Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001

Kvällarna just nu är helt fantastiska! Varenda fruktträd i trädgården står i full blom och den regnsjuka känslan från mars är glömd sedan länge. Svärmor och gammelfarmor är på diné i kväll - och middagen inleds med lite småplock och tysk Riesling. Gammelfarmor som för övrigt fyller 99 år i år drack sitt första glas vin i 75-års åldern. Man kan tydligt märka ett spirande intresse - och hon fäller några klockrena provningsnötter under kvällen. Just tysk Riesling är hennes absoluta favorit!

Vi provade Haart's Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803) för ett par veckor sedan - och den flaskan visade tydliga tecken på misshandel någonstans på vägen. Vinet presterade inte heller vad jag hade väntat mej - utan att vara direkt defekt. Jag beställde två flaskor - och den andra flaskan öppnas ikväll. Tyvärr visar den samma symptom som den förra: korken är genomdränkt av vin och det ligger t.o.m lite vin på ovansidan av korken. Innehållet är också i sämre skick än förra gången - det finns smutsiga toner av gammal källare. Puh. Hade jag varit mer noggrann med mina kvitton hade denna gått i retur, helt klart! Att två flaskor ser ut på samma sätt får en att misstänka att hela sändningen har tillbringat en ohälsosamt lång vistelse på en stekhet raststätte vid autobahn. Jag skall kontakta importören och varna!

Istället öppnar jag en nyinköpt Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (SB 98255). Detta vin har provats av både Finare Vinare och Frankofilen (senast idag!) - med väldigt fina recensioner. Vi kan enbart hålla med - och i jämförelse med Haart's blir det nästan smärtsamt gott. Det har allt som vi vill ha i solskenet - en klar antydan till petroleummognad - friska syror - och en smakpalett av citrus och exotiska frukter. Ett enastående köp för 93 kr!

Till den halstrade laxen dricker vi en enkel Chardonnay som jag troligtvis har fått i present någon gång. Mina förväntningar på Lindemans Bin 65 Chardonnay är väldigt låga, är det inte ett typiskt BorderShop-vin? Faktum är att det är förvånansvärt bra - fina exotiska toner med en alldeles lagom dos ek. Självfallet inget konnässörsvin - men helt OK till denna situationen. Kylskåpskallt med solen i ansiktet - och i stora klunkar!

MontGras Reserva Cabernet 2006

En vis man i släkten sa en gång att den största faran för en ung vinkällare är att inte ha färdiga konsumtionsviner. Då min fruga är av det väldigt impulsiva slaget - förvånar det mej aldrig om det plötsligt står sex törstiga gästforskare från Peru med några marinerade revbensspjäll i handen. Då duger det inte att plocka upp en flaska halvgammal Pichon Baron - då är det volym och alkohol som gäller. Både för välbefinnandet av peruanerna och min något för unga vinkällare. Så i sommartider måste det finnas något som både är gott men framförallt inte alltför kostbart, njutbart till grillat och färdiglagrat. Chile?

Långt före bloggosfärens tillkomst var jag med på en blindprovning av chilenska viner mellan c:a 60 - 300 kr. Jag minns fortfarande av att det mest i ögonfallande var likheten på vinerna. Vinet för 60 kr kändes snarlikt det för 300 kr. Det kan man tolka på två sätt: 60 kronorsvinet var extremt prisvärt, eller 300 kr vinet var extremt överprissatt. Min upplevelse var i alla fall att om man skall köpa ett riktigt budgetvin - så är man i en ganska bra sits om man håller sej till Sydamerika.

Min kunskap om Chiles viner är inte stor - och det verkar för övrigt gälla hela den svenska bloggsfären. Jag hittade knappt en enda post om chilenska viner av närmast tusentals testade viner. Det kan ju säkert bero på det jag upplevde i vinprovningen - det finns helt enkelt inga större upplevelser att hämta. Kvällens vin är i alla fall inköpt i sexpack på Bilka Supermarket i Danmark - i syfte att fylla ett kommande ev. bulkbehov. Vinet heter MontGras Reserva Carbernet Sauvignon 2006 och kostade i Danmark 46 DKK per flaska. Samma vin finns på Systembolaget och har då nummer 82514 till ett pris av 99 SEK.

Hur är det då? Vinet kyls lätt och hälls direkt i Riedels Rielsingglas - tvivlar på att det kan fylla upp Riedels Bordeauxglas D-kupa. Doften är helt ren med starka toner av svartvinbärsnickel och solmogna krusbär. Smaken är klart saftig (med en frankofils referensram), men det finns gott om mogna tanniner och en frisk fruktsyra. Eken finns där i bakgrunden och i vissa stunder känns det som att det kanske kanske skulle kunna passera som en god St Emillion.

Det är enkelspårigt - det är saftigt - men det är rent och koncentrerat och passar förbaskat bra till ett ingefärsmarinerat revbensspjäll med cole slaw. Helt vad jag var ute efter helt enkelt. Och hundra ggr bättre än vilken shirazbox som helst från Australien!

PS. Rio Albo från gårdagen är fullständigt odrickbart efter en natt i kylen - det är uppenbarligen något allvarligt fel med denna tappningen. DS.

Ca'Rugate Rio Albo 2006

Smaken är som baken brukar det heta - och det verkar sannerligen gälla för Ca'Rugates senaste tillskott på monopolet Rio Albo 2006 (SB 96042). Sydsvenskans vinskribent vrålar FYND! och utnämner på stående fot Rio Albo till vinet som räddar den svenska sommaren. Allt Om Vin rankar vinet som icke prisvärt - med omdömet "Märklig tung doft. Ung bitskt syrlig smak". Den senare bedömningen verkar för övrigt gälla de flesta andra vinskribenter - det är bara Wine Spectator som delvis ansluter till Sydsvenskans separatistgrupp.

Själv har jag aldrig upplevt ett dåligt vin från Ca'Rugate tidigare, så det är med viss bävan som vi skall prova vinet ikväll till några grillade biffar. Druvsammansättningen är samma som i alla deras röda viner (40% Corvina, 30% Corvinone och 30% Rondinella) - alkoholhalten måttliga 12.0%. Vinet är en ren ståltanksprodukt - och jag känner inte igen denna flaskan från vårt besök hos Ca'Rugate. Är det månne avsett för export från start? Vinet kyls till 13-14 grader före servering - med snabb uppvärmning i glaset av den stekande solen!

Men vad i hela friden doftar det här?! Det känns initialt som att stoppa näsan i en nästan konsumerad påse från Karamellkungen - med stor andel "sockerbitar" kvar. Efter ett tag övergår doften till röda vinbär med ett stråk av sköljmedel. I munnen får jag en spritsig känsla på tungan - och smaken har en ton av jäst. Detta är verkligen inte roligt alls. Vinet tar sej dock samman efter ett tag och visar vissa typiska drag av bittermandel- men godistonerna försvinner aldrig. Doften är nästan frånvarande och mittpartiet är tunt som plånboken efter primörsläpp. Nja, Ca'Rugate - nu föll er gloria en aning på sned. Har något gått snett i tillverkningen? I denna prisklass är t.ex Campolieti ett avsevärt roligare och mer komplext vin.

Josmeyer Pinot Blanc 2006

Josmeyer är en producent i Alsace som passerat mej fullständigt förbi tidigare - och det var Finare Vinares test av Josmeyers Grand Cru Rielsing, http://vinare.blogspot.com/2008/03/2000-josmeyer-riesling-grand-cru-hengst.html som fick minnesbanken att börja rotera. Stod det inte flaskor från Josmeyer hos den lokala vinhandlaren på Amager? Det visade sej vara riktigt, även om det inte gick att uppbringa några flaskor av Grand Cru kvalitet.

Denna flaska Josmeyer Pinot Blanc "Mise du Printemps" 2006 inhandlades således för 90 DKK. Pinot Blanc ingår inte i de druvor som har möjlighet att bli Grand Cru klassade - därav den relativa anonymiteten. Detta vin har tillägget "Mise du Printemps" som lär stå för att det är ovanligt tidigt buteljerat - för att öka fräschören ytterligare. För Pinot Blanc är väl detta helt enkelt så exklusivt det kan bli i Alsace.

Vinet har en mycket lätt färg - nästan färglöst. Doften är ganska svag, eller finstämd är kanske ett bättre ord. Svårt att säga vad det luktar egentligen - vitt vin med gröna äpplen i liksom. Smaken är hyggligt lång med toner av citrus, äpple och lite mango. En viss beska avslutar det hela tillsammans med en antydan av stenrök. Lägre syra än Rielsing men mer än Pinot Gris.

Tur man inte får detta blint - för det hade varit helt kört att känna igen. Vinet är fullständigt torrt - och det är ganska skönt efter ett antal halvtorra Alsaceviner i rad. Säkert ett bra matvin om man inte vill ha vinet i centrum (och det vill vi ju oftast tyvärr). För priset ett helt OK vin i vilket fall som helst.

Crozes Hermitage Graillot 2005 vs. Gilles Robin 2004

Att handla Alain Graillots viner i Sverige är ungefär i samma nivå som att köa för Springsteenbiljetter. Det gäller att ta ledigt från jobbet och göra upp en plan of attack. Man kan lätt tro att alla européer ställer blåstället eller attachéväskan när Graillot skickar iväg lastbilen - men det är inte sant. Det räcker att åka över till Danmark för att inse att den extrema hypen är enbart svensk. Eftersom jag har turen att ha tillgång till en dansk adress räcker det att logga in på http://www.bichel.dk/ och handla Graillot över Internet. Lugnt och fint. För övrigt ligger redan en låda av hans 2006:or i källaren. Än har inte La Guiraude 2006 släppts i Danmark - men den lär komma inom kort den också (här kan man ana vissa efterdyningar från mina ändlösa förhandlingar med Monopol på Vinforum).



Därmed inte sagt att jag tycker Graillot är överskattad - för han gör verkligen helt fantastiska viner i en trevlig prisklass. Men han är inte ensam i världen om att göra bra Crozes-Hermitage. En annan duktig producent som ligger nästan i samma nivå är Gilles Robin, vars Cuvée Alberic Bouvet också säljs via Systemet. Ikväll skall de få gå ett race tillsammans!

Gilles Robin 2004: Vinet har en skolboksaktig norra-Rhône-Syrah-doft av något som jag kallar för blåbär eller björnbär. Vinet är fortfarande väldigt ungt men är fullständigt öppet och väldigt charmigt. Detta är inte helt olikt Delas Les Launes 2005- även om det finns mer kraft och komplexitet. Vinet har konstigt nog en begynnande mognadston i färgen - men det märks inte i smaken.

Graillot 2005: Detta är något helt annat! Vinet är betydligt hårdare extraherat och tanninerna är rejält tuffa. Doften har samma övertydliga Syrahkaraktär som Gilles Robinvinet. Tidigare har unga Graillotviner ofta dragits med jobbiga nivåer av fruktsyra - men det verkar inte gälla för 2005:an. Detta kommer att bli riktigt bra med ganska många år i källaren!
Det pratas ofta om charkuterier och rökta korvar i samband med Crozes-Hermitage - men det är en doft som jag sällan lyckas hitta. Det finns i alla fall inte ett spår av prickig korv i någon av dessa vinerna. För konsumtion idag så är Gilles Robin-vinet den givna vinnaren - på sikt kommer säkerligen Graillot att slå till vänsterblinkersen.

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..

Lynch Bages 1989 vs Dominus 1992

Lätt rökskadad efter valborgselden drar vi oss tillbaka i Doktorns sommarboende - förrätten intogs före elden och ackompanjerades av en väl lagrad Grand Cru rielsing från Ernst Burn i Alsace. Något syrafattig och lite väl mycket sötma var det generella omdömet - kunde precis lika gärna varit en vendange tardive. Ändock fantastiskt god och full med tvåtaktsbensin. Vi diskuterar om Parkerfieringen även har nått Alsace-riesling? Detta med halvtorr Grand Cru riesling är väl ett modernt påfund?

Efter elden hälls två blinda viner upp i Riedels Bordeauxglas. Doktorn har en imponerande vinkällare i sommarresidenset - och med tanke på aromerna från karafferna så antar vi direkt att det är inget nybuteljerat som skall testas.

Glas 1: En fullt mogen och öppen Bordeauxliknande doft i något lättare stil. Vinet har fina mognadstoner och en ganska lätt färg. En carbernetdominerad Bordeaux med minst 15-20 år på nacken blir min gissning. Margaux? Doften är rent himmelsk - men smaken lever inte riktigt upp till förväntningarna. Vinet känns definitivt på topp just nu - och intensiteten verkar snarast avta när mer luft kommer till.

Glas 2: Här är butiken stängd för säsongen. En ganska svag doft av syrén i ett moln av stendamm lyfter ur glaset. Vinet ser betydligt yngre ut än glas 1, och färgen är nästan ogenomträngligt blåsvart. Med lite tid kommer det ett imponerande tryck av mörka frukter och mineralitet, samtidigt som tanninerna täcker munnen. Nog är detta också en left bank Bordeaux - men snarare i Paulliacstil. Skulle det t.o.m kunna vara en Latour? Mineraliteten och den skoningslösa kraften i vinet antyder så.

Det visar sej att Glas 1 inte alls är en Bordeaux - utan en Bordeauxblend från Kalifornien - närmare bestämt en Dominus 1992. Iofs så är det nog svårare att komma närmare Europa i USA, då det var Christian Moueix från Chateau Pétrus som stod för vinmakeriet. Glas 2 är ett närmast ouppnåeligt vin för en relativt nybliven vinsamlare: Chateau Lynch-Bages 1989. Troligtvis det bästa som Lynch Bages har presterat varesig förr eller senare. Detta vin köpte doktorn en primeur när det begav sej - och detta är första flaskan från den lådan.

Som vinprovningsvin så vinner nog Dominusvinet den ronden pga sin charmiga öppenhet och relativa mognad. När maten kommer på bordet och vinerna har fått mer luft, så kommer Lynch Bages som en ångvält och förintar Dominus. Helt otroligt att detta vin är 19 år gammalt - det känns snarast något för ungt nu. Här har doktorn något att ordinera sej själv i många decennier framöver! Ren och skär världsklass!