Mâcon vs Chablis

Vad är egentligen definitionen för en god vinsmak? När man med nöje har huggit sej igenom vinkapsyler från Jura och njutit av sönderekade Guigalviner finns det ändå ett stort berg kvar att bestiga. Sherryberget. Att säga att man gillar sherry som måltidsdryck och verkligen mena det - det är det slutliga steget före man kan kalla sej mästare av gomupplevelser.

Eftersom jag inte än är mogen för detta steget, kokar jag bort min sherry istället. För god sås blir det, oavsett vad man tycker om oxiderat starkvin. Och i såsen får gärna fina fisken simma, om man skall låna ett Larssonskt idiom.

Eftersom min kära hustru med anhang blandade grogg på mina Domaine Leflaive förra helgen får vi ta något vitt från den billiga hyllan i källaren, numera väl uppmärkt. En flaska från det senaste långtidssläppet - Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008 och en flaska Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007. I princip två buteljer Mâconvin för en flaska Chablis, men den prisskillnaden skall inte märkas mycket av.

Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008: Rejält gul färg för att vara en Bourgogne. Doft av smörat rostat bröd, clementin och päron-MER. Doftar riktigt bra, smaken når inte upp i samma klass. Fin balans med syra, päron, hygglig mineralkänsla och precis lagom dos av malo. En aning kort, men ändå ett strålande vin för väldigt lite pengar (86 p).

Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007: Vinvärldens Rammstein. Stålhård batterisyra och stenbrott. Väldigt svavlad doft i starten. Lite malplacerat till kvällens fisk, borde egentligen serverats till en plateau de fruits de mer eller ett klimatupplopp. Lite enformig smak av päron och tavelkrita, men ändå i en större och längre ram än vin 1. Lagring? (87 p). Fullständigt kompromisslöst och odrickbart enligt Leflaivegommen till vänster.

Brocard är som bekant i princip den enda leverantören av Chablis till Systembolaget, och det är lite synd. Enligt min relativt ringa erfarenhet av Chablis befinner sej Brocard i Chablis extremvänster. Det kan bli en aning anemiskt att dela en hel flaska, när allt kommer från en steriliserad ståltank.

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.


Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.

En enkel lunch med Travkungen

På väg till en enkel lunch hos Travkungen, med lite analyserade av veckans V75:a och jordmånen på Bonnes Mares:

Lunchen avslutad c:a 23:30.

Domaine d'Auvenay Chambolle Musigny 2004: 100% nedklassad Bonnes Mares, flaska 253 av 901. Lalou Bize-Leroy's hemmagård, 0.3 ha. Tryffelregn på pastan. Vinet är.... grönt! Inte i färgen men i smaken är det direkt omoget och tufft. En väldigt bra doft av vaxbönor, rökt sill och limstift. Smaken är nästan fruktfri, tanninhaltig men också djupt mineralisk. Detta vinet har en del av Leroy's patentdoft, men känns betydligt mindre öppet för business än de andra 2004:orna jag har provat. Detta är i svårt behov av att luftas, så vi ställer undan karaffen och hugger in på en flaska Ogier Côte-Rôtie 1995. Felfri Syrah! Mogna svarta oliver, vitpepprigt, rostat bröd. En aning märkt av ålder och sviktar kanske en aning i smaken pga det. Bättre vin än allt från fredagen dock (89 p).

Bonnes Mares vinet vill inte släppa hörnflaggan, och efter fyra timmar börjar vi tappa hoppet en aning. Vinet känns lite väl grönt och omoget. Ett bra vin men knappast stort som de andra 2004:orna från Domaine Leroy. Här har vi problemet med Bourgogne i en liten ask. Tre fat från en enda mark. Ingen chans att prova och köpa mer, noll kommentarer från pressen. Vinet är ändå bra nog att förtjäna 91 p, men det känns som en förlust då flaskan kostade 2000 DKK. Att vi är tre man om kostnaden känns bra. En tredjedel av flaskan lämnas kvar när vi går ut och tar en staropramen på lilla torg och snöar in på vinsnack. Vi måste ta en sipp av detta imorgon igen.

På söndagen provar vi vinet igen, och det har delvis ändrat karaktär. Det doftar vit choklad och mer örtigt än igår. Smaken är i väsentligt samma som igår. Ganska lätt, superrent men varken speciellt koncentrerat eller komplext. Det känns som detta vinet har fått för lite sol helt enkelt. Vinet är också helt klart och har inte kastat något sediment överhuvudtaget. Detta är lite udda då 2004:orna från Domaine Leroy har alla varit rejält grumsiga med massor av sediment och tidiga mognadstoner. Vi kan inte bedöma att detta skulle kunna växa till ett "grand vin" med lång lagring - men osvuret är kanske bäst. Men kommer nog inte att investera i en flaska till för att veta. Travkungen har öppnat en flaska Leroy Corton-Bressandes 1983 - men den smakar bara råa rödbetor. Det är heaven and hell med trollkvinnan Bize-Leroy.

Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

E-beställning utförd

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

En tryffellördag

En massa tryffel kvar och inga gäster. Färsk pasta doppas i kokande vatten och serveras helt utan tillbehör förutom lite olja och parmensan. Blandas med rikligt med hyvlad gotlandstryffel. I detta formatet har tryffeln fullt spelrum, och det är en helt magisk middag.

Vinet har så mycket draghjälp här att det är svårt att vara objektiv. Det är i alla fall inget snack om att nebbiolo känns som ämnad enbart för denna rätten. Vinet har precis samma grundsmak som maten, och det är svårt att skilja maten från vinet. Jag har varit lite gnisslig över mina Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000, men ikväll är det bara helt perfekt.



Detta vin är det absolut mest prestigetyngda vinet i hela Fontanafreddas portfölj. Tre glas i röda räkan, 93 WA, 90 WS. Fortfarande på den unga sidan, men visst börjar vinet mogna nu. Det varma året ger en nästan Chateauneufaktig tyngd (14.0% EtOH), men jag föredrar detta fruktstinna paket jämfört med t.ex Aldo Conternos bottenmålningsprojekt. Ljusa slingrande nypon och lingonsyror. Tryffelaromatik. Modernt vinbygge helt klart, helt i klass med Scavino som jag minns det. En litet avdrag för opersonlighet i allt det perfekta (92 p), men det sitter kanske i väggarna hos Fontanafredda. Etiketten är fortfarande den mest smaklösa i min källare.

Denna helgen har modernisterna firat stora segrar. Haut-Carles och Fontanafredda. Fruktmassivt och ekigt - det som jag trodde jag var emot. Jag få inse att min smak håller på att förändras snabbt. Vem kunde tro att jag skulle slå frivolt över en Aussie-Shiraz (Run Rig) för någon månad sen? Jag brukar hålla mej med några tillfälliga hatobjekt - och för ett tag sen var det Barolo och Shiraz. Just nu spyr jag galla över Chateauneuf - hypen som detta område har just nu är helt oproportionerlig. Och nu börjar det dessutom bli lika dyrt som bra Bourgogne, Côte-Rôtie och Bordeaux. Dagskursen är att dra av 6-7 poäng från advokaten för att hamna rätt i detta slödricksdelta. Men vänta bara, inom kort kommer det säkert en bra flaska Ch9 i min väg och allt är förändrat.

En tryffelfredag

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:

Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).