onsdag 5 augusti 2009

Guigal vs Graillot (slakten)

Idag kom det där suget efter ung Syrah som bara kan sluta på ett sätt. Kryddpepparkryddade pannbiffar med stekt lök, kokt potatis, brunsås och lingon visade sej vara helt perfekt matchning. Det kunde man nästan ana redan vid tanken.


Första vinet ut i afton är Alain Graillot Crozes-Hermitage 2007. Vi var väl inte totalt frälsta första gången vi provade, 88 poäng och en liten anmärkning på att syran var extrem i denna årgången. Men den gången hade vinet varit på flaska i någon månad, och nu har det minsann hänt en hel del redan. Väldigt typiskt Graillot men ändå något helt unikt. Hustrun hittar ordet först - det doftar som att krossa citronmeliss mellan händerna. Jag hittar regn på sommarvarm asfalt. Pulvriga tanniner, lite Barralsmällare, gummi och tjärade blåbär. Väldigt fräscht och intressant. Smaken visar fortfarande att detta är en sur-Graillot - men kroppen har hittat en tyngd som inte fanns tidigare. Detta har vunnit enormt på bara ett par månader i flaska och jag ökar utan tvekan på till 90 p. Skrämmande komplex aromatik och perfekt till maten, även om detta måste vara en lagringsårgång.

Och så Guigal, eller som jag vill kalla honom "barrique-Marcel". Här har du hittat ett nytt vin att förstöra med ditt träintresse. Guigal S:t Joseph Lieu-Dit 2004 är helt befriad från områdestypiska drag. Det är söt, äcklande fatvanilj över någon slags sur frukt och bananrester. Jag är helt nollställd till detta, fullständigt ointresserad. En kladdig restsötma fullbordar förnedringen (75 p ). Guigalvinet fick 24 månader på nya ekbarriquer, Graillotvinet c:a 12 månader på begagnade Bourgognefat.

13 kommentarer:

Kayaker sa...

Det var ord och inga visor! Man blir ju inte direkt sugen på en så'n Guigal...

Café Rotsunda sa...

mmm,

Jag kan inte annat än njuta av din absolut slakt av Guigal. Inte för att jag fullt ut håller med, utan mer för det härliga sätt du förmedlade allt på.
Och visst är det så, Guigal älskar ekfat, det råder det ingen tvekan om, men jag kan ändå inte annat än förundras över hur väl många årgångar av La-La's som verkligen sväljer faten. Det gäller dock inte alla viner, och alla appellationer.

MMM sa...

Tackar ödmjukast - det är rätt kul att fundera ut de vassaste och bittraste sågningarna.

LaLaLa har jag kvar att prova - och det vore ju konstigt om jag skulle såga viner som får 100 poäng av RP i var och varannan årgång. Å andra sidan gav RP detta vin 90 poäng, vilket jag har väldigt svårt att förstå. All aromatik är fullständigt dödat av alla ekfat, men jag har en känsla av att vinet som ligger under vaniljen inte är något att hänga i granen direkt.

Guigal har en sådan status att det är nästan som att såga DRC att inte tycka om hans viner. Men jag gillar verkligen inte stilen. efter ha ha testat ett ansenligt antal (blint och icke-blint). Jag hade för mej att jag inte gillade Chapoutier - men i blindprovningar har jag varit nästan 100% förtjust. Men han använder ju också en massa ek? Det är väl den sista lilla excessen som gör att jag trillar av. Dricker man JL Chave tänker man inte ens på ek - även om det sannerligen finns en hel del. Balans!

Café Rotsunda sa...

Jag har i alla år varit tveksam till Chapoutier, inte för att jag tycker vinerna är dåliga (inte alls!!), utan för att jag inte har förstått den stora hypen kring dem. Just därför ställde Andreas Larsson (som har provat varje vin och årgång som har släppts av toppcuvéerna) upp topparna blint mot toppvinerna från Guigal i årgång 2005.
Mycket intressant - det är helt klart en fråga om finess och terroir (Chapoutier) och kraft och vinmakning (Guigal). Jag kan inte säga att jag sågade något av vinerna, tvärtom var alla viner fantastiska - men jag fick kraftiga skäl att omvärdera Chapoutier.

E sa...

Väl slaktat! Suget att ta den långa turen över sundet för att shoppa Graillot blir allt större.
/E

MMM sa...

Jag har lite dåligt på fötterna för att utan reservation hylla Chapoutier - men trenden har varit klar hittills. Jag föredrar den elegantare sidan (iofs var inte Les Becasses 1999 inte något speciellt minnesvärt). Men den abolut klaraste lysande stjärnan i norra Rhône är JL Chave. Hans 2001:a håller jag i samma liga som La Tâche och Domaine Leroy. Jag tvivlar stort på attt jag skulle placera en LaLaLa i samma nivå... Men man vet ju inte förrän man provat. Helst blint (blink Doktorn)!

Anonym sa...

Hej MMM,
Jag tror att du kan utnämnas till Sveriges sämsta vininköpare.

Ingen annan sågar så många viner som du. Jag vet att du är en relativ nybörjare när det gäller vinprovning, och att du därför provar ganska brett. Har du inte hittat någon extern kritiker som du kan följa för att slippa så många stolpskott.

Du skall uppenbarligen inte följa Parker, men visst borde det finnas någon annan ledsagare som gör att du slipper dricka (för dig) eländiga viner.

Anonym sa...

där satt den! Tror nog mmm slog huvudet rakt på spiken.
Ha Ha

Anonym sa...

det var alltså menat till den första anonym

MMM sa...

:-)

Man får väl skärpa upp sej på den fronten. Ni kan i alla fall vara glada över att jag inte bryr mej om priset på flaskorna - denna Guigalflaskan var inte billig. Vill man ha medhårsrecensioner kan jag rekommendera Allt Om Vin.

ASi sa...

Fortsätt att vara kritisk! Det finns tillräckligt många bloggare som är medryckande entusiastiska. Själv blir jag tyvärr bara sällan euforisk och känner väl igen mig. Min erfarenhet av Guigal vs Graillot är 2004 Crozes-H mot 2002 La Turque(?), och efter ett tag stod sågspånen mig upp i halsen. Ok, en överdrift, men jag drack bara Graillot i slutet...

Claes Lindquist sa...

Hej MMM,
Jag har läst flera av dina inlägg om Guigal och deras viner är helt klart inte i den stil som du föredrar. Trots att jag importerat Guigal sedan 1995 och rankar dem bland världens bästa vinmakare, så uppskattar jag kritik av deras viner, även negativ. Och jag reagerar så mycket att jag såg till att öppna en flaska av det vin du slaktar, dock i årgång 2005, för att förstå vad du menar.

Att de skulle vara ekiga håller jag inte med om, däremot har de en karaktäristisk stil som avviker från flera andra producenter i norra Rhone. Saint Joseph Lieu-dit Saint Joseph 2005 från Guigal har en doft som är rik, aromatisk, kryddig, fruktsöt, lite likt en Chateauneuf du Pape i karaktären. Och lite rökt kött finns där som det skall. Smaken är mycket ung, med svarta vinbär, rätt hög syrlighet, kryddig, aromatisk och från mycket mogna druvor. Ek dominerar inte! Den finns där i bakgrunden, men kommer definitivt att försvinna helt med några års lagring. Ungt och bör lagras 3-5 år minst. Enligt resten av de som provar är vinet superbalanserat och mycket gott.

Jag tror helt enkelt att det är stilen som du inte gillar. Helt klart är Guigals viner mer i stil med nya världens viner. Men bara då man dricker dem med vissa andra viner från Norra Rhone. Tillsammans med Shirazer från Australien framstår Guigals viner som väldigt franska.

Jag var på en middag i London i våras, där 6 berömda nyavärldenvinmakare hade valt ut ett favoritvin var som de själva inte hade framställt. En berömd australiensisk vinmakare hade valt Cote Rotie Chateau d'Ampuis 2004 från Guigal och det vinet röstades sedan fram till kvällens bästa vin. Skälet var balansen och att Guigal lyckades använda nya ekfat på ett så diskret sätt att de intigrerades perfekt med frukten i vinet. Samma vin vann också Australien största Shiraz/Syrahprovning med över 600 viner från hela världen. Samma vin beskrivs dock av några provare som banandoftande och är därför inte så bra. Varför just banan är negativt vet jag inte(se tex Andreas Larsson om La Turque 2001 i Livets Goda). Andra frukter är ju oftast positiva.Jag tycker om banan. En del provare anser ju att stalldoft är positivt?

Jag antar att du inte heller är så förtjust i Chateauneufer från 2007 eller Aussishirazer?

Själv är jag en allätare. Vin skall inte sönderanalyseras, det skall njutas. Jag är kanske konstig, men jag gillar alla viner som är välgjorda, oavsett varifrån de kommer eller om de har lagrats i nya eller gamla ekfat och om de är söta eller torra, vita som röda. Jag gillar skarpt Guigals viner. Men jag är också en stor fan av Chapoutiers viner, som jag har köpt privat sedan Michel Chapoutier började göra vinerna 1989. Likaså tycker jag om en stram 1986:a från Bordeaux eller en rik, nästan söt Aussishiraz. Jag gillar Felsinas strama, enligt en del bloggare, fruktlösa viner och Piaggias fruktbomber, även de från Toscana. Båda är mycket välgjorda och goda, men i helt olika stilar. Riktigt typisk Bourgogne med strama syror är toppen och härligt hallon- och jordgubbssyltig Pinot Noir från Kalifornien är jättegott, även om den senare kan ha restsocker.

Och jag häll på att glömma att jag även gillar Graillots viner, men enbart som relativt unga. Jag köpte Graillots viner första gången 1988 och har därefter druckit dem regelbundet. Syrligheten är alltid hög, ibland för hög. I vissa årgångar är vinerna veritabla fynd. Men jag tycker att man bör dricka dem relativt unga. Chave är också strålande, jag har provat de flesta stora årgångar av deras röda Hermitage tillbaka till 1978.

Guigals viner kan man lagra länge, men jag gillar dem även som unga.

Saint Joseph Lieu dit Saint Jospeph 2004 har till hälften lagrats i nya fat och till hälften i 1 år gamla fat.

Kanske tycker du bättre om Guigals Cote Rotie Brune et Blonde? Den har lagrats i 2-5 år gamla ekfat till 70% och endast 30% av vinet har lagrats i nya fat. Men som sagt, det är nog inte ekfaten som är problemet, utan stilen?

Med vänliga vinhälsningar
Claes Lindquist/Vinunic AB

MMM sa...

Hej Claes,

Tack för ditt inlägg, och ursäkta mitt sena svar!

Du har säkert helt rätt att det är stilen på Guigal som inte tilltalar mej. Den starka ekdominansen vill jag fortfarande farmhärda dock. När det gäller barriquelagring är väl Guigal i en helt egen liga i norra Rhône. Det i kombination med väldigt mogna druvor är uppenbarligen inte min likör. Det är möjligt att en del av vaniljsmaken (och banansmaken) kommer från druvorna, jag har inte kompetens att avgöra vilket. Tyvärr är den just den mixen av smaker som dominerar i t.ex Claude Val och andra otyg - därför hissar jag röd flagg direkt. Du har helt rätt att jag inte är så värst förtjust i Aussieshiraz eller väldigt mogna årgångar av Chateauneuf (jag har gnällt en del på 1998 t.ex). För mej är 2004 en helt perfekt årgång i Chateauneuf! Men det är bara ett uttryck för hur olika smak olika vinprovare har. Sen blir det kanske lite kategoriskt när man (jag) får lov att orera helt obehindrat på en egen blogg, men alla vet att detta är på amatörnivå.

Brune et Blonde har jag aldrig provat, men det kunde vara intressant att se om jag skulle föredra det - i alla fall för att reda ut min egen smak. En sak med ek som verkar stämma ganska bra, är att det bara blir värre om man lagrar vinet. Är ett vin överekat är det lika bra att öppna det när det är ungt och man fortfarande har någon form av balans. Det kan säkert debatteras, men jag upplever det tipset som nära 100%-igt. Enligt Travkungen (vinpolare) var just Lieu Dit 2004 väldigt bra precis när det kom ut, han kände verkligen inte igen min beskrivning.

tack igen för ditt inlägg.