Poliziano Asinone 2003

Skattkammaren har återuppstått! Vin & Sprit gjorde allt vad de kunde för att förvandla Kjaer Sommerfeldt till en BiB-marknad - men nu är ordningen återställd. Vad jag kunde förstå har V&S helt lämnat skutan, och överlåtit affären till de anställda. Det första som hände var att återställa den stora publikmagneten - Skattkammaren.

Där hittar vi också kvällens första vin. Vad sägs om en Bordeaux Cru Classé 1990 för 100 spänn? Jag som trodde att jag kunde rabbla 1855-års klassificering i sömnen blir konfunderad. Chateau Pouget??? Vad i h-e är det, och varför kostar det som en halv box Foot of Africa. Slottet blir inte sågat av Parker, det blir fullständigt krossat. Men det vet jag inte när det hamnar i varukorgen. Och mycket riktigt - vinet är snudd på odrickbart. Jag är fortfarande inte klar över om vinet var korkskadat eller bara extremt nersmutsat. Ibland är skillnaden hårfin med de gamla smuts-Bordeauxerna. Det är en hel del möglig wellpapp, men också färsk svinurin. Det blir en aning friskare under kvällen och vinet är väldigt tätt. Andra kan ha bättre tur (55 p). Slottet (som saknar slott) är fjärde cru i Margaux, och tillverkar endast 3000 lådor per år. Detta är troligen det lägst ansedda cru classé slottet, och det är aldrig med i primörlistor.


Nåväl, det var en chansning. Nästa vin är inget risktagande - Poliziano Asinone är en klippa i vinvärlden även i krångliga årgångar som 2003. Vino Nobile di Montepulciano - kan det låta vackrare? Doften slår fullständigt knock-out på mej - helt mitt i prick. Det finns en tydlig vegetabilisk touch - närmast är rå broccoli. Men det är bara en del i en symfoni av citrusskal, ekchoklad, bråddjup körsbärsfrukt. Jag kan inte annat än brista ut i ett tjut. Smaken har armarna hårt bundna bakom ryggen. Tajt, tanninhaltigt och syrahaltigt. Inte ett spår av brända stickiga tanniner. Doften är hela upplevelsen just nu, och jag bannar mej själv för att ha öppnat denna nu (min enda flaska). Detta är enormt bra vin i vilket fall som helst (92 p).

Guigal vs Graillot (slakten)

Idag kom det där suget efter ung Syrah som bara kan sluta på ett sätt. Kryddpepparkryddade pannbiffar med stekt lök, kokt potatis, brunsås och lingon visade sej vara helt perfekt matchning. Det kunde man nästan ana redan vid tanken.


Första vinet ut i afton är Alain Graillot Crozes-Hermitage 2007. Vi var väl inte totalt frälsta första gången vi provade, 88 poäng och en liten anmärkning på att syran var extrem i denna årgången. Men den gången hade vinet varit på flaska i någon månad, och nu har det minsann hänt en hel del redan. Väldigt typiskt Graillot men ändå något helt unikt. Hustrun hittar ordet först - det doftar som att krossa citronmeliss mellan händerna. Jag hittar regn på sommarvarm asfalt. Pulvriga tanniner, lite Barralsmällare, gummi och tjärade blåbär. Väldigt fräscht och intressant. Smaken visar fortfarande att detta är en sur-Graillot - men kroppen har hittat en tyngd som inte fanns tidigare. Detta har vunnit enormt på bara ett par månader i flaska och jag ökar utan tvekan på till 90 p. Skrämmande komplex aromatik och perfekt till maten, även om detta måste vara en lagringsårgång.

Och så Guigal, eller som jag vill kalla honom "barrique-Marcel". Här har du hittat ett nytt vin att förstöra med ditt träintresse. Guigal S:t Joseph Lieu-Dit 2004 är helt befriad från områdestypiska drag. Det är söt, äcklande fatvanilj över någon slags sur frukt och bananrester. Jag är helt nollställd till detta, fullständigt ointresserad. En kladdig restsötma fullbordar förnedringen (75 p ). Guigalvinet fick 24 månader på nya ekbarriquer, Graillotvinet c:a 12 månader på begagnade Bourgognefat.

Argiano vs. Castelgiocondo 2001

Rödvin är knappast det man skall ägna sej åt i Edinburgh - och det gjorde vi inte heller. Den lätt avsomnade whiskytarmen fick ett abrupt uppvaknande, och en ny favoritwhisky uppdagades. Glenfarclas var en ny upplevelse som träffade mitt i prick. Det var också trevligt att se att de svenska pengarna faktiskt räcker ganska långt i Skottland. En rejäl tallrik Haggis och en pint Ale kostade aldrig över 10 pund. Nyss hemkomna blir vi direkt hembjudna till Doktorn till två hemliga vinglas och en strålande middag,

Glas 1: Rostade ekfat, allmänt Bordeauxaktig uppsyn. Men det stämmer ändå inte riktigt. Frukten drar mer åt sydfrankrike med körsbär och t.o.m en aning garrigue. Lång svalkande eftersmak med finfin balans. Detta är väldigt bra, men jag vet inte vad det är (90 p ). Hade jag bara läst innantill borde jag fattat att detta är Brunello. Facit: Argiano Brunello di Montalcino 2001.

Glas 2: Fantastisk doft med salmiak, någon form av örtkrydda och en bråddjup ren fruktighet. Här uppfattar jag bara en aning av ekfat. Smaken är direkt bråkig, lite alkoholhet och dåligt integrerad fruktsötma. Avslutningen är tanninhaltig och vinet känns ungt men ändå lovande (88 p). Här är jag och snurrar i Languedoc - men vinet är också en Brunello. Facit: Castelgiocondo Brunello di Montalcino 2001.

Mycket intressant. De senaste upplevelserna av Castelgiocondo har varit ett lätt uttorkat vin med en enorm ekdominans - detta är som att vända 180 grader. Ekfaten märks knappt i den överväldigande koncentrationen. Men är detta verkligen en Brunello? Redan när vinet släpptes sparkade Gambrero Rosso akterut - vinet var ju inte alls likt en Brunello di Montalcino (ett ynka glas får nog anses som en sågning). Var detta ett varsel inför den kommande skandalen i Brunello, där Castelgiocondo var ett av de tre huvudmisstänkta vinerna? Vad som egentligen är sant har väl aldrig kommit fram - men hade någon sagt att detta vinet innehåller 20% Cabernet Sauvignon hade jag inte protesterat. Trots allt är detta ett vin som har potential att bli något extra, men det gäller att glömma bort det bortanför 10-årsdagen (alltså som vilken Bordeaux som helst).

Mitolo G.A.M. Shiraz 2002

Dags för minnesförlustpiller. Nollställning av kaliberingskurvorna. Nu skall vi för första gången gå på en kvalitets-Shiraz från McLaren Vale, Australia. Vegemite, Victoria Bitter och roadkill.

Trots att vinet är redan nu ett antal år gammalt ser det väldigt ungt ut i glaset. Det samma gällde Thabilkvinerna som jag inte var så överväldigad över senast. Dessa viner måste ha en enastående lagringskapacitet.

95-97 Parkerpoäng. Det doftar en blandning av bortglömd gammaldags vaniljglass, bilmattor och björnbärssylt. Det är tätt, fruktigt och lite rökigt i smaken med en lång endimensionell eftersmak som påminner om svarta vingummi. En ganska rejäl syra håller emot det lite saftiga i smaken. Tanniner får man googla efter. Sockermätaren visar 6.6 gram/liter (82 p). Allons enfants.

(nu reser vi till Skottland i några dagar - räkna med noll aktivitet i levern - eller hur var det nu)

l'Eglise Clinet 2003

Tokbilligt, Bordeaux och Hjo Grosshandel brukar sällan stå i samma mening. Det finns en massa löjligt prissatta viner i beställningslistan, med Leoville Las Cases 1996 för 5000 kr som kronan på verket.

Men det finns ett vin som du inte kan köpa billigare någon annanstans på jordklotet än hos Hjo Grosshandel - l'Eglise Clinet. Detta Pomerolslott har alltid hållits väldigt högt av fransmännen själva - t.ex så rankar Classement des Vin Français slottet med tre stjärnor. Petrus får också tre stjärnor, men en "simpel" egendom som Le Pin får bara två. Efter Parkers 100 poängare för 2005:an verkar det som att intresset för egendomen har boostats rejält (styvt 5000 kr / flaska). Hjo säljer detta vinet för 699 kr om än i något äldre årgångar. Om man beställde vinet för några veckor sedan var det 2001:or som kom - nu är det 2003:or som levereras. Jag fick en blandning av båda årgångar (2001:an kostar över 2000 SEK på HJ Hansen!)

Så var vi där igen med årgång 2003. Skulle flaskorna skickas tillbaka? Travkungen visste råd och rekommenderade att behålla dem. 2003 var speciellt svårt för Pomerol - de väldränerade jordarna som är så bra att ha när årgångar regnar bort var nu en belastning när solen stekte. Det fanns ett val att göra. Antingen skördar man extremt tidigt medans syranivåerna fortfarande är hanterbara eller så kör man på och får laborera i källaren. l'Eglise Clinet skördade redan i augusti - något liknande har aldrig hänt i slottets historia.

Vinet är följdaktligen relativt lätt - något som inte föll Parker i smaken. Han sågade vinet med 84-86 poäng i sin första smakning. Neil Martin hittade 93-95 poäng i samma flaskor. Suckling och Jancis var väldigt positiva med skyhöga poäng - men Parker har ordet så 2003:an är också den billigaste årgången på hela 2000-talet. Vad tycker då vi?


Jag trodde nog att vi skulle få se ett relativt utvecklat vin (jmf t.ex med Poyferré 2003 som kändes snudd på färdigt). Men detta är verkligen en yngling med tyngdpunkt på primära fruktaromer och ek. Det doftar himmelskt - till slut ett riktigt vin denna fördömda helg. Det är verkligen ett älskvärt vin med ljuvliga blåbärstoner, röda vinbär, ganska måttlig men strålande ek och en odefinierbar känsla av djup och renhet. En ganska kraftfull tanninvägg möter upp i slutet, och vinet smakar absolut bäst när biffarna är på bordet. Till maten faller jag nästan en tår och utbrister 95 poäng! När jag nu sitter efter maten har vinet slutit sej och känns inte alls så himmelskt - med t.o.m en alkoholton (13.5%) som känns lite påträngande. För ungt såklart, men klart drickbart för den som vågar (92 p). Travkungen har provat en av 2001:orna, och den var snudd på odrickbar i nuläget. l'Eglise Clinet gör uppenbarligen vin för långdistansare, även om druvorna skördas i förtid.

I avloppet

Ikväll har vi förändrat sammansättningen i Malmös avloppsvatten. Borta vid reningsverket har en svag röd ton anats bland det bruna. Vin nummer 1 som fick smaka vattenlåset var kanske ingen större överraskning - Leon Barral Faugeres 1999. Vinet med nästan 100% defektgaranti. Vi har faktiskt varit på denna en gång tidigare, med samma resultat. Theis Vine har tydligen ett ganska stort lager av detta vin - och priset sjunker för varje gång man är där. Kunde inte motstå att testa en flaska till - eftersom den första var uppenbarligen bakteriesmittad. Denna flaska doftar faktiskt acceptabelt - om än både svettigt och sumpigt. Den första klunken sticker som nålar i munnen - volatila syror i överflöd. Språngmarch till vasken med vinet i munnen. Denna flaskan var egentligen knappast defekt, mer bara alldeles för gammal (50 p). Till er med lådvis av Barral i källaren - drick medans tid är. En svavelfri ålderdom är inte vacker.



Nästa flaska borde ha betydligt gynnsammare odds - Maison Leroy Bourgogne AOC 2000. Negociant-Leroys version av generisk Bourgogne således - och det märks omgående att Lalou Bize-Leroy inte har varit i närheten av detta vinet med sina magiska stenar. Det är lite som Poyferré 1974. Det smakar inte mycket, men den lilla stroboskopiska fruktsmaken är det inget fel på. Detta vinet är sämre än alla budget-Bourgogner på SB - så illa är det. Det kostar drygt 300 SEK på Theis Vine - och detta säljer såklart enbart på namnet. Skall verkligen en seriös vinfirma sälja detta? Vi luftar och väntar - men det finns helt enkelt ingen hemma här (72 p). Ny missfärgning i returvattnet. Theis Vine rör ihop begreppen och kallar detta vinet för Domaine Leroy - som är något helt annat. Fast visst är flaskorna förvillande lika!

Nu börjar det krisa för maten är klar och inget vin finns på bordet. En flaska Aldo Conterno Barolo Bussia 1999 får serveras utan luftning. Vinet är inköpt på Vinforum för 240 DKK, vilket lät misstänkt billigt. Ibland säljs det nog vin där av den enda anledningen att det smakar illa. Men inte denna flaskan! En lättnadens suck sprider sej - detta vinet duger fint. Fullmogen Barolo med mycket komplex doft. Vi hittar en mängd saker som oystersås, jodopax, multnande löv och putsmedel. Smaken är ganska slank, rejält syrlig med med en fin fruktsmak som kan liknas vid färska fikon. De mycket modesta ekfaten sitter som skräddarsydda. Detta är inte på något sätt ett minne för livet, men dock ett bra ärligt vin som dessutom växer rejält med mat på bordet (87 p). Feelgood på flaska.

Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007

Efter mitt hyllande av standardtappningen av Wittmanns Riesling Trocken 2007 - var steget inte långt till att testa prestigetappningen av samma vin, Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007. För drygt 70 kr mer får man ett vin från en utvald vingård, och troligtvis med en delvis annan vinifiering.

För vinet i glaset har en helt annorlunda framtoning än Riesling Trocken utan "S". Likheterna ligger i massiva mineraler och en päron-lichie frukt. Lite mer aromatiskt blommig doft. Smaken är däremot helt annorlunda - den är halvtorr! Tydligen får man ha rätt mycket restsocker i Tyskland utan att behöva släppa Trocken i namnet. Trots sötman är detta rejält tufft med druvkärnor och en lång pepprig finish. Lite svavelos och sprittande tunghopp får man på köpet. Det känns att detta är ett seriöst vin, men just nu är jag ganska kluven. Det är hårt och lite oharmoniskt, med vissa umgängesproblem mellan sötman och bitterheten. Inte helt typiskt Riesling heller. Men finishen varar i en halv evighet och koncentrationen är formidabel.


Wittmann säger själv att hans viner är gjorda för lång lagring, och detta vinet är i större akut behov av vila än den vanliga tappningen. Nej, jag föredrar faktiskt den billigare varianten. Fast detta kan kanske bli något extra om man hade haft möjlighet att framkalla 10 års minnesförlust. Den hårda strukturen kan vara det som krävs. (89 p - kanske 95 om 10 år).