Chateau Besvikelse

Chateau Puygueraud 1998 var det första vin som jag köpte en hel låda av till min vinkällare. Inköpet gjordes i blindo på basis av en lovande recension i Dina Viner. Det fanns en hel del som talade för att detta skulle kunna vara ett lovande köp. Iofs ligger slottet ligger i den föga upphetsande S:t Emillion satelliten Côtes de Francs, men det hade nyss inhandlats av ägarna till det ansedda pomerolslottet Chateau Vieux Certan. Det hade för avsikt att bosätta sej i slottet och göra en "mini-pomerol" med hög kvalitet till modesta priser. Helt enkelt ljuv musik för en nybliven vinsamlare!

De första flaskorna var riktiga tanninmonster, med en hel del gröna toner. Jag väntade ett halvår på nästa flaska som då var helt stendöd. Det vinet hade troligen det kortaste drickfönstret jag har varit med om! De resterande flaskorna gick knappt att göra köttgryta på.

Ikväll så skall jag ge mej på en flaska Chateau Puygueraud 2000, upphittad i en fyndlåda i vinbutiken Haart's Wijnhandel i Amsterdam. En klart bättre årgång än 1998 - och visst är jag lite nyfiken på om de har fått ordning på sin mini-pomerol. Att den reas ut i en fyndkorg tyder iofs inte på detta... Vinet innehåller mestadels Merlot med små skvättar av Cabernet Franc och Sauvignon.

Vinet är tätt mörkrött - redan det något helt annat än 1998 års version. Doften är väl sammansatt med kaffetoner och mörka frukter - men tyvärr också en "funky" komponent. Smaken är mogen och silkeslen - och ett bra lyft upp jämfört med den äldre årgången. Men det finns även där en oren ton som förhoppningsvis kan luftas bort. I med vinet i en karaff och vänta i 15 minuter!

Vi tittar på varandra och skakar på huvudet. Vinet doftar nu så korkskadat att man nästan blir illamående. Det finns inget att göra - ut med skiten i vasken. Vår otur med Puygueraud verkar fortsätta.

2002:an säljs som nyhet i september - någon som vågar sej på ett smakprov....

High-class S:t Emillion

Jag har uttalat mej i lite trista och negativa ordalag om S:t Emillion-viner tidigare här på bloggen. Det finns iofs en ofantlig mängd skitvin från just S:t Emillion - kanske pga av slappa klassificeringar (och stor jordareal). T.ex verkar just danska supermarkets vara en magnet av halvkass och halvdyr Merlot-Bordeaux. Men visst finns det en enorm kvalitet också - som såklart kostar vad det förtjänar.

Idag får jag krypa till korset längs en sidenbeklädd golgata, och ta tillbaka alla negativa begrepp! Doktorn kommer på besök och jag har planerat att öppna en gammal julklapp (från just Doktorn faktiskt) - Chateau Angelus 1994. Jag har förvarnat Doktorn om att det kommer att serveras S:t Emillionvin - och han halar upp en flaska Chateau Canon La Gaffelière 1995 vid ankomst. Båda vinerna är klassade som Grand Cru Classé - vilket är en enorm skillnad mot klassificeringen Grand Cru (som nästan alla viner över en viss alkoholprocent kan få i S:t Emillion).

Chateau Angelus: 50% Merlot - 47% Cabernet Franc - 3% Cabernet Sauvignon. Tät röd färg med fina mognadstoner. Doften osar av häststall och röda frukter. Smaken är verkligen oändligt lång och är säkerligen det mest sidenaktiga jag någonsin har haft i min mun. Detta är precis perfekt moget och bland det bästa jag någonsin har smakat. Vojne, vojne.

Chateau Canon-la-Gaffelière: 55% Merlot, 40% Cabernet Franc, 5% Carbernet Sauvignon. Klart mörkare i färgen än Angelusen - och ger allmänt ett klart yngre utseende. Doften är mer sluten och ger mer av mörkare frukter. Smaken är tuffare och detta vinet är inte i närheten av att vara fullmoget - vilket gör att den faller lite bakom Angelusens enorma kraft och charm. Hade detta serverats ensamt hade jag säkert blivit helt lyrisk - för det är verkligen också ett fantastiskt vin. Nu får den finna sej i att missa strålkastarljuset med en halvmeter. Endast en primadonna kan få all uppmärksamhet - och ikväll heter den primadonnan Chateau Angelus 1994!

Ca'Rugate Bucciato 2003

Röda viner är jästa druvor och vita viner är jäst druvsaft. Den sanningen gäller för 99.99% av världens viner - men inte för kvällens udda fågel. Ca'Rugate tillverkar nämligen ett vitt vin, Bucciato, som är tillverkat helt och hållet som ett rött vin - fast med gröna druvor. Detta vinet genomgår således en skalmaceration som lakar ut en hel del tanniner och bitterämnen man inte förknippar med vita viner. Väldigt udda - och sannerligen inte helt lättanvänt.

Om detta vinet är en galen uppfinning av vinmakaren hos Ca'Rugate - eller om det finns någon bortglömd Soavetradition att macerera vita viner - är för mej obekant.

Vinet har en närmast äppeljuiceaktig färg och har en doft av nyuppsågat trävirke. Smaken är mycket speciell och inte helt lätt att tycka om. Det nyuppsågade virket finns även i smaken , blandat med en viss oxiderad ton av äpple och päron. Eftersmaken är rejält bitter och tanninerna får smaklökarna att krulla sej i önskan efter mat. Vi provar vinet till dillkött på kalv - som är en ganska hopplös vinrätt i vanliga fall. Det funkar sådär med detta vinet. Till osten - en Gruyère - går det bättre.

Detta vinets största användningsområde lär ändock vara att sätta dryga vinprovare på plats med...

Chateau de Valcombe Prestige 2005

Detta var vinet som fick Göteborgspostens vinredaktör att kasta sej på ett plan till sydfrankrike för en direktintervju med vinmakaren Dominique Ricome. Det hela utspelades vid ett nyhetssläpp någon gång i början av detta året.

Jag köpte på mej några flaskor då av detta vin, Chateau de Valcombe Prestige 2005, men sen blev det aldrig av att jag provade. Idag råkade blicken hamna på dessa som hamnat på C-läget i vinkällaren (under en låda Montus). Några månaders flasklagring gör säkert inget - speciellt när man har läst grannbloggarnas recensioner.

För att göra historien kort: Vinet har en väldigt tät mörkblåröd färg utan några tecken på mognad. Imponerande tät med tanke på att detta vin kostade en bit under 100 kr om jag minns rätt? När näsan sticks ner i glaset förflyttas jag till en viss laborationsafton med Travkungen där vi utforskade kemikalien 4-etylfenol. Brettanomyces alltså - och här finns Brett så det räcker och blir över. I början på kvällen är det lite besvärande att känna gummistövlar i varje sipp - men känslan verkar minska över flaskans livslängd. Vinet har även en fin primärfruktighet av framför allt körsbär och björnbär. Smaken är lätt bitter med känsla av körsbärskärna och mörk choklad. Någonstans i mitten känns det nästan som om vinet skulle kunna passera som en god Valpolicella Superiore.

Det får helt klart godkänt - betydligt bättre än t.ex Guigal CdR 2005 som vi provade för ett tag sen. Och det är väl i den ligan man skall placera vinet - som ett grillvin en halvkall sommarkväll i trädgården. Ren och skär fruktkraft och bonnighet utan någon air av finsalong. Lite som Santa Duc's Les Quatre Terres 2005 - fast betydligt snällare (och en aning sämre om jag minns rätt).

Grange des Pères 2003 vs Marquis de la Tourette 2001

Domaine de La Grange des Pères 2003 verkar vara ett vin som man antingen älskar eller hatar - betygen pendlar mellan ytterligheterna. Det är nästan så man misstänker att den existerar en kraftig flaskvariation? Idag tänkte jag att den skulle få bekänna färg ordentligt i en blindprovingsmatch mot en flaska Delas Marquis de la Tourette 2001 Hermitage. Ett vin i ungefär samma prisklass och med gott rykte. Det är kanske inte den optimala sparringpartnern, men det existerar inte så värst många franska cabernet/syrah blandningar. Jag har gått bet på att hitta någon lagrad Domaine Trevallon, som kanske vore det mest naturliga valet.


Kvällens panel består av Doktorn, Doktorns fru, svärmor och jag. Alla med meriter som spänner från rena amatörer (jag) till tre betyg hos munskänkarna (Doktorns fru). Om sanningen skall fram kommer de alla inte för vinprovningen skull - vi firar att semestern startar idag för de flesta i sällskapet. Sen är det jag som påtvingar ett litet vinprovningsmoment... Vinerna provas helt blint och ingen får yppa ett ord. Karaktär, druva, odlingsplats och framför allt vilket vin som är bäst (om man nu kan säga så om helt olika viner) - skall dokumenteras.

I glaset....

Vinerna har en nästan helt identisk färg - med en klar antydan till mognad i kanten. Grange des Peres (GDP) ger en fantastisk ren doft av skogsbär med hög intensitet. Marquis de la Tourette (MdlT) ger en tydlig klassisk ton av rökta charkuterier. Båda vinerna ger allt i glaset - så den fruktade tunneln för Hermitagevinet verkar vara över. Doftmatchen är ganska jämn - personligen så ger jag en halv poäng mer till GDP's charmighet. Smaken på MdlT är klart uppstramad med fina tanniner och läskande syra - känns som ett riktigt klassiskt vin. I jämförelse så känns GDP ryggradslöst - nu framstår det närmast litet sött och väl syrafattigt i smaken. Det är dock väldigt gott - men känns mer som ett vin man dricker rätt upp och ner på altanen.

Kuverten sprättas: Samtliga placerar Hermitagevinet i norra Rhône - där majoriteten även placerar Grange des Perès. När resultaten läses upp visar det sej att Marquis de la Tourette avgår med en total seger, 4-0. Det är bara att hålla med - det är det bättre vinet. Skillnaden framstår än tydligare när maten (ankbröst med Puylinser) kommer på bordet.

Vi enas om 87-88 poäng för Grange des Perès och 90-91 poäng för Marquis de la Tourette.

Fjällwhisky

Fellow bloggers! Jag har tyvärr inte mycket att rapportera - denna sommaren har varit nästan vinprovningsfri så här långt. En lång fjällsemester med fint väder och bra flugfiske ligger bakom oss. Ett nytt personbästa på harr (1.35 kg) fixades i Hotagsströmmarna i norra Jämtland på en liten myrimitation. Vin är tyvärr lite tungt att släpa på (finns ej som frystorkat?) - så det blev endast ett par halvflaskor framför brasan.

Min fiskekompanjon är en stor maltwhiskyfantast så en del mindre glas av mycket ädla droppar konsumerades varje kväll för att lindra klådan. Tyvärr så är jag inte så insatt i ämnet, men jag minns speciellt glasen av Brora och Nikka - den senare tydligen japansk. Det kunde man aldrig tro!

En ganska rolig systembolagsepisod utspelades på ett utlämnningsställe i norra Härjedalen. Vi började så smått torka in och lämnade in en beställning på en flaska Laphroaig och ett litet urval av engelska ales och bitters i den lilla kiosken/affären/banken/hamburgerbaren. Två dagar senare hämtade vi ut en flaska Lord Calvert och ett halvt flak Pripps Blå. "De hadd int' de konstiga ni beställt - men jag tänk' att ni int' vill' gå torr" var den knotiga damens kommentar. Det är realpolitik på hög nivå! Här snackar vi inte något sketet årgångsbyte som sörlänningarna klagar på emellanåt.

Sedan hemkomst har det konsumerats sparsamt med kylskåpskall Les Fumées Blanches mellan gräsklippningarna. Alla BiB-antagonister lär ta fram krucifixen och vitlöksflätorna redan nu - men mitt sug på kvalitetsvin faller som en sten när temperaturen närmar sej 30 grader på altanen. Men det ser ut att blåsa upp till vinprovning på fredag - så min själ har inte blivit helt förtappad än. Det har dessutom inhandlats en del fina Ch9dP i Danmark på sistone - så lagren fylls på inför den första höststormen.

Cool stuff

Min vinkällare är egentligen ett gammalt utblåst badrum i källaren på vår -30 tals villa. Även om den ligger mot en nordvägg så stiger temperaturen oroväckande när temperaturen går över 25 grader utomhus. Från jämna 12 grader på vintern kan det lätt gå upp till 19-20 under värmeböljor. Utan kylanläggning.

Men nu har jag installerat en mycket hemmagjord och billig kyllösning som ser ut att fungera tillräckligt bra. Ett kylbad, 20 meter slang, ett gammalt element, 1o liter glykolblanding och en Biltemafläkt är ingredienserna. Definitivt inget som Prowine skulle ha i sortimentet!

Kylbadet är det mest udda inslaget - och kommer från ett gammalt utrangerat analysinstrument från jobbet. Den består av ett isolerat vattenbad med ett 400 watts kylelement och en cirkulationspump. Vid normal drift ligger temperaturen på glykolblandningen på c:a -2 grader:

Kylbadet står i ett angränsande rum och kylblandningen pumpas in i vinkällaren genom isolerade plastslangar. Kylan överförs genom att en fläkt blåser över det iskalla elementet:

Jag funderar på att åka till skroten och köpa en bilkylare istället för att öka värmeöverföringen - men detta får duga så länge. Det blir en ruskig massa kondens på elementet - och det verkar sänka luftfuktigheten i rummet (all fukt kondenserar ut). Annars fungerar det strålande - och verkar sänka temperaturen i rummet med minst 4 grader.

Visst hade det varit trevligt med ett lite mer sofistikerat system - men som läget är nu så föredrar jag att lägga pengarna på vin :-) Finns det fler halvgalna lösningar därute?

P.S. Nu åker jag en vecka till norra Jämtland och viftar med ett flugspö. En hel del vin kommer säkert att drickas - men jag befarar total radioskugga. D.S.