onsdag 1 juli 2009

Chateau d'Ampuis 1997

Ibland kan ett vin passa på många olika sätt, och när Doktorn ikväll skall utsättas för en blindprovning har jag bara ett vin i åtanke. Chateau d'Ampuis 1997.

Dels har varken jag eller Doktorn någonsin provat Guigals "mellan Côte-Rôtie", dels säljs just nu ett antal årgångar av Chateau d'Ampuis på Vinbanken till bra priser. (325 DKK för 1997:an - jmf med 849 kr för 2004:an på SB). Även 220 DKK för "Brune et Blonde" 1999 får anses som konkurrenskraftigt. Som "Brune et Blonde" är Chateau d'Ampuis en blandning av vin från de två sluttningarna, men där "Brune et Blonde" enbart görs på köpta druvor kommer Chateau d'Ampuis från Guigals egna marker.
95% Syrah och 5% Viognier, 38 månader på nya ekbarriquer.
Hela vinet domineras av en enda sak, EK. Det är inte lätt för Doktorn att hitta några områdestypiska drag under alla rostade plankor. Under all ek finns ett ganska lätt, burgundiskt vin med hög syra, ganska tunn kropp som domineras av en skogbärsaktig fruktighet. Eftersmaken dör oväntat tidigt och efterlämnar en sötma från den mognande eken. Doktorns sista bud är en tokekad Barbera. Det är ingalunda obehagligt att dricka detta vinet, men mer än 88-89 poäng är det inte. Och då har vi kanske ändå slängt in ett par etikettspoäng.

Detta tarvar några reflektioner. Detta är inte första gången jag är kritiskt till Guigal - på den vita Hermitageprovningen (som var helblind) var storsågen framme på alla hans viner - också pga överdriven ekhantering. Riktigt så illa är det inte idag dock. Chateau d'Ampuis lagras alltid 38 månader på nya små ekfat, oavsett årgång. För en lätt årgång, som 1997, är detta för mycket. Hur kan en sådan skicklig vinmakare som Guigal inte ta hänsyn till vinet? När vinvärlden drar åt mer terroirkänsla och finare aromatik är detta vinet som en gammal atlantkryssare i en småbåtshamn. Jag tror Guigal får ändra inriktning om inte hans viner enbart skall njutas av etikettsdrickare och poängjägare. I alla fall efter min åsikt, för detta vinet är definitivt inte värt priser som närmar sej tusenlappen.

4 kommentarer:

Vinös sa...

Blindprovning är svårt :)

Det här inlägget fick mig att tänka på när Andreas Larsson blindprovade Syrah/Shiraz-viner från hela världen i Livets Goda. Då gav han väl La Turque typ 80 pinnar och kommentaren "ekigt och glest" eller nåt i den stilen. Modigt av honom att inte ändra sig efteråt när han fick se etiketten.

Själv har jag varken provat d'Ampuis eller något av lalala-vinerna men det verkar som om det blir allt fler som ifrågasätter den tuffa fatningen.

Vintresserad sa...

1999 Brune et Blonde för 220 DKK låter annars mkt prisvärt. Jag har druckit ett par årgångar BeB och det har alltid varit bra. 1999 är väl även en rätt bra årgång i Cote Rotie om jag minns rätt.

MMM sa...

Hej båda!

Det tar lite emot att skriva ner norra Rhônedalens obestridlige kung, men äras den som äras bör. Heder åt Larsson. Alla bra rödviner innehåller ek, ganska mycket dessutom. Men det här är löjligt. Varför tänker man inte på ek när man dricker Chave t.ex?

1999 är en legendariskt år (100 RP till LaLaLa), och 220 DKK måste vara bra. De säljer även 1999 d'Ampuis för 595 DKK. Men jag håller mej still efter denna upplevelsen.

MMM sa...

oops, rätt pris skall vara 250 DKK för Brune et Blonde 1999.