Franskt vin

Doktorn visar upp ett mejlutskick från Bristywine där jag uppenbarligen används som referens för Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006. Det var ju smickrande för en amatör! Jag visste inte att det fanns kvar för beställning, så jag kastade in en e-beställning direkt. Ett utmärkt vin som jag minns det.

Då min första upplevelse av aligoté gick åt skogen öppnar vi kvällen med en dylik, fast i Joseph Drouhins tappning. Joseph Drouhin Aligoté 2009 har en blyg men ganska viskös framtoning i glaset. Mycket Chardonnaymarkörer i den helt utmärkta doften. Smaken är på gränsen till anemisk i starten med en mycket hög syra och folietunn kropp. Jag är kanske inte direkt överväldigad, även om vinet känns ganska klassigt på något sätt. Som tur var glömde jag karaffen på diskbänken och när vi provar om vinet nära rumstemperatur har det hänt en hel del. Doften har utvecklats enormt och sjuder av bröd, citrus och anis. Doften är fortfarande betydligt bättre än smaken. Lite småmystisk känsla av humlebeska. Jag blir inte riktigt klok på aligoté. Det blir tummen upp, även om jag har svårt att se vad man skall använda detta till (85 p?). Jag lägger druvan i samma fack som pinot blanc för tillfället.


Mitt livs första Domaine Trevallon Rouge (2004) är ett faktum till huvudrätten. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på detta vinet heller. Väldigt aromatisk doft av kanelstång, svartvinbärsnickel och mustiga fat. Svalkande smak med lätt extraktion, lite mineralsaltig. Sen kommer tannindräparen i eftersmaken och drar ihop kinderna. De där tanninerna kändes oväntade efter det finlemmade i starten. Just nu är detta ingen stor njutning, men jag tror mej se ett rätt fint vin bakom alla dessa tanniner (88 p?). Eller så har jag fel. Priset känns lite väl styvt för att fylla en hylla i experimentsyfte. Om man skall knyta an till inledningen känns Les Verrieres för av tredjedel av priset som ett säkrare kort.

Nästa vin är dock riktigt stort. Till min lite italienskt inspirerade huvudrätt kommer den som en smekning och hyllning till de färska örtkryddorna. Tua Rita Giusto di Notri 1999 är en italiensk bordeauxblend från Toscana. Just den typen av vin som inte brukar få mina näsborrar att frusta. Men Tua Rita är något annat. Trots bordeauxanknytningen (75% CS, 25% merlot, franska barriquer i 15 månader) känns detta inte alls som en bordeauxkopia. Det måste ha åkt med någon rosmarinhäck i macerationen. Helt perfekt balanserat, örtkryddigt, ljuv syra och enorm koncentration utan att kännas tungt. Detta gillar jag betydligt mer än t.ex Tignanello (94 p).

Doktorn har med ett vin från Domaine Trapet, som är en blind fläck i min Bourgognekarta. Men visst, detta är ju precis vad jag vill ha i en Bourgogne! Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 2006 har den där nerven som bara en välgjord Bourgogne har, även i en enklare kommuntappning. Det börjar ganska nonchalant med lite ljus frukt och en aning fat. Snällt, beskedligt och på gränsen till menlöst. Men det kokar under ytan och snart vecklar vinet ut sej i en kryddig nuitsstil. Varje sipp är annorlunda och efter c:a en timme är det faktiskt en stor upplevelse. Ett stort smakdjup och en helt oantastlig balans. Sen drar det över till någon form av gräddkolasoppa som inte riktigt tilltalar mej. Mycket nerver i denna aktrisen. När det var på topp så tvekar jag inte med 90 p. Nu blir jag ju rejält nyfiken på min enda flaska Trapet i källaren (en GC Clos Prieur 1er Cru 2002)!