Blint hos Doktorn

Det har pirrat hela veckan inför helgens middag med Doktorn. Vi har kommit överens om att servera ett rödvin var av hemligt ursprung och god kvalitet (som om det fanns en risk för något annat).

Jag har valt ut en flaska Domaine Leroy Bourgogne 2004. Det är jag säker på att Doktorn aldrig har provat, och att det kommer att väcka känslor. Detta är vinet som Lalou Bize-Leroy tillverkade genom att blanda ihop 2004 års skörd från Clos de la Roche, Clos de Vougeot, Corton-Renardes, Savigny les Beaune Les Narbantons, Volnay Santenots och Pommard les Vignots. Inte kattskit för att heta Bourgogne AOC. Anledningen till denna anmärkningsvärda nerklassning brukar hänföras till att Lalou var så förkrossad över makens död samma år, men man skall nog inte glömma bort att 2004 var en vinmässig katastrof för biodynamikerna i Bourgogne. Fuktigt väder gjorde att de obesprutade druvorna drabbades av svår röta, och det fanns helt enkelt inte så många friska druvor som de kunde plocka in. Trots att hela skörden från dessa områden blandades samman räckte det enbart till 15.000 flaskor.



Vinet ser onekligen underligt ut. Det är blekt som väl utspädd saft, samtidigt som det är väldigt grumligt. Men vilken doft! Kan detta vara det bäst doftande vin som jag har provat? Doktorn är knappt kontaktbar. Så oerhört mångfacetterat, och med en intensitet som nästan bedövar näsan. Man tas tillbaka till det fuktiga diket där jag som barn högg gångar i den meterhöga körveln. Sen har det visst kraschat en kryddleverans i samma dike. Helt hypnotiserande. Doften får nära 100 poäng, men smaken drar ner vinet till lite mer jordnära poängnivåer. Vinet är onekligen väldigt lätt, och det klarar inte alls av Doktorns tournedos med karl-johanssvamp. Vi ställer undan vinet och hugger in på Doktorns hemligheter till maten.

Vad kan då detta vara? Näsan är fortfarande bedövad av Leroy, så detta vinet upplevs som nästan doftlöst. En del ekbarriquer tränger igenom, och sakta börjar det komma en känsla av dov tung frukt, piptobak, gummi och fernissa. Vinet är mörkt som en vänster-Bordeaux, och känslan av rostad ek för mej fel i geografin. Smaken är mycket stram och kraftfull. Det finns massor av frukt i vinet, men de starkaste kännetecknen är snarare åt tobak/fernissahållet. Jag gissar Bordeaux, men det är en Scavino Barolo Carobric 1996. Jag har aldrig provat en Barolo som har varit så kraftfull som denna - helt otrolig koncentration. Som matvin är detta helt överlägset Leroy (92 p).

Vi sitter sedan och inhalerar Leroy i soffan resten av kvällen. Det är ett helt galet vin. Religiöst diskvatten. Att sätta en objektiv poäng är helt omöjligt, men om hjärna och hjärta skall enas så får det bli 93 poäng. Ett vin att begå brott för, men samtidigt kan jag på sätt och vis förstå att detta inte gärna kunde släppas som Leroy Grand Cru för 8000 kr flaskan.

Landskamp i Alvarinho/Albarinho

Flaggorna vajar i vinden till de två nationalsångerna. Det portugisiska laget som består av Soalheiro Alvarinho 2008 lattjar lekfullt med trasan. Men så har det också pigga ben av av att vara direktkvalificerat till matchen (det finns inte så värst många andra A-landslagsspelare att välja på från Portugal). Spanjoren, Terras Gauda O Rosal 2007, har däremot kämpat sej till sin plats mot en femtontal andra Rias Baixas under vår resa i Spanien i våras. Det var helt klart den bästa spanska Albarinhon på den resan.

Och där gick avsparken. I den kylskåpskalla inledningen är det ganska svårt att skilja lagen åt. Spanjoren är lite gulare i färgen jämfört med den blekgröna portugisen. Både är ruskigt uppfriskande med en fin balans mellan syra, en liten bitterhet och mängder med gröna äpplen. Tur färgen skiljer dem åt, för här kan man lätt blanda ihop korten. Med lite värme i glasen utvecklar spanojen en högre intensitet, lite tuffare bitterhet och lite exotiska frukter. Banan? Jo, nog är där lite känsla av banan men det är OK för min del. Portugisen forsätter sin fräschhetstaktik med utvecklad gräsighet på mittfältet.

Eftersom vi köpte vinerna för sin krispighet vinner Soalheiro kampen på övertid med 88 - 86. Jag tror spanjoren lider lite av att komma från en varmare årgång, samt av att vara ett år äldre. Alvarinho/Albarinho skall nog helst drickas så fort som möjligt efter buteljering. Så var det ju det här med priset... 184 kr för en flaska Vinho Verde är onekligen styvt, men det är så gott att det nästan motiverar det. Priset i Portugal? Sju Euro, inkl. VAT. Kan du vara så att Portucastas AB sätter ett rekord i påslag här?

Liten titt på kartan! Det är minsann inte långt mellan växtplatserna. Det spanska vinet (litet grönt B) växer faktiskt en aning söderom det portugisiska (litet grönt A) - och båda vingårdarna ligger i samma dalgång. Inte konstigt att de var ganska lika i karaktären.

Chateau Beaucastel 2006

Denna helgen är en vändpunkt för min vinkällare. Från ett konsekvent påfyllande av källaren har jag sorterat ut en del viner skall lämnas till försäljning. Viner som jag har tappat hoppet om, viner som jag aldrig kommer att välja för en skön fredagsmiddag. Risken känns överhängande att man annars kommer att sitta med en ointressant samling när bara de trista exemplaren finns kvar. Ut åkte t.ex hela samlingen Sociando-Mallet. Inget dåligt vin egentligen, men de pengarna kan jobba bättre och roligare någon annanstans. Jag stod och fingrade på mina Beaucastel också. Skall jag verkligen ge upp hoppet om dessa klenoder?

Inspirerad av Mina Vinares utmärkta inlägg om Beaucastel måste jag bara prova en 2006:a innan jag sätter kniven i ryggen. Och det var en himla tur det!


Doktorn, som är en flitig samlare av just Beaucastel, hade kokat lim på mina kvarlevor om han visste att jag öppnade en Chateau Beaucastel 2006 ikväll. Ett vin som skall toppa sisådär 2030 enligt de gängse teorierna.

Underbart vin. Det finns inte mycket mer att önska från en Chateauneuf. Doften är djupt stenig, lätt vegetabilisk (råa sockerärtor?), en magiskt lagom släng av Framboise Sauvage och läderhandskar. Brett? Nej, eller i alla fall helt i samklang med resten. Smaken är inte alls svårtillgänglig, en ganska hög syra gör vinet friskt och balanserat. Det finns en hel del tanniner men de känns inte som den lagringskrävande sorten. Enormt lång eftersmak av tranbär och röda vinbär. T.o.m när jag kranar ur den sista droppen ur glaset är intensiteten på topp.

Det blir en juckande pudel om Beaucastel. Helgen det vände. Men nu undrar jag verkligen om inte mina 2001:or har legat i en trailer i San Fransisco och stekt. Detta är ju en helt annan planet! Eller vill jag ha mina Beaucastel unga? Se 94 poäng som en aning konservativt.

Sociando-Mallet 1995 + Sidekick

Jag har varit stygg mot Sociando-Mallet. Hur kan en amatörbloggare ha något emot en av de stora Parkerfavoriterna i Bordeaux? Vinet som skulle erövra ett 2-3 Cru om klassificeringen gjordes om idag. Men jag är inte helt frälst i den stil som vinet har uppvisat hitills, och även känt ett sting av kejsarens nya kläder. Är det gott med julmustindränkta Lovikavantar?

Men idag blir det avbön och liggande pudel. Eller i alla fall delvis för detta vinet är väldigt mycket bättre än allt annat jag har provat från Sociando. Fantastisk djupröd färg. Doft av grillgaller, svartvinbärsnickel och lite grön cigarrlåda. Inte speciellt mycket ek, eller i alla fall inget som sticker ut från bilden av en klassisk Bordeaux. Med den doften väntar jag på stordåd i smaken, men det vill sej inte riktigt ända fram till 90-strecket. Det finns något skogshuggaraktigt över Sociando-Mallet 1995 som ändå placerar detta vinet utanför cruskalan. Lite väl opolerade tanniner, en svag gleshet i mittsmaken. Men totalt sett en fin upplevelse av balans, renhet och fullständig frånvaro av blöt hund och enbärsdricka. I cru bourgeois landet är detta vin kung! Men att betala samma pris för detta som för t.ex Branaire-Ducru, då är man lite snett ute (88 p).

Så var det det med kvällens side-kick. Kockvinet som nu avslutas framför TV'n. På tal om TV så visade gårdagens "Kändisdjungel" att det finns en botten under botten i kvalitetsskalan. Äntligen fick man dock se Fritiofson nykter, och han verkade berusad även då. Om han nu inte hade smusslat med en BiB i packningen.

Nåväl, vinet i fråga heter Byron Santa Maria Valley Pinot Noir 1998. Den danska vinhandeln präglas just nu av en sak - rea. Den finanskris som knappt märks i Sverige är en hård verklighet i Danmark. Theis Vine har halva sortimentet på rea nu, även om normalpriserna är lite orealistiskt höga ibland. Detta vin kostade 60 kr... En åldrad helt okänd Pinot Noir från US. What the hell!

Jamen, detta är ju bara ett helt enastående bra vin. Superren pinot som har flödat över kalla flintstenar ner i flaskan. En skätt soltorkade tomater och clementinskal. Jag tycker detta smakar väldigt nära en Robert Chevillon Nuits-St-Georges Travkungen bjöd på en gång. En gigantisk överraskning, och ett bättre vin än huvudvinet ikväll (89 p med bud på högre - två flaskor kvar)

Uppdatering 22:00: Vinet tog slut så vi plockar upp en flaska Camille Giroud Vosne-Romanée 2003 till eftertexterna. Nope, detta vinet kan inte sätta jänkaren på plats. För luddigt och russinfruktigt. Massiva doser av ekig gräddkola motsäger faktan att faten i USA är smaklösa i en filosofisk mening. Rätt gott ändå (85 p).

Le Moulin des Nonnes 2007

Tycker lite synd om svärfar när han korkar upp flaska nummer två av kvällens vin Le Moulin des Nonnes 2007. Förrättsvinet var oxiderat och den första flaskan av Minervoisvinet ovan doftade sump och gamla avloppsrör. Flaska nummer två doftar precis som den första.

Det är doften som är värst - och den påminner om den doft som ett gammalt vattenlås med lagrade hårbollar kan erbjuda. Gamla oluftade element som får möta atmosfären. Det är metalliskt och svavelhaltigt. Det smakar en aning bättre än det doftar, men det är svårt att dricka vin utan att andas. En så reduktiv doft borde man kunna vädra bort, men det visar sej stört omöjligt.

Årgång 2006 släpptes under hösten 2008, och fick då bra omdömen av bl.a. BKwine (14 p), Göteborgsposten (4 fyrar) och Kronstam. Det är uppenbarligen något som gått alldeles på tok i den nya årgången. I retur! 70% Syrah, 30% Mourvedre. Ekologisk odling och förslutning med skruvkork. Kan det vara korken som är för tät? Eller har de tappat hela sulfitburken i vinet?

Detta vinet blev faktiskt stoppat av SB pga att vinet inte stämde överens med det varuprov som låg till grund för lanseringen. Men sedan frisläppt igen på oklara grunder - det senare troligen ett felaktigt beslut.

Smaken är som baken

Ibland är jag mer positiv än min medmänniskor. Det gäller bland annat Neudorf Chardonnay Moutere 2006 som jag hyllade i förrförra posten. Travkungen kom förbi dagen efter och fick prova ett glas - och hans dom var hård. Ekad tuttifrutti var hans omdöme. Jag kände överhuvudtaget ingen tuttifrutti, men väl en del exotiska frukter som mango och persika. Jag tycke att eken var synnerligen väl formad runt vinet, betydligt bättre än hos många överekade Bourgogner. Vi var inte speciellt överens om det heller. För mej är det vinet en av de största vitvinsuppleveslerna under detta året - tänk så olika man ka se på saken.

Samma scenario upprepas ikväll när jag skruvar upp en flaska Roodeberg White som fördrink till en utgång på stan. Ett enkelt budgetvin som serveras kylskåpskallt. Jag tycker vinet är ovanligt balanserat med en fin citrusskärpa, smakfull ekbehandling och en del av de där exotiska frukterna. Helt klart en kandidat för 84-85 poäng. Doktorn tycker det är avskyvärt, också med hänvisning till tuggummismaker. Om ni vet med er att ni inte gillar exotiska frukter i vin, bör ni således undvika både Neudorf och Roodeberg. Jag har uppenbarligen inga som helt problem med det.

Det har varit lite dåligt med kvalitetsvin de senaste dagarna, men snart lugnar fritiden ner sej och de härliga höstkvällarna kommer. Men det har i alla fall inhandlats några flaskor. Av en slump var det tre flaskor Clerc Milon 1990 till salu på vinforum när jag kom hem från Schweiz. Handeln av dessa tarvar ett par reflektioner:

1. Med en Parkerrating som lyder "87 p, Old" är Clerc Milon ett stendött vin för alla de som köper och säljer vin för att tjäna en krona. Sen spelar det ingen roll att vinet är helt på topp nu, med många mil kvar i tanken. Eller att Rothschild själva håller Clerc Milon högre än självaste Mouton Rothschild årgång 1990. Priset är lågt, i nivå med primörpriset för 2008:an. Tacka gudarna för Cellartracker!

2. Många ligger och småhöjer sina bud med fem kronor i taget. Det gör att man nästan med 100% säkerhet vet vad maxbudet är när auktionen avslutas. Då glider man in ett par sekunder innan och lägger på en tia - och plockar hem vinerna. Många auktionssajter utökar budtiden automatiskt när ett nytt bud kommer in, men inte vinforum. Lite fult kanske.

På resa

Vårt huvudkontor ligger i Schweiz, så det har blivit några resor dit på sistone - den senaste i början på denna veckan. Det görs en hel del riktigt bra vin i Schweiz, men när man är på tjänsteresa finns sällan utrymmet att gå och skrota i vinaffärer. Flygplatsen är ett stort skämt - vad sägs om drygt 1300 spänn för en Giscours 2006? Jag vill ju bara ha en flaska till av ett Petite Arvine-vin...

På det lilla hotellet vid sjökanten dyker så ett ljus upp i bedrövelsen. Vinlistan är gammal och säkerligen inte uppdaterad de senaste 10 åren. En flaska Clerc Milon 1990 för 52 schweizerfranc? En snabb omräkning ger ett pris på 350 kr. Och visst finns vinet kvar i lager! Det är helt enastående bra, fullmoget som siden med en kraftig och en fin cabernetfrukt (92 p). Långt ifrån det requiem som Parker förutsåg i sin rating och en dröm till solnedgången över Mont Blanc. Jag tycker kanske att 1989:an är ett litet strå vassare - men det är petitesser. Det är inte ofta men ibland dyker de upp - vinlistor som inte har upplevt prisutvecklingen på vin de senaste 10-15 åren.

I övrigt kan jag inte låta bli att förundras av rapporterna från det senaste nyhetssläppet. För mej som nästan enbart handlar vin i Danmark låter det nästan osannolikt. Här åker folk i tiotals mil för att handla en kvoterad flaska av en fullständigt okänd Vacqueyras. När kan det passa att ta fram en dylik klenod? Jag kommer aldrig att glömma baklängesstormningen av kassorna när det helt unika Trittenheimer Apotheke släpptes. Nog har vinjournalisterna stor makt över efterfrågan, men kan ingen ta ett steg tillbaka och se dårskapen. Skrota monopolet nu.