Josmeyer Pinot Blanc 2006

Josmeyer är en producent i Alsace som passerat mej fullständigt förbi tidigare - och det var Finare Vinares test av Josmeyers Grand Cru Rielsing, http://vinare.blogspot.com/2008/03/2000-josmeyer-riesling-grand-cru-hengst.html som fick minnesbanken att börja rotera. Stod det inte flaskor från Josmeyer hos den lokala vinhandlaren på Amager? Det visade sej vara riktigt, även om det inte gick att uppbringa några flaskor av Grand Cru kvalitet.

Denna flaska Josmeyer Pinot Blanc "Mise du Printemps" 2006 inhandlades således för 90 DKK. Pinot Blanc ingår inte i de druvor som har möjlighet att bli Grand Cru klassade - därav den relativa anonymiteten. Detta vin har tillägget "Mise du Printemps" som lär stå för att det är ovanligt tidigt buteljerat - för att öka fräschören ytterligare. För Pinot Blanc är väl detta helt enkelt så exklusivt det kan bli i Alsace.

Vinet har en mycket lätt färg - nästan färglöst. Doften är ganska svag, eller finstämd är kanske ett bättre ord. Svårt att säga vad det luktar egentligen - vitt vin med gröna äpplen i liksom. Smaken är hyggligt lång med toner av citrus, äpple och lite mango. En viss beska avslutar det hela tillsammans med en antydan av stenrök. Lägre syra än Rielsing men mer än Pinot Gris.

Tur man inte får detta blint - för det hade varit helt kört att känna igen. Vinet är fullständigt torrt - och det är ganska skönt efter ett antal halvtorra Alsaceviner i rad. Säkert ett bra matvin om man inte vill ha vinet i centrum (och det vill vi ju oftast tyvärr). För priset ett helt OK vin i vilket fall som helst.

Crozes Hermitage Graillot 2005 vs. Gilles Robin 2004

Att handla Alain Graillots viner i Sverige är ungefär i samma nivå som att köa för Springsteenbiljetter. Det gäller att ta ledigt från jobbet och göra upp en plan of attack. Man kan lätt tro att alla européer ställer blåstället eller attachéväskan när Graillot skickar iväg lastbilen - men det är inte sant. Det räcker att åka över till Danmark för att inse att den extrema hypen är enbart svensk. Eftersom jag har turen att ha tillgång till en dansk adress räcker det att logga in på http://www.bichel.dk/ och handla Graillot över Internet. Lugnt och fint. För övrigt ligger redan en låda av hans 2006:or i källaren. Än har inte La Guiraude 2006 släppts i Danmark - men den lär komma inom kort den också (här kan man ana vissa efterdyningar från mina ändlösa förhandlingar med Monopol på Vinforum).



Därmed inte sagt att jag tycker Graillot är överskattad - för han gör verkligen helt fantastiska viner i en trevlig prisklass. Men han är inte ensam i världen om att göra bra Crozes-Hermitage. En annan duktig producent som ligger nästan i samma nivå är Gilles Robin, vars Cuvée Alberic Bouvet också säljs via Systemet. Ikväll skall de få gå ett race tillsammans!

Gilles Robin 2004: Vinet har en skolboksaktig norra-Rhône-Syrah-doft av något som jag kallar för blåbär eller björnbär. Vinet är fortfarande väldigt ungt men är fullständigt öppet och väldigt charmigt. Detta är inte helt olikt Delas Les Launes 2005- även om det finns mer kraft och komplexitet. Vinet har konstigt nog en begynnande mognadston i färgen - men det märks inte i smaken.

Graillot 2005: Detta är något helt annat! Vinet är betydligt hårdare extraherat och tanninerna är rejält tuffa. Doften har samma övertydliga Syrahkaraktär som Gilles Robinvinet. Tidigare har unga Graillotviner ofta dragits med jobbiga nivåer av fruktsyra - men det verkar inte gälla för 2005:an. Detta kommer att bli riktigt bra med ganska många år i källaren!
Det pratas ofta om charkuterier och rökta korvar i samband med Crozes-Hermitage - men det är en doft som jag sällan lyckas hitta. Det finns i alla fall inte ett spår av prickig korv i någon av dessa vinerna. För konsumtion idag så är Gilles Robin-vinet den givna vinnaren - på sikt kommer säkerligen Graillot att slå till vänsterblinkersen.

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..

Lynch Bages 1989 vs Dominus 1992

Lätt rökskadad efter valborgselden drar vi oss tillbaka i Doktorns sommarboende - förrätten intogs före elden och ackompanjerades av en väl lagrad Grand Cru rielsing från Ernst Burn i Alsace. Något syrafattig och lite väl mycket sötma var det generella omdömet - kunde precis lika gärna varit en vendange tardive. Ändock fantastiskt god och full med tvåtaktsbensin. Vi diskuterar om Parkerfieringen även har nått Alsace-riesling? Detta med halvtorr Grand Cru riesling är väl ett modernt påfund?

Efter elden hälls två blinda viner upp i Riedels Bordeauxglas. Doktorn har en imponerande vinkällare i sommarresidenset - och med tanke på aromerna från karafferna så antar vi direkt att det är inget nybuteljerat som skall testas.

Glas 1: En fullt mogen och öppen Bordeauxliknande doft i något lättare stil. Vinet har fina mognadstoner och en ganska lätt färg. En carbernetdominerad Bordeaux med minst 15-20 år på nacken blir min gissning. Margaux? Doften är rent himmelsk - men smaken lever inte riktigt upp till förväntningarna. Vinet känns definitivt på topp just nu - och intensiteten verkar snarast avta när mer luft kommer till.

Glas 2: Här är butiken stängd för säsongen. En ganska svag doft av syrén i ett moln av stendamm lyfter ur glaset. Vinet ser betydligt yngre ut än glas 1, och färgen är nästan ogenomträngligt blåsvart. Med lite tid kommer det ett imponerande tryck av mörka frukter och mineralitet, samtidigt som tanninerna täcker munnen. Nog är detta också en left bank Bordeaux - men snarare i Paulliacstil. Skulle det t.o.m kunna vara en Latour? Mineraliteten och den skoningslösa kraften i vinet antyder så.

Det visar sej att Glas 1 inte alls är en Bordeaux - utan en Bordeauxblend från Kalifornien - närmare bestämt en Dominus 1992. Iofs så är det nog svårare att komma närmare Europa i USA, då det var Christian Moueix från Chateau Pétrus som stod för vinmakeriet. Glas 2 är ett närmast ouppnåeligt vin för en relativt nybliven vinsamlare: Chateau Lynch-Bages 1989. Troligtvis det bästa som Lynch Bages har presterat varesig förr eller senare. Detta vin köpte doktorn en primeur när det begav sej - och detta är första flaskan från den lådan.

Som vinprovningsvin så vinner nog Dominusvinet den ronden pga sin charmiga öppenhet och relativa mognad. När maten kommer på bordet och vinerna har fått mer luft, så kommer Lynch Bages som en ångvält och förintar Dominus. Helt otroligt att detta vin är 19 år gammalt - det känns snarast något för ungt nu. Här har doktorn något att ordinera sej själv i många decennier framöver! Ren och skär världsklass!

René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003

Nu är insatserna gjorda för i år! Dill, persilja och potatis ligger nu i jorden med efter en halv dags upprustning av trädgårdslandet med kogödsel och allmän uppluckring. Mina odlargener ligger ganska svåråtkomliga - men den första riktiga sommardagen skruvade till mitt DNA tillräckligt för en första rush. Solskyddskräm är inget man tänker på i april - och det får jag sota för nu i skuggan på altanen.

Gewurztraminer! Detta vin var min allra första ungdomskärlek när det gäller vin. Den låga syran och den "virtuellt" söta smaken passade nog en ovan gom. Nu träffades vi igen för ett par kvällar sedan - och det är resterna av den flaskan som testas i solnedgången.

Vinet som skall provas heter René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003 och kommer från Grand Cru läget Clos St Landelin som ligger på Vorburgkullen. Växtplatsen uppges till att bestå av terassodling i söderläge med lera och kalksten som jordmån. René Muré var en av de producenter som vi besökte under vår tur i Alsace - den som började hos änkan på Domaine Weinbach. Muré når kanske inte riktigt upp till höjderna hos Weinbach (min åsikt) - men tillhör definitivt gruppen som ligger närmast i hälarna.



Vinet har som väntat en rejält tilltagen gyllengul nyans och en viskositet som outspädd saft. Här finns en mängd exotiska frukter som mango och ananas - och säkert många fler om jag hade kunnat namnen på dem. Det är inte bara fruktighet - vi hittar toner av svartpeppar och rök plus en viss anstrykning av petroleum. Det biter faktiskt en hel del i kinderna - så totalt lealöst i syran är det definitivt inte.

Efter man svalt vinet känns det nästan som man fått halsbränna - vinet fastnar i strupen och det det känns som det osar Gewurztraminer från svalget. Är detta angenämt eller inte? Svårt att säga - men det gynnar i alla fall eftersmakens längd som är toklång. Vinet anges som torrt på etiketten - men det känns åtminstone halvsött. En sockeranalys hade säkert visat att vinet är torrt - man blir lätt lurad av all viskositet och frukt.

Detta passar utmärkt som "drickegott" på altanen, att para Gewurztraminer med mat är inte lätt. Jag har gjort några försök i det förgångna - men utan att få till det mer än halvbra. Det räcker bra som koncentrerad nektar till solnedgången!

Chateau Belgrave 2005

I det förgångna har det ofta höjts röster om att Chateau Belgrave (SB 3925) är en skamfläck för Cru-klassificeringen i Bordeaux - och att det finns en uppsjö med Cru Bourgeois som med den äran skulle kunna överta platsen som 5:e Cru i Haut-Medoc. De senare åren har det hänt en hel del - och i och med årgång 2005 bryter t.ex Belgrave för första gången 90 poängsspärren hos Wine Spectator. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i detta slottet heller - men de nyanlända superlativerna måste checkas.

Självklart är detta vinet avsett att drickas om 5-10 år, men om det skall bli en allvarlig kandidat till att läggas ner i källaren vill jag helst prova en flaska först. Vem vill vänta in ett dåligt vin i 5-10 år? Ett vin som smakar apa som ung lär smaka apa som gammal också. Chateau Belgraves andravin Diane de Belgrave i samma årgång säljs till bottenpriser på danska supermarkets (49 DKK) - och det har jag provat ett par gånger. Det är rent ut sagt vämjeligt - ett halvsött utspätt vin med en ton av glöggkryddor. Min grundsyn av detta slottets 2005:a är således klart frostig innan korken dras.

Vinet är tjockt som oxblod när det åker i karaffen - något helt annorlunda redan här jämfört med andravinet. Doften är stor med rostade fattoner och svartvinbärsblad. Smaken är i stort sett som druvsaft med svarta vinbärstouch - men tanninerna är silkesmjuka om än kraftiga. Klart tuggmotstånd men inget som färgar tandhalsarna blåa. Cigarrlådan finns det antydan till - men det kommer säkert med lagring, Detta smakar som riktigt högklassig cru classé Bordeaux - men självfallet utan några som helst mognadstoner.

Prognoserna för detta vinet i källaren måste vara väldigt goda - och jag tänker nog köpa på mej ett par för konsumtion om 5 år. Det är absolut inget tanninmonster och Belgrave har ju knappast varit känt för stor lagringskapacitet i det förgångna. Om detta är sinnebilden av 2005 i Bordeaux så vill jag nog också vara med i tåget på något sätt - även om priserna närmar sej det absurda.

En lustig detalj är att vinet nu säljs på Systembolaget på ett lägre pris än vad som är fallet under primörlanseringen den 15 oktober 2008. Vem vill stå och köa för detta då? En annan detalj är att Belgrave är betydligt billigare i Danmark än i Sverige. Just nu säljs 2004:an för kampanjpriset 119 DKK på Superbrugsen - normalpriset är 139 DKK. 2005:an kommer säkert att hoppa upp i pris en aning - men detta vinet köper man nog helst inte i Sverige trots allt.

Sveriges mest sålda vin

Idag är det dags för nedslag i den grå verkligheten på ett mindre svenskt systembolag. Eftersom frugan börjar få en allt större rondör är halvflaskor ett mer och mer lockande alternativ. På det lilla systembolaget fanns det i princip bara två olika sorters rödvin på halvflaska, undantaget California Red och dylika rengöringsprodukter: Brolio 2005 och Campolieti Ripasso 2006. Campolieti listades av Allt Om Vin som Sveriges mest sålda rödvin på flaska. Låt vara att den kom först på 70:e plats efter enbart boxar och tetraförpackningar. Populäriteten är lite förvånande kan tyckas eftersom Campolieti inte ligger i lågprissegmentet med sina 85 kr per helflaska. Det var många år sen jag provade Campolieti, men det har väl alltid varit en solid performer i sin prisklass. Som namnet antyder är det en Ripasso, dvs vinet har jäst en andra gång på resterna av Amaronetillverkningen och därigenom också fått tillägget Superiore.

Vinet har en lätt färg när det hälls upp i glaset - doften är ganska svag men kraftigt träbetonad. Det skall väl föreställa ek, men jag är inte helt säker. Kunde lika gärna vara en nyuppackad Billy-bokhylla.. Men frukten är fin och eftersmaken är rejält lång med vissa ej publika drag som hölass och nagellack. Den höga syran passar bra till maten - men förvånar också i Sveriges mest populära vin. Inget Brown Brothers tjafs här inte.

Någonstans halvvägs i flaskan börjar det komma toner av mögelskadad pappkartong - och korkskadan känns oundviklig. Konstigt nog försvinner denna ton efter en stund och övergår i någon som definitivt är Brett eller något närbesläktat.

Trots alla påpekanden om brister i vinet så tycker jag nog att Svensson har hittat ett ganska utmanande vin på sin förstplats. Vinet är inte helt rent - men har ändock kraft att lyfta sej till en intressant nivå. Detta vin är dock ljusår från den Valpolicella Superiore från Ca'Rugate som vi provade härförleden.