Folkfest på SB

Omkullsprungna tanter, gubbar som försöker bära två lådor men misslyckas, trängsel och allmänt upplopp. Är det DRC eller Graillotsläpp - eller kanske dagsaktuelle Spinetta? Nej, det är Riesling Spätlese från Trittenheimer Apotheke!

Nog hade man på känn att det skulle bli ett visst sug - Frithiofsson hade utlovat århundrandets fynd på TV4 och Sydsvenskan ditt livs köp. När t.o.m. Bag-in-Box-damerna på jobbet snackade lagrad Riesling vid fikat kändes det som hypen nått helt nya nivåer.

Doktorn som agerade langare åt mej i morse hade aldrig upplevt någonting i närheten på ett svenskt Systembolag - och han brukar ändå stå och köa vid månadssläppen. I hetsen kastade han sej in i ormgropen och slet åt sej två flaskor - men det var precis på håret att det gick.

Tar man ett steg tillbaka så väcker dagens scener en del tankar... Detta kan nog bara utspela sej i Sverige - en i och för sej prisvärd Riesling men från en medelmåttig producent skulle nog inte orsaka köer på Autobahn i alla fall? Har vinjournalisterna den makten? Vad skulle gubben med två lådor färdiglagrat vin - som han dessutom aldrig har smakat på? Vi lär aldrig få veta - men det kommer ett smaktest inom kort! Man är väl inte sämre än att man kan ryckas med.

Fontanafredda Coste Rubin 2001 vs Clos des Papes 1998

De roligaste vinkvällarna är de som uppstår spontant ur luften. Ikväll hade jag öppnat en gammal bekant för mys framför TV:n - Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Strax efter ringer det en gammal polare som blivit utelåst i kylan och får komma på middag istället. När svärmor dessutom dundrar in vid sjusnåret får jag ta en tur ner till vinkällaren igen. Då alla inblandade är glada vindrickare känns det som att det är läge att öka ambitionsnivån en aning - upp kommer jag med en Clos des Papes 1998. Vinet var en del av samma blandlåda som innehöll Bosquet des Papes 1998 Chantemerle och kostade 400 DKK för ungefär ett år sen på Vinforum.

Fontanafreddan har vi provat flera gånger, och jag har varit uppe i dryga 90-poängs nivåer varje gång. Att vinprovning är en jämförandes konst blir tydligt idag - och Coste Rubin kommer antagligen att få en riktigt tung match.

Glas 1: Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Vinet ser otvetydligen ut som Nebbiolo med en tegelfärgat utseende. Det har lite svårt att komma igång - och ekkaraktären slår igenom ganska rejält. Med tiden kommer lite av den där känslan av "blomsteraffär i en förmultnande skog" som jag förknippar med detta vinet. Syran är ganska tilltagen och intensiteten kanske inte på topp. Det kan bero på att detta vinet har framtiden bakom sej (ej troligt) eller på det som osar i glaset bredvid (troligt).

Glas 2: Clos des Papes 1998. Här har ljudkillen maxat all frekvenserna på equalizern! Vinet ser ut som det vore tappat på flaska igår, och doftar nästan bedövande av varm jordgubbig frukt, vitpeppar och ett uns av rökta korvar. Smaken är bland det mest balanserade jag har upplevt! Helt torr men ändå full av varm solmogen frukt - härlig balanserad syra som kittlar på tungan och tanniner som stadgar upp vinet. Den varma frukten pulserar i vågor genom tanningreppet och mynnar ut i en lång lång vitpepprig eftersmak. Av 14% alkohol märks ingenting - detta vinet är lätt på fötterna som en gymnast på Red Bull.

Nu är det kanske ogint att börja bedöma vinet mot resten av världssortimentet - men det är väl därför man håller på? Vinet är superbalanserat och barnsligt gott - men är det särskilt komplext? Eller är det bara för ungt? Jag saknar en dörröppning till en undre mörkare och mer komplex värld. I min lilla vinprovningsvärld kan ett vin som Clos des Papes 1998 aldrig vara aktuell för mer än 91-92 poäng. Men det är verkligen gott nog - och gästerna är mer än hänförda av vinets charm och fruktighet.

Mumieprovning i St Julien

Ikväll skall det ske! De gamla off-vintage liken som jag har samlat på mej under hösten skall öppnas och värderas av mej och Doktorn. Viner av denna typen är rena lottsedlar med ganska dåliga odds (skall det visa sej) - och trots väldigt namnkunniga slott kostar dessa flaskorna nästan ingenting på begagnatmarknaden. Etikettsdrickarna köper tydligen inte helt blint i alla fall.

Vi börjar bakifrån i kronologisk ordning: Léoville Las Cases 1956.

1956 är en bra årgång för svenska tennis och slalomstjärnor, men inte för röd Bordeaux. Året är mest känt för den stora frosten som slog ihjäl en massa vinrankor. Malbecdruvan raderades i princip ut, och återplanterades aldrig i någon större utsträckning efter det. Léoville Las Cases 1956 är grumligt brunröd i färgen - och doftar vedervärdigt av katrinplommon och ättika. Detta får Tutanchamon att framstå som en nyduschad hunk. Rätt ut i vasken.

Léoville Poyferré 1969: En årgång som tydligen liknats vid en SJ-smörgås, "inget i mitten och torra kanter". Vinet är det tätaste i färgen av alla viner ikväll och det ser ut och doftar ganska lovande från start. Tyvärr kommer det nästan direkt en ton av kokta rödbetor och gammal källare som blir direkt outhärdlig. Korkskadad? Rätt ut i vasken.

Kvällens 58-poängare (RP) Léoville Poyferré 1974 var utan tvekan det vin jag hade minst förväntningar på. Vinet är väldigt lätt i färgen, men det doftar underbart av färsk hallon/jordgubb/cassis med en tydlig rostad ekton. Vinet framstår som en lagrad Côte de Beaune med en markerad syrlighet - men vinet har balans och charm. Eftersmaken är stroboskopiskt kort, men det funkar väldigt bra till kvällens mat (lerkärlsstekt majskyckling). Inga 90 poäng, knappt ens 80 - men betydligt mer än 58! Vi dricker vinet under flera timmar, och den sista slatten är den absolut bästa. För 100 kr är detta faktiskt inte alls illa, även om motståndet är svagt ikväll.


Ducru Beaucalliou 1975 är sist ut i matchen, och både ser ut och luktar som ett "modernt" vin. Det är otvivelaktigt Bordeaux med alla attribut på plats som cassisfrukt och ek. Det smakar dock ovanligt slankt - hög syra, relativt låg koncentration och lite gryniga tanniner. En lätt oren ton kommer och går - och jag är inte alls charmad av detta vinet. Det är hårt och lite ovälkomnande.

Kvällens vinnare blir, för mej, helt oväntat Léoville Poyferre 1974.

Domaine Les Goubert Gigondas 2001

Jag tror jag har hittat sinnebilden av en fransk mademoiselle - Florence Goubert ser lika mycket fransk ut som min lokala vinhandlare på Amager ser dansk ut med sin askgråa hud och rödsprängda kinder.

Domaine Goubert har varit i famligen Gouberts ägo sedan 1600-talet, och dottern Florence står näst i kö för att överta egendomen. Florence har också gett namnet åt kvällens vin, Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001, som är egendomens prestigecuvée. Vinet innehåller en blandning av Syrah och Grenache, och har lagrats på nya ekfat i 12-18 månader.

Detta vinet har jag väntat ut ganska länge, men ikväll kändes tiden mogen för ett test. En fördel med ett vin av denna typen är att det är inte så knussligt med vad som serveras till - ett bra allroundvin helt enkelt. Inte alls så krävande som en gammal Bordeaux som behöver en krattad manege för att kunna uppträda.


Vinet har ingen fällning, men dock ett tegelfärgat moget utseende. Det doftar sydfranska örter blandat med en Brunelloliknande blandning av körsbär och ekfat. Vinet känns svalt i munnen, trots 14.5% alkohol, med gott om livgivande syra och ett visst tanninbett.

Det är mysigt. men inget som plockar ner stjärnorna. När det kommer mer luft till vinet framträder ekfaten än mer - och till slut känns vinet faktiskt på gränsen till överekat. Godkänt - men inget jag köper igen till dagens kurs (runt 300 DKK för senare årgångar).

Vid slutet av kvällen plockar vi upp den halvfulla flaskan Graillot Crozes-Hermitage 2007 ur källaren. Otroligt att dessa viner innehåller (delvis) samma druva - för de har verkligen inget gemensamt. Graillotvinet är mycket mer aromatiskt, med en kyligare elegantare framtoning. Det känns som vinet har lagt till sej med en köttigare ton under natten - med alla underbara Syrahdrag intakta. Inget tvivel här vilket vin som håller högst kvalitet...

Graillot Nouveau

En intressantare variant av Beajoulais Nouveau är när Syrahguden Graillot kommer med sina nya alster en gång om året. Årets 2007:or lanserades på Bichel i tisdags, och levererades idag till jobbet. Vad säger då Alain själv om sina 2007:or? "Extremt charmerande, rund, komplex och mogen, med en tannintextur som i 2006”.

Att fråga en fransk vinmakare om senaste årgången är vanskligt - det brukar låta som århundradets årgång varje år. Enligt årgångstabellerna är 2007 lite av en mellanårgång i norra Rhone, men vi vet ju alla vilka underverk som Graillot kan få till. Jag var helt extatisk första gången vi provade 2006:an, men för varje flaska som konsumerats sedan dess har jag justerat ner förväntningarna något. Snart tappar väl Houston radiokontakten helt när vinet rundar månen. Så nu är det hänglås på de kvarvarande 2006:orna. Eftersom Graillots viner tillbringar c:a 12 månader på fat kan årets flaskor inte vara mer än någon månad från buteljeringsanläggningen... Det borde således vara långt från tunnelprospektering. Plopp - där rök korken!

Vinet har som väntat en tät djup blå färg och doftar extremt primörfruktigt. Vinet är betydligt tätare än 2006:an. Doften är utan tvivel Syrah - extremt mycket Syrah. Jag vet ingen annan som mejslar ut alla särdrag så tydligt som Graillot. Listan är lång: en gnutta stenrök, blåbär i övergång till björnbär, gummistövlar - allt det man väntar sej. Faktum är att man utan större problem kan frammana bilden av en gammal skeppshandel när man doftar på vinet. Tjärat tågvirke? Jag kan förstår de som tycker att detta är för mycket annat än frukt, men jag älskar det.

Smaken visar att Graillotsyran är tillbaka efter ett par syrafattigare årgångar. Det finns rejält med substans i vinet, men just nu är det faktiskt lite obalanserat. Syran tar över helt i eftersmaken (äter dock bara bröd och olivolja till).

Summa: vid samma ålder var 2006:an ett mer direkt älskvärt vin. Här finns det dock mer syra, tanniner och allmän "substans" för långlagring. Det skall säkert ordna sej med lite rast och vila. En klassisk pre-2005 Graillot?

Coq Au Vin hos Travkungen

Jag tror vilken vinfantast som helst skulle känna småkrypningar längs lustcentrum inför en vinkväll hos Travkungen. Ordern som har gått ut lyder: medtag en "enklare" röd Bourgogne för att konsumeras till Coq au Vin. Vad som är definitionen på "enklare" är inte helt klarlagd - men jag har i alla fall tagit med en Vosne-Romanee 2003 AOC från Camille Giroud.

Vi installeras i soffan med lite snittar och ett glas förtjusande "bubbel". Våra vinpavor tas fram i ljuset. De vankas en ganska intressant provning - tre olika årgångar (2003, 2004 och 2005) samt viner från tre olika kvalitetsnivåer (kommun, 1:er cru samt grand cru) skall provas! Men jag kan inte slita blicken från mitt champagneglas - eftersmaken vill liksom aldrig ta slut. Det är kondenserade snäckskal och ung lasersvärdssyra över hela linjen... Vinet är en Cristal 2002. Gangstarapparnas förstaval. Travkungen förnekar sej inte - och det är bara att tacka för möjligheten att smaka ett "ouppnåeligt" vin, dessutom presenterat lite i förbifarten.

Provningen av de röda sker öppet, med och utan mat till. Eftersom vinerna provas parallellt blir det en jämförande provning:

Camille Giroud Vosne-Romanee 2003: Det tätaste och mörkaste vinet av de tre. Visar en del mineral i doften. Mycket solmogna jordgubbar, portvinstoner och en del restsötma. Säkerligen ett skolboksexempel på den varma årgången - men tyvärr blir mitt vin rejält frånåkt i provningen. Vinet saknar struktur och komplexitet jämfört med de andra. Inte dåligt, men väldigt likt saft och utvecklingspotentialen känns minimal.

Maréchal Pommard La Chanière 2005. Wow!! En förföriskt komplex doft av rosor, blåbär, gummi och en ton som jag får till "avbruten maskros". Vinet har en ganska kraftig tanninstruktur, och kan upplevas en aning hård. Smaken hänger kanske inte riktigt med i doften, men detta är ett vin som kommer att vinna extremt mycket på lagring. Ett kanonvin!

Tollot-Beaut Corton 2004. Lättast färg av de tre. En klockren ton av smultron dominerar doften, tillsammans med en del svaveltoner (krutrök). Detta vinet har en elegant framtoning, men känns en aning för snällt. Någon runt bordet utnämner vinet som slampigt. En annan klagar på en grön ton. Jag tycker det är kanongott - men det slår inte det föregående vinets charm. Till den robusta maten är detta vinet som passar sämst.

Till efterrätten serveras ett kanadensiskt icewine, Gehringer Rielsing 2007. Ett vin jag inte vet något om - men det var som en efterrätt i sej själv. Till kaffet kommer nästa överraskning: Domaine de La Romanée-Conti 1979. Fast det är inget DRC-vin, utan en Fine de Bourgogne från samma egendom. 1979 var en katastrofårgång för DRC, och nästan hela produktionen förvandlades till vinsprit. Vi dricker således destillerad Romanée-Conti - kan man tänka en mer hedonistisk tanke? Spriten tappades ur faten under 2004, och har således 25 år på fat bakom sej. Det smakar alldeles förträffligt - men om det är kvaliteten på spriten eller min fascination av etiketten är svårt att säga. Fast spelar det någon roll....

Domaine Cauhapé 2005

Ikväll var återigen en uppenbarelse över att jag har alldeles för lite vitt vin i källaren. Frugan kommer hem med en hel plateau med sushi och jag får rusa ner i källaren efter något som kan matcha. Upp kommer jag med ett.....Petite Manseng vin från Jurancon: Domaine Cauhapé 2005. Det låter som en harakiri till fisken, men jag hade inga uppenbara andra val från Alsace eller Mosel. I alla fall inga som jag vill röra på flera år till. Sen har jag en liten känsla att kraften i detta vin kanske kan klara av de bitar som är nersmetade med japansk pepparrot.


Vinet har en äppelkindad färg och en mustig ton av äpplen och emsertabletter i doften. Smaken är väldigt komplex med en klar ton av oxidation (sherry?), nämnda emsertabletter, vaxljus - men också en kindbitande syra som kantrar över vinet till de intressantas skara. Den höga alkoholhalten gör vinet oljigt och lite hettande i munnen.

Jag är något ambivalent. Detta är hög kvalitet, ingen tvekan - men samtidigt ett vin som säkerligen kräver tillvänjning och något mer kompetent matmatchning. Ingen rekorderlig päronsoda à la Breuer Sauvage. Jag är vanligtvis allergisk mot äppelskruttsvin och detta är precis på gränsen. Matmatchningen är heaven and hell. Misosoppan fungerar utmärkt. Ingefäran en katastrof. De däringa rullarna med sesamfrön en njutning.