Bloggens första 100-poängare

Bloggens första 100 Robert Parkerpoäng är ett faktum när flaskorna avslöjas efter en något hedonistisk middag med Travkungen och S. från Gomseglet. Vinet? La Mouline 2003 från Guigal. Världens bästa vin om man ser till antal 100-poängare genom åren (totalt 9 st).

Då är klockan 3 på morgonen, men kvällen startar redan vid 6-tiden med ett glas Champagne som jag vill utropa som det bästa bubbel jag har druckit i hela mitt liv. Och det är i konkurrens med Salon, Cristal och Bollinger Grand Année. Egly-Ouriet Blanc de Noirs Non-Vintage Grand Cru är gåshudsframkallande. Stor kalkstensdoft med smultron. Smakrymden är oändlig (96 p).

Kvällens vinlista:
Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000
Jean Grivot Echezeaux 2006
Chateau Angelus 1994 (mitt vin)
Domaine Leroy Bourgogne 2004 (mitt vin)
Guigal La Mouline 2003

Alla dessa viner var helt fantastiska med en individuella poäng på mellan 94-100 poäng. Chateau Angelus 1994 faller något under de andra med en snittpoäng på 93. Detta var ändå den bästa flaskan hittills av mina gamla Angeluser, så det säger något om konkurrensen. Kvällens abosluta överraskning var att Domaine Leroy Bourgogne 2004 var en hårsmån från att väljas som kvällens bästa vin. Till slut drog Guigal hem spelet, och jag är väl skyldig Marcel en liten ursäkt.

Guigal La Mouline 2003 öppnas ganska sent på kvällen och serveras vinskåpskall och oluftad. Faktum är att jag upplever den som allra bäst just i det ögonblicket. Det finns så mycket aromer som vill ut ut vinet att man kan plocka nya associationer på löpande band. Det är baconfett ihopknådat med violpastiller och limesaft, smulad grillkol. Smaken är fullpackad men ändå fräsch som en fjällbäck. I det ögonblicket kan jag se vad som krävs för 100 poäng. Tyvärr upplever jag att vinet snarare blir sämre av luften och en högre temperatur. Doften får mer och mer av ekiga kaffe och chokladtoner, och smaken tappar lite i nyansrikedom. Det är högsta volym på alla instrument, och då hör man som bekant ingenting. Fullständigt galet vin som ändå får mej helt på fall trots att jag börjar kladda Aussie i blocket (100 poäng i starten - 95 poäng efter ett tag). 13% alkohol, inget restsocker.

Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000 är en sällsynt fågel på våra breddgrader. Detta är vårt matvin (tack Travkungen för den väl behandlade ankan!). Detta är den varmaste och mest munfyllande av Bourgognerna i afton. Perfekt balans och fullständig knivskarp (94 p).

Jean Grivot Echezeaux 2006 har allt i paketet för att kunna bli en legend om sisådär 20 år. Det doftar starkt av rosor, salmiak och bildäck. Smaken har samma "bränt gräs" känsla som Domaine Leroy. Aromatiskt väldigt tilltalande, men tanninerna får kinderna att kännas som sandpapper (95 p). Jag är storligen imponerad.

Chateau Angelus 1994 står klart ut som den udda fågeln i kvällens sällskap. Denna flaskan känns betydligt mindre mogen än de andra jag har provat, med ett rejält tanninbett i avslutningen. Om man kunde mäta hur mycket ett vin kan osa är detta kvällens tvåa. Vinet är nästan kolsvart och helt fullpackat med läderhandskar och varm plommonfrukt. Som Bordeaux är det enastående, men i sällskap med Bourgogne och Côte-Rôtie är det inte lätt (93 p). Detta lär vara en av årgångarna där Angelus nästan enbart gjordes på merlot, men mesigt är inte det ord man tänker på.

Domaine Leroy Bourgogne 2004 överraskar alla, inklusive mej. Travkungen säger Domaine Leroy efter två sekunder, så typiskt doftar vinerna från Lalou Bize-Leroy. Älvdrottningen. Detta vin har den överlägset starkaste och bästa doften av alla viner under kvällen. Eftersom kvällen blir lång får detta vinet för första gången sitta i glaset under ganska många timmar och det känns som smaken börjar komma ikapp den snudd på 100-poängiga doften. Det finns något vegetabiliskt i både smak och doft som är helt förtrollande, men för full pott krävs det lite längre eftersmak och tyngd. En rejäl poänghöjning är dock på sin plats (96 p).

Tyvärr har jag bara foton i mobilen, och de ser för j-vliga ut. Kanske lägger upp någon bild senare om jag kan trixa till dem något.

Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007

Jag är verkligen ingen större kännare av vit Bourgogne, men det känns som om poletten börjar trilla ner nu. De ekade vita Bourgognerna passar till nästan vad som helst, utom just fisk. Och vad har jag parat ihop mina Corton eller Puligny-viner med hittills? Efter denna basala insikt börjar mitt samliv med de vita Bourgognerna att bli riktigt skapligt. En annan basal insikt är att ett vin som detta mår väldigt bra av att luftas i karaff, gärna i flera timmar.

Lite nötter i maten gör underverk för balansen när vi smakar kvällens Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007. Det möter upp den ton av rostade mandlar som finns i doften. I övrigt känns vinet väldigt måttligt ekat och rejält friskt. På ekskalan ligger det någonstans mitt i mellan Puligny-Montrachet och Corton-Charlemagne, och det passar mej utmärkt. Det är väldigt ungt såklart, och både doften och smaken domineras av mineraliska äpplen. Helt klart en viss längd också. Trevligt vin, men ord som prisvärdhet skall nog inte nämnas i närheten av detta varunumret (89 p).

Några ord om världskartan: Det blir till att börja om på ny kula pga problemen med utfällning i vinerna. Jag litar helt enkelt inte på de spektra jag hittills har mätt upp. Nu kommer jag att samla ihop de viner som konsumeras för en mätning per vecka. Om jag överfyller varje provrör med vin tror jag att de kan klara en vecka i rumstemperatur utan att förändras för mycket. Projektet lever ännu! Men förvänta ingen ny karta på åtminstone ett par månader...

Världskartan version 0.1

Det blev väl varken succé eller katastrof, men här är den i alla fall - världskartan av de senast 26 provade vinerna:

Kartan är en PCA plott av deriverade NIR-transmissionsspektra. Att derivera spektra före PCA analysen är ett vanligt sätt att korrigera för hur grumliga proverna är. Och tyvärr visade sej grumligheten vara något som äventyrar hela projektet - i alla fall om jag skall fortsätta frysa proverna. Eftersom det inte finns några kvalitetsviner som är kylstabiliserade hade salter och syror fällt ut i de flesta av proverna. Syrorna är säkert en av de viktigaste parametrarna i analysen, och eftersom jag inte kan mäta på dem i partikelform blir bilden troligen inte helt korrekt.

Om man skall ge sej på en kort analys av kartan i alla fall så kan man säga att skillnaderna mellan vita viner (gröna punkter) och röda viner (röda punkter) var betydligt mindre än vad jag hade väntat mej.

1. Det ser ut som att väl mogna viner (som Clerc Milon 1990 och Ogier Côte-Rôtie 1995) är på väg över i fältet för vita viner.

2. Unga och oförlösta rödviner som Beaucastel 2006 och Rocca Guicciarda 2006 placerar sej i fullständigt motsatt riktning från de mest syrahaltiga och icke-malolaktiskt jästa vinerna som Champagnen och Alvarinhoproverna.

3. Nebbiolovinerna verkar ha hittat en helt egen plats på kartan! Och de ligger helt i motsatt riktning från de röda Bourgognerna, som de ofta liknas vid.

4. Det enda vitvinet som genomgått fullständig malolaktisk jäsning, Neudorf Chardonnay, placerar sej på en helt annan plats än de andra vitvinerna.

Ett försök till visualisering av metoden:

Varje typ av molekyl som finns i ett vin, låt det vara t.ex äppelsyra, citronsyra, glukos, etylacetat, brett eller etanol, absorberar ljus vid olika våglängder. Om man sänder en stråle ljus genom ett vin kommer varje molekyl i vinet att påverka det ljus som till slut kommer igenom provet. Man har då fått ett spektrum som beskriver provets kemiska sammansättning. Ett spektrum i numerisk form är helt enkelt ett absorbansvärde för varje våglängd. Noll betyder att ingen molekyl har fångat upp den våglängden. Ett värde över noll betyder att någon molekyl i provet har fastnat för den våglängden. Storleken på absorbansen beskriver hur mycket av den molekylen som finns i provet. En plott med våglängder på x-axeln och absorbansen på y-axeln kallas för ett spektrum.

Nu kommer PCA-analysen in i bilden. Säg att vi mäter vid tre våglängder och får ett absorbansvärde för varje våglängd. Säg att varje våglängd är en axel i ett vanligt rätvinkligt koordinatsystem (xyz). Då kan vi plotta varje spektrum som en punkt i detta koordinatsystem (ett värde per axel). En punkt i en xyz-rymd. Sen kan vi gå med en ficklampa i detta rummet och lysa på pricken i olika vinklar. Skuggan av pricken kommer att synas på en "duk" som är tvådimensionell (kartan). Vi människor kan inte tänka oss mer än tre rätvinkliga axlar i ett koordinatsystem (tre dimensioner), men rent matematiskt är det inga problem att räkna med ett oändligt antal rätvinkliga axlar eller dimensioner. Varenda av de 3000 våglängder som jag mäter får en egen rätvinklig axel, och varje vin kan då plottas som en punkt i detta ofattbara koordinatsystem. Sen gäller det att "lysa med ficklampan" i rätt vinkel för att få en bra tvådimensionell bild. Allt sker såklart via en mjukvara som optimerar vinkeln på "lampan".

Kort sagt: viner som är lika i sin kemiska sammansättning kommer att ligga nära varandra i den tvådimensionella bild som uppträder. Viner som är olika långt ifrån varandra.

Busenkelt. Men sen drar vi till med en gymnasie-A-derivering av spektra för att dra bort den konstanta absorbans som partiklar i prover medför.

Massor av vin

Det märks att kvällarna har blivit längre, det dricks mer vin än på länge. Högt och lågt, men det mesta har varit godkänt. Vi kör i prisordning:

Periquita Reserva 2005: Inköpt till normalpris på Bilka i Köpenhamn för 39 kronor. Helt ren lätt ekad doft med varm plommonfrukt och polermedel. Enkel anonym smak av russin och fikon. Men fullständigt rent och helt klart en viss längd. Utmärkt för en slapp tisdag och klart bättre än Vila Santas tvådagarskalsonger (80 p).

Wittmann Riesling Trocken 2007: Jag gav visst 92 poäng senast vi sågs - och det är inte helt galet fortfarande. Våra gäster blir förtrollade av detta vinet till en fullmatad krabba - men jag vill nog hålla igen poängen till 90. Galet gott för 134 kr fortfarande. Saltstänkta stenar på Koster.

Sen går vi över till den geriatriska avdelningen:

Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana 1999 (25o DKK) blir jag inte riktigt klok på. Aldo Conterno måste höra till barriquebrännarorden, för här finns inte en molekyl av rostad ek. Blanda lika delar Tondonia med Simon Bize så har vi detta vinet. Jag vill döma ut vinet som oxiderat och för gammalt, men efter ett par timmar i karaffen uppstår det plöstligt en massa frukt ur ingenting. Doften är inte mycket att hänga i granen, men smaken blir närmast förtrollande efter midnatt (88 p?). De här gammelvinerna behöver ibland lite konstgjord andning.

Michel & Stephane Ogier Côte-Rôtie 1995 (300 DKK) är däremot helt magisk i doften. Det sägs att Côte-Rôtie skall dofta violpastiller, och här är det ingen tvekan. Burgundiskt och helt min stil med tydliga Syrahkännetecken. Eken sitter som en tunn passepartout (sug på den Guigal). Jag blir bara glad. Smaken är på väg att börja rämna med en lite väl dominant fruktsyra. Ett gott hantverk och bäst på lördagskvällen (90 p).

Clerc Milon 1990

Är ni också skeptiska till det sydamerikanska köttet som säljs med tre månaders hållbarhet vid 4 grader? Idag hände det för tredje gången att köttet var fullständigt förruttnat inuti den täta påsen. Hur många köttdiskar i Sverige kan klara 4 grader, om ens 8 grader?

Nåväl, kvällens lammstek förvandlades till fläskkotletter och förrättsvinet hälls upp. Hederknyfflar bland hederknyfflar - Domaine Weinbach. Pinot Gris Cuvée Laurence 2005. Jisses vad sött detta vinet är! Som matvin är det en total katastrof och sockermätaren visar hisnande 23.8 g / liter. Det är bara att acceptera att Grand Cru viner från Alsace passar bäst till gåslever eller Creme Brulée. Om vi bortser från detta har vinet en jättefin balans mellan syran, russinfruktigheten och en enorm rymd och eftersmak. Men det känns omodernt att paketera detta som ett torrt Alsacevin. Har jag växt ifrån Weinbach? Eller vice versa? Inga poäng, men gott är det även om sockermolekylerna får mina kapillärer i foten att värka (det är helt sant).

Till fläskkotletterna kommer nästa vin till världskartan - Clerc Milon 1990. Vinet som Parker avverkade som dött redan 2003. I helvete heller! Detta är ett vin som man snabbt känner av som en mogen trevlig cassis-Bordeaux i första sniffen. Sen bara växer och växer det till ett stort vin. Cigarrök, läderhandskar, plommonfrukt, böckling - perfekt balans. Supermoget utan att vara tunt i frukten. Ganska likt Beychevelle 1982 utan spindelväven. Denna flaskan är helt identisk med den jag drack i Schweiz, och det blir en identisk poäng (92). Håll i hatten när min nästa 1989 skall luftas, för den är ännu bättre. Clerc Milon är en av de bästa price/performance man kan hitta i Bordeaux.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003? Om inte - så för världskartans skull. Detta är fortfarande, i mitt tycke, den sämsta Graillotårgången på 2000-talet (undantaget den katastrofala 2002). Det doftar helt OK - olivolja och bensin. Men smaken dras med samma problem som de få Aussie-shirazer och US-Zinfandel jag har provat. Det är inte sötman, för den känner jag inte ens i detta vinet efter Weinbachvinet. Det är den aggressiva lösgodissyran som ligger och hugger med ispikar i tungspetsen. Artificiellt och fysiskt obehagligt. Jag vill inte tro att Graillot tillsatte syra 2003, men fan vet. Detta är långt ifrån det jag väntar mej från Alain (82 p). Skall bli kul att se var denna anomali kommer att placera sej på klotet.

Franken Silvaner med 2 x Sauer

Än är inte alla viner samlade till min kartritningsövning, men nu ingår det i alla fall två Franken Silvaner i den blivande världskartan. Det är Doktorn som har varit på snabbvisit i Franken och nu frikostigt delar med sej av inköpen.

In min inskränkta världsbild existerar det bara en producent av kvalitetssilvaner, Juliusspital, men det är såklart inte sant när lämnar Systembolagets katalog och går ut i verkligheten. Små producenter med hög lokal efterfrågan:

Vin 1: Rainer Sauer Echerndorfer Lump Grosses Gewächs 2008. Historien om Rainer Sauer är en saga på repeat i vinvärlden. Det är sagan om den entusiastiske sonen som skaffar sej en gedigen vinutbildning hos de bästa producenterna i världen, för att sedan ta över hemmagården när pappan börjar tappa stinget. Vid skördetid plockas druvorna för hand i minst tre omgångar för att bara få med de mogna, inte övermogna eller omogna druvorna. Är man noggrann blir det oftast bra, även med viner.

Vinet är lätt grönt med en djup mineralig och lätt jästig doft som påminner lite om Pommac. Det är i smaken som detta vinet briljerar. Vilket syralyft det finns i detta vinet! Man får den där stora känslan av att stiga in i ett kall katedral. Extremt primärt i smakpaletten, päron och stenkross. Detta måste ha en enorm potential, men bör nog få vila ett par år till nästa gång (92 p).

Vin 2: Horst Sauer Echerndorfer Lump Grosses Gewächs 2007. Släktskapet med Rainer blev aldrig helt utrett, men nog har det en koppling till den förre. Här har vi ett gulare vin som är rejält typiskt för silvaner. Physalis och väl mogna päron, lite fetare i strukturen, högre alkoholhalt. Det känns som om druvorna i detta vin har varit väldigt mogna, kanske lite väl mogna? Inte alls dumt, men kvällens extas ligger i glas 1 för mej (89 p)

NIR-PCA analysis of fine and not so fine wine

Här står de. Två milliliter av alla viner provade den senaste månaden, nedfrysta i små provrör. Domaine Leroy och Fumées Blanches - sida vid sida.

Min vinlaborativa sida har legat avslumrad en lång tid, men detta är det mest ambitiösa projekt jag har dragit igång hittills med målet att skapa vetenskap kring mina subjektiva bedömningar. Vad vill jag göra med mina små frysta prover, och vad är målet med hela projektet? Och vad är NIR-PCA analysis?

NIR står för near-infrared, vilket är den del av ljusspektrat som består av våglängder som är lite för långa för att uppfattas av ögat men samtidigt lite för korta för att kallas infrarött ljus. Om man skickar en NIR-stråle genom en provrör med t.ex vin kommer varje enskild molekyl i vinet att fånga upp våglängder som är specifika för den struktur som molekylen har. Om man sedan mäter skillnaden i det ljus man skickar in och det ljus som kommer igenom har man fått ett NIR-spektrum. Eftersom ett vin innehåller ett närmast oändligt antal olika molekyler kommer spektrat att vara som en skog av olika signaler. Ett fingeravtryck av det vin man har analyserat.

Om detta var något så när enkelt att förstå, är PCA-analys det inte. Jag tänker inte gå in exakt på hur det fungerar, men det är i alla fall en statistisk metod för att hitta likheter och skillnader mellan olika "fingeravtryck". När hela analysen är klar kommer varje vin att vara en punkt i ett tvådimensionellt plan. Viner som är kemiskt lika kommer att ligga nära varandra, viner som är olika långt ifrån varandra.

Som en världskarta av viner helt enkelt. Var placerar sej de olika vinerna? Kan man hitta ett område som ger höga mmm eller RP-poäng? Finns det oväntade likheter mellan olika röda och vita viner? Hur placerar sej ett korkskadat vin? Hur flyttar sej ett vin genom kartan under lagring? Det finns också en risk att det inte fungerar överhuvudtaget. Den som lever får se.