästan helt utan tanniner. Ganska lång eftersmak av blåbär, rårörda lingon och lakritspulver.

Absolut ingen syltbomb, men jag är inte helt överens med ekbatteriet här. Skall bli intressant att se vad Jay Miller kan ha i sin poänglåda om han hittar detta vinet - för det känns som ett vin för 92-94 WA-poäng. Själv nöjer jag mej med 86 p. Helt OK för en dryg dansk hundring, men det är nog mest ett pimpelvin en ljummen sommarkväll (jisses vad mycket vin jag skall hinna dricka den där enda sommarkvällen nästa år).

Svärmor slår till

Bussen som tar oss till svärmors residens påminner mer om en dansbanetransport än en lokalbuss denna lussevakeafton. Det klirrar och ångar adrenalin från alla ynglingar med glitter i håret och promille i blodet.

Svärmor öppnar med en makalös anklever med tryffel och örtgelé på stekt bröd. Utan något som helst tvivel årets godaste förrätt - värdigt ett millennieskifte. Till detta en traditionsenlig sauternes, Mouton-Cadet Reservée Sauternes 2006. Den känns inte speciellt typisk för Sauternes. Låg syra och obefintlig botrytiskaraktär. Söta tropiska frukter, inlagda persikor. Inget direkt fel, men utan Sauterneskaraktär känns vinet obestämbart och literpriset (>300 kr) väl tilltaget. Maten överglänser utan tvekan vinet (75 p).

Till den saffransdoftande huvudrätten kommer ett vin som sätter mej på plats. Lätt frizzante, halvtorrt med grapefrukt och pinot gris-kryddighet. Vinet är en Cameleon Unoaked Chardonnay Reserva 2009 från Jean Bousquet i Argentina. Mycket förbryllande vin, då det i princip inte doftar någonting. Smaken breder dock ut sej desto mer och påminner om en blandning av grappo, pinot gris och barralsmällare. Färskvin! Den lilla sötman och kryddigheten gifter sej bra med maten, men framför allt är det rent och skärt drickegott. En par flaskor sånt här i en ishink på altanen nästa sommar! (82 p - men värt 90 vid rätt väderlek). Det behöver inte alltid vara sofistikerat.

Mâcon vs Chablis

Vad är egentligen definitionen för en god vinsmak? När man med nöje har huggit sej igenom vinkapsyler från Jura och njutit av sönderekade Guigalviner finns det ändå ett stort berg kvar att bestiga. Sherryberget. Att säga att man gillar sherry som måltidsdryck och verkligen mena det - det är det slutliga steget före man kan kalla sej mästare av gomupplevelser.

Eftersom jag inte än är mogen för detta steget, kokar jag bort min sherry istället. För god sås blir det, oavsett vad man tycker om oxiderat starkvin. Och i såsen får gärna fina fisken simma, om man skall låna ett Larssonskt idiom.

Eftersom min kära hustru med anhang blandade grogg på mina Domaine Leflaive förra helgen får vi ta något vitt från den billiga hyllan i källaren, numera väl uppmärkt. En flaska från det senaste långtidssläppet - Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008 och en flaska Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007. I princip två buteljer Mâconvin för en flaska Chablis, men den prisskillnaden skall inte märkas mycket av.

Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008: Rejält gul färg för att vara en Bourgogne. Doft av smörat rostat bröd, clementin och päron-MER. Doftar riktigt bra, smaken når inte upp i samma klass. Fin balans med syra, päron, hygglig mineralkänsla och precis lagom dos av malo. En aning kort, men ändå ett strålande vin för väldigt lite pengar (86 p).

Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007: Vinvärldens Rammstein. Stålhård batterisyra och stenbrott. Väldigt svavlad doft i starten. Lite malplacerat till kvällens fisk, borde egentligen serverats till en plateau de fruits de mer eller ett klimatupplopp. Lite enformig smak av päron och tavelkrita, men ändå i en större och längre ram än vin 1. Lagring? (87 p). Fullständigt kompromisslöst och odrickbart enligt Leflaivegommen till vänster.

Brocard är som bekant i princip den enda leverantören av Chablis till Systembolaget, och det är lite synd. Enligt min relativt ringa erfarenhet av Chablis befinner sej Brocard i Chablis extremvänster. Det kan bli en aning anemiskt att dela en hel flaska, när allt kommer från en steriliserad ståltank.

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.


Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.

En enkel lunch med Travkungen

På väg till en enkel lunch hos Travkungen, med lite analyserade av veckans V75:a och jordmånen på Bonnes Mares:

Lunchen avslutad c:a 23:30.

Domaine d'Auvenay Chambolle Musigny 2004: 100% nedklassad Bonnes Mares, flaska 253 av 901. Lalou Bize-Leroy's hemmagård, 0.3 ha. Tryffelregn på pastan. Vinet är.... grönt! Inte i färgen men i smaken är det direkt omoget och tufft. En väldigt bra doft av vaxbönor, rökt sill och limstift. Smaken är nästan fruktfri, tanninhaltig men också djupt mineralisk. Detta vinet har en del av Leroy's patentdoft, men känns betydligt mindre öppet för business än de andra 2004:orna jag har provat. Detta är i svårt behov av att luftas, så vi ställer undan karaffen och hugger in på en flaska Ogier Côte-Rôtie 1995. Felfri Syrah! Mogna svarta oliver, vitpepprigt, rostat bröd. En aning märkt av ålder och sviktar kanske en aning i smaken pga det. Bättre vin än allt från fredagen dock (89 p).

Bonnes Mares vinet vill inte släppa hörnflaggan, och efter fyra timmar börjar vi tappa hoppet en aning. Vinet känns lite väl grönt och omoget. Ett bra vin men knappast stort som de andra 2004:orna från Domaine Leroy. Här har vi problemet med Bourgogne i en liten ask. Tre fat från en enda mark. Ingen chans att prova och köpa mer, noll kommentarer från pressen. Vinet är ändå bra nog att förtjäna 91 p, men det känns som en förlust då flaskan kostade 2000 DKK. Att vi är tre man om kostnaden känns bra. En tredjedel av flaskan lämnas kvar när vi går ut och tar en staropramen på lilla torg och snöar in på vinsnack. Vi måste ta en sipp av detta imorgon igen.

På söndagen provar vi vinet igen, och det har delvis ändrat karaktär. Det doftar vit choklad och mer örtigt än igår. Smaken är i väsentligt samma som igår. Ganska lätt, superrent men varken speciellt koncentrerat eller komplext. Det känns som detta vinet har fått för lite sol helt enkelt. Vinet är också helt klart och har inte kastat något sediment överhuvudtaget. Detta är lite udda då 2004:orna från Domaine Leroy har alla varit rejält grumsiga med massor av sediment och tidiga mognadstoner. Vi kan inte bedöma att detta skulle kunna växa till ett "grand vin" med lång lagring - men osvuret är kanske bäst. Men kommer nog inte att investera i en flaska till för att veta. Travkungen har öppnat en flaska Leroy Corton-Bressandes 1983 - men den smakar bara råa rödbetor. Det är heaven and hell med trollkvinnan Bize-Leroy.