CastelGiocondo 1997

Brunello di Montalcino är knappast det hetaste man kan dricka för tillfället - efter skandaler och en trend mot mindre ek i vinerna är det knappast troligt att Livets Goda skulle slå till på Brunellovertikal i nästa nummer. Tre år på små franska ekfat har kvällens vin fått under västen - och det kommer att märkas.

Vi öppnar i en flaska CastelGiocondo 1997 till en lammstek med lite grekiska tillbehör. Jag gör det i lätt känsla av kvarglömda trädgårdsmöbler i själen - för vi blev bjudna på detta vin av årgång 1995 nyligen - och det vinet var tydligt på väg ner i Hades vinflod. Nu är ju årgång 1997 av en helt annan kaliber (och så värst oroliga är vi nog inte egentligen).

Vinet överraskar med att vara helt fritt från sediment, men ser i övrigt väl moget ut med en bred tegelfärgad kant. Det doftar väldigt mycket ek och fernissa - och ärligt talat inte så mycket mer än så. Smaken är bättre! Det finns en ljuv, ljus, solmogen körsbärs/jordgubbsfrukt som slåss med en frisk syra - men också bittra tanniner från eken. Eftersmaken är exceptionellt lång och pulserar som ett riktigt bra vin.

MEN - en 1997:a från CastelGiocondo borde vara ett närmast mytiskt vin. Det är det inte. Det är för mycket ek - för lite substans - för lite av det där man vill kalla terroir (även om man inte kan definiera det). Nu skall man komma ihåg att detta faktiskt är en budget-Brunello - och den gör trots allt sitt jobb i afton. Men mer än 88 mmm-poäng blir det dock inte. Jag tror faktiskt att denna skulle få ordentligt med smisk av Angelinis nuvarande årgång, trots att den har ödet att vara i standardsortimentet.

PS. Mitt livs bästa Brunello drack jag i Danmark för länge sedan - den hette Talenti (+ någonting mer). Någon som har sett den på marknaden? Inte en flaska har jag stött på sen dess. DS.