Léoville Las Cases 1983

När skall man egentligen öppna gamla kämpar från mellanårgångar? Är det rättvist att använda dem som strykpojkar i långa vertikalprovningar? Klart att Las Cases 1986 och 1982 hade gjort snömos av 1983:an i en direkt jämförande provning, men det är ju inte ett optimalt utfall på de investerade pengarna. Inte för att detta vinet betingar några större summor på andrahandsmarknaden, tror jag betalade en knapp femhundring på Vinforum för ett par månader sen.

Leoville Las Cases 1983. Året var varmt, alla tunga investeringar från inkomsterna av den nyfödda amerikanska primörhandeln stod stilla. Parkers genombrott som vinkritiker är tätt förknippad med Bordeaux 1982 och majoriteten av cru classé flaskorna från den årgången skeppades till USA. Prisutvecklingen på de flaskorna hade också gjort mej till Parkerfanatiker om jag hade varit med. De som satsade då har nog druckit gratis sedan dess.

Leoville Las Cases 1983 hade jag med på min topp-2009-lista, men det var en flaska som doktorn hade haft i sin matkällare sedan släpp. Historien bakom denna flaskan är helt okänd, men den ser ut som ny och har en nivå som går över foliekanten.

Tyvärr har den inte alls samma fräschör som min toppflaska förra året. Den har en fullmogen fin och frisk cassisdoft men smaken har sedan länge släppt taget om kajkanten. Syran finns kvar men allt som kan kallas kropp är borta. En kort stund under middagen släpper den loss en sista fjärt i rymden för att sedan sluta som ett överextraherat Earl Grey te.

Det tar ett missar innan man inser att gamla Bordeauxflaskor är mest en enveten romantisk dröm om att allt var bättre förr. Fast ibland händer det ju att det slår in.