Efter ett snabbt beslut hamnade vi i bilen till familjens hus på Österlen, med en kasse blåmusslor och diverse stinkande ostar. Jag var lite tveksam till hur vinet skulle hantera musslor - men vad gör man när musselsuget slår på och man befinner sej 10 mil från vinkällaren? Vinet består av 90% Rousanne and 10% Marsanne - samma som i vit Hermitage. Kanske vinet kan ge ett smakprov av vit Hermitage? Ett vin vi aldrig varit i närheten av, då prislappen börjar på 1000 kr...
Flaskan öppnas och används delvis till musslorna. Vinet är gyllengult med drag åt äppeljuice, doften mycket exotisk med banan och ananas. Smaken ger mycket exotiska frukter, en hel del mineralkänsla. Eftersmaken som är rejält druvskalsbitter, mynnar ut i en smak av väl mogna äpplen. En hög alkoholhalt 13.5% ger tydliga tårar på glaset. Vi tycker vinet är ganska komplext - men vad i hela världen skall man servera till?? Syrorna är oroväckande låga - och tonen av äppelskrutt blir starkare för varje smutt. Vi anar att denna flaskan nog är på väg "over the hill".
Till maten gör vinet ingen succé - även om det får gå. Till osten är det fullständig katastrof - skalbitterheten krockar rejält med rödkittsostarna (som liksom fastnar i gommen). Enda gången vinet glimrar till är när vi tar fram Valrhonachokladen efter middagen. Bitterheten i chokladen gifter sej med vinet - om än inte hundraprocentigt.
Vinet hade nog gjort sej bättre till t.ex charkuterier eller kalkonkött, men känslan av att vinet är skadat av ålder sitter kvar. Det var ändock såpass intressant att vi kan tänka oss att prova det igen om vi hittar en yngre årgång i hyllorna.
2 kommentarer:
Jo tack - vita rhônedruvor och musslor har jag provat (The Hermit Crab), och gör nog inte så igen...
Men Lancyre verkar vara något att hålla utkik efter. Höll i deras röda VV i somras men slog aldrig till, borde nog gjort det låter det som.
Det röda var mycket bättre än det vita! Men vi kan ha fått en lite halvtaskig flaska också.
Skicka en kommentar