Thanksgiving

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.

Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon

Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)

Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).

Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).

Domaine Charvin 2003 vs Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

En klart udda matchning får jag erkänna, men efter ett glas av det rätt galna Charvinvinet var vi tvungna att kalibrera munnen. Frugan vägrar nämligen att dricka mitt hemliga vin för kvällen, Domaine Charvin 2003. Blandning av alkoholskadade hallonbåtar och gammeldansk är hennes bedömning. Jag är lite mer positiv än så, men visst, den där snapskänslan hade jag också kunnat vara utan. Doften är helt magnifik - lätt stallig och ändå mineralisk doft av krossad sten och färsk timjan. Hallonbåtar och finkel.

Men smaken.... Vad har egentligen hänt här. Det är grova bittra tanniner och för hög alkohol. 14.5% på etiketten är nog snarare 16.5% i munnen. Till maten fungerar det inte alls, men i TV soffan börjar vinet ändå att spela på rätt planhalva. Då har vi redan öppnat Pio Cesares Langhe Nebbiolo 2006 och det är kul att reflektera om skillnaderna och poängsättning i allmänhet. Etthundra kronor vs trehundra kronor.


En sak är säker, Pio Cesarevinet (89 p) har en balans som Charvinvinet (86 p) saknar. Charvinvinet har å andra sidan en vacker doft och lång alkoholdriven eftersmak. Vill man hellre ha en vällagad fläskkorv än en lätt överstekt lammfilé? Mina preferenser är helt klara - aromatik och balans - där balans är den viktigaste faktorn. Fläskkorven. Jag tycker Pio Cesarevinet visar en imponerande renhet, med soltorkade tomater och nedlagt båtvarv i doft och smak. Tydlig fruktsyra och ett mineraliskt lyft. Ett gott hederligt vin om än i en något "mindre förpackning" än Charvinvinet.

Jag tycker att Charvin har fått oförtjänt gott rykte. Parker värderar deras vin till mellan 93 - 96 poäng beroende på årgång, och det är det inte värt i mina ögon. I en direkt jämförelse med Vieux Donjon kändes vinet alkoholstarkt, hallonosande och med bristande djup och komplexitet. Nu är frågan vad jag skall göra med mina resterande fem flaskor...

Censur på tåg

En av bloggens agenter är ute och åker X2000 idag - och inom kort kommer en uppdaterad lista över vilka vinsajter som blockeras av SJ's nätfilter.

Vi fick nyss ett meddelande från SJ (se kommentarstråden). Det är rätt otroligt att ett inlägg på en liten vinblogg kan sprida sej till SJ på mindre än ett dygn - men så var fallet. Allt skall vara fixat nu och det skall vara fritt fram att surfa på vinsajter - även på svenska tåg. Väldigt snabbt jobbat får jag säga! Jag väntar dock på svar från Travkungen som skall sitta på ett tåg från Göteborg i detta ögonblick.

Hej Alla! Jag jobbar på SJ Affärsutveckling och är ansvarig för tjänsten Internet Ombord. Jag fick nys om ert bloggande och era problem att nå sajter och hoppas kunna bidra direkt här i bloggen. Vi vill inte spärra några sajter och jag kände inte till problemet förrän ni hittade det. Nu har vi konstaterat att när vi bytte brandvägg i förra veckan, så halkade ett förinställt värde med, vilket med automatik spärrar en del sajter. En miss från vår sida som vi är ledsna för, som åtgärdades precis nyss - tack vare er input! Tack!/Med förhoppning att ni kan fortsätta blogga om viner och annat av intresse/ Johan von Porat

Uppdatering 23.00 - Travkungen bekräftar att alla sidor om vin, tobak och spel nu fungerar. A small step for man...

Léoville Poyferré 2001

På lördagen slår vi dank rejält. Jag rostskyddsmålar en halv stolpe, och anser sedan att en tvåtimmars middagssömn är välförtjänt. Ett glas Tahbilk Marsanne vid spisen och maten börjar ta form. Rösti, skogssvamp och gotländsk frilandsryggbiff (jag antar att det inte bara var ryggbiffen som betade på ängen). Léoville Poyferré 2001?

Jag hade inte en aning om att det är Michel Rolland som står som vinmakare hos Léoville Poyferré. Jag har egentligen inte någon uppfattning om Mr Rolland, men den allmänna meningen verkar vara att han är ett otyg för claretkonnässörerna. Gör han vin som Léoville Poyferré 2001 kan i alla fall inte jag ha något emot den mannens metoder.

Helt tät svart färg, stallig svartvinbärsnickelaktigt doft, finrostad ek. Smaken är tät och tuggig med massor av fina tanniner som signalerar riktigt hög klass. En fullständigt perfekt mat-Bordeaux som inte visar någon årgångssvaghet överhuvudtaget. En grillad ryggbiff och detta vinet sjunger häst och cigarrosande chansoner. Drickfönstret är öppnat!

Detta vinet är på ett mycket lyckligt ställe just nu, och jag är faktiskt lite överraskad. Visst trodde jag att det var ett bra vin, men detta är i min Bordeauxtopp 2009 (92 p). Fullt drickmoget redan, vilket kanske signalerar att detta inte är ett vin att lämna till barnbarnen. Jag köpte denna flaskan för 39 Euro i Amsterdam - men vinet finns faktiskt på SB. Lite dyrare men ändå inte helt ur fas med omvärlden.

Tryffelodling

Hösten 2007 planterade vi sex stycken hasselbuskar med inympat tryffelmycel vid stugan på Österlen. Man får nog se som en trisslott, sannolikheten att få igång en liten tryffelproduktion är inte hög - men bara som källa till konservationsstoff är plantorna värda pengarna. Det är endast svart Bourgognetryffel som går att olda, och man kan välja mellan ek eller hasselplantor. Båda går bra, men hasselbusken växer fortare och blir inte lika stor (man kanske inte bör ha sex ekar på sommarstugetomten).



Plantorna köpte jag av Christina Wedén som är skaparen av svensk tryffelodling på Gotland. Priset per planta var strax under 200 kr/st om jag minns rätt.

Vad krävs för att tryffeln skall trivas? En kalkhaltig mullfattig väldränderad jord, naturligt bestånd av hassel och ek och jämn temperatur. Exakt så här ser det ut på Gotland där tryffeln stortrivs men alla krav uppfylls med råge också på strandremsan mellan Skillinge och Brantevik. Även delar av sydvästra Skåne borde vara idealt för tryffel. 5-7 år efter plantering vet man om tryffeln har tagit sej eller inte. Sen krävs det ju också en hund för att hitta läckerheterna, men det problemet får vi ta senare...

Chateau Tahbilk Marsanne 2007

Man känner sej verkligen priviligerad av att få sitta och samtala och prova viner med en vinmakare från andra sidan jordklotet. Det känns helt klart annorlunda att korka upp en flaska Tahbilk Marsanne denna gången efter Alister Purbricks genomgång av hur unik deras Marsanneodling faktiskt är. Planterade 1927 är det troligen världens äldsta rankor av den, på global basis, försumbart lilla druvan Marsanne. Dessutom på en plats där skadedjuren heter känguru och inte vinmätarlarv.

Alister berättade att årgång 2002 var den sista som buteljerades med skruvkork, men det kan ju inte stämma? Denna flaskan av årgång 2007 har också skruvkork, och då undrar man om Sverige har fått en egen tappning? Långlagring av detta vin med skruvkork var i alla fall inget som rekommenderades av Alister.

Doften är magnifik. Riktigt bra! En fin petroleumkänsla parad med melonkulor och honung. Den här petroleumkänslan är mer som krossad lerskiffer än gammelrieslings-symaskinsolja. Smaken har en start som är på gränsen till tunn och lite godisaktig. Underlig känsla då eftersmaken kickar in med en lång förförisk citrus och honungsmelon som varar riktigt länge. Men hej, vinet kostar 92 kr och är definitivt värt de pengarna (86 p). Detta vinet är i behov av en bra matmatchning, och kvällens sushi kan tyvärr inte räknas dit.

På tal om Marsanne så svängde jag förbi Travkungens residens i eftermiddags för att visa upp vår Leroyflaska. Han slängde fram ett blint vitvin som fick att smälla av fullständigt (hyggligt kockvin alltså). Jag kände igen vaxljuskänslan, ekfaten och de slingrande citrusoljorna. Det var vit Hermitage, men i en klass som jag aldrig har provat tidigare. Chapoutier Ermitage Blanc L'Orée 1991. Inte ett spår av oxidation, på gränsen till fulländat. Och så var jag ganska självnöjd över att ha spikat ursprunget.

Bloggens dyraste inköp

Madame Lalou Bize-Leroys imperium är sannerligen som en rysk docka. Min kunskap om Leroy var noll för ett år sen, men efter ett smakprov av hennes Domaine Leroy Bourgogne 2004 var jag bara tvungen att leta vidare. De flesta som provar hennes viner brukar bli som kallögda abstinensmonster, men inte alla. Det finns ett tydligt grönt stjälkigt stråk i vinerna som ger ett motstånd till all renhet och frukt. Jag är i alla fall helt frälst, och tyvärr är det en ganska dyr insikt. Hon kan vara hur mycket stråltant hon vill - bara hon fortsätter.

Den första ryska dockan man möter är negociantdelen Leroy SA. Redan där är vinerna uppe i pris och kvalitetsklass som slår 95% av allt som produceras i Bourgogne. Nästa betydligt mindre docka är Domaine Leroy, som är familjens egna marker. Allt inom Domaine Leroy odlas biodynamiskt enligt "den kosmiska rytmen" som det kallas på baketiketterna. Jag visste inte att det fanns en ännu mindre docka, ett hemligt skrymsle dit få når. Men visst finns det detta i Bourgognes hemliga ordenssällskap. Domaine d'Auvenay är namnet på Lalou Bize-Leroys helt egna marker som producerar viner som hon har 100% kontroll över och som vinifieras i hennes egendom i Mersault. 99% av allt vin som produceras på Domaine d'Auvenay är vitt, men hon har också c:a 0.3 hektar mark på de röda Grand Cru-lägena Bonnes Mares och Mazi-Chambertin. 0.3 hektar - det är ungefär som två normala villatomter det.

Och så kom katastrofen 2004. Den älskade maken dog och druvorna ruttnade av mögel och annat som biodynamiker måste räkna med. Jag har skrivit tidigare om hur hela Domaine Leroys skörd ned klassades till enklast möjliga kommunvin. Men samma sak hände på Madames egendom. Hela skörden från Mazi-Charbertin och Bonnes-Mares såldes som Gevrey-Chambertin AOC och Chambolle-Musigny AOC, vardera. Knappt ett fat från varje mark.

Och visst har jag köpt en flaska av detta 100% Bonnes Mares vin som normalklassat kostar c:a 6000 SEK per flaska. Flaska 253 av 901. Normalt producerar hennes Bonnes Mares plätt c:a 1400 flaskor, men mögelangrepp minskade uttaget betänkligt. Travkungen och jag delade på auktionspriset som var 2000 DKK. Det blir en fest och om inte mr TCA kommer på besök. Lalou-Bise Leroy är en upplevelse för livet. Frågan är vad som händer när hon dör - tanten är snart 80 år gammal. Hon har ett helt magiskt uttryck i sina viner som slår allt som jag har provat hittills. Det var en stor upplevelse att se att det enklast klassade Bourgogne 2004 kämpade till målfotoförlust i den blinda tävlingen mot 100 poängaren La Mouline 2003 förra helgen. Det är alltså inte bara etikettsdrickning.