CastelGiocondo Brunello di Montalcino vertikal

Kvällens tilldragelse utspelar sej på Restaurang S:t Markus Vinkällare i Malmö. Utan att ha helt torrt på fötterna så tror jag att denna restaurangen har Sveriges bästa vinlista, se http://www.malmborgen.nu/pdf/vin.pdf.

Kvällens middag är en avtackningsmiddag för en medarbetare i mitt "team", och då jag vet att chefen är en stor älskare av Brunelloviner (och tillika Eurocardinnehavare) - finns det chans till lite gratis mums :-). Efter en snabb besiktning av den 41 sidor långa vinlistan enas vi om att prova CastelGiocondo från Marchesi Frescobaldi. Årgångarna som väljs ut är 2000, 2001 och 2002. Årgångarna är som en berg-och-dal bana i Wine Spectator poäng - 92, 94 resp 85 poäng. Det finns ett visst egenintresse i denna provning - då det ligger några 2001:or i min källare som jag inte har vågat röra än. Kan det vara dags?

2000: Vinet har vissa mognadstoner, men är långt ifrån fullmoget. Doften känns en aning bränd och smaken är det torraste av alla tre. Fin Brunello som kanske saknar lite frukt för att komma upp i absolut topp. Fina syror och tanniner, en solklar tvåa för kvällen.

2001: Ingen tvekan om att detta är det överlägset bästa vinet av alla tre. Färgen är ogenomträngligt blåsvart - utan minsta antydan till mognad. Fortfarande knivskarpa syror och tuffa tanniner - men eftersmaken är som en dröm och håller på i en evighet. Detta vinet skall inte öppnas igen på flera år. Som väntat så gör lite mat på tallriken underverk med syrorna - och vinet känns mer och mer drickmoget.

2002: Vinet är mer åt det klarröda hållet - och initialt från flaskan kommer ganska trevliga toner av röda frukter och bär. Vinet känns utspätt (jmf med de andra två), men är ändå ganska njutbart. De vid bordet som normalt sett bara köper BiB håller detta som vin nr 1. Efter några i minuter i glaset börjar de få syror som finns i vinet vakna till liv - fast på "fel sida". Jag tycker det finns klara toner av sur disktrasa nu.

Slutsats: Wine Spectators ranking av dessa vinerna känns helt korrekt - möjligtvis att 85 p är i högsta laget för 2002:an. Att 2002 är en katastrofårgång bekräftas, och man kan undra varför inte CastelGiocondo nedgraderades detta år till en Rosso di Montacino - för det är ungefär det som man får i glaset.

Vad gäller restaurang S:t Markus Vinkällare så får jag väldigt blandade känslor. Restaurangen ligger i Malmös finaste restauranglokal - i källarvalven till ett medeltida nunnekloster. Vinlistan och på det sätt som de hanterar vinerna känns som världklass. Men maten är ett under av tristess och dålig fantasi - inte direkt dåligt - men bara trist. Som överfet stadshotellsmat från 1985. Nästa gång skall jag beställa kallskuret och en flaska CastelGiocondo Riserva 1997. 11oo kr för den flaskan måste vara ett fynd!!

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvee St Catherine 2004... Detta vinet får mej på gott humör varje gång jag går ner i min lilla källare och mediterar! Detta för att det är troligen det enda vin som jag har lyckats köpa på Systemet till ett fullständigt felaktigt pris.

Historien var att jag satt på avträdet och bläddrade i den sprillans nya systemkatalogen i april förra året - och av någon anledning hamnade jag på Alsace-sidan i beställningssortimentet. Detta vin stod listat för 130 kr flaskan - och jag kände direkt att detta måste vara helt fel. Efter en snabb slagning på nätet insåg jag att vinet var värt det mångdubbla - listpris i Danmark var 430 DKK.

Jag kastade mej i bilen och fick in en beställning på en låda på tolv flaskor, som till min lilla förvåning kom hem till överenskommet pris. Bingo!

Detta vin har också en speciell plats i mitt hjärta från den gången vi var och besökte änkan och systrarna Faller som driver Domaine Weinbach. Änkan tog emot i sitt vardagsrum och serverade deras viner - under tiden gick hon och rörde i grytorna i köket. Typiskt för franska vinmakare blev hon mer och mer entusiastisk när hon insåg att vi verkligen var intresserade - och mer och mer exklusiva flaskor kom fram. När vi var framme vid deras selection de grain nobles åkte spottkoppen bort. Detta vin fick inte spottas! Det var den första av 6-7 vinproducenter som vi besökte under resan - men Weinbach var helt enkelt bäst.

Kvällens flaska är nr 3 från lådan - de två andra har varit helt magnifika om än väldigt unga. En flaska donerade jag till en blindprovning med flera andra Riesling Grand Cru från andra producenter. Denna kom ut som WOTN för alla provare :-).

Nåväl, nog med självgodhet- det är ju inte jag som har trampat druvorna! Kvällens inramning är hemmagjorda dumplings med fläskfärs -kinakål - ingefära - vitlök - sesamolja. Utseendet på dessa dumplings lämnar mycket övrigt att önska (nästa gång köper jag degen) - men smaken är bra.

Vinet är gyllene i färgen, doften är enormt elegant och full av mineral. Fortfarande är petroleumtonerna närmast frånvarande, istället finns det mer frukt som citrus och lite exotiska frukter. Vinet fyller munnen med smaker som varar hur länge som helst - men det som slår en mest är den fantastiska mineraliteten och den lätt trögflytande känslan av ett vin med mycket substans. Kombinationen av ingefära och Riesling rekommenderas!

Vinet är kanonbra igen - men kanske ändå inte riktigt lika bra som förra gången. Den ungt charmiga sprittande känslan är inte riktigt kvar - och petroleumtonerna har inte kommit långt nog för att fylla ut. Misstänker att nu är det nog dags att sätta hänglås på de kvarvarande flaskorna. Jag är övertygad att detta vin kommer att bli en "killer" igen om 5-10 år.

Chateau de Lancyre La Rouvière 2003

Kvällens vin, Chateau de Lancyre La Rouvière 2003, inhandlades på vägen hem från jobbet i Danmark och kostade c:a 90 DKK. Slottets röda vin fanns som tillfällig nyhet i somras på SB, och det var kanonbra! Deras vita vin har vi aldrig provat - kanske samma strålande pris/kvalitet index fanns i detta vin?

Efter ett snabbt beslut hamnade vi i bilen till familjens hus på Österlen, med en kasse blåmusslor och diverse stinkande ostar. Jag var lite tveksam till hur vinet skulle hantera musslor - men vad gör man när musselsuget slår på och man befinner sej 10 mil från vinkällaren? Vinet består av 90% Rousanne and 10% Marsanne - samma som i vit Hermitage. Kanske vinet kan ge ett smakprov av vit Hermitage? Ett vin vi aldrig varit i närheten av, då prislappen börjar på 1000 kr...

Flaskan öppnas och används delvis till musslorna. Vinet är gyllengult med drag åt äppeljuice, doften mycket exotisk med banan och ananas. Smaken ger mycket exotiska frukter, en hel del mineralkänsla. Eftersmaken som är rejält druvskalsbitter, mynnar ut i en smak av väl mogna äpplen. En hög alkoholhalt 13.5% ger tydliga tårar på glaset. Vi tycker vinet är ganska komplext - men vad i hela världen skall man servera till?? Syrorna är oroväckande låga - och tonen av äppelskrutt blir starkare för varje smutt. Vi anar att denna flaskan nog är på väg "over the hill".

Till maten gör vinet ingen succé - även om det får gå. Till osten är det fullständig katastrof - skalbitterheten krockar rejält med rödkittsostarna (som liksom fastnar i gommen). Enda gången vinet glimrar till är när vi tar fram Valrhonachokladen efter middagen. Bitterheten i chokladen gifter sej med vinet - om än inte hundraprocentigt.

Vinet hade nog gjort sej bättre till t.ex charkuterier eller kalkonkött, men känslan av att vinet är skadat av ålder sitter kvar. Det var ändock såpass intressant att vi kan tänka oss att prova det igen om vi hittar en yngre årgång i hyllorna.

Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001

Namnet Fontanafredda klingar egentligen inget vidare i mina öron. På den gamla goda tiden när man hade Allt Om Mat's Vinspecial som enda guide över bolagssortimentet, underpresterade alla deras viner allt som oftast (i testerna). Kvällens vin är det första Fontanafredda vin jag överhuvudtaget har köpt. Vinet inhandlades via http://www.nettorvet.dk/, som är en del av COOP i Danmark. Beställningarna hämtar man ut i valfri SuperBrugsen butik. De har inget stort sortiment - men det uppdateras ofta - och ibland kommer det in riktiga guldkorn!

Jag känner egentligen inte till detta vinet speciellt väl - men förstår att det är en del av Fontanafreddas satsning på vingårdsviner. 2001 var en bra årgång i Piemonte, och priset var helt rätt vid inköp (600 DKK för 6 flaskor i en trälåda!). Detta är den andra flaskan jag tar upp från lådan - och jag har höga förväntningar - den första var kanonbra (topp 5 under 2007!!).

Förra gången vi provade detta vinet avfärdade vi det som korkskadat efter bara någon minuts luftning. Av någon anledning fick det stå kvar i karaffen tills slutet av kvällen - och precis innan det åkte i vasken stack jag ner näsan ner för en sista sniff av trikloranisol. Vinet hade blommat ut till något helt extraordinärt och jag fick hindra gästerna i hallen... Vis av detta dekanterades vinet i en öppen karaff c:a två timmar innan servering.

Servering! Vinet är ....orange! Visst kan Nebbioloviner vara tegelfärgade - men detta vin har den mest udda färg jag har sett. Vinet är "gasen i botten" direkt i glaset - klara nebbiolotoner och ibland känns som att sticka näsan i en blomsterkvast spetsad med körsbär. Vinet är helt fullmoget och silkeslent. Det är så många intryck att jag inte riktigt orkar bena ut dem... Jag drar till med att detta är ett av de bästa italienska vinerna som jag någonsin har provat. Det är tunga ord för ett 100 kr vin - men det är värt det. Kan bara hålla med Mr Sucklings omdöme

"Lots of ripe plum and toasted oak character follow through to a full-bodied palate, with chewy tannins and a long finish. Tight and four-square now, but will improve wonderfully in the bottle. Well done for this producer. Best after 2008, 90 points"

Däremot håller jag nog inte med om att det skall lagras så mycket mer - efter c:a två timmar till i karaffen känns det som intensiteten går ner. Mina fyra återstående flaskor kommer att ge mycket nöje under 2008!

Tips! Nettorvet har fortfarande kvar Fontanafreddas vingårdsbarolo "Vigna La Rosa" från 2000. Priset är högre än för denna Barbarescon - men säkert gångbart i ett internationellt perspektiv (c:a 300 SEK per flaska).

Lammsteksorgie med Chateau Noaillac 2000

Middag med hela tjocka släkten igår, och matlagning som pågick från arla morgonstund. Tre lammstekar stoppades i ugnen redan vid 9-tiden, kryddade med stora lass vitlök, rosmarin, citron/apelsinskal samt kanelstång. Stekarna täcktes med olivolja och fick stå i ugnen vid 125 grader i sex timmar. Receptet fanns i tidningen Buffé i november - det kändes liksom rätt bara genom att läsa beskrivningen! När jag skulle plocka upp lammstekarna försökte jag lyfta dem i benet - men det bara sa tjoff så stod jag med det bara benet i handen. Köttet var extremt mört efter den behandlingen!

Kvällens gäster betod av vana vindrickare (inkl en och två betygsprovare från Munskänkarna), så jag kände ett visst ansvar att servera lite intressanta viner (och för min egen skull också så klart!). Samtidigt var gästerna så många att det inte gärna kunde bli "top of the line".

Förrätten bestod av små tapas med olika tapenader - enkelt och plockvänligt. Till det hade jag köpt Georg Breuer Riesling Sauvage 2006 (SB 5899). Vinet var lätt i färgen och med en ganska tydlig ung Rieslingkaraktär i doften - päronsoda. Smaken var helt kruttorr med samma ton av ung Riesling. Vinet var helt korrekt men samtidigt väldigt anonymt - och jag tvekar på om det är värt sina 109 kr. Lite mer karaktär hade jag nog väntat mej! Det kan också varit en lite dålig mat/vin match också - ett halvtorrt vin hade varit bättre ihop med tapenaderna. "You live - you learn."

Lammstek = Bordeaux! Efter att ha detaljgranskat grannbloggarna och bett Finare Vinare om råd hade jag inhandlat två magnumbuteljer Chateau Noaillac 2000 (SB 3359). Intressant att det står flaskor med Cru Bourgeois från monsteråret 2000 kvar på Bolaget - nästan helt bortglömda! Vad jag kan hitta lanserades vinet på Systemet under 2004 - och det är ju ett tag sen. Båda flaskorna dekanterades c:a 2 timmar innan maten - och hälldes pronto tillbaka på sina flaskor. Bara doften från karaffen var väldigt lovande!

Flaska 1: Härlig charmig mogen Bordeauxdoft med klara indikationer att detta vin innehåller en hel del Cabernet Sauvignon. En lätt touch av ammoniak och salmiak, mörka frukter. Vinet visar mognadstoner av hö, fina syror och upplösta tanniner. Vinet är riktigt bra! Och framförallt är det som gjort för lammstek! Eftersmaken är inte överdrivet lång och komplex - men det gör ingenting till maten. Bara att känna mognadstoner från en 100 kr Bordeaux från Bolaget ger många pluspoäng. Vinkännarna runt bordet smackar - och suckar om hur de har kunnat missa detta fynd. Ett klassiskt exempel på hur små medelmåttiga slott kan få till det i stora årgångar, utan att kunna ta ut överpriser som de större slotten.

Flaska 2: Denna flaska uppvisar en helt annan karaktär än flaska 1. Tonen av ammoniak är betydligt starkare, syrorna klart högre. Det känns som detta vin är ett par år yngre än första flaskan. Smaksak vilket man gillar bäst - denna visade inte samma mognad och balans. Å andra sidan var det "maffigare" och med klart längre eftersmak. Jag håller på den första flaskan dock! Klart att det inte är helt optimalt att flaskorna har stått upp i bolagets hylla sen 2004...

Nästa flaska till rakning fick bli en Chateau Labadie 2003 (SB 3550). Vinet visar upp en mer klarröd nyans och doften har mer av röda frukter som hallon och röda vinbär (jmf med Noaillac). Smaken är ganska burdus med klara Merlottoner, vinet känns en aning kokt och vissa drag av starkvin kan hittas. Tuffare tanniner än Noaillacen. Vinet är helt korrekt men är bara så erbarmligt trist efter den förra upplevelsen. Jag får genast ett slag av St Emillion depression (ni vet nog vad jag menar).

Slutligen kan vi nog ana att Finare Vinare, Drucket och Frankofilens bloggar har en viss genomslagskraft på Systemets vinsaldo. Det stod nio flaskor Noaillac på Hansakompaniet när jag högg två flaskor i fredags. Idag står det en flaska kvar!

Ricasoli Rocca Guicciarda 2004

Min vinkällare består av c:a 200 flaskor. Uppskattningsvis är 40% Bordeaux, 25% Toscana, 10% Rhone, 10% Piemonte, 10% Bourgogne och sen spridda skvättar från Alsace, Valpolicella och Soave. (En lustig detalj är att jag just nu inte har en enda flaska utanför Frankrike och Italien). Toscana är således en ganska tung post i min "portfölj". Men konstigt nog har jag aldrig ens varit i närheten av kvällens vin Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva 2004 (SB 2723).



Barone Ricasoli har ju flera tung och lättviktare på bolaget som varit flitiga gäster hos oss. T.ex finns det några Castello di Brolio 2001 (SB 81523) i källaren och syskonvinet "Brolio" (SB 2705) var ett stående vin på grillbordet i somras. Jag tror att detta vinet har hamnat lite mellan stolarna pga priset. Vin under 150 kr lägger jag sällan ner för lagring - och vin över 100 kr spontanköper jag inte för en grillkväll med polarna.

Kvällens matlagning gick i Italiens tecken - lammfärsbiffar med hemmagjord tomatsås och färsk pasta. Rikligt med Reggiano parmesan på toppen.

Vinet är väldigt knutet direkt från flaskan, svaga toner av mörk frukt och kaffe. Tio minuter senare har allt släppt - nu fullständigt osar glaset av Toscana av hög klass. Mörka frukter såsom körsbär och björnbär, kaffe och choklad. Helt enkelt väldigt Toscanskt! Smaken är strikt med rätt tuffa syror och en del tanniner - men väldigt elegant med en fin ektouch. Lite lite kritik mot att frukten inte riktigt räcker till i mitten - det finns en tunn zon någonstans mitt i munnen (men då jämför jag med betydligt dyrare viner).

Efter ytterligare en stund kommer en påtaglig stallighet - och nu börjar vinet närmast likna en Bordeaux. Vinet tar ett steg upp i kvalitet och blir plötsligt en allvarlig konkurrent till Marchese Antinori 2001. Antinorivinet vinner dock på poäng pga lite mer koncentration och komplexitet - men så är också det vinet äldre och lite dyrare.

Systembolaget påstår att vinet består av 100% Sangiovese - men det är väl inte tillåtet i Chianti Classico? Prisskillnaden mellan "Brolio" och detta vin är 30 kr - men klivet upp i klass är mer än så. Tyvärr så har årgången bytts ut mot 2005 som känns som ett osäkert kort. Jag skall leta på lite mer obskyra systembolag efter den gamla årgången - det finns ofta kvar gamla årgångar långt bak i hyllan...

Blindprovning i Pauillac!

Kvällens sittning var varken tänkt som en blind eller Bordeauxprovning - det bara råkade bli så. Jag, travkungen och H. samlades mest för att snacka vin och äta lite mat. Maten var Ossobuco med risotto Milanse, och till det konsumerades Scavino Barolo Bric Dël Fiasc som travkungen hade ropat in på http://www.vinforum.dk/ för ganska måttliga pengar. Vi var inte helt begeistrade av vinet, som kändes ofärdigt på något sätt. "Fruit in a wooden box" var travkungens uttryck efter första sippen. Eken hade Scavino inte snålat med - den saken var klar. Om fem-tio år så kanske allt har ramlat rätt? Det visade ändock självfallet enorm klass, men tyvärr bleknade matvinet bort efter vad som komma skulle...

Efter maten ville vi ha mer vin! H. hade lånat en karaff redan vid ankomst och gjort flera omotiverade avbrott i middagen för att sniffa. Hans ansiktsuttryck var ganska besvärat, något var fel? Vinet hälldes upp i glasen - nu skulle jag och travkungen sättas på prov!

VIN 1: Vinet var helt klarrött med lite mognadstoner i kanten. En tydlig nyans av vad jag kallar torskskit (har ni rensat en torsk så vet ni!). Jag antar att det är samma doft som vissa kallar sjöbotten? Just denna nyans finns tydligt i Tinto Pesquera , så jag fastnade mentalt där. Det fanns stråk av "cassis" och jordgubb som inte passade in på min gissning, och en enorm elegans bakom "skiten". Travkungen höll tag i frukttonerna och hamnade efter ett tag i Chateauneuf-du- Pape. Min fru som passerade bordet, sniffade i två sekunder och sa bara "Bordeaux". H. hämtade flaskan och det gick ett sus i publiken... Vinet var en Mouton Rothschild 1989.

H. visade korken. Vinet hade trängt igenom på ovansidan - inget gott tecken. Jag antar att det var detta som gjorde att vinet kanske inte riktigt presterade? Tonen av "sjöbotten" eller torskskit verkar vara olika besvärande för olika personer. Travkungen hade inget emot den "ruttna" tonen - själv har jag väldigt svårt för "funky business" i större doser. Jag skämdes en aning för att ha klassat ner H.'s bidrag till en Pesquera - men är det blint så är det.

VIN 2: Min tur... Efter att ha druckit mitt livs första premier cru vin, så jag var jag lite tveksam till vad jag skulle plocka i källaren - dessutom var allt egentligen för kallt. Det fick bli den första flaskan Pichon Baron Longueville 1997, inköpt i grupp med Léoville Poyferré 1993 för ett tag sen. Vinet chockdekanterades och hälldes upp direkt. Vinet var som en explosion i glaset - det bara osade cassis och cigarrlåda. I munnen var vinet silkeslent med helt färdig komplex smak. Jag tyckte vinet var närmast hypnotiserande, och många klasser bättre än Poyferren i samma låda.

Travkungen var ett tag och snurrade i Brunello, och jag förstår hur han tänkte. Det var samma färg på vinet som en fullmogen Brunello och samma silkeslena framtoning. Frugan behövde bara lukta på korken för att säga "Bordeaux" (gravida lär ha bättre luktsinne!). Denna flaska kvalar in som en av de tio bästa viner jag någonsin druckit - och jag ringde direkt till vinhandeln nästa dag - men allt var slut. Priset jag gav var 325 DKK, vilket var ett brakfynd.

Nu hade vi konsumerat en flaska per person, och det började bli en aning lulligt. Ett mindre alkoholrus gynnar det spirituella sinnet och associationsförmågan tycker jag - en helnykter vintillställning är inget för mej... Men nu började vi nå "den bortre parantesen". Men men, travkungen såg så härligt pillemarisk ut. Han hade också ett blint vin i bakfickan! Detta med blinda viner var inget avtalat - inte ens outtalat avtalat.

VIN 3: Vinet hade en underbar tät blå färg - doften var närmast majestätisk med en enorm mineralitet. Jag högg direkt att detta borde vara en Hermitage av klass. Men var fanns vitpepparn? Smaken var närmast ännu mer mineralisk än doften. Frukt packad lager på lager till en fantastisk koncentration. Urkraft med finess. Tyvärr är mina anteckningar så solkiga att jag inte riktigt kan uttyda alla intryck så här efteråt. Jag satte hus, hem, fru och busskort på att detta ÄR en Hermitage, troligen en relativt ung Jean-Louis Chave. Travkungen hämtade flaskan:

Oj,oj,oj... Chateau Latour 1998. Med mer tid i glaset öppnade vinet upp sej mer och mer och nu var det inga tvivel. Detta var med god marginal det bästa vinet för aftonen, och en av mina fyra i topp i livet (de tre övriga som bråkar i toppen är Léoville Las Cases 1989, Chateau Angélus 1994 och Jean-Louis Chave Hermitage 2001). En lustig detalj med detta vinet är att det såldes i samma släpp som Guigals LaLaLa's på Systembolaget. Travkungen köade som nummer två på Hansakompaniet när mannen före i kön avslöjande att han tänkte köpa Latour. Vaddå Latour, den fanns ju inte med på några listor? Tre flaskor Chateau Latour 1998 hade på något sätt hittat till Malmö, hur i h-e skall man veta det? Priset var 1100-1200 kr som måste anses som väldigt bra med tanke på världsmarknadspriset.

Vad skall man säga? Detta var en fantastisk upplevelse, och absolut inget jag hade räknat med. Mitt livs vinprovning "so far"!! Man måste också bli väldigt ödmjuk över sina vinprovarkunskaper - jag var verkligen helt fel på det. Dessutom på två av världens största viner... Ordningsföljden i mål var solklar för mej: Latour - Pichon Baron - Mouton Rothschild!