Simon Bize vs Vincent Girardin årgång 2005

Mitt inre sökande efter min optimala stil på Bourgogne fortsätter. Ikväll är det lite rörförstärkare mot transistor, flygande jakob mot tapas, korsord mot soduko. Gammalt möter nytt - och jag har absolut ingen aning om vad jag själv föredrar.

Å ena sidan har vi modernisten i detta sammanhanget, Vincent Girardin Santenay 1er Cru La Maladiere. 40% ny ek och 100% avstjälkade druvor. Å andra sidan har vi Simon Bize Savigny-les-Beaune Les Bourgeots, 10% ny ek och 50% avstjälkade druvor. Skillnaden i terroir för de två vinerna skall säkert inte underskattas, men en fingervisning om skillnaderna i vinmakningen borde vi kunna få.

På tal om vinmakningen så läste jag på EBob att fler och fler producenter i Bourgogne börjar återgå till att inte avstjälka druvklasarna före pressningen. Men det innebär inte att man bara öser ner alla löv och kvistar och går hem. Nej, det kräver i stället ännu mer arbete eftersom bara de finaste stjälkarna skall med. Exakt vad som ingår i begreppet stjälk är dunkelt för mej som aldrig sett en vinproduktion - men målet måste vara att få ett mer komplext vin som tål lagring bättre.

Båda vinerna är nyss hemkomna från beställningssortimentet, och kom som årgång 2005 (det vet man ju aldrig helt säkert).

Simon Bize: Lätt röd färg, doftar krossad granit och finaste vildhallon med ett stänk av anis. Smaken är helt perfekt balanserad mellan syra, ganska mycket tanniner och samma karakteristika som doften. Väldigt rent och borde kunna ha en lång framtid i källaren. Det är precis den stil jag sökte efter!

Vincent Girardin: Vinet är betydligt tätare och doftar dovare av ek och mörka bär. Men vänta lite - var där inte också en antydan till blöt wellpapp? Tonen är svag men gör att vi tappar helt känslan för vinet. Vi sköljer ur glasen och hämtar en ny flaska. Flaska två är ett helt annat vin - men är det bättre? Doften är här helt insnöad på gräddkola och björnbär. Efter en stund kommer det svettiga hästar instormande. Under de kommande timmarna vacklar vinet mellan stallet och bärkorgen - allt inpackat i en stor eklåda. Hade det varit en gammal Bordeaux hade det känts bättre... Nej - detta vinet gillar jag inte. Har Vincent slarvat med faten tro?

En jordskredsseger för Bize således. Ett riktigt bra vin som jag skall komplettera med fler flaskor av!

Uppsamlingsheat

Vissa flaskor hamnar lite vid sidan av - men är väl värda att dokumenteras ändå:

Som fördrink till kummelkvällen plockade vi upp en flaska av "kravallvinet": Hubertushof Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese 1988. Vinet som visade hur tunn vår fernissa av civilisation är.

Vinet känns väldigt ungt och fräscht för att vara mer än 20 år gammalt. Faktum är att vinet, trots ålderskillnaden, känns som en karbonkopia av den utmärkta Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001. Ett riktigt gott betyg således! Är vinupplevelsen tillräckligt unik för att för att motivera en stormning av kassalinjen? Hmmm..

Inte riktigt lika fräsch var den flaska Clos de l'Oratoire des Papes 1998 som vi provade igår kväll. Grovt, orent och med en illasittande starkvinston. Vinet kändes oxiderat och långt förbi alla drickfönster. Jag trodde nog att denna skulle vara på topp nu?

Efter provningen av Leroy AOC Bourgogne 2004 fick Travkungen blindprova en Léon Barral Jadis 2005. Ingen avundsvärd position att hamna efter ett vin som skulle få vilken fin-Bordeaux som helst att framstå som lantvin. Travkungen spikar vinet direkt (felaktigt) som en Rhône-Syrah.

Detta vinet har egentligen inget gemensamt med Jadis 2004, förutom en väldigt hög drickbarhet. Jadis 2004 var ett ganska lätt vin med sina smakeruptioner av knallpulver och mineraler. Jadis 2005 är en helt tät matta av bär och charkuterier - och det känns väldigt Syrahdominerat och därmed inte så unikt som 2004:an var. Knallpulvret lyser med sin frånvaro - men bären är kyliga och nysköljda och varje sipp känns som att sätta tänderna i en blandning av nyplockade blåbär och vindruvor. Inte överdrivet vinöst, men väldigt gott att bara dricka rätt upp och ner. Detta känns som ett vin som skall drickas på sin underbara frukt - och att oddsen för lagring kan vara tveksamma. Lätt kylt under ett blommande äppelträd - kan bli himmelskt.

Chateau Bouscassé 2005

Chateau Bouscassé 2005 går som en löpeld genom vinbloggvärlden. Finare Vinare provade igår, och jag misstänker att Konjären tar en titt i afton. Hur är egentligen kvaliteten?

Jag gick fullständigt i mål över detta vinet i oktober förra året, speciellt dag 2. Recensionen i november var mer måttlig - men fortfarande klart positiv. Mina flaskor i källaren inhandlades i oktober - precis efter årgångsbytet. Har Brumont skickat bottensatsen till Sverige i den sista sändningen? För att gå till grunden inhandlas en flaska Bouscassé 2005 idag på Jägersros Systembolag i Malmö. Batchnummer L8850-47-08 (vilket iofs är samma som de som ligger i källaren).


Klockan 17:28: Nu har vinet varit i karaffen i c:a två timmar - och är fortfarande för kallt (13-14 grader): Nja - det är inte enormt upplyftande just nu. Vinet känns extremt primärfruktigt - men är inte överdrivet tanninhaltigt. Förutom en dov frukt svävar en svag ton av kryddhylla och samma julmust som FV upplevde. Den tidigare så dominerande eken är inte här idag - ingen gräddkola heller. Jag hoppas på metamorfos.

Klockan 18:12: Drastiska förbättringar på kort tid. Frukten har ljusnat mot ljusa körsbär - och det finns gott om det. Ovanligt öppet och fruktigt för att vara Bouscassé. Väldigt läskande syror - men jag kan kanske hålla med om att eftersmaken är lite tunn.

Klockan 19:37: Känns som det har planat ut för ikväll. Jag gillar detta vinet! Det är bäst till maten, men dricker ganska bra rätt upp och ner. Nu åker vinet ner i flaskan igen och så väntar ett nytt smaktest i morgon.

OK - det är inget stort vin på något sätt - men det tilltalar mej väldigt mycket. Det finns en väldigt fin balans av syror, alkohol, väldigt ren och ymnig frukt, fin ek och ovanligt lite tanniner för Bouscassé. I mitt tycke är detta hundra gånger roligare än vad 2004:an var. Mitt minne är för svagt för att för att jämföra med äldre årgångar.

Vi får se om tiden kan trolla fram en dimension till. Mina extrema hurrarop från oktober var kanske lite överdrivna men jag tycker fortfarande att detta är ett bra köp för 100-lappen. Denna flaskan var precis lika bra som de tidigare - så någon sändningsvariation kan inte jag påvisa i alla fall (eller konspiratorisk kvalitetssänkning).

Dag 2 klockan 21:00: Vinet har återigen ändrat karaktär väsentligt. Ny känns eken tydligare i en choklad/kaffeaktig ton och frukten har mörknat mot plommon. Syran är ganska hög - och vinet är fortfarande väl balanserat. Så bra som det är nu var det inte igår. Men några 91 poäng är det inte (min förra CT notering). Kanske ett dygn till kan betvinga kroppen att fyllna ut? På med dumstruten. Eller hur är det med det? Det är ganska hopplöst att prova vin när man bara letar fel. Resterande flaskor får vila under stock och sten i lång tid.

Sauzet Puligny-Montrachet 2004

I slutet av förra året gav jag löftet att 2009 skulle bli ett Bourgogneår. Det har väl varit lite si och så med det hittills - men nu har jag äntligen fått hem starten till den provkarta av producenter jag siktade på då.

Provkartan är införskaffad via en samlare i Köpenhamn som jag handlat en hel del Bordeaux av de senaste åren. När jag berättade om min nya "fas" skrattade han och sa att det är ungefär det som han gick igenom när han var ny i gamet. Jag köpte en flaska av varje producent han hade i källaren. Nästan alla flaskor är kommunvin och kostade någonstans mellan 150-400 DKK / flaska. Lådan innehåller vin från Boillot (vitt), Sauzet (vitt), Trapet (rött), Barthod (rött), Confuron (rött), Bize (rött), Lechenaut (rött) och Genot-Boulanger (rött). Sen har jag kompletterat med nya flaskor av Drouhin (rött+vitt) och Girardin (rött) från BS.

Målet är att få en känsla för de olika husstilarna, och vilken typ av Bourgogne som jag är mest attraherad av. Bourgogne är ju ett minfält, och hos WA och WS finns ingen hjälp att få. Det är bara att kasta sej ut och se var man landar helt enkelt. Nördigt och spännande.

Ikväll börjar den stroboskopiska sightseeingen med en flaska Etienne Sauzet Puligny-Montrachet 2004. Etienne Sauzet har varit död i mer än 30 år - och för detta vinet ansvarar hans svärson Gerard Boudot. Som vanligt i Bourgogne har Sauzet både en domaine och negociantdel. Denna flaska är således negociantplonk av kommuntyp. Stilen på Sauzets viner beskivs som lätt, elegant och mycket måttligt ekat. En realiserad kummel badande i vispgrädde och sherry får agera kuliss.

Jag har tidigare haft lite svårt för just Puligny-Montrachet, och detta vinet är inget undantag. Jag sitter hela tiden med känslan av kejsarens nya kläder. Det skall vara subtil elegans, men hur subtilt kan det bli? Det är inte dåligt på något sätt men jag har svårigheter att skilja detta från vilken 70 kr Chardonnay som helst: Det är lite eldigt i finishen - smaken är lätt, lite bitter och ganska rejält syrlig. En Chablis har mineraler, en Corton har popcorn och anis. Detta har ingen karaktäriska att ta på - och att se fram emot. Det är säkert inte Puligny-Montrachet som det är fel på - det är jag. Ge mej 10 år till av vinprovande så borde jag också finna substans bakom prislappen. Tills dess passar jag.

OK - 11 flaskor kvar...

Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004 upplösningen

Efter en kvarts huggande i den tjocka lackkapsylen ser vi plötsligt en hägring av korken. Med min usla korkskruv hamnar korken i två delar på köksbänken och vinet hälls över i karaff.

Vinet, som varken är filtrerat eller klarat med äggvita, ser både väldigt lätt och grumligt ut på samma gång. Doften som strömmar ut karaffen är helt makalös. Det första som både jag och Travkungen utbrister är Indien. Det doftar kryddbasar i Mumbai. Det finns också en påtaglig fatighet som påminner om svett gräs tillsammans med en pepprig pinotton.

Smaken är ljuvligt ren och böljar fram i munnen mellan röda frukter och mörkare toner av undervegetation. Jag gillar stjälkar - och det gör Bize-Leroy också. Stjälkarna ger en stadga och fräschhet till vinet som borde göra det väldigt lagringståligt. Allt är bara så otroligt rent och koncentrerat - det kan inte finnas en enda dålig druva eller halvdant fat i närheten av detta. Men det som gör att man verkligen märker att detta är vin på riktigt är tidsrymderna. Tiden verkar gå i ultrarapid mellan för - mellan - eftersmak. Det kanske inte riktigt håller ända ut i eftersmaken som La Tâche 2004, men det är också det enda vin jag någonsin har gett 100 mmm-poäng. Ett litet avdrag blir det nog också för all icke-dekanterbar grumsighet. Det påverkar inte smaken - men vinet ser inte speciellt inbjudande ut.

Jag är helt såld på detta vinet - oavsett om det är etikettshysteri eller annat som spelar in. Travkungen har smakat AOC Vosne-Romanée 2004 ett flertal gånger och måste medge att detta vinet är precis lika bra. Han har även provat en del "normalklassade" viner från Leroy - och det är verkligen inte så att man kan köpa helt blint från egendomen. Alla viner är dyra - men alla viner är inte bra.

Denna flaska är köpt på Vinforum för 485 DKK, vilket är en rent rövarpris med tanke på det som man får i glaset. Det är högsta Grand-Cru kvalitet. Problemet är att få tag på det. Det finns att köpa i Esprit-du-Vin i Köpenhamn. Tyvärr är den butiken ungefär lika stängd som Domaine Leroy's vinshop. De flesta butiker brukar välkomna kunder - men den butiken öppnar inte ens dörren om du inte har för avsikt att handla stort - riktigt stort.

Pata Negrakotletterna var också utsökta - lustigt att man aldrig tänkt på det tidigare. Klart att det måste bli en del kvar när man skurit bort skinkorna.

Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004

Kvällens vin är sannerligen ett unikt vin i många avseenden, och man kan nog skriva flera sidor med fakta utan att ens nämna hur det smakar. Det är en historia om en unik vinmakare, med en unik historia och dessutom är det ett ganska bra exempel på hur komplicerat Bourgogne kan vara.

För det första - detta vinet finns inte. I alla fall inte i några andra årgångar än 2004. Maison Leroy som är Leroy's negociantdel släpper varje år en AOC Bourgogne - så även 2004. Domaine Leroy som endast säljer viner från Madame Lalou Bize-Leroy egna marker släpper vanligtvis endast viner från de bästa 1:er cru och Grand Cru lägena. Dessutom till priser som i många fall övertrumfar självaste DRC (undantaget Romanee-Conti). Försäljningsprocessen lär också vara något hämtat ur en film. Tydligen samlar frun in alla gamla kunder i ett rum där de får skriva ner sina beställningar. Om någon ens andas om en prislista är det dörren som gäller. Inte helt kompatibelt med SB's inköpssystem.

Desillusionerad efter makens död och med tveksam känsla för årgångens kvalitet degraderade Madame Bize-Leroy hela skörden under 2004 till simpelt kommunvin. Vinerna från Romanee S:t Vivant och Richebourg blandades samman och kallades AOC Vosne-Romanee. Vinerna från Clos de Vougeot, Corton Renardes och Clos de La Roche blandades samman under det modesta namnet AOC Bourgogne. Ett beslut som Madame senare lär ha ångrat i senare provsmakningar. Hon använde de vanliga negociantetiketterna - och det är inte helt lätt att skilja dessa flaskorna från "det vanliga blasket" (citat Krug FW).

Historien om hur Lalou Bize-Leroy blev en av världens största vinikoner är alltför lång att skriva i bloggen. I kort går den ut på att hon tidigare var delägare i Domaine de la Romanee-Conti - där hon blev utmanövrerad i bästa Falcon Crest-stil av sin egen familj. Hon tillskrivs en stor del av det uppsving som DRC har haft de senaste 20 åren - både vinmässigt och kommersiellt. I hennes egna vinodlingar tillämpas nu strikt biodynamik, inklusive allt mumbo-jumbo om kosmisk rytm och frånvaro av streckkoder. Detta sker i kombination med stenhård manuell gallring av druvor och ett uttag som beskrivs som löjligt lågt. Det totala antalet flaskor per jordplätt är snarare under 1000 än över.

Kan ett vin få mer positiv etikettskjuts än så här? Kommer jag någonsin att dricka Grand Cru vin från Leroy igen? Vi får se - Travkungen har avbokat alla möten och är på väg hit med några Pata Negrakotletter. To be continued.

Moulin Touchais 1969 - 1995

Livet känns väldigt slumpmässigt ibland! Travkungen fick nys via en polare att det skulle hållas en Moulin Touchaisvertikal i Malmö - och att det saknades deltagare för fullt manskap. Efter lite kontakter med provningsledaren fick vi hänga på - och jag lovade dessutom att ta med en av mina 1969:or som ett surprisevin. Det var inte förrän vi var där som jag uppfattade att det var Gomseglets vinklubb - hemvisten för Mina Vinare!

Provningen startade ganska omgående, och jag höll en låg profil om mitt bloggande. Vem var Mina Vinare? Jag tror att Mina Vinare kände igen min flaska efter avtäckningen - och det blev nästan ett Stanley-Livingstonemöte över den avslutande mandelkakan. MMM I presume?. Ett trevligt och hjärtligt möte - och vi kunde inte låta bli att vänligt gnabbas om våra meningsskiljaktligheter :-). Hoppas vi kan ses igen!

En söndagskväll med Moulin Touchais! 10 blinda viner - 10 provare. Nedan följer årgångarna som provades (de serverades inte i denna ordning), och mina kommentarer. I stort var vi ganska eniga, det var bara ett par av vinerna som orsakade lite diskussion. Alla viner äldre än 1990 var oxiderade och brunfärgade i varierande grad. Jag har vanligtvis lite svårt för oxiderade viner - men eftersom det hör till karaktären fick jag gladeligen tänka bort från det.

1995: Det doftar Pinot Gris med petroleuminslag? Exotiska frukter, inget vidare komplex, lite sockerlagskänsla. Helt ren och korrekt dock.

1993: Ännu mer petroleum, tydlig ton av bivax och päronsplitt. Högre syra än glas 1, fin passionsfrukt i smaken. Bättre än 1995 idag, kanske inte i morgon.

1990: Här gick meningarna isär. Jag tycker det doftar kisstenar på en offentlig toalett. Mycket parfymerad doft med en viss äpplighet i botten. Det smakar mycket bättre än det doftar. Helt klart ett av provningens mest udda viner.

1985: Detta vinet är alla överens om. Det kan vara en aning defekt - en pust av smutsig källare kommer i starten men försvinner sen. Mycket oxiderad doft och smak. För gammalt, alternativt defekt.

1984: Ganska oxiderad, men håller sej på rätt sida om Sankte Per. Lite äpplig smak, torr och en aning salt. Tänker på sherry. Skall knappast lagras längre.

1979: Betydligt fräschare än både 1984 och 1985. Inlagda persikor, äppelkaka, päronsplitt. Kanske lite för snällt? Detta skall vara årgången med mest botrytis. Har säkert många år kvar till toppen och kan bli något extra.

1977: Pang - där satt den! Ett nummer större än alla föregående glas. Krossade emsertabletter, salmiak, exotiska frukter, mandelkaka. Stråk av Islaywhisky. Väldigt komplex och bra hela vägen från doft till eftersmak. Bästa helhetsintrycket och massor av lagringskapacitet kvar.

1975: Tillbaka i oxidationskänslan. Vid det här laget smakar det mest äppeljuice med stänk av passionsfrukt. Nja. Drick upp.

1971: Också kraftigt oxiderad med en nästan rödbrun färg. Apelsinskal och äppelkaka. Jobbigt för detta vinet att komma nästan sist (glas 9 av 10). Inte alls dåligt men mitt tålamod med äppelskruttar börjar ta slut.

1969: Mitt vin! Viss oxidation men känns betydligt fräschare än både 1971 och 1975. Lite blyg doft - nästan minst doft i hela provningen. Smaken är en dröm - och är i mitt tyckte den mest komplexa i hela provningen. Det är emsertabletter, kokoskräm, äppelkaka och ett stänk av asiatisk fisksås på toppen.

Min vinnare? Som totalupplevelse väljer jag 1977:an som har allt. Den har både ungdomlig kraft, stor komplexitet och en helt ren doft och smak. Detta vin hamnar också på första plats hos 7/10 provare - vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det står 100 glas på bordet. Mitt vin får en röst (och sen missade jag de andra två ettorna).

En sak är säker - Moulin Touchais är inget nybörjarvin och man måste gilla oxidation för att gilla lagrad Touchais (och det är säkerligen så att Touchaiskännarna inte håller med mej i mina bedömningar). Det står också klart att det är ganska få årgångar som har den närmast oändliga lagringskapaciteten som Touchais är känt för. Välj med omsorg till källaren således. Efter redovisningen provade vi vinerna till grönmögelost och mandelkaka. Tyvärr hade vi alla Chenin Blanc-koma vid det laget och drömde mest om ett glas öl. Ett förslag till nästa gång vore att servera tillbehören redan vid provningen.

Stort tack till M. och till Gomseglet för en trevlig provning - och för trevliga nya bekantskaper. Det var en stor upplevelse för en vertikalnovis! Provningsschemat för våren ser helt fantastiskt ut - och jag inser att chansen att komma med är mikroskopisk för en utomstående. En folieprovning hade varit spännande.... Tänk om Gruaud Larose kan möta Clos St Jean!

Bilder? Tyvärr la min kamera av i sämsta tänkbara ögonblick - men jag tror Mina Vinare fångade några bilder.