Chateau Tahbilk

Gomseglets vinklubb anordnar en helkväll med Chateau Tahbilk, och vår ciceron för kvällen är ingen mindre än Alister Purbrick - VD och vinmakare på Chateau Tahbilk. Mr Purbrick är fördömligt kärnfull i sin presentation av vingården - och vi kastas omedelbart ut i en blindprovning av fyra Marsanneviner.

Vin 1: Lätt gulgrön färg, fantastisk djup mineralig petroleumdoft med mycket krusbär och citrus. Det doftar faktiskt inte helt olikt en äldre Riesling av god kvalitet. Wow! Smaken är klart syradriven med mycket citrus. Kanske att smaken inte imponerar riktigt lika mycket som doften, men för 90 kr tycker jag att detta är enastående. (91 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2002.

Vin 2: Stort sett identisk med vin 1 - men här saknas alla petroluemtoner. Syran är ännu högre, och vinet känns en storlek mindre än glas 1. (85 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2006.

Vin 3: Bara färgen ger mej skrämselhicka. Vinet ser ut som äppeljuice! Men en sniff räcker - detta vinet är fullständigt rent och icke-oxiderat. Fina petroluemtoner, och frukten har gått över till aprikos. Antydan till mognadssötma (men vinet är heltorrt). Jättegott - men jag attraheras mer av glas 1. (90 p). Facit: Tahbilk Marsanne 1992

Vin 4: Nästan identiskt med glas 3, men inte riktigt lika välkomnande. Här finns inte heller någon petroleum, och smaken är lite bitter och kort. Glas 3 är roligare! (87 p) Facit: Tahbilk Marsanne 1995.

Tahbilk Marsanne är en wow-upplevelse för mej! Hur kan jag ha missat detta? Vinet är helt oekat och för att förhindra alla former av oxidation behandlas frukt och vin under inert gas. Kryoextraktion bibåller alla subtila nyanser. Det är high-tech i en gammal vingård - men resultatet är strålande. Tänk om alla gamla Hermitager kunde vara så fräscha efter 17 år som 1992:an... Det är också tydligt att årgången spelar stor roll för slutresultatet - petroleumtonerna kommer fram i kalla årgångar - inte av flasklagring. Nästa gång en kall årgång dyker upp skall jag fylla källaren.

Nu övergår provningen till de röda Tahbilkerna - och tyvärr imponerar de inte alls lika mycket på mej som det vita vinet. Alla poäng är mina helt subjektiva sågningar.

Vin 1: Primära enkla smaker, en hel del restsötma med en vaniljsöt avslutning. Detta är väldigt nära BiB. (70 p). Tahbilk Shiraz 2001 (125 kr i BS).

Vin 2: Mintchoklad, en del restsötma, övertydlig Cabernet som nästan övergår i myggspray i doften. Hygglig tanninstruktur. Kanske till en sommargrill - men troligtvis inte för priset? (80 p). Tahbilk Cabernet Sauvignon 2002 (ej på SB).

Vin 3: Helt ryggradslöst vin med en restsötma som överträffar alla de andra glasen. Vanilj och en ettrig syra som jag skulle kalla tillfixad (om jag vågade säga det till en välväxt australiensare). (inga poäng). Tahbilk ESP Shiraz 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet är en prestigevariant av glas 1, och har fått en del ny fransk ek under västen.

Vin 4: Betydligt friskare än alla föregående glas. Lite blyg doft av vanilj och faktiskt, medwürst. Okomplicerad, lätt söt smak med den patenterade vaniljsötman i slutet. Detta är i alla fall den bästa Shirazen för i afton, även om jag kan hålla mej borta utan några större problem. (82 p). Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2003 (652 kr på SB). Überprestigecuvée gjord från 100-åriga stockar med väldigt låg avkastning. 100-200 lådor per år. Det må vara Bacchus himself som planterat - för det priset är detta ett rån.

Vin 5: Utan tvivel denna flightens bästa vin. Lite blyg outvecklad doft, men smaken har en stor struktur med klassiska Cabernetdrag. Lång, men fortfarande primärfruktig smak med bara en antydan till sockersjuka. (86 p). Tahbilk ESP Cabernet Sauvignon 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet innehåller 15% av en annan druva, men Alister vägrar berätta vilken.

Moccagatta vs G.D. Vajra

Doktorn bjuder på bildvisning från en vecka på tryffelfestivalen i Alba. Jag är inte alls avundsjuk. Vit tryffel i hyvlade kvantiteter är säkert dötrist. Kanske tur att jag aldrig har provat vit tryffel, för då hade jag säkert gråtit mej igenom visningen. Kan man överhuvudtaget handla färsk tryffel i Sverige?

Efteråt bjuds det på kalventrecôte med två vinglas framför. Efter den upptakten är det knappast någon idé med blindprovning - och pavorna står mycket riktigt på bordet. Ingen av dem har jag provat förrut, så det blir provning utan fördomar.

I glas 1 finns Moccagatta Barbaresco Bric Balin 2005. Jisses - är detta Barbaresco! Vinet är nästan helt tätt och doftar primörfruktigt av krossade bär. Smaken är också nästan enbart högkoncentrerat primörfruktig med ett våldsamt tanninbett. Lite nypon röjer ursprunget bland hallon och jordgubb. Eftersmaken dör oväntat tidigt, men det kan nog ordna sej med lagring. Svårdrucket nu, men med stor potential säkerligen.

G.D. Vajra Barolo 2001 är betydligt mer nyanserat. Tänker på sandelträ och indian tonic. Ganska nedtonad nyponfrukt, och allmänt lite låg intensitet. Ändock betydligt längre eftersmak än glas 1. Känns fullmoget och lent, och utan någon större uppsida.

Inget av vinerna framkallar något omedelbart habegär hos mej. 88-89 poäng? Knappt godkänt för viner som ändå kostar 3-500 kr flaskan. Möjligtvis att Moccagatta kan bli något alldeles extra när all frukt har hittat hem.

Parkerpoäng

Vilken Bordeauxårgång på 2000-talet är Parkers favorit? Se nedan för de viktigaste cru classé slotten med tillhörande poäng från årgång 2000, 2003 och 2005.

Det är jämnt skägg mellan årgång 2003 och 2005 om andraplatsen, men den suveräna vinnaren är årgång 2000. (...anledningen till inlägget är en liten diskussion med Mina Vinare, där jag påstod att årgång 2003 var högre rankad än 2005 - vilket inte var helt sant).

Bordeaux 2008 forts.

Det var nog ingen som trodde att Parker skulle svinga med 100-poängsspöet över årgång 2008, men många viner ligger på extremt höga poängnivåer i fatprovningarna. Var man på hugget när primörerna släpptes har man gjort sej en rejäl slant. Lafite och Latour som såldes för 1395 DKK är sedan länge slut - och nu säljs primörrätterna för minst det dubbla på andrahandsmarknaden. Kan tänka mej att Parker är hjälte i mer än ett vinslott när priserna rusat färdigt...

Det är lite tveeggat - dels är det ju kul om Bordeaux har lyckats få till en riktigt bra årgång efter ett par halvsvaga - dels är det lite trist att prispressen nedåt försvann över en natt.

Domaine Weinbach vs Ernest Burn

På Parkers lista över outstanding producers "*****" i Alsace finns 14 producenter. Två av dessa är Domaine Weinbach och Ernest Burn. Andra kända namn är t.ex Zind-Humbrecht och Marcel Deiss. Ingen av dessa är direkt kända för att göra knastertorra viner - något som har setts som ett tecken på en "Parkerfiering" av vinerna från Alsace. Nuförtiden är det inte Parker själv som provar vinerna från Alsace, så den historien kanske är passé i vilket fall som helst. De stigande restsockernivåerna är kanske en naturlig följd av ökad selektering och senare skörd.

Först ut ikväll är ett vin från Ernest Burn: Muscat Grand Cru Goldert Clos Saint Imer La Chapelle 2003. Vingårdsbeteckningen är som en rysk docka: Goldert är ett av de mer prestigefyllda Grand Cru lägena i Alsace, Clos Saint Imer är den bästa delen av Goldert, och La Chapelle betyder att vinet växt runt det lilla kapellet på höjden. Ernest Burn är kanske den producent som drivit koncentrationsjakten längst - druvorna skördas extremt sent och botrytis anses vara mycket välkommen.

Vinet är mycket lätt i färgen, men att viskositeten är hög märks redan när man snurrar glaset. Det doftar en hel del russin, mango och tyngre blomdofter. Smaken exploderar i munnen och känns ganska typisk muscat med mycket torkad frukt, men utan några tydliga botrytistoner Vinet är sött, faktiskt så sött att det skulle få vilken Vendage Tardive som helst att rodna. Det är nästan i SGN-klass - och detta vinet funkar nog bäst som en dessert i sej själv. Men kom ihåg att detta är alltså inte någon specialvariant enligt etiketten. Extremt lång eftersmak, fin syra - och väldigt gott! Men visst är det lite falsk (blygsam) marknadsföring - den som öppnar detta till skaldjuren får en obehaglig överraskning.

I jämförelse framstår Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Grand Cru Cuvée St Catherine 2003 som knastertorrt - även om det knappast är fallet. Det är nästan omöjligt att prova vinerna parallellt då sötman i det förra vinet bara framhäver syran och beskan i vin två. Vi avslutar muscaten och dricker Weinbach till förrätten istället.

Det är uppenbart att Weinbach vinet har en helt annan stramhet och elegans än Burn - men det vill sej liksom inte riktigt ändå. Vi enas om att detta vinet nog befinner sej i en mellanfas just nu. Allt finns på plats men vill inte släppa hörnflaggan. Trots detta tilltalas jag betydligt mer av husstilen hos Weinbach än Burn. Det kan bli för mycket av det goda också.

Inventering

Flaskor i hyllplan, flaskor nedstuvande i IKEA-lådor, flaskor liggandes i badhandukar på golvet. Vad finns egentligen, och hur många flaskor är det totalt? Inte den blekaste aning - läge för ett av nörderiets höjdpunkter: Inventering!

Så här ser i alla fall min källare ut, en dag i början på maj 2009. Kanske någon flaska väcker något speciellt minne till liv? Kanske något vin borde drickas upp snarast? Hur är det egentligen med balansen? Alla kommentarer välkomna!

RÖTT VIN

Rhone

Bourgogne

Övriga Frankrike

Italien

Och resten av rödvinsvärlden utanför Italien och Frankrike representeras av en endaste flaska Mitolo G.A.M Shiraz 2002... Bordeaux (35%) ligger i topp, strax följt av Rhône (26%) och Italien (20%). Det mest värdefulla vinet i samlingen är troligen Leoville-Las-Cases 1996, även om jag faktiskt betalade mer för de två vinerna från Domaine Leroy. Hittills har jag aldrig ägt en premier cru från Bordeaux - men med tanke på samlingens tyngdpunkt borde det kanske inköpas i alla fall en flaska. Hermitage, Côte-Rôtie och Cornas ser eftersatt ut - liksom Piemonte (som jag iofs aldrig riktigt fallit för). Spanien lyser med sin frånvaro - men om ett par veckor skall vi åka dit - så vem vet hur denna listan ser ut efter det!

VITT VIN

Av totalt 280 flaskor är bara 30 flaskor vitt. Det är väl lätt hänt att det blir så, speciellt då mycket av det vita vinet köps och dricks upp direkt. Inte en enda flaska Champagne! Jag har försökt att lagra en del Champagner, men det är så rysligt gott att de inte överlever länge i mörkret. Men visst borde en välsorterad källare innehålla en hel del bubbel också.

Ogier "Les Closiers" Ch9dP 2004

Att handla vin på danska supermarkets kan vara en riktig fälla - det mesta är skräp och inte ens det som finns i flaskor man känner igen kan innehålla det man förväntar sej. Det är betydligt vanligare än man tror att producenter häller olika vin i flaskor som skall till danska stormarknader än till t.ex franska vinaffärer. Guigals Côtes-du-Rhône är definitivt inte samma vin i Danmark och Sverige - vilket som är bäst är en annan fråga.

Av de stora kedjor som finns är utbudet på Superbrugsen (motsvarande svenska COOP) det bästa. Det är mycket BiB där också, men det finns alltid lite bättre viner och ibland kan man hitta oväntade dyrgripar. T.ex var det inte mer än någon månad sedan det stod både Lafite och Mouton Rothschild 2001 på hyllan, till i sammanhanget, realistiska priser (1500 DKK tror jag det var). Kvällens vin är ett reavin som jag köpte på Superbrugsen för drygt ett år sen för 99 DKK per flaska, vilket motsvarar c:a 125 SEK med den kurs som gällde då.

Chateauneuf-du-Pape "Les Closiers" 2004 från Ogier Cave des Papes. Jag antar att deras mest kända vin är Clos de l'Oratoire des Papes, som iofs inte har imponerat så värst de få gånger vi har smakat. Det går inte att hitta någon information om "Les Closiers" på deras hemsida - men etiketten berättar att vinet består av Grenache, Syrah, Mourvèdre och Cinsault. Hemsidan är för övrigt väldigt "vinfransk" - dvs ett överdåd av effekter och brist på överblick. Man börjar undra om inte alla franska vinsidor görs av samma webbyrå?

Senast vi provade fick det väl godkänt, även om seismologerna inte kunde notera några större skälvningar i Malmöregionen. Nu ett år senare har vinet fläskat till sej ordentligt och osar verkligen ur karaffen. Ibland handlar vinlagring bara om en sak - att fånga vinet i dess absolut bästa ögonblick. Det finns egentligen inga stora förutsättningar, men ikväll är det absolut ett bra vin. Det finns en kryddighet och rödfruktighet som inte alls är olik Bosquet des Papes Chantemerle. Smaken är helt perfekt balanserad mellan jordgubbsfrukt, örter i havssalt och sura körsbär. Syror och tanniner får också väl godkänt. När temperaturen stiger på vinet försvinner en stadgande hand i mellanpartiet - men det avhjälps snabbt med en snabb kylning till c:a 16 grader.

Jag är faktiskt riktigt förtjust, och det är kul när ett så pass billigt vin kan överraska. Det är t.o.m läge att slänga in denna som en joker nästa gång jag skall lura Doktorn med en blind Chateauneuf 2004 provning, Detta kan mycket väl komma före en hel del namnkunniga konkurrenter. Wine Spectator hittade 90 poäng i denna cuvéen, och för en gångs skull håller jag med.