På pottkanten hos Doktorn

Hela veckan har känts som en transportsträcka till denna fredag - då jag på eget bevåg har bjudit in mej hos Doktorn för en avhyvling. Det hör till saken att vi båda är vinnördar som gärna serverar varandra blinda viner (med hopp om att leda den andra vilse). Då jag har lyckats gissa hyggligt rätt två ggr i rad misstänker jag att det kommer att bli betydligt svårare denna gången.

Vin nr 1 kommer i glaset c:a 45 sekunder efter ankomst...

Ljus klargul färg. En klar ton av nätmelon och päron strömmar ur glaset - men vinet är för kallt så det får bli snabbvärmning i händerna. Lite kryddigare toner kommer med en klar antydan av fatlagring. Smaken visar ganska låga syror med en ganska tydlig skalbeska. Jag relaterar direkt till det Rhôneinspirerade Languedocvin som vi drack för ett tag sen med 90% Rousanne och 10% Marsanne, fast detta vin är mycket bättre och fräschare. Färgen stämmer inte med Rhône - men jag måste ju dra till med något. Doktorn mumlar att det är ju halvt rätt och helt fel.

Vinet är en Clos Mogador Clos Nelin 2005 (SB 98815) från spanska Priorat.

Till maten, en helt makalös fisksoppa på stenbit à la Mannerström, ökar vinet i intensitet. Detta är mycket gott och ett superbt matvin med skalbeskan som stöd mot gräddigheten i soppan. Druvblandningen är extremt exotisk - och i princip omöjlig att bena ut. 50% vit grenache (finns det något sådant!), 10% Pinot Noir (!) och resten är en blandning av Marsanne, Rousanne, Macabeo och Viognier. Snacka om att sitta på pottkanten... Detta vin skulle jag kunna tänka mej att köpa pronto!

Vin nr 2 kommer i stora Riedel Bordeauxglas strax före huvudrätten. En enormt stor Bordeauxaktig doft strömmar ur glaset. Doften är nästan överväldigande ren med inslag av hetta och torkad frukt. Ektonen är av ädlaste franska barriquemärke. Med lite temperatur så kommer det en ton av björnklister och allmänt lösningsmedel. Smaken visar samma hetta, och ganska låga men fina tanniner. Det känns som Merlot - i alla fall ingen betydlig andel CS i detta vinet. Jag velar mellan högra stranden i Bordeaux och Kalifornien - men väljer till slut ändock den franska versionen, företrädelsevis en 2003:a?. Båda är naturligtvis fel. Vinet är en Joan Simó Les Eres Vinyes Velles 2003 (SB 98836) , också från Priorat.

Det är spännande att bli bjuden på detta vinet - men det är inte min kopp te. Det känns som vinmakaren har skruvat upp alla Parkerkontroller på max - extremt tätt - extremt fruktigt - rejält tilltagen sötma. Etanolen (14.6%) strömmar ur glaset och dödar dock allt som vinmakaren hade i åtanke. Kanske det inte är så konstigt om man betänker att 1.) 2003 var som en svetslåga i Priorat 2.) rankorna växer på sluttningar av störtloppsklass 3.) uttaget per hektar motsvarar en femtedel av normal Bordeauxstandard. Det som räddar vinet upp på banan är den extremt högklassiga ekbehandlingen - men det räcker inte. Huvudrätten som bjuds är en återigen högklassig harfilé med rotfrukter och det blir för mycket för den halvsvaga struktur som erbjuds i vinet som närmast dör i krocken med viltsmaken. Här hade det behövts en panikutryckning av Antonin Guyon.

Som dessert kommer en perfekt lagrad Roquefort från Möllans ost och ett dessertvinsglas och något djuprött och tätt. Min erfarenhet av söta röda viner begränsas till portvin - och detta vinet är inte tillräckligt starkt eller sött för att passa in i portvinskategorin. Jag har noll koll - men gissar på något som är gjort på torkade druvor i valfritt land (ganska uppenbar chansning). Vinet är en Stefano Accordini Recioto Classico Valpolicella 2003, fadern till våra dagars Amarone. Jag tror Doktorn har köpt detta på plats - och det är en helt perfekt avslutning på middagen och tillbehör till osten.

Tack för en fin afton och introduktion till Priorat - nästa gång är det jag som gräver i gömmorna!