Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004 upplösningen

Efter en kvarts huggande i den tjocka lackkapsylen ser vi plötsligt en hägring av korken. Med min usla korkskruv hamnar korken i två delar på köksbänken och vinet hälls över i karaff.

Vinet, som varken är filtrerat eller klarat med äggvita, ser både väldigt lätt och grumligt ut på samma gång. Doften som strömmar ut karaffen är helt makalös. Det första som både jag och Travkungen utbrister är Indien. Det doftar kryddbasar i Mumbai. Det finns också en påtaglig fatighet som påminner om svett gräs tillsammans med en pepprig pinotton.

Smaken är ljuvligt ren och böljar fram i munnen mellan röda frukter och mörkare toner av undervegetation. Jag gillar stjälkar - och det gör Bize-Leroy också. Stjälkarna ger en stadga och fräschhet till vinet som borde göra det väldigt lagringståligt. Allt är bara så otroligt rent och koncentrerat - det kan inte finnas en enda dålig druva eller halvdant fat i närheten av detta. Men det som gör att man verkligen märker att detta är vin på riktigt är tidsrymderna. Tiden verkar gå i ultrarapid mellan för - mellan - eftersmak. Det kanske inte riktigt håller ända ut i eftersmaken som La Tâche 2004, men det är också det enda vin jag någonsin har gett 100 mmm-poäng. Ett litet avdrag blir det nog också för all icke-dekanterbar grumsighet. Det påverkar inte smaken - men vinet ser inte speciellt inbjudande ut.

Jag är helt såld på detta vinet - oavsett om det är etikettshysteri eller annat som spelar in. Travkungen har smakat AOC Vosne-Romanée 2004 ett flertal gånger och måste medge att detta vinet är precis lika bra. Han har även provat en del "normalklassade" viner från Leroy - och det är verkligen inte så att man kan köpa helt blint från egendomen. Alla viner är dyra - men alla viner är inte bra.

Denna flaska är köpt på Vinforum för 485 DKK, vilket är en rent rövarpris med tanke på det som man får i glaset. Det är högsta Grand-Cru kvalitet. Problemet är att få tag på det. Det finns att köpa i Esprit-du-Vin i Köpenhamn. Tyvärr är den butiken ungefär lika stängd som Domaine Leroy's vinshop. De flesta butiker brukar välkomna kunder - men den butiken öppnar inte ens dörren om du inte har för avsikt att handla stort - riktigt stort.

Pata Negrakotletterna var också utsökta - lustigt att man aldrig tänkt på det tidigare. Klart att det måste bli en del kvar när man skurit bort skinkorna.

Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004

Kvällens vin är sannerligen ett unikt vin i många avseenden, och man kan nog skriva flera sidor med fakta utan att ens nämna hur det smakar. Det är en historia om en unik vinmakare, med en unik historia och dessutom är det ett ganska bra exempel på hur komplicerat Bourgogne kan vara.

För det första - detta vinet finns inte. I alla fall inte i några andra årgångar än 2004. Maison Leroy som är Leroy's negociantdel släpper varje år en AOC Bourgogne - så även 2004. Domaine Leroy som endast säljer viner från Madame Lalou Bize-Leroy egna marker släpper vanligtvis endast viner från de bästa 1:er cru och Grand Cru lägena. Dessutom till priser som i många fall övertrumfar självaste DRC (undantaget Romanee-Conti). Försäljningsprocessen lär också vara något hämtat ur en film. Tydligen samlar frun in alla gamla kunder i ett rum där de får skriva ner sina beställningar. Om någon ens andas om en prislista är det dörren som gäller. Inte helt kompatibelt med SB's inköpssystem.

Desillusionerad efter makens död och med tveksam känsla för årgångens kvalitet degraderade Madame Bize-Leroy hela skörden under 2004 till simpelt kommunvin. Vinerna från Romanee S:t Vivant och Richebourg blandades samman och kallades AOC Vosne-Romanee. Vinerna från Clos de Vougeot, Corton Renardes och Clos de La Roche blandades samman under det modesta namnet AOC Bourgogne. Ett beslut som Madame senare lär ha ångrat i senare provsmakningar. Hon använde de vanliga negociantetiketterna - och det är inte helt lätt att skilja dessa flaskorna från "det vanliga blasket" (citat Krug FW).

Historien om hur Lalou Bize-Leroy blev en av världens största vinikoner är alltför lång att skriva i bloggen. I kort går den ut på att hon tidigare var delägare i Domaine de la Romanee-Conti - där hon blev utmanövrerad i bästa Falcon Crest-stil av sin egen familj. Hon tillskrivs en stor del av det uppsving som DRC har haft de senaste 20 åren - både vinmässigt och kommersiellt. I hennes egna vinodlingar tillämpas nu strikt biodynamik, inklusive allt mumbo-jumbo om kosmisk rytm och frånvaro av streckkoder. Detta sker i kombination med stenhård manuell gallring av druvor och ett uttag som beskrivs som löjligt lågt. Det totala antalet flaskor per jordplätt är snarare under 1000 än över.

Kan ett vin få mer positiv etikettskjuts än så här? Kommer jag någonsin att dricka Grand Cru vin från Leroy igen? Vi får se - Travkungen har avbokat alla möten och är på väg hit med några Pata Negrakotletter. To be continued.

Moulin Touchais 1969 - 1995

Livet känns väldigt slumpmässigt ibland! Travkungen fick nys via en polare att det skulle hållas en Moulin Touchaisvertikal i Malmö - och att det saknades deltagare för fullt manskap. Efter lite kontakter med provningsledaren fick vi hänga på - och jag lovade dessutom att ta med en av mina 1969:or som ett surprisevin. Det var inte förrän vi var där som jag uppfattade att det var Gomseglets vinklubb - hemvisten för Mina Vinare!

Provningen startade ganska omgående, och jag höll en låg profil om mitt bloggande. Vem var Mina Vinare? Jag tror att Mina Vinare kände igen min flaska efter avtäckningen - och det blev nästan ett Stanley-Livingstonemöte över den avslutande mandelkakan. MMM I presume?. Ett trevligt och hjärtligt möte - och vi kunde inte låta bli att vänligt gnabbas om våra meningsskiljaktligheter :-). Hoppas vi kan ses igen!

En söndagskväll med Moulin Touchais! 10 blinda viner - 10 provare. Nedan följer årgångarna som provades (de serverades inte i denna ordning), och mina kommentarer. I stort var vi ganska eniga, det var bara ett par av vinerna som orsakade lite diskussion. Alla viner äldre än 1990 var oxiderade och brunfärgade i varierande grad. Jag har vanligtvis lite svårt för oxiderade viner - men eftersom det hör till karaktären fick jag gladeligen tänka bort från det.

1995: Det doftar Pinot Gris med petroleuminslag? Exotiska frukter, inget vidare komplex, lite sockerlagskänsla. Helt ren och korrekt dock.

1993: Ännu mer petroleum, tydlig ton av bivax och päronsplitt. Högre syra än glas 1, fin passionsfrukt i smaken. Bättre än 1995 idag, kanske inte i morgon.

1990: Här gick meningarna isär. Jag tycker det doftar kisstenar på en offentlig toalett. Mycket parfymerad doft med en viss äpplighet i botten. Det smakar mycket bättre än det doftar. Helt klart ett av provningens mest udda viner.

1985: Detta vinet är alla överens om. Det kan vara en aning defekt - en pust av smutsig källare kommer i starten men försvinner sen. Mycket oxiderad doft och smak. För gammalt, alternativt defekt.

1984: Ganska oxiderad, men håller sej på rätt sida om Sankte Per. Lite äpplig smak, torr och en aning salt. Tänker på sherry. Skall knappast lagras längre.

1979: Betydligt fräschare än både 1984 och 1985. Inlagda persikor, äppelkaka, päronsplitt. Kanske lite för snällt? Detta skall vara årgången med mest botrytis. Har säkert många år kvar till toppen och kan bli något extra.

1977: Pang - där satt den! Ett nummer större än alla föregående glas. Krossade emsertabletter, salmiak, exotiska frukter, mandelkaka. Stråk av Islaywhisky. Väldigt komplex och bra hela vägen från doft till eftersmak. Bästa helhetsintrycket och massor av lagringskapacitet kvar.

1975: Tillbaka i oxidationskänslan. Vid det här laget smakar det mest äppeljuice med stänk av passionsfrukt. Nja. Drick upp.

1971: Också kraftigt oxiderad med en nästan rödbrun färg. Apelsinskal och äppelkaka. Jobbigt för detta vinet att komma nästan sist (glas 9 av 10). Inte alls dåligt men mitt tålamod med äppelskruttar börjar ta slut.

1969: Mitt vin! Viss oxidation men känns betydligt fräschare än både 1971 och 1975. Lite blyg doft - nästan minst doft i hela provningen. Smaken är en dröm - och är i mitt tyckte den mest komplexa i hela provningen. Det är emsertabletter, kokoskräm, äppelkaka och ett stänk av asiatisk fisksås på toppen.

Min vinnare? Som totalupplevelse väljer jag 1977:an som har allt. Den har både ungdomlig kraft, stor komplexitet och en helt ren doft och smak. Detta vin hamnar också på första plats hos 7/10 provare - vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det står 100 glas på bordet. Mitt vin får en röst (och sen missade jag de andra två ettorna).

En sak är säker - Moulin Touchais är inget nybörjarvin och man måste gilla oxidation för att gilla lagrad Touchais (och det är säkerligen så att Touchaiskännarna inte håller med mej i mina bedömningar). Det står också klart att det är ganska få årgångar som har den närmast oändliga lagringskapaciteten som Touchais är känt för. Välj med omsorg till källaren således. Efter redovisningen provade vi vinerna till grönmögelost och mandelkaka. Tyvärr hade vi alla Chenin Blanc-koma vid det laget och drömde mest om ett glas öl. Ett förslag till nästa gång vore att servera tillbehören redan vid provningen.

Stort tack till M. och till Gomseglet för en trevlig provning - och för trevliga nya bekantskaper. Det var en stor upplevelse för en vertikalnovis! Provningsschemat för våren ser helt fantastiskt ut - och jag inser att chansen att komma med är mikroskopisk för en utomstående. En folieprovning hade varit spännande.... Tänk om Gruaud Larose kan möta Clos St Jean!

Bilder? Tyvärr la min kamera av i sämsta tänkbara ögonblick - men jag tror Mina Vinare fångade några bilder.

Alain Graillot S:t Joseph 2005

Det heter ju att vänner aldrig skall låta solen gå ner som ovänner. Tyvärr har Alain fått sova på soffan hela natten - men ikväll känner jag förlåtelsens storhet och plockar upp ett nytt vin från Crozes-mästaren. Men det är inte en Crozes utan ett exempel på hans vin från S:t Joseph årgång 2005. Detta vinet är nog ganska okänt i Sverige, och tillverkas också i mindre volymer än hans mest kända vin. Givet appellationens något högre status kostar detta vinet någon tia mer än Crozes-Hermitagen - men är knappast bättre vanligtvis.

Alain har medvetet valt norrsluttningar för detta vin för att behålla elegansen och vinet lagras på begagnade ekfat från "de bästa bourgogneproducenterna". Allt enligt den danske importören.

Jag tar en klunk av det källarsvala vinet efter dekantering - och käre Alain - allt är förlåtet! Här är vi tillbaka i Syrahhimlen med besked. Det doftar och smakar väldigt bra. Blåbären och björnbären är helt rena från värmeskador. Burn-out-doften och lakritsroten sitter fast som karlavagnen på himlen. Smaken är lite mer rödmullig än vad jag hade väntat mej, och placerar detta vinet någonstans mitt i mellan Graillot och Guigals Crozes.

Vinet är fortfarande ungt, men har nog lite mindre tanniner är Crozesvarianten från samma årgång. Det är definitivt redo att drickas nu, och passar utmärkt till tapenadebakade kalkonlår. Min enda invändning mot detta vinet är en liten restsötma (samma som igår alltså). Sötman balanseras av en ren syra som känns allt annat än tillfixad. Men ändå. Som torrhetstaliban måste jag skicka detta vinet genom sockermätaren också. Den svarar 2.2 g/liter - dvs en tredjedel av gårdagens socker och alkokolbomb. Någon alkoholmätare har jag inte, men etiketten säger 13% utan decimaler. Allt är tydligen inom mina acceptansgränser.

Totalt sett - en stor revansch för Graillot. Men är det lika bra som hans Crozes? Jag är nog böjd att säga nej. Det är inte långt ifrån - men riktigt så utmejslad och perfekt som hans Crozes 2005 är det få viner som är.

Det är kanske dags att lägga korten på bordet angående sockermätaren. Jag har diabetes typ 1 och sockermätaren är helt enkelt min blodsockermätare. Den fungerar ypperligt för bestämning av glukos i vin också - men är fullständigt okänslig för alla andra sockerarter. Då vin innehåller mer än glukos stämmer mätvärdena inte med det verkliga sockerinnehållet. När jag testar mätaren på halvtorra tyska viner med uppgivet sockervärde ger mätaren runt 50% av SB's värde. Därför har jag hittills multiplicerat alla mätvärden på bloggen med två - även om det är högst osäkert att det råder samma sockerförhållanden i en Riesling Spätlese som i en S:t Joseph. Kvällens vin gav således utslaget 1.1 g glukos per liter vin. Så ligger det till i alla fall.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003

Jag vaknade upp med pastissmak i munnen och svettkramper. Luft - ge mej luft! Klockan var 4 på morgonen den 14 juli 2003- var är jag? Jo - i ett tvåmanstält på kärleksresa i Champagne med min blivande fru. Solen stekte redan vid den tidpunkten så att det var omöjligt att vistas i tältet. En timme senare körde vi i panik mot Atlantkusten för en sval havsbris och en sval Muscadet. 2003 var en anomali för fransk vinodling - och kvällens vin är likaså en anomali. När folk dog som flugor i värmeslag satt dessa druvor i en helvetiskt varm Rhônedal och utvecklade druvsocker.

Alain Graillot gör vanligtvis svala eleganta viner, som ni alla vet, men detta år fick även han släppa på elegansen. Dagens 2003:a har tryckt 14.0% alkohol tryckt på etiketten - men den sanna alkoholhalten är minst 15% (se EBob). Sockerhalten är listad till under 5 gram per liter - en mätning på labbet idag gav 6.2 gram/liter.

Inte helt oväntat har jag skarpa invändingar på hur det smakar när vi häller upp det till en kalvstek med kantarellsås och hasselbackspotatis. Vinet är en katastrof till den vanligtvis vinvänliga maten. Det intensiva sötman passar helt enkelt inte till vanlig mat. Min fru sväljer inte ens första klunken - men jag hittar nog en del kvaliteter trots allt. I soffan till MIF Babyhawks match mot Leksand snor jag en av dotterns Ferraribilar - och där finns harmonin helt plötsligt. Sött möter sött - klassiskt!

Vinet doftar trots allt väldigt bra. Jag läser Parkers noteringar och inser att han har i princip hittat allt. Det är tapenade och lakritsbilar, och det finns en ganska enveten ton av rökt korv som man hade hoppats på. Trots sötman i smaken är vinet rejält syrligt. Nästan onormalt syrligt för mognaden i vinet? Det funkar dock hyggligt som soffvin med parmensan.

Nu är det slut. Jag tänker inte köpa ett enda franskt vin från 2003 från och med nu. Nada. Jag vet att många uppskattar den höga mognaden och restsockret, och de har all rätt att göra det. Men för mej är det finito.

Santa Duc Les Plans VdP 2006

Vissa producenter verkar nästan ha en negativ korrelation mellan pris och kvalitet. Ju dyrare desto sämre - eller i alla fall mindre troget ursprunget och mindre intressant. Barral, Les Goubert och Santa Duc - alla verkar fungera bäst när ambitionen hålls i tyglar.

När Santa Ducs Gigondas klockar in på nära 17% alkohol flyr i alla fall jag hellre till deras utmärkta Côtes du Rhône Les Quatre Terres. Ikväll skall vi prova Santa Duc's billigaste röda vin - Les Plans Vin de Pays de Vaucluse 2006 - och se om trenden håller i sej.

Lite hårda data: 49 kr, 12.5% alkohol, Carignan/Grenache, endast ståltankar. Ugens Hit i Jyllands Posten.

Vi öppnar med ett glas Rotari Brut Riserva 2004, som visar sej vara allt annat än min melodi. Det är kemisk tuttifrutti och alkoholstank - noll elegans och längd. Något mot mördarsniglarna i sommar? Det finns betydligt bättre bubbel för hundralappen.

Tillbaka till Santa Duc - betydligt bättre doningar! Det doftar fint mörkfruktigt av björnbär och blåbär. Smaken är inte helt olik Barral Jadis - jag hittar klara toner av de himmelska smatterbanden även om de inte är riktigt så uttalade som hos Barral. Komplexiteten är inte heller riktigt i klass med Barral - men å andra sidan är detta vinet betydligt mer tanninhaltigt och mer lämpat för köttbiten. Syror och mineralitet är i fin balans. Ugens hit kan nog bli sommarens hit - speciellt om den svenska kronan kommer tilbaka från leksakspengarnas land.

Langhe Nebbiolo x 2

Vill man utse SB's bästa Langhe Nebbiolovin krävs det inga komplicerade seriesystem och "andra chansen" tävlingar. Det finns nämligen bara två olika viner att välja på i standardsortimentet: Pio Cesare 2005 och Fontanafreddas 2006:a. Båda är välbeprövade och oftast väldigt väl sedda av prisvärdhetsbedömarna (Allt Om Vin) och njutningsbedömarna (bloggarna).

Vi har haft denna fighten för några år sen, och den gången vann Pio Cesare ganska klart på mer komplexitet. Men det var andra årgångar, och nu har ju också Fontanafredda fördelen av att komma från en bättre årgång än Pio Cesare. Vinerna luftas några timmar innan middagen och hälls tillbaka på sina flaskor. Fontanafredda doftar inte speciellt mycket i karaffen, medans Pio Cesare påminner om en lätt reduktiv Bourgogne med toner av "rutten räv" alt insjöbotten. Båda vinerna skall visa sej vinna väldigt mycket på luftningen!

Till middagen åker vinerna i Bourgognekuporna:

Pio Cesare: Fin komplex doft där man kan få associationer till vad man önskar. Jag hittar lite tomatpuré, nylagd asfalt, de finaste italienska körsbär. De ruttna rävarna lyser nu med sin frånvaro. Smaken är kanske något kortare än Fontanafredda, men är å andra sidan mer mogen, komplex och mycket läskande.

Fontanafredda: Här är det lite mer pang på rödbetan. Det doftar rena nytvättade körsbär men kanske inte så mycket mer än så. Smaken är något mer tannindriven än Pio Cesare, vilket driver eftersmaken längre. Det är i lika hög grad läskande, men också lite mer endimensionellt än Pio Cesare. Det är raffinerande körsbär så långt ögat når.

Båda vinerna är definitivt väl värda sitt pris, och vilket man föredrar är nog en smaksak. Jag föredrar definitivt Pio Cesares lite hemliga smakspektrum. Å andra sidan verkar Pio Cesare ha nått sin topp redan nu, medan Fontanafredda nog skulle må utmärkt med ett par år i källaren. Med tanke på Pio Cesares årgångshandicap är det nog fler än jag som väntar på nästa årgångsbyte? Fast det där vet man aldrig hur det slår. I bättre årgångar kan ofta de enklare vinerna bli sämre när det görs mer av prestigevinerna. Huruvida det är möjligt i detta fallet vet jag inte. Jag köper gärna 2005:an igen - bättre matvin för en hundring är svårt att hitta.

PS. Det har varit en hel del oroväckande rapporter om Pio Cesares sviktande kvalitetsnivå - uppenbarligen var denna flaskan från en bra batch. Inköpt på SB Jägersro i Malmö. DS