Uppsamling av diverse puteljer

En anledning till att man bloggar är att man vill få kommentarer om intagna viner, en annan att visa upp att man minsann har provat dyrbara alt. högpoängsviner och en tredje är att man vill hålla någon form av register för sin egen skull. Jag är sannolikt skyldig till alla tre kategorierna, men denna post tillhör nog mest den sista kategorin. Så några korta ord om ett antal flaskor från bra till mindre bra:

1. Lite ovanligt att hitta en flaska i källaren som jag glömt var den kommer från, men jag tror jag har ryckt åt mej denna av slentrian i ett nyhetssläpp för några år sen. Scrimaglio Barbaresco 2003 osar av tryffel och multna löv. Tydligt traditionell i stilen med lite 2003-tryck (kanske hett klimat gynnar det gamla gardet?). Silkesmogen och helt enastående, kanske bättre än mina riservor från Produttori (92 p). Tyvärr enda flaskan.

2. Får erkänna att Pouilly-Fuissé inte säger mej någonting, men denna flaskan från Chateau Fuissé Les Combettes 2007 (190 DKK) har en riktigt fin balans, lagom smörighet och väldigt lång mineralrik eftersmak. En stor överraskning från en realåda hos Theis Vine (90 p).

3. I samma realåda hittade jag ett vin jag har provat tidigare (inser jag när jag söker på min egen blogg). Domaine Saint Gayan Gigondas 2005 (99 DKK). Ovanligt mogen och mjuk för en 2005:a. Doften är helt magnifik, med grafit, grustag och körsbärsindränkta järnbitar. Smaken är "lagom". Inget vin som aspirerar på storhet, men som ändå gör det. Lysande! (90 p)

4. Det dyraste vinet i posten hamnar näst sist utan att vara direkt dåligt. Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges Les Perrieres 2006 (300 DKK) är lite som att höra en opersonlig sångerska framföra standards. Det är såklart ett ungt vin, men det är lite för hårt och ekbetonat. Samtidigt känns frukten i smaken för saftig och ihålig. Detta vinet aspirerar helt klart på storhet, men jag tvivlar att lagring skall kunna leverera detsamma (rätt gott att suga på dock, så 87 poäng känns rättvist).

5. Ett vin som absolut inte levererar är L.A. Liginer Chambolle Musigny Les Bussières 2006 (290 DKK). Detta vinet lyckas med konststycket att vara både muggigt och syraskadat på en gång. Mycket dov egensinnig doft av lösningsmedel och diffus ek. Smaken är bättre men ovanligt tunn för en Chambolle. Fruktsyran isar i tandhalsarna. Beware (78 p).

Det är onekligen svårt med röd bourgogne! Ena veckan delar man ut 98 poäng - andra veckan kör man storsågen. Det känns som om man måste pynta upp hela sedelfacket för att få den där kicken man så desperat letar efter. Men får man den finns det inget annat som räknas.

Domaine Weinbach Tokay VT 1983

Det man reagerar på först när man tittar på denna gamla Weinbachflaska är att ordet Pinot Gris överhuvudtaget inte nämns på flaskan. 1983 hette vinet Tokay d'Alsace, senare blev det Tokay Pinot Gris och till slut bara Pinot Gris efter namnstridigheter med ungrarna.

Denna flaska hittade jag i den återupplivade Skatkammeren där en samlare hade lämnat in 200 flaskor av nästan enbart Weinbachvin från början av 80-talet. Jag trodde jag skulle vara först på plats efter ett insidertips, men när jag kommer fram finns bara denna flaskan kvar! 295 kr får man väl anse som ett väldigt bra pris, är väl dyrare om man köper senaste årgången?

Hög nivå i flaskan trots en kork som påminner om smulad havrekaka. Vinet har väldigt lätt färg och är helt utan oxidationstoner. Faktum är att det känns som vinet knappt har påverkats alls av den långa lagringen. Det är lätt citrusaktigt, lite melon och persika i doft och smak. Väldigt blyg uppenbarelse utan någon direkt restsötma att tala om, trots vendange tardive.

Jag luftar vinet i många timmar men det finns liksom ingen hemma här. Antingen har detta vinet mumifierats av ålder eller så gjorde inte Weinbach bättre vin anno 1983. Det är nog inte omöjligt att de rejält extraktrika och restsöta vinerna som Weinbach gör idag inte var på modet före jänkarna började sätta poäng på dem? Inget obehagligt men heller ingen storhet (84 p).

Helgen efter Argiano

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).

I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).

Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004

Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.

Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

Batchprovning Argiano 2004

Så var det äntligen dags för en djupare titt på fenomenet Argiano Brunello di Montalcino 2004. Jag har ju stuckit ut hakan och påstått att den batch som säljs av Philipson Wine omöjligt kan vara samma vin som fick Vaynerchuck att utbrista "Brings the Thunder" och Wine Spectator att dela ut hela 94 poäng. Jag har fått en del medhåll av andra provare på Cellartracker som också verkar helt oförstående för vad som faktiskt finns i de danska flaskorna. Något som också sticker ut är det enormt låga pris som detta vin har hos Philipson. Årgång 2005 finns nu att köpa för 129.95 DKK, även om jag betalade 169.95 DKK för 2004:an. Detta kan jämföras med de 40 Euro som jag fick betala för den udda flaskan i denna provning.

Två flaskor från Philipson Wine (batch L8 218) och en flaska från en tysk vinhandel (batch L8 219) täcks med aluminiumfolie och märks 1-3 av mej. Doktorn använder sedan en tärning för att placera vinerna i glasen. Alla tre provare vet precis vad som gäller - vilket av dessa tre glas är bäst!

De tre glasen är ytterst lika i alla avseenden, och eventuella skillnader är nog mer av det självsuggestiva slaget. Jag upplever vinet i glas två som en aning fylligare och mer komplext, men när vi sprättar kuverten visar det sej att alla tre glas har fått en röst var. Det är således ingen skillnad på Argiano Brunello di Montalcino 2004 från batch L8 218 och L8 219.

Är det dags att äta upp hatten? Vi diskuterar vinet och vi upplever alla att det är ovanligt tunt för en Brunello. Det finns väldigt lite av Brunellokaraktär överhuvudtaget. Eftersmaken klockar in på några enstaka sekunder. Det är lite bättre än att kallas skitvin men mer än 85 poäng måste vara svårt att hitta. Om man läser Wine Spectators bedömning hittar man ord som "fullbodied" och "long delicious finish", som känns helt malplacerade.

Det ser ut som den amerikanska marknaden har fått batch L8 217 (se Cellartracker), vilket skulle kunna vara den första batchen av Argianos 2004:a. Man behöver inte vara alltför paranoid för att inse fördelen med att skicka det bästa vinet just till USA. Men innan jag börjar insinuera mer måste jag nog försöka få tag på en dylik flaska, om jag orkar dra mer i detta. Någon som vet vilken batch som såldes på Systembolaget?

Vi tittar i alla fall på varandra efter provningen - skall vi ägna resten av denna kväll åt att dricka tre flaskor av detta vin? Knappast. Det blev i alla fall en bra köttgryta dagen efter.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

På drift i Köpenhamn

Var finns de hetaste inköpsställena i Köpenhamn?

Om man undantar de mindre affärerna, som ofta har specialiserade sortiment, är detta min bedömning:

1. Theis Vine.
Portföljen av producenter som Theis Vine har måste vara helt outstanding i Norden, inklusive Systembolaget. Det finns allt från alla Bordeauxproducenter, de mest exklusiva Bourgognerna, de skummaste Languedocerna till de varmaste sydafrikanerna. Ofta i gamla årgångar och till något slumpvisa priser. Ibland kan man göra riktiga fynd i deras realista (som just nu innehåller 250 viner!). Hade de haft DRC hade sortimentet varit närmast helt komplett. Det enda gnäll jag har är att de fortsätter att sälja viner som är 100% defekta (som Barral i årgångar före 2004). Å andra sidan får man pengarna tillbaka utan kvitto i handen.

2. Vinoble alias Vinbanken.dk
Sortimentet i huvudaffären är ganska medioker, men just nu är Vinbanken helt klart den bästa platsen i Köpenhamn för inköp av gamla andrahandsflaskor.

3. Lögismose
En kombinerad delikatess och vinaffär på en ganska tung adress (nära havfruen). Mycket fina viner till lite ojämna priser. Här köpte jag mina Leroy Bourgogne 2004 till ett väldigt bra pris dock.

4. Esprit du Vin
Här handlar du bara med de stora sedlarna, å andra sidan finns det här viner som du bara kan drömma om i vanliga fall. Komplett sortiment av Domaine Leroy, Krug, Pingus etc. Någon skum attityd, vill inte öppna kassan för mindre kunder (jag ville köpa en flaska Leroy första gången men blev nekad).

Bubblare

5. Kjaer & Sommerfelt
Den gamla giganten som V&S gjorde allt för att förstöra. Nu har Hansi tagit tag i skatkammeren igen och det kommer att bli ett Mecka i höst. Tre pallar med kommissionsförsäljningsvin står och väntar på att bli indexerade. Allt med internetsökningsmöjligheter. Grejen med K&S är att alla gamla stormrika bankirer anser att detta är den enda riktiga vinaffären (och så gör också de något äldre bankir-änkorna när vinerna skall avyttras).

Undvik

6. HJ Hansen
Framförallt behandlar de sina viner illa, affären håller oftast runt 30 grader pga dålig ventilation. Priserna är löjligt höga på nästan allting.

7. Philipson Wine
Inte riktigt Köpenhamn men ändå. Räkna i alla fall inte med att du får ett välbehandlat vin, eller ens det vin som du beställt. Ibland kan du dock få strålande vin för nästan inga pengar alls (t.ex Produttori 2006). Eller så får du en budgettappning av ett känt vin (Argiano 2004). Philipson är som Ullared inom vin. På gott och ont, men se upp!

Leoville Las Cases 1991

Efter ett antal dåliga upplevelser av gamla andrahandsviner började jag nästan ge upp. Cos d'Estournel 1990 var inget kul alls, innan dess var det ett par Louis Jadot Premier Cru från samma år som var odrickbara. Minns också J-L Chaven som jag uppvaktade Doktorn med - inget roligt.

Jag har med andra ord ganska låga förväntningar på kvällens gamla off-vintage Bordeaux från Vinbanken.dk. Årgång 1991 är ju inget man stöter på så ofta i Bordeaux. Någonstans vid 1996 börjar min klocka ticka för igenkänningsmarkörer i Bordeaux. 1991 ligger mest i en okänd medeltid för en vinentusiast i 35+åldern.

Det var knappast lätt för en årgång att ligga efter två historiska årgångar som 1989 och 1990, och tydligen hamnade 1991 i samma bakvatten som t.ex 2007. Höga primörpriser och låg kvalitet. Eller hur är egentligen kvaliteten? Årgången sågades av experterna runt 1993 och sen är det knappast några viner som omprovats efter det. Snabb konsumtion tillråddes, och idag lär det inte finns många 1991:or i livet.

Leoville Las Cases 1991 är i vilket fall som helst ett helt sagolikt vin i dagens datum. Det räcker att lukta på korken för att känna att detta kommer att bli en lyckad kväll. Flaskan är märkt 13% alkohol och vinet som strömmar ner i karaffen är kraftfullt och ungdomligt. Så himla uselt väder kan de knappast ha haft?

Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.

Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).