Primörskakig

Nu börjar det så smått att röra på sej i primörsvängen, även om de mest åtrådda slotten fortfarande lurar i vassen. Jag hade som plan att vänta ut hela prislistan, men lite börsnerver drabbade mej när vinerna sålde slut på några timmar. Även de enklare slotten verkar ha en stor efterfrågan. Poujeaux (185 DKK) hann jag precis handla innan den togs ur Philipsons lista igår. Vi får se hur snabbt det går när de mest efterfrågade slotten släpps, även om jag nog mest får hålla mej vid sidlinjen av ekonomiska skäl. Någon flaska finare vin hade dock varit trevligt att vänta på, och då kan jag rekommendera primörhandeln hos Theis Vine, som även säljer enstaka flaskor en primeur (gör din egen blandlåda!).

Färsk svensk sparris på altanen den första riktiga sommarkvällen! Inte alls dumt, och till det öppnar jag två flaskor chardonnay från olika delar av världen:

Plaisir de Merle Chardonnay 2008 från Paarl i Sydafrika. Riktigt uselt totalhavererat vin. Vattnigt, alkoholskadat och helt syrabefriat på samma gång. Tung damparfymsdoft gör vinet seriöst ofräscht. Spontaninköpt på Bordershop - en varning utfärdad för alla svenska bilturister i sommar (89 DKK). Jag trodde Plaisir de Merle gjorde hyfsat vin?

Kayena Vineyard Tamar Ridge Chardonnay 2008 från Tasmanien. Superfräscht, fin syra och balans. Lite krusbärstoner och antydan till smörighet (oekat dock). Ett gigantiskt lyft jmf med det andra glaset, vilket gör den absoluta kvalitetsvärdringen svår. Gott, rent och okomplicerat (85 p?).

En mörk vägg i norr närmar sej och vi flyttar in till de röda vinerna:

Pontet Canet 2001. Betydligt mer mogen än 2002:an som vi provade för c:a ett år sen, dock nästan helt utan sediment. Lite lättare i stilen än den vanliga Pontet Canet-svarta. Skolboks-Bordeaux såklart, men den imponerar inte riktigt som Pontet Canet brukar. Mjuk och mogen, men utan någon större komplexitet. Balansen är såklart ändå femstjärnig. Känns värdig 88-89 poäng som är en signifikant hopp ner från andra succéer från 2001 (t.ex Poyferré är riktigt bra) eller Pontet Canet 2002 som är ett betydligt större vin. 2001:an känns inte som ett vin att spara i 10 år till.

Chateau du Donjon 2006 från Minervois är en ny bekantskap inköp på Stokholm Vin i Köpenhamn för c:a 90 DKK. Vackert purpurskimrande i glaset, fin blåbärsdoft med lite ek. Stensatta skogsbär har jag kladdat på servetten. Blommar ut i munnen med örtkryddor och en angenäm lätt bitter tvist i slutet. Fin balans utan någon som helst alkoholhetta (14%). Ikväll ger detta vinet Pontet Canet en jämn match, vilket får anses som enastående (88 p). 40% Grenache / 60% Syrah.

Små reflektioner

Vad händer när småbarnföräldrar plötsligt får en barnfri kväll? Klackarna i taket? Nej knappast, frun somnade redan för ett par timmar sen. Själv roar jag mej med ett par glas Glenfarclas, som blev utsedd som vår bästa whiskyupplevelse under Skottlandsturen förra sommaren. Ett glas 15- årig mot den 17-åriga - där 17 åringen visar upp ett helt annat register. Båda otroligt goda dock. Det känns som maltwhiskyboomen dock har avtagit rejält i vårt land? Inte ofta man hör talas om köer för udda fat Springbank längre.

En kväll utan matlagning kändes bra, så vi tog oss till Malmökrogen La Couronne, som är som en fransk Bistro bland socialistmonumenten vid Triangeln. Samma matsedel som för 10 år sen, men trots det skiftar maten från gång till gång. Idag var det riktigt bra dock, kalvnjure utan krusiduller. En rejäl slev Dijon, en halv panna grädde och fond. Till det drack vi en mycket väl passande Guigal Crozes-Hermitage 2006 ur någon form av Duralexglas. Jag fick en uppenbarelse av det vinet som påminner om när man slutmixar ljudinspelningar. Vinet känns komprimerat - det smakar nästan bättre ur ett undermåligt glas - precis som en hårt komprimerad låt kan låta ypperligt i en 5 watts radiomottagare på stranden. Det är ingen dynamik, men det hade ändå inte gått fram med fel utrustning. Fullt järn på alla rattarna, bass och treble på 10. Kanske därför jag har lite svårt för Guigal i stora Riedelglas? Ikväll hade jag dock inte kunna tänka mej ett mer passande vin till inälvsjärnet.

Vad skall man handla i primörsvängen 2009? Jag hade hoppats på att göra en deal på Leoville Poyferre men prognoserna talar om 1000 kr flaskan. Det känns helt osannolikt högt med tanke på att 2008:an kostade 270 DKK, men den hade å andra sidan inga 100 RP-poäng i skalan. Det blir till att blicka längre ner i systemet. En del enklare slott har bytt regi nyligen. Poujeaux fick Cuvelier (Clos Fourtet), Senejac (Pontet Canet) under 2008 . Chateau Lannessan 2005 var lätt ett 90 poängsvin. Poujeaux lär kosta lite mer, men de andra ligger runt 100-lappen i primörpris. Värdelösa som finansiell investering, men just därför möjliga bargains i en ung vinkällare.

För övrigt verkar det ta betydligt längre tid för vinerna att komma ut på marknaden i år än förra året. Hela cru classédelen kom till försäljning före Parkerpoängen förra året (antagligen för att alla räknade med en rak sågning). När Parkerpoängen väl kom ut steg priserna drastiskt - Lafite Rothschild 2008 gick att köpa för 1500 DKK i mitten av april. I slutet av april steg det till 4000 för att snabbt tas ur marknaden. Än så länge är det bara viner som ändå hade räknat med att bli sågade av Parker som släppts, som t.ex Lilian Ladouys. Vi får se.

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000

Kväll före helgdagen är fortfarande ung, och kvällens Côte-Rôtie är precis nydekanterad. Doftar underbart i alla fall före vilan i karaffen. Först matlagning med Kronstams favoriter, Claude Val Rouge i såsen och Blanc i kocken. Smakprov:

Claude Val Rouge 2009: Kanske det mest odrickbara icke defekta vin jag provat. Hemsk vaniljsötma över en ogästvänligt syrlig saftsoppa utan någon form av struktur. Tror nästan att subventionsvinet Umbala hade gjort processen kort. Frågan är om det ens går att koka ihop (55 p)?

Claude Val Blanc 2009: Skumt. Detta vinet är ju faktiskt rätt bra! Lite exotiska frukter, en fin syra. Liten egen stil som liknar en blandning av riesling och marsanne. Helt rent, balanserat, torrt och ganska långt dessutom. Ett oväntat högt betyg för 59 bananer (85 p).

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000 har förlorat sin tydliga Syrahkaraktär under karafferingen, och doftar nu ganska kraftigt av brett, stall och lingon. Färgen är tät, men smaken är tunn. En kraftig syra kittlar tungan på ett nästan artificiellt vis. Lite enkelspårig tunn lingonsötma/syra med ektoner och farbror gummistövels-Brett. Nej, detta vinet är så pass orent och tunt att de fina bär och ektonerna inte väger upp (80 p).

Attans vad Côte-Rôtie skall vara svårt att få till för mej? La Mouline 2003 (96 p) var väldigt bra och även detta vin årgång 1995 (90 p). Men Les Becasses 1999, detta vin, Chateau d'Ampuis 1999, Gaillard 1999- alla har varit tunnare och tröttare än en 2002:a från Graillot. Nu är jag ju en Pinotälskare som borde älska tunn elegans, men det måste finnas något mer än bara syra.

Det känns ju hemskt att säga att Claude Val var behållningen för kvällen, så det är nog läge att plocka upp något nytt.... Och visst fick man en home-run trots allt! Wittmann Riesling Trocken 2007 är bättre än någonsin nu efter en kort lagring. Claude Val är fortfarande inte pjåkigt, men Wittmann har en helt annan stuns i syran och ett större smakrum (90 p).

Santa Duc-festival

Hur stor är sannolikheten att två personer drar fram samma producent ur rockärmen på en têtê-à-têtê blindbock? Dessutom en producent som båda har gått och gnagt på under året. Är detta bra eller på väg over-the-top? Väldigt nyttigt att få dessa glas blint helt enkelt.

Glas 1 (okänt för mej): Santa Duc Les Quatre Terres 2005

En småsniffisniff och snabbt smakprov leder mej direkt till Crozes-Hermitage. Syrah - 100%. Svalt och lätt syrligt. Tätt och trevligt. Inte helt definierat som Graillot, men som någon annan producent - kanske Gilles Robin? Årgång - 2006 kanske?

Mycket överraskad - Mina flaskor av detta vin var murriga och absolut inte elegant Syrahdrivna. Men åren har gått och detta vinet har helt bytt stil. Riktigt bra faktiskt för vad det kostar och är (88 p). Typiskt att mina flaskor sedan länge är slut.

Glas 2: Santa Duc Les Hautes Garrigues 2004

Ett fullständigt annorlunda vin. Massor av Mouvèrdrefunk men också ljuvliga violer och svarta vinbär i doften. Vinet doftar fantastiskt hela kvällen, men smakar bäst lagom källarsvalt. Då finns det en viss balans trots en väldigt tilltagen alkoholnivå. Vid rumstemperatur och avslutad middag är vinet på gränsen till odrickbart bittert. Det är SPONK och galen extraktionsnivå. Tugga på en näve druvkärnor och skölj ner med Kosken.

Mycket svårbedömt. Ett större vin i en stor alkoholkostym. Stenhårt extraherad med en kliniskt ren och stor Mouverdredoft. Ett vin jag kan inse har kvalitet men som är helt fel för min smak (inga poäng). Bättre med lagring? Fast de där bittra tonerna brukar aldrig försvinna.

Efter eldandet drar Doktorn vidare och resten av sällskapet hugger in på ett par flaskor jag har släpat med från Malmö:

Vieux Donjon 2001: Tyvärr den sämsta flaskan hittills. Detta vinet ligger på en knivsegg mellan metallisk ålderskris och underbar mognad. Andra flaskor har blivit metalliska efter några timmar, denna är det tyvärr redan från start. De bra flaskorna är dock fantastiska! Jag börjar dock undra hur dessa egentligen har lagrats innan jag köpte dem.

Castello di Brolio 2001: Stor Bordeauxdoft utan mognad. Lite syrlig Chiantifeeling i smaken. När man väntar på att vinet skall skjuta till i eftersmaken händer det absolut ingenting. Min tredje Castello di Brolio utan succé. Jag ser inget fel på vinet, förutom att det kostar en så där 200 kr för mycket. Inget för min källare i fortsättningen, jag föredrar Rocca Guicciarda eller Marchese Antinori.

Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001

Denna flaska Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001 fick jag någon gång av Doktorn som tack för bärhjälp över sundet. Ikväll ryckts den hastigt upp ur sin dvala efter ett säljmejl från Philipson Wine. 139.95 DKK för Produttoris enkelmarksriservor årgång 2001. Kan det vara det bästa erbjudandet de någonsin haft?

Klart man måste prova, men det känns som ett säkert nytt inköp redan innan korken dras. Bra årgång, bra producent.

Och visst fortsätter min nya förälskelse! Underbart vin. Balans är nyckelordet med Produttoris viner. Man kan hitta lite av varje i doften, från daggfriska jordgubbar till smulade löv. Ett stänk fisksås minsann. Smaken har den där kristallklara syran som man kan döda för, men också en rejäl fruktstoppning och tanninbett. Inget in-your-face vin, utan man får ta det lugnt och bara meditera.

Vi dricker flaskan från eftermiddag till sen kväll, och det blir bara bättre och bättre. Borde borga för ett mycket utsträckt drickfönster, även om det är helt drickklart redan nu. Tänk att de säljer detta vinet c:a 60 kr billigare än vad den vanliga Barbarescon kostar på SB.

Lynch Bages 2002

Världen är rätt krånglig med en massa val hela tiden. Klart man försöker generalisera för att bringa någon form av ordning i allt slumpmässigt. Så min syn på Bordeaux 2002 är bestämd till att vara väldigt god, och det är med den ansatsen vi öppnar en flaska Lynch Bages 2002 till fredagsbiffen. Nåt får man ju hålla på.

Min syn är står fast, Bordeaux 2002 har en del trevliga attribut. En del Bordeauxer nådde rekordhalter i alkohol denna gröna årgång, vilket kan vara svårt att tro. Vinerna är väldigt täta, strama och klassiska på samma gång. Lynch Bages 2002 är inget undantag. Det är supertätt, fullpackat med tanniner och cassisfrukt och fuktig matjord. Riktigt bra och tuggigt om än inte ett dugg utvecklat.
Men så händer det oväntade. Vinet som var så bra en halvtimme bestämmer sej för att lägga ner alla sensationer. Lite ek och sura plommon är allt som är kvar. Chockerande försämring, och till slut har det t.o.m svårt att försvara sej från vår TV-termos-flaska Bouscassé 2005, som iofs visar sej från en trevlig sida idag. Låt ligga antar jag att detta påbjuder.

I övrigt blåser det för närvarande en del om vårt kära trätoämne, Robert Parker Jr. Jag hade egentligen inte tänkt att skriva mer om denne man, men det är svårt att låta bli. Han har alltid varit på krigsstigen mot Bourgogne (läs de gamla Wine buyers guide!), men något har eskalerat på sistone. Började det med den nu famösa gliringen mot "the anti-flavour wine elit" som inte värdesätter riktigt vin (läs Ch9 och Aussies)? Att den gliringen gick åt Bourgognedrickare är nog ett säkert antagande.

Det som förvånar vinvärlden denna gången är följande smaknotering av Clos de Tart 2006: "The biggest dissappointment was Clos du Tart 2006. Like so many red burgundies from 2006 seem to be, it was underripe, excessively acidified and almost textureless. It's a sham, and it is amazing how few people are willing to stand up to that such stuff exists" (76? p). Hygglig sågning - men vad står det egentligen? Var 2006 en grön årgång i Bourgogne? Knappast. Varför tillsätta syra om vinet är omoget? Får man ens tilssätta syra till Grand Cru Bourgogne? Men det som verkligen diskuteras är valet av ordet sham, bedrägeri. Han har ju stått inför skranket tidigare för förtal av Bourgogne, och det är kanske dags igen?

Samma månad kom följande drapa om vita Bourgogner: "I simply don't understand why people keep buying all these white Burgundies with seemingly only those from Domaine Leflaive and Coche-Dury being free from oxidation. It is truly one of the biggest scandals in the wine world" efter en dålig flaska Bouchard Montrachet 1999. Tja, Domaine Leflaive och Coche-Dury var sannerligen inte befriade från oxidation när detta var ett hett ämne i mitten på 90-talet. Idag är detta väl knappast ett ämne längre.

Båda provningsnoteringarna har såklart en politisk underton (finns t.ex inte ett enda dåligt omdöme om Clos de Tart 2006 i övrigt). Han är sur, men varför då? Hans position är ju ohotad. Varför då fylla provningsnoteringarna med uppenbara felaktigheter? Problemet är om någon tar dessa noteringar på allvar. Det jag har mest svårt att acceptera är att denna dynga har skrivits av världens mest inflytelserika vinkritiker. Hua.

Ticinello 2007

Min tripp i Europas mer avlägsna vindistrikt fortsätter - nu är turen kommen till den italienskspråkiga delen av Schweiz - närmare bestämt Ligornetto några kilometer från den norra italienska gränsen. Att vinet är inspirerat av Italien kan man ana på det nästan skamlöst kopierade namnet/etiketten (fast detta är 100% Merlot och en aning billigare -c:a 13 Euro).

Ett lätt vin helt klart, inga problem att se familjen genom glaset. Röda vinbär och lingonsyrligt, liten ekton. Detta i samklang med en liten pepprighet gör att vinet nog hade kunnat misstas som en dålig årgång av Les Launes. Ett korrekt, rent men också väldigt enkelt vin. Jag gillar det ändå på något sätt. Hellre en vällagad fläskkorv än ett felkryddat ankbröst. Men någon poängsamlare är det inte (80 p). Gott.