Chateau Montus Cuvée Prestige 2001

Ett av få äldre viner i min källare som jag har lagrat själv, och aldrig tidigare provat, är kvällens Chateau Montus Cuvée Prestige 2001, från Madiranmästaren himself Alain Brumont. Tre flaskor har gosat i källaren i ett antal år nu, men nu kändes som att det var dags.

Det börjar illa då årets första grillning på den ljumma altanen fryser inne. De svindyra Weberbriketterna vägrar att antändas. Efter tändvätska, tandstavar och tändgel går jag på värmepistolen. 500 grader rätt på källan utan effekt. Dessa briketter från helvetet hade nog klarat en normal kremering utan problem. Vi flyttar inomhus och lagar maten på civiliserat sätt - och vinet hamnar i glasen:

Det är våldsamt tätt i färgen, utan den minsta antydan till mognad. Purpurfärgat gladsvart. Det doftar Paulliac på steroider- svarta vinbär, hö, ek, mineraler och alkohol. Lite chokladig touch från eken. Jag har inga större problem med doften, men frugan störs av nagellacken. Det är onekligen lite väl mycket spritkök över doften för att kunna kalla det elegant.

Smaken är tuff som väntat, och ingalunda den särskilt elegant. Det går loss i en full serenad av mörka bär, som snart övergår i en vass syrlighet. Eftersmaken är väldigt lång och alkoholdriven som mynnar ut i en kraftig bitterhet. Det känns som om kinderna är marinerade i Fernet-Branca (vilket t.o.m. känns dagen efter). Det är väl vad som händer när man utsätter 100% icke avlövad Tannat för veckolånga macerationer. 15% alkohol (jag har aldrig noterat det förr) bränner igenom. Det känns stundtals mer som grappa än vin. Och då äter vi ändå hemmaslagen bearnaise till...

Trots att jag är väldigt tolerant mot både tanniner och Tannat är detta vinet mer en freak-show än en skön upplevelse. Visserligen är det för alldeles ungt i dagsläget - men jag tror aldrig det går att lagra bort den överdrivna kärnbitterheten.

Poäng? Wine Spectator var generösa och gav det 93 poäng, med ett bortre drickfönster vid 2010 (ehh..). Ganska svårt att sätta poäng på ett vin som nästan inte går att dricka, det kan lika gärna vara 65 som 88. Men något 90-poängsvin kommer detta aldrig att vara i mina ögon.

Primör 2008

Dagspriser på Bordeaux 2008 hos Theis Vine:

d'Armailhac: 215 kr
Talbot: 225 kr
Beychevelle/Clerc Milon/Giscours: 235 kr
Calon Segur: 265 kr
Leoville Poyferré: 285 kr
Leoville Barton: 295 kr
Lynch Bages: 345 kr
Pichon Comtesse: 425 kr
La Mission Haut Brion: 1195 kr
Mouton Rothschild: 1295 kr
Lafite/Latour/Margaux: 1395 kr
Haut Brion: 1595 kr

Alla priser i danska kronor inkl. moms. Inget tillägg för köp av enstaka flaskor.

Nya tider

Privatimport, hemliga släpp, dolda varunummer, mailinglistor, tillfälliga släpp i beställningssortimentet. Det känns arenan för kampen om de mest åtråvärda flaskorna har flyttats från systembolagskön till att känna rätt personer. Om det är dåligt eller bra är svårt att säga, det beror nog mest på om man är med på kompislistorna eller inte. I alla fall premieras inte bara de som bor i storstäderna och kan ta ledigt lite när det passar. Kanske detta systemet faktiskt påminner om hur ett monopolfritt Sverige skulle fungera?

Ett lite underligt släpp i denne genren var de gamla Drouhinflaskor som Hjo Grosshandel släppte den 1:a april. Redan 10:02 lämnade jag och Travkungen in våra beställningar - men det visade sej att vinerna var slut redan innan dess. Nåväl, Travkungen fick senare tag i en flaska Musigny 1985 i alla fall (på ett annat outgrundligt sätt). Jag antar att Hjo Grosshandel inte behöver bry sej om vilka beställningar som matades in först, utan kan välja fritt vem de skall leverera till? Ganska meningslöst att köa således... Vinerna kommer nu att stå som spöken i den sprillans nya katalogen i ett halvår.

Surt sa räven - så skadeglädjen var stor när det visade sej att Joseph Drouhin Musigny 1985 knappast kunde beskrivas som ett toppvin. Fullt friskt, men synnerligen enkelt med tanke på pris och prestige. Det glas jag fick prova två dagar efter öppnande hade jag bytt ut mot hans Volnay Chevret 1999 utan att blinka. Slutet gott.

PS. Bytte de korkskadade Rocca Guicciarda idag, och enligt de anställda var detta inte den enda reklamationen av det vinet. Synd - vinet är ju kanonbra när korken är frisk! DS.

Partaj

10 gäster - hög stämning.

Fördrink: Ett Kronstam/Larsson vin som jag köpte på chans. Detta vin har Allt Om Vin gubbarna tjatat in från beställningssortimentet, helt på egen hand om man får tro deras tidning. Vinet är en Cremant d'Alsace Rosé från Bestheim. 88 kr kändes lagom ambitiöst, och det går ett antal flaskor då kocken (jag) har missat lite i tidsplaneringen. Vinet har en färg som liknar rökt lax - men är helt lysande för priset. Det är bara att buga för Kronstam denna gången. Visst, det är lite bagatellartat men det finns en tydlig Alsacekänsla och den lilla restsötman fungerar utmärkt med den höga syran. Måste ligga bra till för "bäst under 100-lappen".

Förrätt: Pilgrimmsmusslor med pinjenötter och ruccolasallad. Här blir gästerna utsatta för ännu ett oprovat vin: Menetou-Salon 2007 från Les Thureaux. Vinet som fick Sydsvenskans vinjournalist att ta till Glenn Hysén-klass. Nja, det får väl godkänt men jag kommer knappast att köpa detta igen. Tydlig Sauvignon Blanc med mycket krusbär, en del fetma och total frånvaro av kalkstensinfluenser. Lite väl mycket tuttifrutti för min smak. Jag inser att jag var lite hård mot Les Baronnes - för det vinet är sisådär 100 gånger bättre än detta.

Huvudrätt: Helstekt oxfilé med madeirasås, kryddsmör och sockerärter. Dags för Rocca Guicciarda 2006 att ta scenen i besittning. Jisses vad jag gillar detta vinet nu! Smaknotiserna stämmer väl från förra posten, men jag är nog ännu mer förtjust ikväll. Extremt orutinerat fyller jag på lite efterhand, innan gästerna har druckit ur. Flaska 2 är nämligen svårt korkskadad - och det slutar med att vi får hälla ur och diska alla glasen. I med flaska 3, som är perfekt. Flaska 4 är sen också helt odrickbar - och då får det vara bra med Rocca för ikväll. Har jag haft en extrem otur, eller är det problem med korkarna i denna sändningen? Det statistiska signifikansen är inte tillräcklig att bestämma vilket.

Huvudrätten övergår i allmänt vinpimplande - och en salig blandning av flaskor åker upp från källaren. Bland annat Le Volte 2007, La Tour de By 2004, MontGras Riserva 2006, Domaine Les Goubert 2001 och Santa Duc Les Plans 2006. En del gäster har nog en cuvée av alla viner när kvällen är slut. Le Volte har nog tagit sej i kragen en del, men är förvånansvärt tunt och menlöst. Vaniljen finns kvar men är inte så dominerande som igår - så vinet får väl betyget drickbart i alla fall. La Tour de By smakar mindre järnrör än igår, men har å andra sidan en övermogen fikonton som inte är så kul. MontGras är förvånansvärt bra, i alla fall som pimpelvin - medans Les Plans tyvärr inte alls håller stilen jämfört med förra smakprovet.

Nej, kvällens vin var utan tvekan Rocca Guicciarda 2006 -i den friska versionen. Idag röstar jag dock på en iskall Coca-Cola.

Kalasvånda

Vad skall man bjuda på för vin till 10 gäster och en gigantisk 3.5 kg oxfilé? Ikväll skall vi vända ut och in på tre viner i ett lämpligt prisintervall för fri konsumtion utan ekonomisk baksmälla. Vinerna provas parallellt och helt öppet:

Första glaset innehåller en välkänd charmör - Le Volte 2007 från Ornellaia. Årets blandning är 51% Sangiovese, 34% Merlot och 14% Cabernet Sauvignon - lagrat i 10 månader på gamla Ornellaia och Massetofat. Ett vin som brukar skörda segrar i alla läger. Årets version är....vedervärdig. Min fuskdetektor slår i taket redan vid första sniffen. Doften domineras av en tung syntetisk vanillinarom, blandat med gamla bananskal och jäst, faktiskt inte alls olik en viss Claude de Val. Smaken är något bättre, ganska lätt med röda vinbär men med samma eländiga söta vaniljkladd i slutet.

Prisa gudarna för glas 2! Rocca Guicciarda 2006 är en lättnad, ett livselexir, ett vinets definition jämfört med Le Volte. Färgen är lätt mogen med lite tegelartade reflexer. Doften har en köttrök över sej, som en hårt sotad biff där rosmarinen har ramlat ner i grillen. Jag hittar en hel del italienska referenser, men det totala intrycket är nog Bordeaux i alla fall. Frukten går mer åt plommon än vinbär, men det finns redan nu en antydan till stall inlindat örtkryddor. Betydligt bättre syra än glas 1, och totalintrycket är mycket positivt. Kanske lite sluggeraktigt publikt men ändå balanserat och matvänligt.

Vinet i glas 3 fick jag lobba hårt för att få in i omröstningen. Vad är väl ett oxkött utan Bordeaux? La Tour de By 2004 har testats fler gånger i bloggvärlden än något annat vin. Jag har tidigare tyckt att vinet varit mycket mer mainstream än det där järnröret i gödselstacken som refererats till. Med denna flaskan klarnar allt, det är inte bara blod och järnrör på gödselstacken - någon har slängt ett rutten gympapåse på toppen också. Inte en molekyl av frukt. Ganska likt Chateau de Haux för er som har haft oturen att prova det någon gång. Detta går bara inte att servera till gäster - det inser t.o.m. en garvad "Poyferré 1974 kille" som jag. Det är möjligt att detta var en lite sämre flaska, men jag hade inte slängt in detta källaren för långlagring. Den dansade en sommar men nu är det över. 2005:an skall tydligen vara ganska bra, så vi får kanske hoppas på ett årgångsbyte.

Nu hör det till saken att jag var så säker på total dominans av Le Volte att jag köpte ett sex pack på vägen hem idag. Som tur är har jag kvar kvittot - för fem av dem går i omedelbar retur imorgon. Byte mot kvällens suverän - Rocca Guicciarda 2006!

En dröm

Min dröm - en fri handel av vin mellan privatpersoner i Sverige!

I detta landet är det alltså fullt tillåtet att beställa en pall alkoläsk från Tyskland med hemleverans - men i samma stund är det förbjudet att köpa en flaska Mouton Rothschild av grannen. Visst kan jag sälja och köpa vin på dryckesauktionen - men ett mer kostsamt och stelbent system måste vara svårt att hitta. Nära hälften av pengarna går ju till Auktionsverket, utan att det ger kunden något mervärde. Kan de garantera att vinet inte har lagrats på en köksfläkt i 20 år? Vätskenivåer och etikettskick går utmärkt att bedöma från ett vanligt foto.

Det är ingen hemlighet att jag är fascinerad av andrahandsmarknaden av vin i Danmark. Utbudet, hastigheten, priset och kvalitetskontrollen är vida överlägsen de svenska auktionerna. För er som inte har bekantat er med t.ex Vinforum kan man beskriva handeln som en kopia av Ebay. Viner läggs ut till auktion med ett gömt lägstapris och en fix sluttid. När auktionen avslutats över lägstapriset tar högstbjudande och säljare kontakt och avtalar betalning och leverans. Efter fullföljd affär ger både köpare och säljare varandra betyg. Dessa betyg är fritt publicerade på sajten, och är såklart hårdvaluta för f.a. säljaren. Det duger således inte att sälja "köksfläktsviner" i längden. Vinforum tar sedan ut 25 DKK av både köpare och säljare för att finansiera sajten (som nog mest rullar på bannerpengar).

Att detta skulle bli tillåtet i Sverige känns väldigt avlägset när man hör den nuvarande folkhälsoministern. Att någon ytterligare del av monopolet skulle falla utan direkta order från EU verkar helt osannolikt - oavsett hur försumbara konsekvenser för folkhälsan som det handlar om.

Men skulle detta ändå inte gå att ordna i Sverige? Här skulle jag behöva hjälp från någon med god inblick i den svenska alkohollagstiftningen. Man kan tänka sej olika scenarion:

Scenario 1: Man kör på helt ohejdat och startar en svensk auktionsajt för kvalitetsvin med samma stuk som Vinforum. Det är ju trots allt inte olagligt att skicka vin med posten i Sverige - och den olagliga punkten skulle uppstå utanför sajten när köpare och säljare gör upp. Frågan är om sajten kan åtalas för "främjande av olaglig alkoholförsäljning" (om det finns en sådan åtalspunkt?).

Scenario 2: Man startar en dansk auktionssajt med inriktning på svenska säljare och köpare, möjligen i samarbete med en existerande dansk sajt. Man kan då erbjuda att ta emot flaskorna från säljaren, för att sedan sända tillbaka dem till köparen i Sverige (men i själva verket skulle de flesta köpare och säljare göra upp utan sajtens inblandning).

Scenario 3: Man tar emot alla viner som skall säljas och forslar dem till Köpenhamn.

Jag tror det finns enormt intresse av att enklare kunna avyttra viner man inte behöver - framför allt i prisklasser som aldrig är aktuella för dryckesauktionen. Vad säger ni? Finns det ett intresse? Och framför allt - finns det någon chans att genomföra detta på ett långsiktigt sätt?

Blandade småhopp

Gärna en rejäl konstrunda - men först ett glas vin! Att konsten sitter i betraktarens ögon står klart efter att ha sett både förbluffande talangfulla konstnärer - men även konst som nog kräver en något besvärligare barndom än min för att uppskattas. Vad sägs om en flörtkula uppklistrad på ett vitt A4 ark med titeln "Livskraft"?

Här kommer lite blandade flaskor som konsumerats i olika umgängen. Först ut är ett sjömansmotiv från Portugal:

Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port 1988. Ett riktigt bloggvin! Hade inte Konjären tipsat om denna prissänkta fullträff hade den nog passerat oss helt förbi. Vi dricker den till en Stilton - och det är lätt att förstå varför halva portvinsproduktionen går över kanalen. Det passar ypperligt - och vinet är en fin upplevelse. Med lätthet det bästa portvin jag har druckit, om än i en väldigt svag konkurrens. Ganska tätt, mycket mognadstoner, en aning eldigt. 149 kr! Hur står sej denna mot en Vintage Port?

Om den förra vita Bourgognen vi konsumerade får representera en tavla med en flörtkula på, har konstnären inte sparat på färgen i denna flaska Génot-Boulanger Mersault Les Bouchéres 1er Cru 2002. Eller skall man kalla det blandteknik när konstverket utgörs av hälften druvor och hälften ekfat? Det är klurigt med ek i viner - jag slår ofta bakut när viner doftar nysågat virke. Detta vin innehåller stora mängder ek - men inte ett sågspån går att hitta. Eken finns där som smörighet och kokoskräm och den sitter som en smäck ihop med all citrusfruktighet och en lätt antydan till chilihetta. Vansinnigt gott - och rätt upp på min vitvins 10-i-topp!

Génot-Boulanger kan vara en producent att hålla ögonen på nu och i framtiden. Egendomen köptes en gång in av en stormrik företagsledare, som samlade på sej lotter bland de bästa lägena i Bourgogne. Tyvärr var han inte riktigt lika noggrann i valet av vinmakare, och egendomen stod länge för underpresterande viner. När fadern dog, flyttade sonen hem till mamma och började om från början. Kvalitetsförbättringen startade direkt, och fortgår fortfarande. En lustig detalj är att ekfaten till deras viner görs på gården av ek från egna skogar. Vinet är köpt på plats, och än så länge är priserna fortfarande modesta.

Sist ut är ett stilleben á la Monte Alto 2004 från Ca'Rugate. Vinet kan beskrivas som en ekad version av Monte Fiorentine, då det har både jästs och sedan lagrats på jästfällningen i sex månader på nya ekbarriquer. Jag får det serverat blint av Doktorn, och detta vinet är helt omöjligt att bestämma ursprunget på. En enklare Bourgogne är väl det som ligger närmast till hands. Gott, matvänligt, men också lite väl anonymt med tanke på prislappen (179 kr på SB).

Bag-in-Box? Det är inte ofta vi dricker det nuförtiden, men svärfar bjöd på Barone Ricasolis Formulae till påskharen. Det är fullt drickbart, men också betydligt tuffare än vad jag hade väntat mej. SB uppger att boxen innehåller 100% Sangiovese, men jag hade gissat Cabernet Franc. Det är gräsigt, örtigt, fullständigt utjäst med en ganska grov tanninhaltig eftersmak. Som en antites till BiB? Hade nog mått bra av lite lagring, men det är ju ganska svårt i påse...