Efter maten ville vi ha mer vin! H. hade lånat en karaff redan vid ankomst och gjort flera omotiverade avbrott i middagen för att sniffa. Hans ansiktsuttryck var ganska besvärat, något var fel? Vinet hälldes upp i glasen - nu skulle jag och travkungen sättas på prov!
VIN 1: Vinet var helt klarrött med lite mognadstoner i kanten. En tydlig nyans av vad jag kallar torskskit (har ni rensat en torsk så vet ni!). Jag antar att det är samma doft som vissa kallar sjöbotten? Just denna nyans finns tydligt i Tinto Pesquera , så jag fastnade mentalt där. Det fanns stråk av "cassis" och jordgubb som inte passade in på min gissning, och en enorm elegans bakom "skiten". Travkungen höll tag i frukttonerna och hamnade efter ett tag i Chateauneuf-du- Pape. Min fru som passerade bordet, sniffade i två sekunder och sa bara "Bordeaux". H. hämtade flaskan och det gick ett sus i publiken... Vinet var en Mouton Rothschild 1989.
H. visade korken. Vinet hade trängt igenom på ovansidan - inget gott tecken. Jag antar att det var detta som gjorde att vinet kanske inte riktigt presterade? Tonen av "sjöbotten" eller torskskit verkar vara olika besvärande för olika personer. Travkungen hade inget emot den "ruttna" tonen - själv har jag väldigt svårt för "funky business" i större doser. Jag skämdes en aning för att ha klassat ner H.'s bidrag till en Pesquera - men är det blint så är det.
VIN 2: Min tur... Efter att ha druckit mitt livs första premier cru vin, så jag var jag lite tveksam till vad jag skulle plocka i källaren - dessutom var allt egentligen för kallt. Det fick bli den första flaskan Pichon Baron Longueville 1997, inköpt i grupp med Léoville Poyferré 1993 för ett tag sen. Vinet chockdekanterades och hälldes upp direkt. Vinet var som en explosion i glaset - det bara osade cassis och cigarrlåda. I munnen var vinet silkeslent med helt färdig komplex smak. Jag tyckte vinet var närmast hypnotiserande, och många klasser bättre än Poyferren i samma låda.
Travkungen var ett tag och snurrade i Brunello, och jag förstår hur han tänkte. Det var samma färg på vinet som en fullmogen Brunello och samma silkeslena framtoning. Frugan behövde bara lukta på korken för att säga "Bordeaux" (gravida lär ha bättre luktsinne!). Denna flaska kvalar in som en av de tio bästa viner jag någonsin druckit - och jag ringde direkt till vinhandeln nästa dag - men allt var slut. Priset jag gav var 325 DKK, vilket var ett brakfynd.
Nu hade vi konsumerat en flaska per person, och det började bli en aning lulligt. Ett mindre alkoholrus gynnar det spirituella sinnet och associationsförmågan tycker jag - en helnykter vintillställning är inget för mej... Men nu började vi nå "den bortre parantesen". Men men, travkungen såg så härligt pillemarisk ut. Han hade också ett blint vin i bakfickan! Detta med blinda viner var inget avtalat - inte ens outtalat avtalat.
VIN 3: Vinet hade en underbar tät blå färg - doften var närmast majestätisk med en enorm mineralitet. Jag högg direkt att detta borde vara en Hermitage av klass. Men var fanns vitpepparn? Smaken var närmast ännu mer mineralisk än doften. Frukt packad lager på lager till en fantastisk koncentration. Urkraft med finess. Tyvärr är mina anteckningar så solkiga att jag inte riktigt kan uttyda alla intryck så här efteråt. Jag satte hus, hem, fru och busskort på att detta ÄR en Hermitage, troligen en relativt ung Jean-Louis Chave. Travkungen hämtade flaskan:
Oj,oj,oj... Chateau Latour 1998. Med mer tid i glaset öppnade vinet upp sej mer och mer och nu var det inga tvivel. Detta var med god marginal det bästa vinet för aftonen, och en av mina fyra i topp i livet (de tre övriga som bråkar i toppen är Léoville Las Cases 1989, Chateau Angélus 1994 och Jean-Louis Chave Hermitage 2001). En lustig detalj med detta vinet är att det såldes i samma släpp som Guigals LaLaLa's på Systembolaget. Travkungen köade som nummer två på Hansakompaniet när mannen före i kön avslöjande att han tänkte köpa Latour. Vaddå Latour, den fanns ju inte med på några listor? Tre flaskor Chateau Latour 1998 hade på något sätt hittat till Malmö, hur i h-e skall man veta det? Priset var 1100-1200 kr som måste anses som väldigt bra med tanke på världsmarknadspriset.
Vad skall man säga? Detta var en fantastisk upplevelse, och absolut inget jag hade räknat med. Mitt livs vinprovning "so far"!! Man måste också bli väldigt ödmjuk över sina vinprovarkunskaper - jag var verkligen helt fel på det. Dessutom på två av världens största viner... Ordningsföljden i mål var solklar för mej: Latour - Pichon Baron - Mouton Rothschild!
3 kommentarer:
Två första cru och en super second i en spontan blindprovning! Det må jag säga. Kul att läsa. Men vilken årgång var Scavinon?
Jag var helt tagen efteråt, men jag bör förtälja att H. och travkungen har helt andra vinvanor än jag (en av dem jobbar med vin i ett grannland nära oss)
Vi hade faktiskt skättar av tre olika årgångar av Scavino, men jag tyckte det blev för mycket att berätta på ett bräde - så det kan bli en retrospektiv post i framtiden. Årgångarna var 1995, 1997 och 1998. De anteckningarna är i klart bättre skick än Latourens ;-)
Detta var kul läsning, trevligt med ännu en bra vinblogg! Tack!
Skicka en kommentar